Kapitel 43
Föregående:
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
”Vad?” Muttrade jag tyst.
”Kom och ät nu.” Svarade hon och gick till köket. Det var väl dags att konfrontera helvetet så det var gjort. Och Louis kunde ringa FBI eller polisen om jag inte svarade i telefon senare ikväll.
Jag kom in i köket och satte mig på en stol där det var uppdukat med en tallrik framför. Hon hade varit och köpt Thai mat. Jag mumlade fram ett tack och började äta utav de smaskiga maträtterna.
”Vem var det du pratade med?” Sade hon efter ett tag.
”Ingen speciell.” Svarade jag tillbaka.
”Du pratar inte sådär mot mig unga dam.”
”Hur vill du att jag ska prata då? Ska jag bete mig som Fredrik gjorde? Eller kanske Liam?” Jag försökte hålla skriket inombords för jag visste att det var ingen idé att börja skrika. Det skulle bara förvärra situationen.
”Allt jag har gjort för dig var att jag älskade dig.” Viskade hon nu.
”Men varför berättade du inget till mig? Varför lämnade du Fredrik om du älskade han så mycket som du gjorde?” Fortsatte jag.
Det blev tyst i köket. Man kunde höra bilar susa förbi på vägen och barns skrik av glädje utanför.
”Föresten så hade jag det jätte roligt i England om du ville veta.” Sa jag sarkastiskt och plockade undan efter mig och gick in i mitt rum igen. Jag hade fått nog.
Just nu ville jag bara försvinna och önska att jag var på en annan planet. Jag hatade att bråka med folk. Att vara osams var inte roligt.
Jag satte mig vid pianot och började spela på några melodier som fick mig att glömma verkligheten och bara koppla av och njuta av stillheten som kom krypandes när mina händer letade sig fram över tangenterna på pianot.
Det kändes som om jag satt vid pianot och spelade och spelade i evigheter. Mamma hade gått till jobbet så jag var ensam. Igen. Jag märke inte att tiden hade gått så mycket förrän mobilen vibrerade.
Mamma måste ha berättat till mina vänner att jag skulle komma hem igår tänkte jag och försökte komma på ett svar till Maria.
Jag tittade på klockan och såg att den var halv fyra. Jag satte fart mot badrummet för att ta en ordentlig dusch och sedan byta om till lite bättre kläder än myskläder.
När jag blev klar med allting så var det en kvart kvar tills vi skulle samlas i lokalen så jag tog väskan med gitarren och fiolen samt några nothäften och min personliga bok. Jag klädde på mig den varma vinterjackan och skorna och skyndade ut i den bitande kylan.
Jag rundade det sista hörnet och såg Maria stå och prata med Kevin, Jesper och Sofie. Alla log när de såg mig komma.
Jesper var den första som sade någonting. ”Jag som trodde att de hade kidnappat dig!”
”Trodde du väl.” Svarade jag och kramade om allihopa och gick in.
”Så... Vad gjorde ni egentligen? Vilka var de?” Frågade Sofie och Maria nyfiket.
”Kom så ska jag visa er.” Sade jag och pluggade in mobilen i Jespers dator som han hade tagit med. På skärmen kom det upp en bild där Louis pussade mig på kinden. Jag hörde hur de drog efter andan när de såg bilden på oss två.
Jag gick in i fotogalleriet och satte det i ett bildspel. Foto efter foto på One Direction, med mig och utan mig visades på datorns skärm. Deras härliga leenden visades på vartenda kort som kom en efter en.
”Är detta svaret på alla era frågor?” Sade jag sedan när alla kort hade visats.
”Alla utom en.” Svarade Maria och granskade mig noga med blicken.
”Fråga på.” Sa jag och vände mig mot henne.
”Vad är det mellan dig och Louis?” Frågade hon och tittade finurligt på mig med stora ögon. De andra vände sina blickar och väntade på att jag skulle svara.
Vad skulle jag svara? Skulle jag säga ’ja vi dejtar’ eller ‘det är så att vi är tillsammans, jag och Louis från bandet One Direction’.
Tillslut var jag tvungen att ge ett svar. ”Det är väl inget speciellt, antar jag. Vi är bara mycket goda vänner.”
”Vet du vem han menar i de intervjuer som han har sagt att han träffas någon? Vet du vem det är?” Frågade nu Sofie.
”Inte exakt. Jag tror inte det, tyvärr.” Sade jag så ledsamt jag kunde och koncentrerade mig på se om gitarren var stämd.
”Kan vi börja nu?” Frågade Jesper otåligt. Han var en riktig baddare på att spela flera instrument, som jag.
Alla nickade till svar och Kevin började spela lätt på Hollywood Hills.
________________________________________________________________________
Varsågoda här har ni en till del att smaska på! :)
Vill bara säga att jag inte kommer att ha tillgång till dator från onsdag till fredag eftermidag eftersom jag åker på klassresa... Så ni inte undrar varför det inte kommer nya kapitel! Hoppas ni förstår och njuter av vädret utomhus där ni bor!
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
”Vad?” Muttrade jag tyst.
”Kom och ät nu.” Svarade hon och gick till köket. Det var väl dags att konfrontera helvetet så det var gjort. Och Louis kunde ringa FBI eller polisen om jag inte svarade i telefon senare ikväll.
Jag kom in i köket och satte mig på en stol där det var uppdukat med en tallrik framför. Hon hade varit och köpt Thai mat. Jag mumlade fram ett tack och började äta utav de smaskiga maträtterna.
”Vem var det du pratade med?” Sade hon efter ett tag.
”Ingen speciell.” Svarade jag tillbaka.
”Du pratar inte sådär mot mig unga dam.”
”Hur vill du att jag ska prata då? Ska jag bete mig som Fredrik gjorde? Eller kanske Liam?” Jag försökte hålla skriket inombords för jag visste att det var ingen idé att börja skrika. Det skulle bara förvärra situationen.
”Allt jag har gjort för dig var att jag älskade dig.” Viskade hon nu.
”Men varför berättade du inget till mig? Varför lämnade du Fredrik om du älskade han så mycket som du gjorde?” Fortsatte jag.
Det blev tyst i köket. Man kunde höra bilar susa förbi på vägen och barns skrik av glädje utanför.
”Föresten så hade jag det jätte roligt i England om du ville veta.” Sa jag sarkastiskt och plockade undan efter mig och gick in i mitt rum igen. Jag hade fått nog.
Just nu ville jag bara försvinna och önska att jag var på en annan planet. Jag hatade att bråka med folk. Att vara osams var inte roligt.
Jag satte mig vid pianot och började spela på några melodier som fick mig att glömma verkligheten och bara koppla av och njuta av stillheten som kom krypandes när mina händer letade sig fram över tangenterna på pianot.
Det kändes som om jag satt vid pianot och spelade och spelade i evigheter. Mamma hade gått till jobbet så jag var ensam. Igen. Jag märke inte att tiden hade gått så mycket förrän mobilen vibrerade.
Hörde att du var hemma igen! Vi undrade om du ville komma och spela med oss om du har lust. Vi träffas klockan 5 där vi brukar träffas (bredvid restaurangen ’Smått & Gott’)
// Maria
// Maria
Mamma måste ha berättat till mina vänner att jag skulle komma hem igår tänkte jag och försökte komma på ett svar till Maria.
Hej Maria! Klart att jag hänger på! Vi ses där klockan 5 om ni är tillräckligt laddade för ni kommer inte få slöa, nu när jag är tillbaka! :D
// Therese
// Therese
Jag tittade på klockan och såg att den var halv fyra. Jag satte fart mot badrummet för att ta en ordentlig dusch och sedan byta om till lite bättre kläder än myskläder.
När jag blev klar med allting så var det en kvart kvar tills vi skulle samlas i lokalen så jag tog väskan med gitarren och fiolen samt några nothäften och min personliga bok. Jag klädde på mig den varma vinterjackan och skorna och skyndade ut i den bitande kylan.
Jag rundade det sista hörnet och såg Maria stå och prata med Kevin, Jesper och Sofie. Alla log när de såg mig komma.
Jesper var den första som sade någonting. ”Jag som trodde att de hade kidnappat dig!”
”Trodde du väl.” Svarade jag och kramade om allihopa och gick in.
”Så... Vad gjorde ni egentligen? Vilka var de?” Frågade Sofie och Maria nyfiket.
”Kom så ska jag visa er.” Sade jag och pluggade in mobilen i Jespers dator som han hade tagit med. På skärmen kom det upp en bild där Louis pussade mig på kinden. Jag hörde hur de drog efter andan när de såg bilden på oss två.
Jag gick in i fotogalleriet och satte det i ett bildspel. Foto efter foto på One Direction, med mig och utan mig visades på datorns skärm. Deras härliga leenden visades på vartenda kort som kom en efter en.
”Är detta svaret på alla era frågor?” Sade jag sedan när alla kort hade visats.
”Alla utom en.” Svarade Maria och granskade mig noga med blicken.
”Fråga på.” Sa jag och vände mig mot henne.
”Vad är det mellan dig och Louis?” Frågade hon och tittade finurligt på mig med stora ögon. De andra vände sina blickar och väntade på att jag skulle svara.
Vad skulle jag svara? Skulle jag säga ’ja vi dejtar’ eller ‘det är så att vi är tillsammans, jag och Louis från bandet One Direction’.
Tillslut var jag tvungen att ge ett svar. ”Det är väl inget speciellt, antar jag. Vi är bara mycket goda vänner.”
”Vet du vem han menar i de intervjuer som han har sagt att han träffas någon? Vet du vem det är?” Frågade nu Sofie.
”Inte exakt. Jag tror inte det, tyvärr.” Sade jag så ledsamt jag kunde och koncentrerade mig på se om gitarren var stämd.
”Kan vi börja nu?” Frågade Jesper otåligt. Han var en riktig baddare på att spela flera instrument, som jag.
Alla nickade till svar och Kevin började spela lätt på Hollywood Hills.
________________________________________________________________________
Varsågoda här har ni en till del att smaska på! :)
Vill bara säga att jag inte kommer att ha tillgång till dator från onsdag till fredag eftermidag eftersom jag åker på klassresa... Så ni inte undrar varför det inte kommer nya kapitel! Hoppas ni förstår och njuter av vädret utomhus där ni bor!
Kapitel 42
Föregående:
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Mitt hjärta var nu fyllt med mörker och elände istället för lycka och kärlek.
När jag klev ur planet för att möta den allt för bekanta kalla klimatet. Snö låg huller om buller. Jag drog tröjan hårdare om mig när jag drog min väska från rullbandet och gick ut för att möta helvetet.
Mamma stod och väntade på mig. Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon såg mig. Men min min förblev som den var. Jag gick rakt förbi henne utan att sakta ner. Jag gick ut ur byggnaden med mamma hack i häl. Jag lastade in mina väskor i bilen och sedan bar det av hemåt.
Ingen av oss sade någonting under bilresan. Som om jag hade något att säga till henne. Hon som jag hade kunnat lita på under hela mitt liv. Men allt hon hade sagt hade baserats på en lögn. På en stor och fet lögn som jag hade varit dum nog att tro på i alla dessa år.
Jag skulle säkert så husarest om jag inte sade något, men jag hade inget att säga till henne. Så enkelt var det.
Jag snabbade på mina ben så mamma inte kunde hindra mig in i huset. Jag blåste igen dörren till mitt rum och slängde mig i sängen. Jag visste att jag betedde mig fullständigt barnsligt men jag hade blivit sårad. Djupt sårad. Ett sår som kommer att lämna efter ett stort, otäckt ärr.
Jag brast ut i gråt. Kort efter somnade jag.
Jag vaknade av ett ryck. Jag hade fortfarande kläderna på från igår. Jag hade sovit genom hela natten och kvällen.
Jag tittade runt i mitt rum och fann en bricka med frukost på skrivbordet. Mamma måste ha burit hit innan hon åkte för att jobba tänkte jag och tog en tugga av ost och skinkmackan. Slängde av mig kläderna och tog ut nya som jag trädde på. Inspekterade mig själv i spegeln. Jag var för lat för att kleta på smink så det blev en hästsvans i håret och gick sedan ut ur huset för att ta en promenad och ta bilder av snölandskapet.
Efter en stund så beslutade jag mig för att gå tillbaka. Det var riktigt kallt här ute i vinterkylan.
Jag låste upp dörren och gick in när jag hörde en melodi spelas upp. Den låter väldig bekant tyckte jag och följde efter ljudet. Jag kom in i mitt rum och hörde ett litet vibrerande läte. Det var min mobil. Jag måste ha glömt att ta med den ut tänkte jag och lät fingret låsa upp skärmen och svara.
”Äntligen svarar du! Varför tog det sådan tid? Skit i det, vad har du gjort? Gick resan bra?” Rabblade Louis upp.
”Haha, nej men jag har inte gjort något speciellt direkt. Jag har varit ute och fotat. Och ja resan gick väl rätt bra antar jag.” Svarade jag så glatt jag kunde. Förutom att vara tvungen att ställas inför mamma.
”Louis vem pratar du med? Ge hit den! Lou, nej, inte sådär! Aah, Zayn hjälp mig!” Hördes i andra änden.
”Asså, vad händer?” Vad håller ni killar på med?” Frågade jag.
”Hej Therese! Vad gör du? Saknar du oss? Lou saknar dig så mycket att han inte kan sluta prata om dig hela tiden sedan du åkte. Det är rena rama skit. Du måste komma tillbaka igen. Även om det bara har gått en dag så stå ingen av oss ut.” Skrek Harry i andra änden av mobilen.
”Okej, okej Harry lugna ner dig och hälsa de andra att vi snart kommer att träffas igen.” Sade jag för att han skulle ge tillbaka Louis mobilen.
Flera rop och dunsar hördes. ”Måste gå, Lou försöker...” Och så var Harry borta.
”Förlåt för det där. Varje gång jag pillar med mobilen så kommer de och försöker ta den.” Sade han.
”Huvudsaken är att jag får prata med dig.” Sade jag för att få honom på bättre humör.
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
Hemskt ledsen för så dålig uppdatering denna vecka. Nu i helgen har jag haft fullt upp. Redan på fredag så skulle vi börja med förberedelser. Jag var på bröllop i går (Lördag) och kom hem idag. Har inte fått så mycket sömn utan är jätte trött.
Tack för att ni stannar kvar! Det gör att jag vill fortsätta!! <3
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Mitt hjärta var nu fyllt med mörker och elände istället för lycka och kärlek.
När jag klev ur planet för att möta den allt för bekanta kalla klimatet. Snö låg huller om buller. Jag drog tröjan hårdare om mig när jag drog min väska från rullbandet och gick ut för att möta helvetet.
Mamma stod och väntade på mig. Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon såg mig. Men min min förblev som den var. Jag gick rakt förbi henne utan att sakta ner. Jag gick ut ur byggnaden med mamma hack i häl. Jag lastade in mina väskor i bilen och sedan bar det av hemåt.
Ingen av oss sade någonting under bilresan. Som om jag hade något att säga till henne. Hon som jag hade kunnat lita på under hela mitt liv. Men allt hon hade sagt hade baserats på en lögn. På en stor och fet lögn som jag hade varit dum nog att tro på i alla dessa år.
Jag skulle säkert så husarest om jag inte sade något, men jag hade inget att säga till henne. Så enkelt var det.
Jag snabbade på mina ben så mamma inte kunde hindra mig in i huset. Jag blåste igen dörren till mitt rum och slängde mig i sängen. Jag visste att jag betedde mig fullständigt barnsligt men jag hade blivit sårad. Djupt sårad. Ett sår som kommer att lämna efter ett stort, otäckt ärr.
Jag brast ut i gråt. Kort efter somnade jag.
Jag vaknade av ett ryck. Jag hade fortfarande kläderna på från igår. Jag hade sovit genom hela natten och kvällen.
Jag tittade runt i mitt rum och fann en bricka med frukost på skrivbordet. Mamma måste ha burit hit innan hon åkte för att jobba tänkte jag och tog en tugga av ost och skinkmackan. Slängde av mig kläderna och tog ut nya som jag trädde på. Inspekterade mig själv i spegeln. Jag var för lat för att kleta på smink så det blev en hästsvans i håret och gick sedan ut ur huset för att ta en promenad och ta bilder av snölandskapet.
Efter en stund så beslutade jag mig för att gå tillbaka. Det var riktigt kallt här ute i vinterkylan.
Jag låste upp dörren och gick in när jag hörde en melodi spelas upp. Den låter väldig bekant tyckte jag och följde efter ljudet. Jag kom in i mitt rum och hörde ett litet vibrerande läte. Det var min mobil. Jag måste ha glömt att ta med den ut tänkte jag och lät fingret låsa upp skärmen och svara.
”Äntligen svarar du! Varför tog det sådan tid? Skit i det, vad har du gjort? Gick resan bra?” Rabblade Louis upp.
”Haha, nej men jag har inte gjort något speciellt direkt. Jag har varit ute och fotat. Och ja resan gick väl rätt bra antar jag.” Svarade jag så glatt jag kunde. Förutom att vara tvungen att ställas inför mamma.
”Louis vem pratar du med? Ge hit den! Lou, nej, inte sådär! Aah, Zayn hjälp mig!” Hördes i andra änden.
”Asså, vad händer?” Vad håller ni killar på med?” Frågade jag.
”Hej Therese! Vad gör du? Saknar du oss? Lou saknar dig så mycket att han inte kan sluta prata om dig hela tiden sedan du åkte. Det är rena rama skit. Du måste komma tillbaka igen. Även om det bara har gått en dag så stå ingen av oss ut.” Skrek Harry i andra änden av mobilen.
”Okej, okej Harry lugna ner dig och hälsa de andra att vi snart kommer att träffas igen.” Sade jag för att han skulle ge tillbaka Louis mobilen.
Flera rop och dunsar hördes. ”Måste gå, Lou försöker...” Och så var Harry borta.
”Förlåt för det där. Varje gång jag pillar med mobilen så kommer de och försöker ta den.” Sade han.
”Huvudsaken är att jag får prata med dig.” Sade jag för att få honom på bättre humör.
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
Hemskt ledsen för så dålig uppdatering denna vecka. Nu i helgen har jag haft fullt upp. Redan på fredag så skulle vi börja med förberedelser. Jag var på bröllop i går (Lördag) och kom hem idag. Har inte fått så mycket sömn utan är jätte trött.
Tack för att ni stannar kvar! Det gör att jag vill fortsätta!! <3
Kapitel 41
Föregående:
”Äntligen.” Sade Harry och satte på filmen. Jag satte mig bredvid Louis och tittade diskret bort mot Liam som satt och hållde om Danielle. Han mötte min blick och ett litet leende letades upp på hans läppar.
________________________________________________________________________
Vad hade hänt igår? Liam hade förlåtit mig. Mig. Jag som trodde något helt annat än just de orden.
Jag packade ner de sista klädesplaggen och stängde dörrarna till garderoben. Kastade en sista glimt på rummet som jag hade haft i en och en halv vecka. Tiden hade flugit iväg. Det var redan dags att säga hej då.
Jag gick nerför trappan med väskorna i händerna och tittade runt i huset en sista gång. Någonting inom mig sade att det var inte sista gången jag skulle komma hit.
”Vi borde åka.” Sade Paul och gick ut med alla släpandes efter sig. Ingen ville att jag skulle åka för de visste att Louis skulle vara på dåligt humör ända tills vi skulle ses igen. Om vi gjorde det.
”Klarar vi ett långdistansförhållande?” Frågade Louis mig.
”Jag gör det om du gör det.” Svarade jag.
”Precis det jag ville höra.” Mumlade han och kysste mig passionerat och tryckte mig mot honom.
Det var här som jag hörde hemma. Med Louis, i hans famn. Inte i ett annat land som han besökte inte änns tre gånger per år. Vi skulle försöka. Ingenting kunde stå i vägen för oss två. Vi älskade varandra och ingen skulle stå i våran väg.
Jag kom tillbaka till verkligheten och såg huset bli mindre och mindre när vi körde mot flygplatsen. Alla satt tysta och tittade ut under hela färden. Ingen visste vad de skulle säga. Ingen visste hur de skulle bete sig. Jag satt och försökte koncentrera mig på musiken som spelades i mina öron men det fungerade inte. Jag ville inte tänka. Jag ville spola tillbaka tiden så jag hade mer tid med dessa fem underbara killar.
För det första, Jag hade en pojkvän, och inte vem som helst utan Louis Tomlinson. Det andra hade jag en bror. en bror av mitt egna kött och blod. För det tredje hade min mamma ljugit för mig i alla mina år sedan jag föddes.
Detta var det ända ställe som jag hade kunnat vara mig själv på riktigt utan att skämmas över det. Jag kunde lita på dessa grabbar. Jag kunde berätta allt mellan himmel och jord för de. Det var här jag var som lyckligast i hela mitt 16 åriga liv. Det var här jag hörde hemma. Med min bror och pojkvän och mina vänner.
”Då var vi framme.” Sa Paul och steg ur. Alla hoppade ut och vi började gå in i den stora flygplatsen Heathrow. Harry, Liam och Zayn gick för att kolla när mitt flyg gick. Niall och Paul gick för att köpa lite mat. Jag och Louis gick och checkade in mitt bagage.
”Jag kommer sakna dig.” Sade han lågt med så att jag kunde höra.
”Och jag dig.” Svarade jag.
”Kommer du att klara dig?” Frågade jag nu.
”Bara om du ringer och skickar meddelanden så jag inte behöver skicka FBI efter dig.” Sade han och skrattade lite lågt. Louis, den riktiga Louis var tillbaks. Den roliga och skojiga Louis som jag hade blivit förälskad i.
”Men kommer du klara dig med min mor?” Frågade han nu och tillade oroligt på mig.
”Självklart kommer jag det om du ringer och...” Sade jag och han avbröt mig med att börja skratta igen.
”Flytta på dig! Nu är det min tur.” Sa Niall och drog in mig i en stor kram. ”Jag kommer sakna din matlagning.” Ett leende letade sig upp på mina läppar och ett skratt.
”Hej då Niall. Jag kommer sakna din aptit på mig matlagning.” Svarade jag och nu var det hans tur att skratta.
”Min tur.” Sa Zayn och kramade om mig försiktigt.
”Jag kommer sakna dina kloka råd.” Sade jag med ett leende och han började skratta.
”Jag kommer sakna dig också.” Svarade han.
Liam stod bredvid och det var bara att få det överstökat.
”Hej då Liam. Kommer sakna dina... Skills för att få mig på bra humör när ingen annan kan.” Sa jag och kunde se i ögonvrån hur ett litet leende visade sig.
”Äntligen är det min tur.” Muttrade Harry och kramade om mig.
”Ha-Harry, j-jag...k-kan... inte... a-an-andas.” Sa jag och han lossade lite på greppet.
”Hehe, förlåt.” Viskade han.
”Det gör inget, jag kommer bara att sakna dig mer. Dina flörtiga blickar och dina skämt som får tjejer att falla för dig.” Sa jag med en nöjd min och skrattade lätt.
”Hej då Paul!” Sa jag och kramade om honom. ”Ta hand om killarna nu annars får du med mig att göra.”
”Du kan lita på mig, de är i bra händer.” Sade han som svar.
Jag kramade om Louis igen och kysste honom på läpparna innan jag gick igenom säkerhetskontrollen.
Jag kände deras blickar bränna min rygg när jag gick längre och längre bort från de.
Jag gick in i planet som skulle flyga hem mig till mitt egna land.
”Välkomna ombord till plan 348, Landar omkring två timmar med destination mot Landvetter, Göteborg, Sverige.”
Destination: Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till helvetet.
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Nu är hon påväg hem. Vad tror ni kommer hända? Kommer hon få se Louis och de andra igen? Hur kommer det gå för deras förhållande?
Förlåt för ett försenan del. Jag vet att ni är/kan vara lite sura på mig. Men jag kan inte sitta inne när det är sommar ute. Jag gör mitt bästa och hoppas ni förstår det.
________________________________________________________________________
Om ni gillar/Intresserade av Justin Bieber så tycker jag att ni ska kolla in dessa två novellbloggar!!
http://novelleromjustindrewbieber.blogg.se/
http://myybieberstoory.blogg.se/
Som sagt ska jag inte avsläga så mycket mer utan om du ville veta vad som skrivs så får du ta reda på det själv ;)
”Äntligen.” Sade Harry och satte på filmen. Jag satte mig bredvid Louis och tittade diskret bort mot Liam som satt och hållde om Danielle. Han mötte min blick och ett litet leende letades upp på hans läppar.
________________________________________________________________________
Vad hade hänt igår? Liam hade förlåtit mig. Mig. Jag som trodde något helt annat än just de orden.
Jag packade ner de sista klädesplaggen och stängde dörrarna till garderoben. Kastade en sista glimt på rummet som jag hade haft i en och en halv vecka. Tiden hade flugit iväg. Det var redan dags att säga hej då.
Jag gick nerför trappan med väskorna i händerna och tittade runt i huset en sista gång. Någonting inom mig sade att det var inte sista gången jag skulle komma hit.
”Vi borde åka.” Sade Paul och gick ut med alla släpandes efter sig. Ingen ville att jag skulle åka för de visste att Louis skulle vara på dåligt humör ända tills vi skulle ses igen. Om vi gjorde det.
”Klarar vi ett långdistansförhållande?” Frågade Louis mig.
”Jag gör det om du gör det.” Svarade jag.
”Precis det jag ville höra.” Mumlade han och kysste mig passionerat och tryckte mig mot honom.
Det var här som jag hörde hemma. Med Louis, i hans famn. Inte i ett annat land som han besökte inte änns tre gånger per år. Vi skulle försöka. Ingenting kunde stå i vägen för oss två. Vi älskade varandra och ingen skulle stå i våran väg.
Jag kom tillbaka till verkligheten och såg huset bli mindre och mindre när vi körde mot flygplatsen. Alla satt tysta och tittade ut under hela färden. Ingen visste vad de skulle säga. Ingen visste hur de skulle bete sig. Jag satt och försökte koncentrera mig på musiken som spelades i mina öron men det fungerade inte. Jag ville inte tänka. Jag ville spola tillbaka tiden så jag hade mer tid med dessa fem underbara killar.
För det första, Jag hade en pojkvän, och inte vem som helst utan Louis Tomlinson. Det andra hade jag en bror. en bror av mitt egna kött och blod. För det tredje hade min mamma ljugit för mig i alla mina år sedan jag föddes.
Detta var det ända ställe som jag hade kunnat vara mig själv på riktigt utan att skämmas över det. Jag kunde lita på dessa grabbar. Jag kunde berätta allt mellan himmel och jord för de. Det var här jag var som lyckligast i hela mitt 16 åriga liv. Det var här jag hörde hemma. Med min bror och pojkvän och mina vänner.
”Då var vi framme.” Sa Paul och steg ur. Alla hoppade ut och vi började gå in i den stora flygplatsen Heathrow. Harry, Liam och Zayn gick för att kolla när mitt flyg gick. Niall och Paul gick för att köpa lite mat. Jag och Louis gick och checkade in mitt bagage.
”Jag kommer sakna dig.” Sade han lågt med så att jag kunde höra.
”Och jag dig.” Svarade jag.
”Kommer du att klara dig?” Frågade jag nu.
”Bara om du ringer och skickar meddelanden så jag inte behöver skicka FBI efter dig.” Sade han och skrattade lite lågt. Louis, den riktiga Louis var tillbaks. Den roliga och skojiga Louis som jag hade blivit förälskad i.
”Men kommer du klara dig med min mor?” Frågade han nu och tillade oroligt på mig.
”Självklart kommer jag det om du ringer och...” Sade jag och han avbröt mig med att börja skratta igen.
”Flytta på dig! Nu är det min tur.” Sa Niall och drog in mig i en stor kram. ”Jag kommer sakna din matlagning.” Ett leende letade sig upp på mina läppar och ett skratt.
”Hej då Niall. Jag kommer sakna din aptit på mig matlagning.” Svarade jag och nu var det hans tur att skratta.
”Min tur.” Sa Zayn och kramade om mig försiktigt.
”Jag kommer sakna dina kloka råd.” Sade jag med ett leende och han började skratta.
”Jag kommer sakna dig också.” Svarade han.
Liam stod bredvid och det var bara att få det överstökat.
”Hej då Liam. Kommer sakna dina... Skills för att få mig på bra humör när ingen annan kan.” Sa jag och kunde se i ögonvrån hur ett litet leende visade sig.
”Äntligen är det min tur.” Muttrade Harry och kramade om mig.
”Ha-Harry, j-jag...k-kan... inte... a-an-andas.” Sa jag och han lossade lite på greppet.
”Hehe, förlåt.” Viskade han.
”Det gör inget, jag kommer bara att sakna dig mer. Dina flörtiga blickar och dina skämt som får tjejer att falla för dig.” Sa jag med en nöjd min och skrattade lätt.
”Hej då Paul!” Sa jag och kramade om honom. ”Ta hand om killarna nu annars får du med mig att göra.”
”Du kan lita på mig, de är i bra händer.” Sade han som svar.
Jag kramade om Louis igen och kysste honom på läpparna innan jag gick igenom säkerhetskontrollen.
Jag kände deras blickar bränna min rygg när jag gick längre och längre bort från de.
Jag gick in i planet som skulle flyga hem mig till mitt egna land.
”Välkomna ombord till plan 348, Landar omkring två timmar med destination mot Landvetter, Göteborg, Sverige.”
Destination: Tillbaka till verkligheten. Tillbaka till helvetet.
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Nu är hon påväg hem. Vad tror ni kommer hända? Kommer hon få se Louis och de andra igen? Hur kommer det gå för deras förhållande?
Förlåt för ett försenan del. Jag vet att ni är/kan vara lite sura på mig. Men jag kan inte sitta inne när det är sommar ute. Jag gör mitt bästa och hoppas ni förstår det.
________________________________________________________________________
Om ni gillar/Intresserade av Justin Bieber så tycker jag att ni ska kolla in dessa två novellbloggar!!
http://novelleromjustindrewbieber.blogg.se/
http://myybieberstoory.blogg.se/
Som sagt ska jag inte avsläga så mycket mer utan om du ville veta vad som skrivs så får du ta reda på det själv ;)
Kapitel 40
Föregående:
Resten av kvällen spenderades med film. Ingen störde oss efter det jag hade sagt vilket var bra. Men jag tror att det kunde ha med att göra att jag var på dåligt humör och inte längre hade det tålamod jag hade innan.
________________________________________________________________________
”Han har varit borta i en dag nu och har inte ringt en ända gång, inte en ända!” Sade Niall nu mycket oroligt och gick fram och tillbaka i köket.
Alla var samlade här i köket för att komma på någonting att göra för att få hem Liam igen. Iallafall att prata med oss, med de. Mig skulle han väl aldrig vela se igen.
”Men vad ska vi göra Niall?” Sade Zayn, ”han svara inte på våra samtal eller sms!”
”Men någonting måste det finnas som vi kan göra.” Sa jag.
”JAG VET!” Skrek Louis och studsade av glädje upp och ner på stolen. ”Vi åker dit och bankar på hennes dörr och tillslut så måste de släppa oss in. Han kan inte vara där för evigt eller hur.”
”Jag vet inte, vi borde inte...” Hann knappt Harry säga innan dörren i hallen öppnades och in kom Liam.
”LIAM!” Skrek allihopa när Liam kom in. Han mötte min blick snabbt och sedan gick, snarare sprang, uppför trappan utan att blickarna som förföljde honom.
”Han är tillbaka.” Viskade Niall som om ingen visste.
”Vi vet Niall.” Sade Zayn. ”Men vad var det? Jag menar, han har aldrig sett sådär förut, iallafall inte som jag kan minnas.”
Alla hade sina blickar på trappan en lång stund. Allt detta hade hänt på grund av mig och bara mig. Jag borde åka hem och aldrig se dessa fem killar igen. Jag förtjänar inte att vara här nu när jag har ställt till det ofattbart mycket för mina idoler. Eller kan jag fortfarande kalla de för idoler?
”Jag går upp.” Sade jag och gick sakta medan de andra fick tillbaka sina medvetande. Benen kändes som bly när jag öppnade dörren och gick in. När jag såg vad som fanns i rummet fick jag nästan en hjärtattack. Liam. Han satt på sängen. Vad gjorde han här? Vad ville han?
”Liam...” Började jag men kunde inte fatta några ord.
”Jag vet att du inte visste. Jag kan bara skylla på mig far och du kan skylla på din mor. Båda två har ljugit för oss två och det var inte rätt av de. Iallafall inte av din mor att undanhålla att jag hade en lillasyster.” Sade han. Det såg smärtsamt att se honom i detta tillstånd.
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Kom här.” Sa han och öppnade armarna. Jag fick in i hans famn och kramade om honom.
”Jag förlåter dig.” Viskade han.
”Killarna kommer snart att dö av oro om du inte går ner.” Sade jag.
”Du har nog rätt.” Svarade han och släppte mig och gick ut ur rummet.
Liam hade förlåtit killarna och de hade förlåtit Liam. allt var som det skulle igen. Eller inte. Även om Liam hade förlåtit mig så kunde jag inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst.
Liam hade bjudit över Danielle för en filmkväll med oss alla. Ingen vågade fråga Liam vad som hade egentligen hänt. Som tur var så berättade han det inte för de heller.
”Therese kan du se efter varför de tar sådan lång tid att få ner godiset? Eftertexten kommer rulla innan det kommer.” Gnällde Niall.
”Okej Niall, eftersom du ber så snällt.” Sade jag och sprang uppför trappan så det såg ut som om jag skulle skynda mig.
När jag kom upp gick jag åt höger för att komma till köket. Jag vände vid hörnet och ett brak hördes. Danielle hade stoppat när hon hade fått syn på mig och släppt plastskålen med godispåsen i. Hon stirrade på mig.
”Herregud, vad lika ni är!” Sade hon nästan som en viskning. Vi hade inte träffats, förrän nu.
”Vad var det jag sade Danielle.” Sade Liam och kom till oss.
”Hur kan de andra inte misstänka någonting?” Frågade hon och hennes blick vandrade över Liam sedan mig.
”Men de behöver inte veta ännu.” Sade han och presenterade oss ordentligt för varandra. ”Danielle detta är Therese, Louis flickvän, min lillasyster.” Det sista sade han mycket tyst. ”Therese detta är min flickvän Danielle.” Fortsatte han. Vi skakade hand och hjälptes att plocka upp det som hamnade på golvet.
Hon var på väg att säga någonting när Niall kom gåendes. Hon stängde munnen och gick ner utan att slita bort blicken från mig.
”Varför tar det sådan tid?” Frågade Niall och tittade skeptiskt på mig och Liam. Vi gav honom skålen med godiset som vi nu hade hällt i och han tog emot den tacksamt.
”Måste man få någonting gjort måste man göra det själv.” Muttrade han och gick sedan mot trappan för at komma ner till källaren.
”Det var nära ögat.” Sade Liam och började gå med händerna fulla av dricka och plastmuggar.
”Liam?” Jag visste inte hur jag skulle formulera frågan jag ville ställa.
”Danielle kommer hålla hemligheten. Hon blev glad över att få reda på detta.... så ja... Du har fått en ny kompis kan man väl säga.” Sade han som svar. Han måste ha vetat vad jag skulle frågat. Jag nickade som svar och gick ner till de andra.
”Äntligen.” Sade Harry och satte på filmen. Jag satte mig bredvid Louis och tittade diskret bort mot Liam som satt och hållde om Danielle. Han mötte min blick och ett litet leende letades upp på hans läppar.
________________________________________________________________________
Tack för ert tålamod! Nu behöver ni inte längre vänta! Här är nästa del, relax and enjoy i denna sommarvärme.
Resten av kvällen spenderades med film. Ingen störde oss efter det jag hade sagt vilket var bra. Men jag tror att det kunde ha med att göra att jag var på dåligt humör och inte längre hade det tålamod jag hade innan.
________________________________________________________________________
”Han har varit borta i en dag nu och har inte ringt en ända gång, inte en ända!” Sade Niall nu mycket oroligt och gick fram och tillbaka i köket.
Alla var samlade här i köket för att komma på någonting att göra för att få hem Liam igen. Iallafall att prata med oss, med de. Mig skulle han väl aldrig vela se igen.
”Men vad ska vi göra Niall?” Sade Zayn, ”han svara inte på våra samtal eller sms!”
”Men någonting måste det finnas som vi kan göra.” Sa jag.
”JAG VET!” Skrek Louis och studsade av glädje upp och ner på stolen. ”Vi åker dit och bankar på hennes dörr och tillslut så måste de släppa oss in. Han kan inte vara där för evigt eller hur.”
”Jag vet inte, vi borde inte...” Hann knappt Harry säga innan dörren i hallen öppnades och in kom Liam.
”LIAM!” Skrek allihopa när Liam kom in. Han mötte min blick snabbt och sedan gick, snarare sprang, uppför trappan utan att blickarna som förföljde honom.
”Han är tillbaka.” Viskade Niall som om ingen visste.
”Vi vet Niall.” Sade Zayn. ”Men vad var det? Jag menar, han har aldrig sett sådär förut, iallafall inte som jag kan minnas.”
Alla hade sina blickar på trappan en lång stund. Allt detta hade hänt på grund av mig och bara mig. Jag borde åka hem och aldrig se dessa fem killar igen. Jag förtjänar inte att vara här nu när jag har ställt till det ofattbart mycket för mina idoler. Eller kan jag fortfarande kalla de för idoler?
”Jag går upp.” Sade jag och gick sakta medan de andra fick tillbaka sina medvetande. Benen kändes som bly när jag öppnade dörren och gick in. När jag såg vad som fanns i rummet fick jag nästan en hjärtattack. Liam. Han satt på sängen. Vad gjorde han här? Vad ville han?
”Liam...” Började jag men kunde inte fatta några ord.
”Jag vet att du inte visste. Jag kan bara skylla på mig far och du kan skylla på din mor. Båda två har ljugit för oss två och det var inte rätt av de. Iallafall inte av din mor att undanhålla att jag hade en lillasyster.” Sade han. Det såg smärtsamt att se honom i detta tillstånd.
”Jag vet inte vad jag ska säga.”
”Kom här.” Sa han och öppnade armarna. Jag fick in i hans famn och kramade om honom.
”Jag förlåter dig.” Viskade han.
”Killarna kommer snart att dö av oro om du inte går ner.” Sade jag.
”Du har nog rätt.” Svarade han och släppte mig och gick ut ur rummet.
Liam hade förlåtit killarna och de hade förlåtit Liam. allt var som det skulle igen. Eller inte. Även om Liam hade förlåtit mig så kunde jag inte sluta tänka på vad som skulle hända härnäst.
Liam hade bjudit över Danielle för en filmkväll med oss alla. Ingen vågade fråga Liam vad som hade egentligen hänt. Som tur var så berättade han det inte för de heller.
”Therese kan du se efter varför de tar sådan lång tid att få ner godiset? Eftertexten kommer rulla innan det kommer.” Gnällde Niall.
”Okej Niall, eftersom du ber så snällt.” Sade jag och sprang uppför trappan så det såg ut som om jag skulle skynda mig.
När jag kom upp gick jag åt höger för att komma till köket. Jag vände vid hörnet och ett brak hördes. Danielle hade stoppat när hon hade fått syn på mig och släppt plastskålen med godispåsen i. Hon stirrade på mig.
”Herregud, vad lika ni är!” Sade hon nästan som en viskning. Vi hade inte träffats, förrän nu.
”Vad var det jag sade Danielle.” Sade Liam och kom till oss.
”Hur kan de andra inte misstänka någonting?” Frågade hon och hennes blick vandrade över Liam sedan mig.
”Men de behöver inte veta ännu.” Sade han och presenterade oss ordentligt för varandra. ”Danielle detta är Therese, Louis flickvän, min lillasyster.” Det sista sade han mycket tyst. ”Therese detta är min flickvän Danielle.” Fortsatte han. Vi skakade hand och hjälptes att plocka upp det som hamnade på golvet.
Hon var på väg att säga någonting när Niall kom gåendes. Hon stängde munnen och gick ner utan att slita bort blicken från mig.
”Varför tar det sådan tid?” Frågade Niall och tittade skeptiskt på mig och Liam. Vi gav honom skålen med godiset som vi nu hade hällt i och han tog emot den tacksamt.
”Måste man få någonting gjort måste man göra det själv.” Muttrade han och gick sedan mot trappan för at komma ner till källaren.
”Det var nära ögat.” Sade Liam och började gå med händerna fulla av dricka och plastmuggar.
”Liam?” Jag visste inte hur jag skulle formulera frågan jag ville ställa.
”Danielle kommer hålla hemligheten. Hon blev glad över att få reda på detta.... så ja... Du har fått en ny kompis kan man väl säga.” Sade han som svar. Han måste ha vetat vad jag skulle frågat. Jag nickade som svar och gick ner till de andra.
”Äntligen.” Sade Harry och satte på filmen. Jag satte mig bredvid Louis och tittade diskret bort mot Liam som satt och hållde om Danielle. Han mötte min blick och ett litet leende letades upp på hans läppar.
________________________________________________________________________
Tack för ert tålamod! Nu behöver ni inte längre vänta! Här är nästa del, relax and enjoy i denna sommarvärme.
Länkbyte
Här har ni en bra novell som handlar om världen bästa killar 1D.
Jag kan inte säga så mycket förutom att den är spännande bra, det går inte för snabbt och hon skriver detaljerat samt fint. Jag har läst novellen på denna blogg nästan från början och jag kan säga mycket väl att Man förstår mycket väl vilken tid hon lägger för att skriva en del varje dag.
Klicka hääääär eller på bilden om ni vill komma in på bloggen ^^
_______________________________________________________________________
Nästa del kommer förmodligen imorn eller på måndag. Mina föräldrar vill inte att jag ska sitta vid datorn i helgen, hehe, så hoppas ni förstår och håll ut nästa kommer snart! Den som väntar, väntar aldrig för länge.
Kapitel 39
Föregående: Liams perspektiv
”Paul, kan du släppa av mig hos Danielle?” Frågade jag när vi satte oss i bilen.
”Visst kan jag det.” Svarade han och började åka. Efter en stund åkandes släppte han av mig. alla tittade ut genom bilfönstren för att få en skymt av mig när jag gick till lägenheterna. Jag knackade på dörren och ut kom Danielle som jag omfattade i en kram.
”Älskling, vad jag har saknat dig!” Sa hon och vi vandrade in i hennes lägenhet.
”Jag har en sak att berätta.” Sa jag och hon stannade upp i gången.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade hon allvarligt.
________________________________________________________________________
Thereses perspektiv
Liam hade hoppat av hos Danielle så det var Louis, Harry, Niall, Zayn och jag som bara var tillbaka i huset. Ingen hade pratat med honom, han hade inte pratat med oss. Ingen visste hur det var med honom.
”Louis?”
”Ja.”
”Jag tror inte att vi ska... du vet... idag....” Jag försökte förklara att vi inte kunde gå ut och äta idag, bara vi två. Efter det som hade hänt igår och idag.
”Du har rätt. Ska vi se på film och bara mysa, bara vi två istället?” Frågade han då.
”Låter bra.” Sa jag och hängde upp resten av kläderna från väskan.
”Men jag tor inte de andra tillåter oss vara ifred.” Sa jag och började fnissa.
”Vad pratar ni om?” Frågade Harry som gick förbi.
”Ha ha, inget speciellt.” Svarade jag tillbaka och jag fick en konstig blick av Harry.
”Vad var det där?” Frågade jag Louis.
”Jag har ingen aning.” Svarade han.
”Har någon hört från Liam?” Frågade Niall oroligt. Alla skakade på huvuden. Det hade varit en lång dag för oss alla. Tiden hade gått långsamt, nästan stått stilla kändes det som. Alla var jätte oroliga för Liam är inte en som brukar bete sig såhär. Detta drabbas oss alla även om man inte tror det.
”Jag går ner och fixar film” Viskade jag till Louis.
”Jag kommer strax med förfriskningar.” Svarade han och pussade mig på kinden och sedan var jag nere i källaren.
”Vilken film?” Sade jag tyst för mig själv och tittade på alla filmerna i hyllorna. Det var omöjligt att hitta en film bland alla dessa tänkte jag när jag såg den perfekta filmen.
”Har du hittat någon som du gillar?” Sade Louis och omfattade mig bakifrån.
”Hur kan jag inte hitta någon som jag faller för?” Frågade jag och pekade på hyllorna som var fulla med massvis av filmer.
”Ha ha, det har du rätt i. Har du hittat en någon då?” Sa han och vände mig så jag såg in i hans underbara ögon. Jag nickade och drog mig ur hans grepp och gick till soffbordet där jag hade lagt tre förslag.
”Menar du allvar?” Frågade han och stirrade på filmerna som jag hade valt.
”Dirty Dancing, She’s the man och What a girl wants. Allvarligt Therese, detta är tjejfilmer.” Sa han och blickade fram och tillbaka på filmerna och mig. ”Är det dessa filmer du vill se så får jag väl stå ut.” Sa han tillsist och ett leende spreds på mina läppar.
”Sätt dig ner så sätter jag på filmen.” Sa jag och satte in skivan i spelaren och skuttade till soffan, in i Louis mysiga famn.
Efter några minuter när vi kom fram till menyn så såg det som om ögonen skulle hoppa ur ögonhålorna.
”Skulle vi inte se någon av de andra filmerna?” Stammade han.
”Varför skulle jag göra det? Det är tjejfilmer.” Sa jag bestämt.
”Vet du vilken film du precis valde? Är du säker på att du vill se denna? Frågade han bestört.
”Vill du se på en annan?” Frågade jag honom och möte hans blick.
”Om du vill se The last Samurai så gör jag också det.” Sa han nu bestämt och tog kontrollen och satte igång filmen.
”Vad tittar ni på?” Frågade Niall som kom ner efter en stund.
”Varför sade ni inte till oss?” Sade nu Zayn som kom ner med Harry.
”Therese och Louis sitter i ett träd...” Började Harry sjunga.
Louis tog kuddar och kastade de på Harry. ”Stick och brinn Harry vi vill vara ensamma.”
”Vi vill också titta.” Sade Niall ledsamt. Jag orkade inte med att bråka med någon.
”Sitt ner och var tysta.” Sa jag och satte på filmen igen.
Resten av kvällen spenderades med film. Ingen störde oss efter det jag hade sagt vilket var bra. Men jag tror att det kunde ha med att göra att jag var på dåligt humör och inte längre hade det tålamod jag hade innan.
________________________________________________________________________
Tyck till och kommentera vad ni tycker är bra och dålig, roligt och tråkigt snälla!
”Paul, kan du släppa av mig hos Danielle?” Frågade jag när vi satte oss i bilen.
”Visst kan jag det.” Svarade han och började åka. Efter en stund åkandes släppte han av mig. alla tittade ut genom bilfönstren för att få en skymt av mig när jag gick till lägenheterna. Jag knackade på dörren och ut kom Danielle som jag omfattade i en kram.
”Älskling, vad jag har saknat dig!” Sa hon och vi vandrade in i hennes lägenhet.
”Jag har en sak att berätta.” Sa jag och hon stannade upp i gången.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade hon allvarligt.
________________________________________________________________________
Thereses perspektiv
Liam hade hoppat av hos Danielle så det var Louis, Harry, Niall, Zayn och jag som bara var tillbaka i huset. Ingen hade pratat med honom, han hade inte pratat med oss. Ingen visste hur det var med honom.
”Louis?”
”Ja.”
”Jag tror inte att vi ska... du vet... idag....” Jag försökte förklara att vi inte kunde gå ut och äta idag, bara vi två. Efter det som hade hänt igår och idag.
”Du har rätt. Ska vi se på film och bara mysa, bara vi två istället?” Frågade han då.
”Låter bra.” Sa jag och hängde upp resten av kläderna från väskan.
”Men jag tor inte de andra tillåter oss vara ifred.” Sa jag och började fnissa.
”Vad pratar ni om?” Frågade Harry som gick förbi.
”Ha ha, inget speciellt.” Svarade jag tillbaka och jag fick en konstig blick av Harry.
”Vad var det där?” Frågade jag Louis.
”Jag har ingen aning.” Svarade han.
”Har någon hört från Liam?” Frågade Niall oroligt. Alla skakade på huvuden. Det hade varit en lång dag för oss alla. Tiden hade gått långsamt, nästan stått stilla kändes det som. Alla var jätte oroliga för Liam är inte en som brukar bete sig såhär. Detta drabbas oss alla även om man inte tror det.
”Jag går ner och fixar film” Viskade jag till Louis.
”Jag kommer strax med förfriskningar.” Svarade han och pussade mig på kinden och sedan var jag nere i källaren.
”Vilken film?” Sade jag tyst för mig själv och tittade på alla filmerna i hyllorna. Det var omöjligt att hitta en film bland alla dessa tänkte jag när jag såg den perfekta filmen.
”Har du hittat någon som du gillar?” Sade Louis och omfattade mig bakifrån.
”Hur kan jag inte hitta någon som jag faller för?” Frågade jag och pekade på hyllorna som var fulla med massvis av filmer.
”Ha ha, det har du rätt i. Har du hittat en någon då?” Sa han och vände mig så jag såg in i hans underbara ögon. Jag nickade och drog mig ur hans grepp och gick till soffbordet där jag hade lagt tre förslag.
”Menar du allvar?” Frågade han och stirrade på filmerna som jag hade valt.
”Dirty Dancing, She’s the man och What a girl wants. Allvarligt Therese, detta är tjejfilmer.” Sa han och blickade fram och tillbaka på filmerna och mig. ”Är det dessa filmer du vill se så får jag väl stå ut.” Sa han tillsist och ett leende spreds på mina läppar.
”Sätt dig ner så sätter jag på filmen.” Sa jag och satte in skivan i spelaren och skuttade till soffan, in i Louis mysiga famn.
Efter några minuter när vi kom fram till menyn så såg det som om ögonen skulle hoppa ur ögonhålorna.
”Skulle vi inte se någon av de andra filmerna?” Stammade han.
”Varför skulle jag göra det? Det är tjejfilmer.” Sa jag bestämt.
”Vet du vilken film du precis valde? Är du säker på att du vill se denna? Frågade han bestört.
”Vill du se på en annan?” Frågade jag honom och möte hans blick.
”Om du vill se The last Samurai så gör jag också det.” Sa han nu bestämt och tog kontrollen och satte igång filmen.
”Vad tittar ni på?” Frågade Niall som kom ner efter en stund.
”Varför sade ni inte till oss?” Sade nu Zayn som kom ner med Harry.
”Therese och Louis sitter i ett träd...” Började Harry sjunga.
Louis tog kuddar och kastade de på Harry. ”Stick och brinn Harry vi vill vara ensamma.”
”Vi vill också titta.” Sade Niall ledsamt. Jag orkade inte med att bråka med någon.
”Sitt ner och var tysta.” Sa jag och satte på filmen igen.
Resten av kvällen spenderades med film. Ingen störde oss efter det jag hade sagt vilket var bra. Men jag tror att det kunde ha med att göra att jag var på dåligt humör och inte längre hade det tålamod jag hade innan.
________________________________________________________________________
Tyck till och kommentera vad ni tycker är bra och dålig, roligt och tråkigt snälla!
Kapitel 38
Föregående: Thereses Perspektiv
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Liams perspektiv
”Hej då, ses sen” Ropade jag till de och gick ut ur hotellet. Killarna och Therese var på väg till restaurangen för att äta frukost medan jag styrde stegen mot ena bilen som Paul satt i. Man kunde inte vara nog säker tänkte jag när bilen rullade sakta fram på vägen.
”Tack för skjutsen Paul” Sa jag och hoppade ur bilen och knackade lätt på dörren och steg in.
”Godmorgon.” Ropade pappa från köket när jag kom in.
”Godmorgon.” Svarade jag tillbaka och såg ägg och bacon stå på bordet med Juice och kaffe. Jag gav honom en kram och sedan satte jag mig till bords och tog åt mig av maten.
Vi satt och åt i tystnad. Vi njöt av maten.
”Hur är det i London? Det är rätt ensamt här nu när du har flyttat.” Sa han.
”Det är väl bra. Jag menar, det är roligt att bo med grabbarna men saknar detta ibland.” Svarade jag.
”Jag ville prata med dig om någonting viktigt och jag vet inte hur du kommer att reagera. Du kan bli arg och skrika eller sitta förstelnad på stolen...” Babblade pappa. Vad snackade han om? ”...Du ska veta att jag älskar dig och jag hade velat berätta detta för dig på ett annat sätt men nu går det tyvärr inte.” Fortsatte han.
Vad kunde vara så hemskt eller viktigt som fick han att prata såhär? Jag hann inte tänkta så mycket innan han släppte bomben.
”Har du sätt några likheter mellan dig och Therese?” Frågade han nu.
”Va? Vad pratar du om?” Svarade jag.
Han upprepade frågan. ”Har du sett likheter mellan Therese och dig själv?”
Likheter mellan mig och Therese? Detta är ju löjligt! Det finns inga likheter mellan henne och mig! Eller? Jag kunde se henne framför mig. Hon är talangfull, precis som jag. Hon såg redan bekant ut när vi hämtade henne i Sverige. Hennes kinder och formen på huvudet.
Varför ville pappa veta om jag kunde se några likheter mellan mig och Therese?
”Nå?”
”Ja, hon är talangfull, formen på huvudet och kinderna kanske.” Sa jag försiktigt.
”Vet du varför jag frågar?”
”Nej, varför?”
”Därför hon är din syster.” Han uttalade orden försiktigt och drack upp det sista av hans kaffe.
Var Therese min lillasyster? Var detta sant det han sade? Varför berättade han det inte tidigare?
”Varför berättar du det nu?”
”Jag fick reda på det igår.” Sa han och tog ett djupt andetag. ”Hon är mycket lik sin mor, samma leende och skratt. Hon har mina gröna ögon och min näsan.”
”Hur kunde jag missa det?” Viskade jag tyst för mig själv och lutade huvudet mot händerna. ”Det är omöjligt att inte lägga märke till hennes gröna ögon. Hur kunde jag vara så dum!”
”Du är inte dum Liam! Du bländades bara av hennes... Ja... Hm....”
”Det hjälper inte direkt pappa.” Sa jag. ”Tack för frukosten men jag borde gå nu så vi inte missar tåget.” Jag gick ut ur huset och till Paul som fortfarande var kvar.
”Hej Liam!” Ropade Therese när jag gick in i hissen.
”Hej!” Försökte jag säga glatt och vinkade lätt till henne och Louis som stod och pratade med några.
”Hej! Hur var det?” Frågade Niall som kom in i rummet.
”Bra” Muttrade jag och kastade i sakerna i väskan. Jag var inte på humör för att prata med någon.
”Är det någon som vet vad det är med Liam?” Viskade Zayn.
”Nej, han var inte såhär innan han stack till Fredrik.” Sa Niall.
”Han verkade sur när jag vinkade hej till honom när han kom tillbaka.” Svarade Therese.
De trodde att jag låg och sov men jag hade hört vart ända ord som alla hade sagt under resan. De var oroliga för mig.
”Det är inte ofta Liam beter sig såhär.” Konstaterade Louis och lät förvirrad.
”Hoppas det inte är någonting allvarligt. Jag gillar inte att se Liam eller någon annan ledsen.” Sade Harry och menade att det var för mig och Therese.
Efter vad jag själv kunde konstatera så var det bara jag och Therese som visste om att vi var släkt.
”Paul, kan du släppa av mig hos Danielle?” Frågade jag när vi satte oss i bilen.
”Visst kan jag det.” Svarade han och började åka. Efter en stund åkandes släppte han av mig. alla tittade ut genom bilfönstren för att få en skymt av mig när jag gick till lägenheterna. Jag knackade på dörren och ut kom Danielle som jag omfattade i en kram.
”Älskling, vad jag har saknat dig!” Sa hon och vi vandrade in i hennes lägenhet.
”Jag har en sak att berätta.” Sa jag och hon stannade upp i gången.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade hon allvarligt.
________________________________________________________________________
Varsågoda och tack för era kommentarer. De värmer mitt hjärta i det kalla och tråkiga väder! :)
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Liams perspektiv
”Hej då, ses sen” Ropade jag till de och gick ut ur hotellet. Killarna och Therese var på väg till restaurangen för att äta frukost medan jag styrde stegen mot ena bilen som Paul satt i. Man kunde inte vara nog säker tänkte jag när bilen rullade sakta fram på vägen.
”Tack för skjutsen Paul” Sa jag och hoppade ur bilen och knackade lätt på dörren och steg in.
”Godmorgon.” Ropade pappa från köket när jag kom in.
”Godmorgon.” Svarade jag tillbaka och såg ägg och bacon stå på bordet med Juice och kaffe. Jag gav honom en kram och sedan satte jag mig till bords och tog åt mig av maten.
Vi satt och åt i tystnad. Vi njöt av maten.
”Hur är det i London? Det är rätt ensamt här nu när du har flyttat.” Sa han.
”Det är väl bra. Jag menar, det är roligt att bo med grabbarna men saknar detta ibland.” Svarade jag.
”Jag ville prata med dig om någonting viktigt och jag vet inte hur du kommer att reagera. Du kan bli arg och skrika eller sitta förstelnad på stolen...” Babblade pappa. Vad snackade han om? ”...Du ska veta att jag älskar dig och jag hade velat berätta detta för dig på ett annat sätt men nu går det tyvärr inte.” Fortsatte han.
Vad kunde vara så hemskt eller viktigt som fick han att prata såhär? Jag hann inte tänkta så mycket innan han släppte bomben.
”Har du sätt några likheter mellan dig och Therese?” Frågade han nu.
”Va? Vad pratar du om?” Svarade jag.
Han upprepade frågan. ”Har du sett likheter mellan Therese och dig själv?”
Likheter mellan mig och Therese? Detta är ju löjligt! Det finns inga likheter mellan henne och mig! Eller? Jag kunde se henne framför mig. Hon är talangfull, precis som jag. Hon såg redan bekant ut när vi hämtade henne i Sverige. Hennes kinder och formen på huvudet.
Varför ville pappa veta om jag kunde se några likheter mellan mig och Therese?
”Nå?”
”Ja, hon är talangfull, formen på huvudet och kinderna kanske.” Sa jag försiktigt.
”Vet du varför jag frågar?”
”Nej, varför?”
”Därför hon är din syster.” Han uttalade orden försiktigt och drack upp det sista av hans kaffe.
Var Therese min lillasyster? Var detta sant det han sade? Varför berättade han det inte tidigare?
”Varför berättar du det nu?”
”Jag fick reda på det igår.” Sa han och tog ett djupt andetag. ”Hon är mycket lik sin mor, samma leende och skratt. Hon har mina gröna ögon och min näsan.”
”Hur kunde jag missa det?” Viskade jag tyst för mig själv och lutade huvudet mot händerna. ”Det är omöjligt att inte lägga märke till hennes gröna ögon. Hur kunde jag vara så dum!”
”Du är inte dum Liam! Du bländades bara av hennes... Ja... Hm....”
”Det hjälper inte direkt pappa.” Sa jag. ”Tack för frukosten men jag borde gå nu så vi inte missar tåget.” Jag gick ut ur huset och till Paul som fortfarande var kvar.
”Hej Liam!” Ropade Therese när jag gick in i hissen.
”Hej!” Försökte jag säga glatt och vinkade lätt till henne och Louis som stod och pratade med några.
”Hej! Hur var det?” Frågade Niall som kom in i rummet.
”Bra” Muttrade jag och kastade i sakerna i väskan. Jag var inte på humör för att prata med någon.
”Är det någon som vet vad det är med Liam?” Viskade Zayn.
”Nej, han var inte såhär innan han stack till Fredrik.” Sa Niall.
”Han verkade sur när jag vinkade hej till honom när han kom tillbaka.” Svarade Therese.
De trodde att jag låg och sov men jag hade hört vart ända ord som alla hade sagt under resan. De var oroliga för mig.
”Det är inte ofta Liam beter sig såhär.” Konstaterade Louis och lät förvirrad.
”Hoppas det inte är någonting allvarligt. Jag gillar inte att se Liam eller någon annan ledsen.” Sade Harry och menade att det var för mig och Therese.
Efter vad jag själv kunde konstatera så var det bara jag och Therese som visste om att vi var släkt.
”Paul, kan du släppa av mig hos Danielle?” Frågade jag när vi satte oss i bilen.
”Visst kan jag det.” Svarade han och började åka. Efter en stund åkandes släppte han av mig. alla tittade ut genom bilfönstren för att få en skymt av mig när jag gick till lägenheterna. Jag knackade på dörren och ut kom Danielle som jag omfattade i en kram.
”Älskling, vad jag har saknat dig!” Sa hon och vi vandrade in i hennes lägenhet.
”Jag har en sak att berätta.” Sa jag och hon stannade upp i gången.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade hon allvarligt.
________________________________________________________________________
Varsågoda och tack för era kommentarer. De värmer mitt hjärta i det kalla och tråkiga väder! :)
Kapitel 37
Föregående:
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
________________________________________________________________________
”Hej mamma” Sa jag irriterat.
”Hej gumman! Hur är det? Har du det bra? Vad har ni gjort för något?” Frågade hon ivrigt.
”Vi har gjort lite allt möjligt.” Sa jag och styrde mina ben upp till övervåningen så jag kunde prata ostört.
”Störde jag gumman? Du låter lite sur.”
”När skulle du berätta att jag hade en halvbror?” Skrek jag nästan i telefonen. Det blev tyst i andra änden. Hon måste ha tappat orden.
”Varför berättade du aldrig att du bodde i England och hade en familj? Skrek jag nu med tårar rinnandes nerför kinderna.
”Jag försökte göra det bästa för de, för oss.” Sa hon nu i andra änden.
”Men du kunde ha nämnt att jag hade en bror!”
”Jag älskar dig!” Viskade hon. ”Allt jag gjorde var för att skydda dig.”
”Skydda mig? Om du verkligen älskar mig mamma så skulle du ha berättat sanningen. Du säger alltid att man inte ska sprida lögner omkring sig men det är det du har gjort. Spridit lögner för att kunna gömma sig bakom dom och skämmas. Du skämmas över att du ångrar dig att du lämnade Fredrik och Liam.” Sa jag och avbröt samtalet. Jag hatade att bråka med mamma men nu hade hon gjort mig riktigt illa. Hur kunde ens närmaste ljuga för en?
Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen med tårar rinnandes hejdlöst nerför mitt ansikte. Jag orkade inte med detta längre. Hur kunde hon? Hon var den jag kunde lita på, av alla människor i världen, var det just hon som var tvungen att såra mig? Tårarna rann hejdlöst. Jag var i chocktillstånd. Varför hållde hon något sådant hemligt för mig?
”Therese? Är det du? Frågade någon. Jag satt hoptryckt vid hörnet och grät.
”Vad har hänt? Sa han nu oroligt. De satte sig på varsin sida om mig och sade inget mer. Jag svarade inte. Jag visste inte vilka ord som skulle hoppa ur munnen. Om änns rösten skulle bära dom.
Vi satt där i en evighet kändes det som. Jag satt i Louis famn på golvet. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende. Jag kände en liten våg av värme komma som sköljde bort lite av det tråkiga och irriterande samtalet jag hade nyss.
Jag drog mig ur Louis mysiga famn och ställde mig försiktigt upp. Huvudet värkte och jag såg hemsk ut i spegeln som satt på väggen på andra sidan av rummet. Louis ställde sig upp i bakgrunden när jag såg mig själv i spegeln. Ögonen var uppsvällda, kinderna blossade rött. Jag såg hemskt ut men kunde inte göra någonting åt det.
”Therese, vad har hänt?” Frågade nu Louis och tittade in i mina ögon.
Vad skulle jag säga? Jag fick precis på att mina mamma har ljugit för mig om att jag har en bror. Tro inte det.
”Jag och mamma bråkade. Hon ringde och...” Jag kunde inte fortsätta. Tårarna började igen. Jag kände två starka armar krama om mig. Det kändes riktigt skönt att ha honom här med mig.
”Vill inte bryta all gullgull men ni måste skynda på lite.” Sa Niall som stod vid dörren och tittade på oss. När han mötte min blick ryckte han till och muttrade. ”Jag ska se om de andra är klara.” Och så var han borta.
Vi var ensamma igen. ”Du vet att vi måste åka.” Sa sedan Louis. ”Jag kom upp för att se om du var här och skulle säga att de andra vill åka till hotellet.”
Jag suckade och följde efter Louis nerför trappan till de andra som stod i hallen och väntade otåligt. Jag såg ett block ligga på köksbordet så jag gick snabbt dit och skrev ner mitt och mammas nummer. Efter allt hon har gjort så var hon tvungen att prata med Fredrik igen efter alla dessa år.
Jag gick ut till de andra och tog på jackan och skorna utan att möta någons blick. Jag sade ett snabbt hej då och tack för allt, grattis igen. Och så var vi utanför huset. Alla slängde oroliga blickar mot mitt håll hela vägen till hotellet och jag orkade inte bry mig. Om de ville veta något så fick de prata med Louis. Jag skulle inte kunna säga det inför Liam för då skulle hela sanningen kunna komma ut och det ville jag inte.
Vi kom fram till ett hotell och checkade in. Det blev jag och Louis som delade rum. Jag visste inte om jag skulle klara av att sova ensam i natt efter dagens aktiviteter.
Det knackade på dörren. Louis öppnade och jag kunde höra hur killarna frågade honom hur det var med mig. Jag hade inte pratat med någon under hela kvällen. Jag hade suttit och stirrat på skärmen på mobilen där ett meddelande från ett okänt numer hade skrivit:
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Här kommer en lång och spännande del! Vad tror ni kommer hända härnäst?
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Mamma <3
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
________________________________________________________________________
”Hej mamma” Sa jag irriterat.
”Hej gumman! Hur är det? Har du det bra? Vad har ni gjort för något?” Frågade hon ivrigt.
”Vi har gjort lite allt möjligt.” Sa jag och styrde mina ben upp till övervåningen så jag kunde prata ostört.
”Störde jag gumman? Du låter lite sur.”
”När skulle du berätta att jag hade en halvbror?” Skrek jag nästan i telefonen. Det blev tyst i andra änden. Hon måste ha tappat orden.
”Varför berättade du aldrig att du bodde i England och hade en familj? Skrek jag nu med tårar rinnandes nerför kinderna.
”Jag försökte göra det bästa för de, för oss.” Sa hon nu i andra änden.
”Men du kunde ha nämnt att jag hade en bror!”
”Jag älskar dig!” Viskade hon. ”Allt jag gjorde var för att skydda dig.”
”Skydda mig? Om du verkligen älskar mig mamma så skulle du ha berättat sanningen. Du säger alltid att man inte ska sprida lögner omkring sig men det är det du har gjort. Spridit lögner för att kunna gömma sig bakom dom och skämmas. Du skämmas över att du ångrar dig att du lämnade Fredrik och Liam.” Sa jag och avbröt samtalet. Jag hatade att bråka med mamma men nu hade hon gjort mig riktigt illa. Hur kunde ens närmaste ljuga för en?
Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen med tårar rinnandes hejdlöst nerför mitt ansikte. Jag orkade inte med detta längre. Hur kunde hon? Hon var den jag kunde lita på, av alla människor i världen, var det just hon som var tvungen att såra mig? Tårarna rann hejdlöst. Jag var i chocktillstånd. Varför hållde hon något sådant hemligt för mig?
”Therese? Är det du? Frågade någon. Jag satt hoptryckt vid hörnet och grät.
”Vad har hänt? Sa han nu oroligt. De satte sig på varsin sida om mig och sade inget mer. Jag svarade inte. Jag visste inte vilka ord som skulle hoppa ur munnen. Om änns rösten skulle bära dom.
Vi satt där i en evighet kändes det som. Jag satt i Louis famn på golvet. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende. Jag kände en liten våg av värme komma som sköljde bort lite av det tråkiga och irriterande samtalet jag hade nyss.
Jag drog mig ur Louis mysiga famn och ställde mig försiktigt upp. Huvudet värkte och jag såg hemsk ut i spegeln som satt på väggen på andra sidan av rummet. Louis ställde sig upp i bakgrunden när jag såg mig själv i spegeln. Ögonen var uppsvällda, kinderna blossade rött. Jag såg hemskt ut men kunde inte göra någonting åt det.
”Therese, vad har hänt?” Frågade nu Louis och tittade in i mina ögon.
Vad skulle jag säga? Jag fick precis på att mina mamma har ljugit för mig om att jag har en bror. Tro inte det.
”Jag och mamma bråkade. Hon ringde och...” Jag kunde inte fortsätta. Tårarna började igen. Jag kände två starka armar krama om mig. Det kändes riktigt skönt att ha honom här med mig.
”Vill inte bryta all gullgull men ni måste skynda på lite.” Sa Niall som stod vid dörren och tittade på oss. När han mötte min blick ryckte han till och muttrade. ”Jag ska se om de andra är klara.” Och så var han borta.
Vi var ensamma igen. ”Du vet att vi måste åka.” Sa sedan Louis. ”Jag kom upp för att se om du var här och skulle säga att de andra vill åka till hotellet.”
Jag suckade och följde efter Louis nerför trappan till de andra som stod i hallen och väntade otåligt. Jag såg ett block ligga på köksbordet så jag gick snabbt dit och skrev ner mitt och mammas nummer. Efter allt hon har gjort så var hon tvungen att prata med Fredrik igen efter alla dessa år.
Jag gick ut till de andra och tog på jackan och skorna utan att möta någons blick. Jag sade ett snabbt hej då och tack för allt, grattis igen. Och så var vi utanför huset. Alla slängde oroliga blickar mot mitt håll hela vägen till hotellet och jag orkade inte bry mig. Om de ville veta något så fick de prata med Louis. Jag skulle inte kunna säga det inför Liam för då skulle hela sanningen kunna komma ut och det ville jag inte.
Vi kom fram till ett hotell och checkade in. Det blev jag och Louis som delade rum. Jag visste inte om jag skulle klara av att sova ensam i natt efter dagens aktiviteter.
Det knackade på dörren. Louis öppnade och jag kunde höra hur killarna frågade honom hur det var med mig. Jag hade inte pratat med någon under hela kvällen. Jag hade suttit och stirrat på skärmen på mobilen där ett meddelande från ett okänt numer hade skrivit:
Om du vill något är det bara att slå en signal.
P.s Du skall inte få den tunga bördan att få berätta för Liam.
P.s Du skall inte få den tunga bördan att få berätta för Liam.
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Här kommer en lång och spännande del! Vad tror ni kommer hända härnäst?
Kapitel 36
Föregående:
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Vad gjorde hon på bilderna? Mamma har aldrig nämnt om en man i sitt tidigare liv, inte ens att hon hade en riktig familj. Varför har hon inte sagt något för mig?
”Sa du hon hette Ruth?” Frågade jag försiktigt farmorn.
”Ja, Ruth Olson.” Svarade hon.
Sa hon precis Ruth Olson? Så heter min mamma. Okej, när jag kommer hem så måste hon förklara sig tänkte jag och lyfte upp blicken för att sedan se Fredrik försöka balansera för många koppar och tallrikar. Det såg ut som om han skulle strax ramla med allt porslin. ”Behöver du hjälp Fredrik?” Frågade jag och ställde mig upp för att hjälpa till.
”Tack Therese, det skulle jag behöva.” Sa han och gav mig några tallrikar att bära till köket. När vi hade hämtat all disk från vardagsrummet så tog jag chansen medan vi var ensamma.
”Varför reagerade du så på mitt namn?” Frågade jag nyfiket.
”Jag fick något i ögat bara.” Sa han.
Jag skulle inte ge upp än. ”Varför stirrade du på mig när vi kom?”
Fredrik skruvade lite lätt på sig. ”Du var lite lik någon jag kände.”
”Menar du Ruth?” Jag fick tvinga mig att säga dessa ord.
”Vad vill du Therese?” Sa han och tittade upp och mötte mig.
Jag tittade mig omkring för att se så ingen annan var i närheten och lyssnade. Jag sänkte rösten. ”Ruth är min mor.” Nu stirrade han på mig och det började bli lite läskigt. Det var som om han hade gått in i chock. Han rörde sig inte, blinkade inte. Men han andades fortfarande.
”Vad säger du?” Sa han nu seriöst.
”Kvinnan som är på kort i fotoalbumen är Ruth Olson och hon är min mamma.” Sa jag nu för att han skulle förstå.
”Jag tyckte väl att du verkade bekant.” Sa Fredrik och studerade mig noga.
”Du har hennes leende och skratt. Du är mycket lik din mor din.” Sa han och sedan mumlade något mycket lågt som jag inte kunde höra.
”Vad sa du?”
”Vet du vem som är din far?” Viskade han när någon gick förbi dörren. Jag skakade på huvudet som svar. Jag kunde se att det var inte det svar han ville ha.
”Hur gammal är du?” Frågade han sedan.
Jag var väl tvungen att säga nu då tänkte jag och satte igång för att få det överstökat.
”Jag fyllde 16 år för några dagar sedan.” Sa jag och satte igång med att fortsätta skölja av tallrikarna.
Jag kunde se på Fredrik att han försökte bearbeta all denna information som jag också försökte smälta men en enda tanke satt fast i mitt huvud. Det var som ett löv på ett träd, det ville inte ge med sig. Liam Payne var min halvbror. Efter all fakta jag fick av Liams farmor så kunde jag fastställa att jag och Liam Payne var släkt. Jag, släkt med en kändis som var min idol. Jag är ihop med en utav mina idoler. Livet är helt sjukt just nu.
”Hm, Therese?” Sa Fredrik.
”Vad är det” Frågade jag lite irriterat.
”Han din mor pratat någonsin om mig och Liam? Om...”
Jag skakade ledsamt på huvudet. ”Hon pratade aldrig om sitt tidigare liv. Iallafall inte när hon tydligen bodde här i England och hade en familj.” Sade jag lite sårat och sjönk ner på en köksstol. Fredrik gick fram och tillbaka i köket. Det var som om han brottades på insidan om han skulle säga någonting eller inte.
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
___________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer hända?
Blir glad över era kommentarer! Fortsätt så, så kommer det snabbare upp nya delar! :D
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
___________________________________________________________________________ Vad gjorde hon på bilderna? Mamma har aldrig nämnt om en man i sitt tidigare liv, inte ens att hon hade en riktig familj. Varför har hon inte sagt något för mig?
”Sa du hon hette Ruth?” Frågade jag försiktigt farmorn.
”Ja, Ruth Olson.” Svarade hon.
Sa hon precis Ruth Olson? Så heter min mamma. Okej, när jag kommer hem så måste hon förklara sig tänkte jag och lyfte upp blicken för att sedan se Fredrik försöka balansera för många koppar och tallrikar. Det såg ut som om han skulle strax ramla med allt porslin. ”Behöver du hjälp Fredrik?” Frågade jag och ställde mig upp för att hjälpa till.
”Tack Therese, det skulle jag behöva.” Sa han och gav mig några tallrikar att bära till köket. När vi hade hämtat all disk från vardagsrummet så tog jag chansen medan vi var ensamma.
”Varför reagerade du så på mitt namn?” Frågade jag nyfiket.
”Jag fick något i ögat bara.” Sa han.
Jag skulle inte ge upp än. ”Varför stirrade du på mig när vi kom?”
Fredrik skruvade lite lätt på sig. ”Du var lite lik någon jag kände.”
”Menar du Ruth?” Jag fick tvinga mig att säga dessa ord.
”Vad vill du Therese?” Sa han och tittade upp och mötte mig.
Jag tittade mig omkring för att se så ingen annan var i närheten och lyssnade. Jag sänkte rösten. ”Ruth är min mor.” Nu stirrade han på mig och det började bli lite läskigt. Det var som om han hade gått in i chock. Han rörde sig inte, blinkade inte. Men han andades fortfarande.
”Vad säger du?” Sa han nu seriöst.
”Kvinnan som är på kort i fotoalbumen är Ruth Olson och hon är min mamma.” Sa jag nu för att han skulle förstå.
”Jag tyckte väl att du verkade bekant.” Sa Fredrik och studerade mig noga.
”Du har hennes leende och skratt. Du är mycket lik din mor din.” Sa han och sedan mumlade något mycket lågt som jag inte kunde höra.
”Vad sa du?”
”Vet du vem som är din far?” Viskade han när någon gick förbi dörren. Jag skakade på huvudet som svar. Jag kunde se att det var inte det svar han ville ha.
”Hur gammal är du?” Frågade han sedan.
Jag var väl tvungen att säga nu då tänkte jag och satte igång för att få det överstökat.
”Jag fyllde 16 år för några dagar sedan.” Sa jag och satte igång med att fortsätta skölja av tallrikarna.
Jag kunde se på Fredrik att han försökte bearbeta all denna information som jag också försökte smälta men en enda tanke satt fast i mitt huvud. Det var som ett löv på ett träd, det ville inte ge med sig. Liam Payne var min halvbror. Efter all fakta jag fick av Liams farmor så kunde jag fastställa att jag och Liam Payne var släkt. Jag, släkt med en kändis som var min idol. Jag är ihop med en utav mina idoler. Livet är helt sjukt just nu.
”Hm, Therese?” Sa Fredrik.
”Vad är det” Frågade jag lite irriterat.
”Han din mor pratat någonsin om mig och Liam? Om...”
Jag skakade ledsamt på huvudet. ”Hon pratade aldrig om sitt tidigare liv. Iallafall inte när hon tydligen bodde här i England och hade en familj.” Sade jag lite sårat och sjönk ner på en köksstol. Fredrik gick fram och tillbaka i köket. Det var som om han brottades på insidan om han skulle säga någonting eller inte.
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Mamma <3
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
___________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer hända?
Blir glad över era kommentarer! Fortsätt så, så kommer det snabbare upp nya delar! :D
Kapitel 35
Föregående:
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade på mig med chockade ögon.
__________________________________________________________________________
Vi stod där i hallen. Hans blick var fäst i min. Varför stirrade han på mig? Hade han inget bättre för sig?
Efter någon minut kom han tillbaka och sträckte ut sin hand. Vi skakade våra händer och hälsade.
”Jag heter Therese Olson.” Han ryckte till lite när han hörde mitt efternamn.
”Trevligt att träffas Therese. Jag är Fredrik.” Sa Fredrik och visade med handen att jag skulle följa efter de andra till vardagsrummet. Vi pratade lite mer och jag grattade honom.
Varför stirrade Liams pappa,Fredrik, på mig? Såg jag konstig ut i mina kläder? Luktade jag konstigt? Varför ryckte han till på mitt efternamn?
Jag hälsade på allihopa som var i huset. Många släktingar var där och alla hade roligt. Liam var på så bra humör att han nästan ville skrika. Jag kände att jag fick blickar lite då och då utav Louis. De andra njöt och slappnade av. Nytt folk kom och andra gick. Det pågick samtal om allt mellan himmel och jord. De flesta ville veta vem jag var och hur jag kände Liam och resten av killarna. Det var ett trevligt sällskap allihop. Tänk om man kunde ha en sådan här släkt. Vad kul det skulle ha varit.
Liams farbror kom ut med en tårta till vardagsrummet där alla var samlade. Vi hurrade fyra gånger och sedan blåste Fredrik ut ljusen. Några skrattade, andra stod och log som ett fån.
Det var en tårta av massvis av choklad och bär. Hallon och blåbär utgjorde ett år, 45. Fredrik fyllde 45 år. Han fyllde jämt. Det var därför killarna, mest Liam, ville komma upp hit till Wolverhampton och gratta honom. Den var helt utsökt. Allting smälte i munnen på mig. Det var jätte gott.
”Vill du ha en rundtur?” Frågade Liam som nu stod bredvid mig.
”Javisst.” Svarade jag och ställde mig upp och följde efter honom. Vi gick sakta runt. Han visade mig alla rum.
Nu hade vi hamnat på övervåningen och han öppnade en dörr försiktigt. Rummet var en liten studio. Några instrument som gitarr och keyboard. Flera olika mikrofoner stod här och var med hörlurar till som hängde på stativen.
”Herregud! Är detta ditt?” Frågade jag och tittade på allt som fanns i rummet. Här fanns allt man behövde för att skriva låtar och sedan spela in melodier.
Han skrattade åt min reaktion. ”Ha ha, ja det är mitt. Iallafall innan jag flyttade hemifrån.” Sa han medan han pillade med en mikrofon.
”Skriver du egna låtar eller spelar något?” Frågade jag och satte mig ner vid ett keyboard.
”Bara om det är till vårat nästa album men inte annars. Men du då? Spelar du något instrument?” Sa Liam sedan för att få bort fokusen på honom.
”Jag kan spela lite allt möjligt.” Sa jag och tryckte på knappen så den startades.
Jag flyttade på mig så Liam kunde få plats bredvid och ställde in ljudet så det skulle låta fint och inte falskt. Han satte sig ner försiktigt och jag började spela mjukt på en melodi. Jag satt och njöt utav tystnaden när jag spelade och kände Liams nyfikna blick på mig.
”Har du komponerat melodin helt själv?” Frågade Liam och jag nickade. Han såg beundransvärt över keyboarden och sedan på mig.
”Det var riktigt vackert.” Sade han och kramade om min hand.
”Det var helt underbart.” Sa någon i dörröppningen. Både jag och Liam skrämdes av gestalten. Louis kom in och mötte oss.
”Fredrik letar efter dig Liam. Han ville att du skulle komma och säga hej då till några som skulle åka.”
”Kan inte låta pappa vänta då.” Sa Liam och reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Hur länge stod du där?” Frågade jag honom och stängde av keyboarden.
”Tillräckligt länge för att kunna säga att min flickvän är underbar på att komponera melodier. Det var helt magiskt.”
”Tackar tackar” Sa jag och kramade om honom och styrde sedan stegen ner till vardagsrummet som hade tömts med folk.
Det var inte många kvar när vi kom ner. Jag slog mig ner bredvid Liams vänliga farmor som satt och bläddrade försiktigt i ett gammalt fotoalbum. Vi satt där och pratade samtidigt som vi bläddrade sida efter sida. Konstigt nog var det samma personer på bilderna hela tiden. En liten bebis och Fredrik, en bebis och en kvinna. Kvinnan var på många av bilderna. Hållde om Liam, pussade honom på kinden, busade, lekte med honom på bilderna.
”Vem är hon på alla bilderna?” Frågade jag Liams farmor tillslut och pekade på en bild med kvinnan på.
”Kära du, det är Liams mamma, Ruth. De nämner henne inte så mycket längre. Hon var en rar och snäll kvinna som älskade sin man och son. Men ingen vet varför hon gav sig av och aldrig återvände.” Sa hon ledsamt och fortsatte bläddra vidare. Farmorn hade haft vänliga tankar om henne så varför hade Ruth gett sig av?
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad ni tycker! Snälla :)
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade på mig med chockade ögon.
__________________________________________________________________________
Vi stod där i hallen. Hans blick var fäst i min. Varför stirrade han på mig? Hade han inget bättre för sig?
Efter någon minut kom han tillbaka och sträckte ut sin hand. Vi skakade våra händer och hälsade.
”Jag heter Therese Olson.” Han ryckte till lite när han hörde mitt efternamn.
”Trevligt att träffas Therese. Jag är Fredrik.” Sa Fredrik och visade med handen att jag skulle följa efter de andra till vardagsrummet. Vi pratade lite mer och jag grattade honom.
Varför stirrade Liams pappa,Fredrik, på mig? Såg jag konstig ut i mina kläder? Luktade jag konstigt? Varför ryckte han till på mitt efternamn?
Jag hälsade på allihopa som var i huset. Många släktingar var där och alla hade roligt. Liam var på så bra humör att han nästan ville skrika. Jag kände att jag fick blickar lite då och då utav Louis. De andra njöt och slappnade av. Nytt folk kom och andra gick. Det pågick samtal om allt mellan himmel och jord. De flesta ville veta vem jag var och hur jag kände Liam och resten av killarna. Det var ett trevligt sällskap allihop. Tänk om man kunde ha en sådan här släkt. Vad kul det skulle ha varit.
Liams farbror kom ut med en tårta till vardagsrummet där alla var samlade. Vi hurrade fyra gånger och sedan blåste Fredrik ut ljusen. Några skrattade, andra stod och log som ett fån.
Det var en tårta av massvis av choklad och bär. Hallon och blåbär utgjorde ett år, 45. Fredrik fyllde 45 år. Han fyllde jämt. Det var därför killarna, mest Liam, ville komma upp hit till Wolverhampton och gratta honom. Den var helt utsökt. Allting smälte i munnen på mig. Det var jätte gott.
”Vill du ha en rundtur?” Frågade Liam som nu stod bredvid mig.
”Javisst.” Svarade jag och ställde mig upp och följde efter honom. Vi gick sakta runt. Han visade mig alla rum.
Nu hade vi hamnat på övervåningen och han öppnade en dörr försiktigt. Rummet var en liten studio. Några instrument som gitarr och keyboard. Flera olika mikrofoner stod här och var med hörlurar till som hängde på stativen.
”Herregud! Är detta ditt?” Frågade jag och tittade på allt som fanns i rummet. Här fanns allt man behövde för att skriva låtar och sedan spela in melodier.
Han skrattade åt min reaktion. ”Ha ha, ja det är mitt. Iallafall innan jag flyttade hemifrån.” Sa han medan han pillade med en mikrofon.
”Skriver du egna låtar eller spelar något?” Frågade jag och satte mig ner vid ett keyboard.
”Bara om det är till vårat nästa album men inte annars. Men du då? Spelar du något instrument?” Sa Liam sedan för att få bort fokusen på honom.
”Jag kan spela lite allt möjligt.” Sa jag och tryckte på knappen så den startades.
Jag flyttade på mig så Liam kunde få plats bredvid och ställde in ljudet så det skulle låta fint och inte falskt. Han satte sig ner försiktigt och jag började spela mjukt på en melodi. Jag satt och njöt utav tystnaden när jag spelade och kände Liams nyfikna blick på mig.
”Har du komponerat melodin helt själv?” Frågade Liam och jag nickade. Han såg beundransvärt över keyboarden och sedan på mig.
”Det var riktigt vackert.” Sade han och kramade om min hand.
”Det var helt underbart.” Sa någon i dörröppningen. Både jag och Liam skrämdes av gestalten. Louis kom in och mötte oss.
”Fredrik letar efter dig Liam. Han ville att du skulle komma och säga hej då till några som skulle åka.”
”Kan inte låta pappa vänta då.” Sa Liam och reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Hur länge stod du där?” Frågade jag honom och stängde av keyboarden.
”Tillräckligt länge för att kunna säga att min flickvän är underbar på att komponera melodier. Det var helt magiskt.”
”Tackar tackar” Sa jag och kramade om honom och styrde sedan stegen ner till vardagsrummet som hade tömts med folk.
Det var inte många kvar när vi kom ner. Jag slog mig ner bredvid Liams vänliga farmor som satt och bläddrade försiktigt i ett gammalt fotoalbum. Vi satt där och pratade samtidigt som vi bläddrade sida efter sida. Konstigt nog var det samma personer på bilderna hela tiden. En liten bebis och Fredrik, en bebis och en kvinna. Kvinnan var på många av bilderna. Hållde om Liam, pussade honom på kinden, busade, lekte med honom på bilderna.
”Vem är hon på alla bilderna?” Frågade jag Liams farmor tillslut och pekade på en bild med kvinnan på.
”Kära du, det är Liams mamma, Ruth. De nämner henne inte så mycket längre. Hon var en rar och snäll kvinna som älskade sin man och son. Men ingen vet varför hon gav sig av och aldrig återvände.” Sa hon ledsamt och fortsatte bläddra vidare. Farmorn hade haft vänliga tankar om henne så varför hade Ruth gett sig av?
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad ni tycker! Snälla :)
Kapitel 34
Föregående:
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet.
________________________________________________________________________
”Vart har ni varit? Klockan är jättemycket!” Ropade Zayn åt oss när vi kom innanför dörren.
Jag sprang upp till rummet och drog fram en väska och lade ner några enkla men snygga kläder, smink och andra nödvändigheter. Jag flög nerför trappan med väskan bakom mig och rusade in i köket.
”Skynda er annars missar ni tåget!” Ropade Paul till Niall och Harry när de slöade sig fram.
”Perrong 3.” Ropade jag till Paul och började gå snabbt till perrongen med Louis bredvid. Ingen hade märkt något. Än. De kanske var för upptagna med att hinna med tåget att de inte tänkte på någonting annat.
”Det var tur” Sa Harry och pustade ut när dörrarna stängdes. Alla var andfådda efter att ha fått sprungit den sista biten för att hinna med tåget som nu rullade sakta från stationen.
”Hitåt allihopa.” Sa Paul och började gå för att hitta platser.
”Din pappa skulle inte blivit glad om vi missade tåget.” Sa Zayn och hakade på efter Paul.
”Sant.” Svarade Liam och gick efter.
Alla satt och vilade. Alla var trötta. Harry, Niall och Liam sov. Zayn läste eller pratade med Paul. Louis satt framför mig och lyssnade på musik och pillade med sin mobil. Jag satt och tittade ut över landskapet som förändrades hela tiden. Jag var uppslukad av mina drömmar när mobilen vibrerade. Det var ett sms av Louis.
Var han inte så påhittig? Han kanske bara är lite trött för att orka tänka.
Jag läste igenom smset och tryckte på skicka. Strax efter vibrerade mobilen igen.
Lycka spred sig inombords och lyfte upp blicken för att möta Louis vackra ögon som tittade på mig. Jag kände hur kinderna hettade till och ett litet leende prydde hans ansikte. Jag mimade ett tack och ett leende på fram på mina läppar och jag rodnade ännu mera.
Tiden gick och gick. Alla var uttråkade. De hade packat med kortlekar, tidningar. Allt utom mat. Niall hade tjatat länge nu om att han var hungrig. Jag hade fått honom i schack ett litet tag nu med att lära han, Liam, Zayn och Harry hur man spelar poker. Det gick väl bra antar jag.
Vi hade spelat en stund nu och grabbarna hade blivit rätt bra på att spela.
”Therese, eller någon annan förlorar så är det eran uppgift att hitta mat på detta förbannade tåg.” Sa Niall och visade sina kort. Han hade en bra hand. Färg. Harry visade sina som var tre tal i nior. Zayn och Liam hade båda två tal.
Alla fem satt och väntade på att jag skulle visa min hand.
”Visa dina kort, kvinna.” Sa Niall irriterat och gav mig en sur blick.
Jag lade ner ett kort i taget. Först ruter kung, sedan klöver ess, hjärter kung, spader ess, klöver kung. Alla bara stirrade på mig när jag hade lagt ner det sista kortet.
”Det var som fan.” Sa Harry och tittade beundransvärt på mina kort och sedan på mig.
”Eftersom jag vann så kan jag dela mitt pris med er alla.” Sa jag och drog fram min väska. Jag rotade igenom den och hittade det jag letade efter.
”Vem är hungrig?” Frågade jag och sträckte upp handen med en påse med smörgåsar i.
Alla glufsade i sig mackorna på ett nafs.
”När fick du tid att göra mackorna?” Frågade Niall och tittade storögt på mig.
”När ni alla vimsade omkring och gjorde andra saker än vad ni skulle göra.” Sa jag och åt upp det sista av min goda macka.
”Vad har du haft i dom?” Frågade Harry.
”En hemlighet som jag inte tänker berätta för er här och nu.” Sa jag och satte i hörlurarna i öronen och satte på musik. Ingen sa så mycket sedan resten av resan.
”Så killar är ni beredda?” Frågade reportern.
”Självklart!” Svarade allihopa samtidigt och reportern började ställa enkla frågor.
Jag satt där ca 5 meter åt sidan bredvid Paul och tittade på intervjun. Alla dessa frågor! Kan dom inte komma på nya? Istället för att köra de gamla om och om igen! Jag blir så trött.
Jag satt i stolen och halvsov när en intressant fråga dök upp.
”Vem är hon är tjejen? Vi vet hon heter Therese och kommer inte härifrån.” Sa hon och visade en bild på mig på skärmen.
Louis tog till orda. ”Therese är en nära vän och spenderar några dagar med oss eftersom vi inte har kunnat göra det på sista tiden.” Louis ljög för reportern. Tänk vad hon kommer att säga när hon får veta det Louis sa var lögn.
”Så den sista frågan grabbar. Vem är single och inte? Vi börjar med dig Harry” Sa hon och vände sig mot honom.
”Single tyvärr.” Sa han och blinkade med ena ögat.
”Flickvän” Svarade Liam och såg lycklig ut.
”Single” Svarade Niall och Zayn samtidigt. Då var det bara Louis kvar. Vad skulle han svara? Jag kunde inte tänka, inte andas. Jag hållde andan när han öppnade munnen och började prata.
”Jag är single men...” Alla vände sina blickar mot honom när han hade uttalat ordet men. ”...träffar någon för stunden.” Avslutade han och log ett litet leende. Hon pratade lite till och avslutade sedan intervjun. Louis hade hela tiden ett leende påklistrat och nu bombade alla honom med frågor.
”Vem är hon?”
”När började ni träffas?”
”Är det någon vi känner?”
”Louis säg vem det är!!” Alla sa frågor hela vägen ut till bilen som skulle ta oss hem till Liams pappa.
”Vill ni veta vem det är?” Frågade Louis tillslut.
”JA!!” Skrek allihopa av nyfikenhet och vände sig om och tittade på Louis.
Louis hade redan en arm om mig så han flyttade sig lite närmre och drog in mig i hans famn. Och sedan pussade han mig lätt på kinden.
Det blev helt tyst i bilen. Alla stirrade på oss. Sedan fick Harry tillbaka rörligheten och drog in mig i en kram eftersom han satt vid min andra sida. Liam och Zayn lade varsin hand på mina axlar och såg allmänt glada ut. Niall gav mig ett gulligt leende och kramade om min fria hand.
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade men inte stirrade på mig med chockade ögon.
________________________________________________________________________
Var tror ni kommer hända? Vad kommer Liams pappa säga till henne?
Här är en lång del med spänning och mycket annat! :D
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet.
________________________________________________________________________
”Vart har ni varit? Klockan är jättemycket!” Ropade Zayn åt oss när vi kom innanför dörren.
Jag sprang upp till rummet och drog fram en väska och lade ner några enkla men snygga kläder, smink och andra nödvändigheter. Jag flög nerför trappan med väskan bakom mig och rusade in i köket.
”Skynda er annars missar ni tåget!” Ropade Paul till Niall och Harry när de slöade sig fram.
”Perrong 3.” Ropade jag till Paul och började gå snabbt till perrongen med Louis bredvid. Ingen hade märkt något. Än. De kanske var för upptagna med att hinna med tåget att de inte tänkte på någonting annat.
”Det var tur” Sa Harry och pustade ut när dörrarna stängdes. Alla var andfådda efter att ha fått sprungit den sista biten för att hinna med tåget som nu rullade sakta från stationen.
”Hitåt allihopa.” Sa Paul och började gå för att hitta platser.
”Din pappa skulle inte blivit glad om vi missade tåget.” Sa Zayn och hakade på efter Paul.
”Sant.” Svarade Liam och gick efter.
Alla satt och vilade. Alla var trötta. Harry, Niall och Liam sov. Zayn läste eller pratade med Paul. Louis satt framför mig och lyssnade på musik och pillade med sin mobil. Jag satt och tittade ut över landskapet som förändrades hela tiden. Jag var uppslukad av mina drömmar när mobilen vibrerade. Det var ett sms av Louis.
Vad ska jag göra om de frågar om
man är single eller inte på intervjun?
man är single eller inte på intervjun?
Var han inte så påhittig? Han kanske bara är lite trött för att orka tänka.
Du får bestämma helt själv.
Vad säger ditt hjärta?
Du får säga vad du tycker är rätt.
Vad säger ditt hjärta?
Du får säga vad du tycker är rätt.
Jag läste igenom smset och tryckte på skicka. Strax efter vibrerade mobilen igen.
Du är underbar <3
Lycka spred sig inombords och lyfte upp blicken för att möta Louis vackra ögon som tittade på mig. Jag kände hur kinderna hettade till och ett litet leende prydde hans ansikte. Jag mimade ett tack och ett leende på fram på mina läppar och jag rodnade ännu mera.
Tiden gick och gick. Alla var uttråkade. De hade packat med kortlekar, tidningar. Allt utom mat. Niall hade tjatat länge nu om att han var hungrig. Jag hade fått honom i schack ett litet tag nu med att lära han, Liam, Zayn och Harry hur man spelar poker. Det gick väl bra antar jag.
Vi hade spelat en stund nu och grabbarna hade blivit rätt bra på att spela.
”Therese, eller någon annan förlorar så är det eran uppgift att hitta mat på detta förbannade tåg.” Sa Niall och visade sina kort. Han hade en bra hand. Färg. Harry visade sina som var tre tal i nior. Zayn och Liam hade båda två tal.
Alla fem satt och väntade på att jag skulle visa min hand.
”Visa dina kort, kvinna.” Sa Niall irriterat och gav mig en sur blick.
Jag lade ner ett kort i taget. Först ruter kung, sedan klöver ess, hjärter kung, spader ess, klöver kung. Alla bara stirrade på mig när jag hade lagt ner det sista kortet.
”Det var som fan.” Sa Harry och tittade beundransvärt på mina kort och sedan på mig.
”Eftersom jag vann så kan jag dela mitt pris med er alla.” Sa jag och drog fram min väska. Jag rotade igenom den och hittade det jag letade efter.
”Vem är hungrig?” Frågade jag och sträckte upp handen med en påse med smörgåsar i.
Alla glufsade i sig mackorna på ett nafs.
”När fick du tid att göra mackorna?” Frågade Niall och tittade storögt på mig.
”När ni alla vimsade omkring och gjorde andra saker än vad ni skulle göra.” Sa jag och åt upp det sista av min goda macka.
”Vad har du haft i dom?” Frågade Harry.
”En hemlighet som jag inte tänker berätta för er här och nu.” Sa jag och satte i hörlurarna i öronen och satte på musik. Ingen sa så mycket sedan resten av resan.
”Så killar är ni beredda?” Frågade reportern.
”Självklart!” Svarade allihopa samtidigt och reportern började ställa enkla frågor.
Jag satt där ca 5 meter åt sidan bredvid Paul och tittade på intervjun. Alla dessa frågor! Kan dom inte komma på nya? Istället för att köra de gamla om och om igen! Jag blir så trött.
Jag satt i stolen och halvsov när en intressant fråga dök upp.
”Vem är hon är tjejen? Vi vet hon heter Therese och kommer inte härifrån.” Sa hon och visade en bild på mig på skärmen.
Louis tog till orda. ”Therese är en nära vän och spenderar några dagar med oss eftersom vi inte har kunnat göra det på sista tiden.” Louis ljög för reportern. Tänk vad hon kommer att säga när hon får veta det Louis sa var lögn.
”Så den sista frågan grabbar. Vem är single och inte? Vi börjar med dig Harry” Sa hon och vände sig mot honom.
”Single tyvärr.” Sa han och blinkade med ena ögat.
”Flickvän” Svarade Liam och såg lycklig ut.
”Single” Svarade Niall och Zayn samtidigt. Då var det bara Louis kvar. Vad skulle han svara? Jag kunde inte tänka, inte andas. Jag hållde andan när han öppnade munnen och började prata.
”Jag är single men...” Alla vände sina blickar mot honom när han hade uttalat ordet men. ”...träffar någon för stunden.” Avslutade han och log ett litet leende. Hon pratade lite till och avslutade sedan intervjun. Louis hade hela tiden ett leende påklistrat och nu bombade alla honom med frågor.
”Vem är hon?”
”När började ni träffas?”
”Är det någon vi känner?”
”Louis säg vem det är!!” Alla sa frågor hela vägen ut till bilen som skulle ta oss hem till Liams pappa.
”Vill ni veta vem det är?” Frågade Louis tillslut.
”JA!!” Skrek allihopa av nyfikenhet och vände sig om och tittade på Louis.
Louis hade redan en arm om mig så han flyttade sig lite närmre och drog in mig i hans famn. Och sedan pussade han mig lätt på kinden.
Det blev helt tyst i bilen. Alla stirrade på oss. Sedan fick Harry tillbaka rörligheten och drog in mig i en kram eftersom han satt vid min andra sida. Liam och Zayn lade varsin hand på mina axlar och såg allmänt glada ut. Niall gav mig ett gulligt leende och kramade om min fria hand.
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade men inte stirrade på mig med chockade ögon.
________________________________________________________________________
Var tror ni kommer hända? Vad kommer Liams pappa säga till henne?
Här är en lång del med spänning och mycket annat! :D
Kapitel 33
Föregående:
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
_________________________________________________________________________
Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i sängen och vände och vred mig. Jag kunde inte somna om. Jag var inte längre trött så jag gick upp och klädde på mig ett par vanliga blåa jeans med svart långärmad till. Jag granskade mig i spegeln och gick ner.
Jag staplade mig direkt till kylen och plockade fram juicepaketet.
”Godmorgon” Sade en röst bakom mig.
Jag hoppade upp i luften och stödde mig på kanten av bänken. Jag hörde hur personen flyttade på sig och började skratta. Jätte kul tänkte jag och vände mig om för att möta personen. Louis stod vid barbänken och skakade på huvudet medan han skrattade.
”Godmorgon” Muttrade jag och stängde igen kylen och tog fram ett glas och hällde upp juicen.
”Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är inte ens sju.” Frågade Louis nyfiket.
”Kunde inte sova. Själv?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag gick upp för att packa och göra saker iordning.”
”För vad då?” Frågade jag fundersamt.
”Vi ska till Wolverhampton för att göra en intervju och fira Liams pappa.”
”Vad kul.” Sade jag med ironi och drack upp glaset med juice.
”Vill du ta en promenad?” Frågade Louis försiktigt.
”Det kan vi väl göra.” Sa jag och plockade in det jag hade tagit ut ur kylen.
Varför ville Louis gå en promenad nu? Såhär tidigt på morgonen?
Det var en tyst promenad. Vi gick och gick och jag kände Louis blickar på mig lite då och då. Han styrde stegen till en liten park, inte så långt borta från oss.
”Så...” Sa jag lite tyst när vi saktade ner.
”Vi behöver prata.” Var allt han sade och satte sig på en sådär torr bänk. Vad ville han? Jag gick efter honom och satte mig bredvid.
”Det måste vara jätte svårt att inte veta vem som är ens andra hälft. Jag kanske inte förstår detta men du vet att du kan lita på mig.” Sa han dämpat.
”Men hur vet du...? Berättade Liam...?” Sa jag förvirrat.
”Jag hörde er prata i köket. Prata kanske inte är det rätta ordet. Du skrek åt Liam och jag skulle aldrig ha gömt mig sådär. Jag vet att det var fel. Men jag kunde inte röra på mig efter det du hade sagt. Jag kunde inte få ut det ur mitt huvud. Jag kunde inte sova på dessa två dagar.”
Jag försökte bearbeta allt som hade sagt. Han kanske inte kunde förstå men jag kunde lita på honom. Och Liam skulle aldrig berätta för någon. Hur kunde jag ens ha tänkt den tanken?
”Förlåt för att jag inte säger någonting. Men det är så...” Jag kunde inte fortsätta.
”Du kan lita på mig, Therese. Du kan berätta allt för mig.” Och med de orden gjorde detta ännu jobbigare.
”Det är bara så otroligt att jag sitter här och pratar med dig och umgås med er. Det var en dröm som jag aldrig trodde skulle uppfyllas. Och nu undrar jag när den kommer att ta slut.” Sa jag och tittade bort på några fåglar som satt uppe i ett träd. Han gjorde det bara svårare och svårare. Jag skulle inte kunna stå ut mycket längre till om det fortsatte såhär. Tystnaden kom krypandes över oss. Vi satt där på bänken och tittade åt olika håll. Ingen visste vem som skulle börja.
Men med tystnaden kom oron. Oron över hur detta skulle gå. Skulle jag berätta vad jag kände? Skulle jag skämma ut mig framför en av världens underbaraste killar. En kamp pågick inom mig om det var det rätta att göra eller inte.
”Ser du hur fåglarna tar hand om varandra även om de inte känner varandra. Hur de får en att känna sig levande, att det finns någon där ute som...” Sa Louis med blicken fäst på två fåglar lite längre bort. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Det gjorde ont att avbryta Louis för tusende gången.
”Snälla Louis.” Bad jag och reste mig upp och vände mig ryggen mot honom. Han tystnade och jag kunde känna hans blick fast klistrad på min rygg.
”Det är en sak jag måste berätta. Jag vet inte hur du kommer att reagera på detta men...” Jag babblade på. Nervös över hur han skulle reagera. Skulle han skrika? Springa ifrån mig? Berätta för de andra?
”Jag... jag älskar dig.” For det ur munnen.
Jag kände någon ta tag i min arm och vände mig om. Jag mötte Louis vackra ögon som tindrade av solens svaga strålar. Han tog mina händer och tittade djupt in i mina ögon och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om jag var i himlen. Tiden stannade upp. Det var han och jag i detta universum. Han avslutade kyssen och jag öppnade ögonen och mötte hans som skrek av lycka.
”Jag älskar dig också” sa Louis och drog in mig i en kram. Vi stod där hur länge som helst. Tiden var bortkastad. Den hoppade över oss två.
”Vi kanske ska gå tillbaka.” Sa jag efter en stund och drog mig ur hans famn men släppte inte taget om våra händer som var ihop flätade.
Louis lyste av lycka när vi började vandra tillbaka. Och det gjorde jag säkert också.
”Vad kommer at hända?” Frågade jag.
”Först, vill du gå på en dejt med mig imorn? Alltså när vi kommer tillbaka till London.”
Själva tanken att få gå på en dejt med Louis Tomlinson gjorde mig glad.
”Självklart vill jag det.” Sa jag med ett stort leende på läpparna och mötte hans blick.
”Okej nu när det är överstökat.” Försökte han säga med en seriös röst. ”Vad ska vi säga till de andra? De kommer vara riktigt nyfikna när de får reda på att vi ska gå på dejt.” Sa han och rynkade pannan som visade att han tänkte komma på en lösning.
”Vi behöver egentligen inte berätta någonting för dom. Vi säger att jag inte mådde så bra så vi gick ut en stund för att det skulle gå över. Om imorn så kanske... Jag vet inte.” Sa jag och gnuggade mig på armen.
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet
_________________________________________________________________________
Hoppas ni blir glada och belåtna nu!! Jag kör 2 Kommentarer tills nästa del! Så kommentera om ni vill ha mer smaskens! ;)
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
_________________________________________________________________________
Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i sängen och vände och vred mig. Jag kunde inte somna om. Jag var inte längre trött så jag gick upp och klädde på mig ett par vanliga blåa jeans med svart långärmad till. Jag granskade mig i spegeln och gick ner.
Jag staplade mig direkt till kylen och plockade fram juicepaketet.
”Godmorgon” Sade en röst bakom mig.
Jag hoppade upp i luften och stödde mig på kanten av bänken. Jag hörde hur personen flyttade på sig och började skratta. Jätte kul tänkte jag och vände mig om för att möta personen. Louis stod vid barbänken och skakade på huvudet medan han skrattade.
”Godmorgon” Muttrade jag och stängde igen kylen och tog fram ett glas och hällde upp juicen.
”Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är inte ens sju.” Frågade Louis nyfiket.
”Kunde inte sova. Själv?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag gick upp för att packa och göra saker iordning.”
”För vad då?” Frågade jag fundersamt.
”Vi ska till Wolverhampton för att göra en intervju och fira Liams pappa.”
”Vad kul.” Sade jag med ironi och drack upp glaset med juice.
”Vill du ta en promenad?” Frågade Louis försiktigt.
”Det kan vi väl göra.” Sa jag och plockade in det jag hade tagit ut ur kylen.
Varför ville Louis gå en promenad nu? Såhär tidigt på morgonen?
Det var en tyst promenad. Vi gick och gick och jag kände Louis blickar på mig lite då och då. Han styrde stegen till en liten park, inte så långt borta från oss.
”Så...” Sa jag lite tyst när vi saktade ner.
”Vi behöver prata.” Var allt han sade och satte sig på en sådär torr bänk. Vad ville han? Jag gick efter honom och satte mig bredvid.
”Det måste vara jätte svårt att inte veta vem som är ens andra hälft. Jag kanske inte förstår detta men du vet att du kan lita på mig.” Sa han dämpat.
”Men hur vet du...? Berättade Liam...?” Sa jag förvirrat.
”Jag hörde er prata i köket. Prata kanske inte är det rätta ordet. Du skrek åt Liam och jag skulle aldrig ha gömt mig sådär. Jag vet att det var fel. Men jag kunde inte röra på mig efter det du hade sagt. Jag kunde inte få ut det ur mitt huvud. Jag kunde inte sova på dessa två dagar.”
Jag försökte bearbeta allt som hade sagt. Han kanske inte kunde förstå men jag kunde lita på honom. Och Liam skulle aldrig berätta för någon. Hur kunde jag ens ha tänkt den tanken?
”Förlåt för att jag inte säger någonting. Men det är så...” Jag kunde inte fortsätta.
”Du kan lita på mig, Therese. Du kan berätta allt för mig.” Och med de orden gjorde detta ännu jobbigare.
”Det är bara så otroligt att jag sitter här och pratar med dig och umgås med er. Det var en dröm som jag aldrig trodde skulle uppfyllas. Och nu undrar jag när den kommer att ta slut.” Sa jag och tittade bort på några fåglar som satt uppe i ett träd. Han gjorde det bara svårare och svårare. Jag skulle inte kunna stå ut mycket längre till om det fortsatte såhär. Tystnaden kom krypandes över oss. Vi satt där på bänken och tittade åt olika håll. Ingen visste vem som skulle börja.
Men med tystnaden kom oron. Oron över hur detta skulle gå. Skulle jag berätta vad jag kände? Skulle jag skämma ut mig framför en av världens underbaraste killar. En kamp pågick inom mig om det var det rätta att göra eller inte.
”Ser du hur fåglarna tar hand om varandra även om de inte känner varandra. Hur de får en att känna sig levande, att det finns någon där ute som...” Sa Louis med blicken fäst på två fåglar lite längre bort. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Det gjorde ont att avbryta Louis för tusende gången.
”Snälla Louis.” Bad jag och reste mig upp och vände mig ryggen mot honom. Han tystnade och jag kunde känna hans blick fast klistrad på min rygg.
”Det är en sak jag måste berätta. Jag vet inte hur du kommer att reagera på detta men...” Jag babblade på. Nervös över hur han skulle reagera. Skulle han skrika? Springa ifrån mig? Berätta för de andra?
”Jag... jag älskar dig.” For det ur munnen.
Jag kände någon ta tag i min arm och vände mig om. Jag mötte Louis vackra ögon som tindrade av solens svaga strålar. Han tog mina händer och tittade djupt in i mina ögon och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om jag var i himlen. Tiden stannade upp. Det var han och jag i detta universum. Han avslutade kyssen och jag öppnade ögonen och mötte hans som skrek av lycka.
”Jag älskar dig också” sa Louis och drog in mig i en kram. Vi stod där hur länge som helst. Tiden var bortkastad. Den hoppade över oss två.
”Vi kanske ska gå tillbaka.” Sa jag efter en stund och drog mig ur hans famn men släppte inte taget om våra händer som var ihop flätade.
Louis lyste av lycka när vi började vandra tillbaka. Och det gjorde jag säkert också.
”Vad kommer at hända?” Frågade jag.
”Först, vill du gå på en dejt med mig imorn? Alltså när vi kommer tillbaka till London.”
Själva tanken att få gå på en dejt med Louis Tomlinson gjorde mig glad.
”Självklart vill jag det.” Sa jag med ett stort leende på läpparna och mötte hans blick.
”Okej nu när det är överstökat.” Försökte han säga med en seriös röst. ”Vad ska vi säga till de andra? De kommer vara riktigt nyfikna när de får reda på att vi ska gå på dejt.” Sa han och rynkade pannan som visade att han tänkte komma på en lösning.
”Vi behöver egentligen inte berätta någonting för dom. Vi säger att jag inte mådde så bra så vi gick ut en stund för att det skulle gå över. Om imorn så kanske... Jag vet inte.” Sa jag och gnuggade mig på armen.
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet
_________________________________________________________________________
Hoppas ni blir glada och belåtna nu!! Jag kör 2 Kommentarer tills nästa del! Så kommentera om ni vill ha mer smaskens! ;)
Info
Var inte sura på mig!! Jag vet att ni vill ha en ny del och hoppas på att det blir ett idag.
Jag haft mycket att göra dessa tre dagar både i skolan och utanför och hoppas ni förstår!
Tack för att ni är här och tycker om det jag älskar att göra jag skulle aldrig ha gjort detta om det inte var för erat stöd från början!! <3
Om jag blir på bättre humör så blir det en lång del idag och imorn! :D
// Kram Therese
Kapitel 32
Föregående:
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Jag öppnade påsen och hällde ut innehållet på sängen. På sängen låg en klänning av rosa siden och spets. Jag klädde av mig snabbt och drog på min klänningen. Det var helt ljuvlig att ha på sig. Tyget virvlade sig runt benen när man snurrade runt och accessoarerna vid urringningen gjorde den ännu finare. Jag tittade mig i spegeln och började fixa hår och smink. Några minuter senare gick jag nerför trappan och kom ner i ett nytt vardagsrum och kök. Ljuset var neddämpat. Alla hade bytt om till lite finare kläder, mat kokade på spisen, paket låg på baren, matbordet var dukat med rosa detaljer. Allt hade en stänk av rosa vart jag än tittade. Dessa sex killar hade haft fullt upp medan jag tog en lur. Men det var nog tur det tänkte jag och tittade förundrat omkring. De hade förvandlat hela våningen till ett paradis. Jag tittade på utsmyckningarna vid dukningen som var riktigt fint. Då såg jag det. Det var fler tallrikar än personer på bordet. Skulle vi få gäster?
”Vad är detta?”
”Vi grattade dig aldrig ordentligt när du fyllde.” Svarade Harry.
”Vad har ni ställt till med?” Frågade jag nu och hoppades inte att de skulle ha en rejäl fest.
”Vi har bjudit in några vänner för att äta en middag, och så klart fira dig.” Sa Zayn med ett leende.
”Therese, en middag, inte en fest.” Sade sedan Liam och tittade in i mina ögon. Jag litade på Liam att det var sant och såg sedan balen som var full med flaskor. Liam måste ha sett min förhäxade blick för han tog min hand och drog mig bort till baren.
”Se här, inget alkohol. Bara alkohol fri dricka” Sa han och lyfte en flaska och visade.
Det var sant det han sade. Jag såg texten alkoholfri på etiketten. De hade verkligen brytt sig om mig för att det skulle bli en rolig kväll roligt med sällskap.
Då ljöd dörrklockan. Alla tittade upp från sina sysslor och fäste blicken på mig.
”Kan du öppna dörren?” Frågade Niall som var upptagen med att tända några stearinljus på bordet.
”Visst, visst.” Muttrade jag och gick till hallen.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Där utanför stod Andy Samuels och Cher Lloyd. Var detta sant?
”Hej! Kom in.” Sa jag och steg åt sidan. Liams vän Andy var här och deras vän Cher Lloyd från X Factor. Jag log och gick med de in till vardagsrummet som doftade mat och såg så mysigt ut med levande ljus.
”Middagen är serverad” Ropade Harry och alla satte sig. Vi pratade och åt som bara den. ”Vilka har lagat?” Frågade jag.
”Jag, Justin och Zayn” Sa Harry och såg mycket nöjd ut över resultatet.
Alla pratade med varandra och jag bekanta mig med Andy och Cher. Båda var mycket trevliga som resten av gänget.
Maten tog slut. Alla var mätta och belåtna av den goda kycklinggrytan med ris och sallad till. Vi satt och snattrade länge innan Niall och Louis dukade av och gästerna höll mig sysselsatt så jag inte skulle hjälpa till. För de tyckte inte att den som firades skulle hjälpa till utan bara njuta och ta det lugnt.
”Dags att öppna presenter.” Sa Niall och gav mig ett paket. Det var från alla fem killarna Harry, Niall, Zayn, Louis och Liam. Jag öppnade den och såg två par örhängen och ett armband med texten <3 Harry <3 Liam <3 Niall <3 Louis <3 Zayn <3.
Andy gav mig ett paket med två fina tröjor från hans nya klädkollektion som skulle snart lanseras. Jag fick Chers nyaste skiva och en ny klocka med silver och stenar på. Den sista presenten som jag öppnade var Justins. Vad kunde han ha gett mig? Tänkte jag och öppnade den försiktigt. Inuti låg det ett signerat foto, en signerad skiva och en liten ask. Jag tog upp asken och öppnade locket. Det märktes att det var från Justin för det var lila hjärtan av olika nyanser och silver hjärtan över hela armbandet. Det var riktigt utsökt.
”Tack allihopa för de fina presenterna!” Sade jag och alla såg nöjda ut. Alla utom Louis. Han skruvade lite på sig där han stod och blicken var orolig. Han var svartsjuk på presenterna Justin hade gett mig och hur han såg på mig. Jag hade inte varit dum nog att inte märka. Justin kollade in mig från stunden vi träffades. Därför hade han kysst mig på kinden. Var det för att göra Louis svartsjuk eller tyckte Justin jag var söt, gullig, snygg? Men han hade flickvän.
Kvällen övergick sakta till natt. Vi spelade spel, pratade. Vi hade roligt hela tiden. Tills de var åka. Justin och Cher var tvungna att åka för de skulle arbeta om några timmar. Andy skulle tydligen sova över. Varför visste jag inte för han bodde ju här i London. Skit samma, det hade varit en grym kväll med mycket skratt och gott sällskap.
”Godnatt” Var det sista jag sa och gav alla varsin kram som tack.
Jag och Louis gick bredvid varandra när vi gick uppför trappan till våra rum.
”Louis?”
”Ja” Svarade han.
”Nej.. Men... Skit, glöm det.” Sa jag och tittade bort.
”Nej men berätta nu.” Sa han och stannade och tittade in i mina ögon.
”Nej men det var inget viktigt.” Sa jag och vände mig om. Louis tog tag i min arm och drog mig intill honom.
”Vad är det?” Sade han nu med en mjuk och oemotståndlig röst.
Jag tittade in i hans vackra ögon och glömde var jag var. Jag tappade kollen på precis allting. Ingenting var viktigt. Förutom han och jag. Jag fick den konstigt känslan i magen när jag tittade in i hans ögon och när han hållde mig i hans famn.
”Tack för ikväll. Tack för allting som ni, du har gjort för mig.” Sa jag och pussade honom på kinden och vandrade till mitt rum.
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer!! Det värmer mitt hjärta och får mig att fortsätta skriva! :D
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Jag öppnade påsen och hällde ut innehållet på sängen. På sängen låg en klänning av rosa siden och spets. Jag klädde av mig snabbt och drog på min klänningen. Det var helt ljuvlig att ha på sig. Tyget virvlade sig runt benen när man snurrade runt och accessoarerna vid urringningen gjorde den ännu finare. Jag tittade mig i spegeln och började fixa hår och smink. Några minuter senare gick jag nerför trappan och kom ner i ett nytt vardagsrum och kök. Ljuset var neddämpat. Alla hade bytt om till lite finare kläder, mat kokade på spisen, paket låg på baren, matbordet var dukat med rosa detaljer. Allt hade en stänk av rosa vart jag än tittade. Dessa sex killar hade haft fullt upp medan jag tog en lur. Men det var nog tur det tänkte jag och tittade förundrat omkring. De hade förvandlat hela våningen till ett paradis. Jag tittade på utsmyckningarna vid dukningen som var riktigt fint. Då såg jag det. Det var fler tallrikar än personer på bordet. Skulle vi få gäster?
”Vad är detta?”
”Vi grattade dig aldrig ordentligt när du fyllde.” Svarade Harry.
”Vad har ni ställt till med?” Frågade jag nu och hoppades inte att de skulle ha en rejäl fest.
”Vi har bjudit in några vänner för att äta en middag, och så klart fira dig.” Sa Zayn med ett leende.
”Therese, en middag, inte en fest.” Sade sedan Liam och tittade in i mina ögon. Jag litade på Liam att det var sant och såg sedan balen som var full med flaskor. Liam måste ha sett min förhäxade blick för han tog min hand och drog mig bort till baren.
”Se här, inget alkohol. Bara alkohol fri dricka” Sa han och lyfte en flaska och visade.
Det var sant det han sade. Jag såg texten alkoholfri på etiketten. De hade verkligen brytt sig om mig för att det skulle bli en rolig kväll roligt med sällskap.
Då ljöd dörrklockan. Alla tittade upp från sina sysslor och fäste blicken på mig.
”Kan du öppna dörren?” Frågade Niall som var upptagen med att tända några stearinljus på bordet.
”Visst, visst.” Muttrade jag och gick till hallen.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Där utanför stod Andy Samuels och Cher Lloyd. Var detta sant?
”Hej! Kom in.” Sa jag och steg åt sidan. Liams vän Andy var här och deras vän Cher Lloyd från X Factor. Jag log och gick med de in till vardagsrummet som doftade mat och såg så mysigt ut med levande ljus.
”Middagen är serverad” Ropade Harry och alla satte sig. Vi pratade och åt som bara den. ”Vilka har lagat?” Frågade jag.
”Jag, Justin och Zayn” Sa Harry och såg mycket nöjd ut över resultatet.
Alla pratade med varandra och jag bekanta mig med Andy och Cher. Båda var mycket trevliga som resten av gänget.
Maten tog slut. Alla var mätta och belåtna av den goda kycklinggrytan med ris och sallad till. Vi satt och snattrade länge innan Niall och Louis dukade av och gästerna höll mig sysselsatt så jag inte skulle hjälpa till. För de tyckte inte att den som firades skulle hjälpa till utan bara njuta och ta det lugnt.
”Dags att öppna presenter.” Sa Niall och gav mig ett paket. Det var från alla fem killarna Harry, Niall, Zayn, Louis och Liam. Jag öppnade den och såg två par örhängen och ett armband med texten <3 Harry <3 Liam <3 Niall <3 Louis <3 Zayn <3.
Andy gav mig ett paket med två fina tröjor från hans nya klädkollektion som skulle snart lanseras. Jag fick Chers nyaste skiva och en ny klocka med silver och stenar på. Den sista presenten som jag öppnade var Justins. Vad kunde han ha gett mig? Tänkte jag och öppnade den försiktigt. Inuti låg det ett signerat foto, en signerad skiva och en liten ask. Jag tog upp asken och öppnade locket. Det märktes att det var från Justin för det var lila hjärtan av olika nyanser och silver hjärtan över hela armbandet. Det var riktigt utsökt.
”Tack allihopa för de fina presenterna!” Sade jag och alla såg nöjda ut. Alla utom Louis. Han skruvade lite på sig där han stod och blicken var orolig. Han var svartsjuk på presenterna Justin hade gett mig och hur han såg på mig. Jag hade inte varit dum nog att inte märka. Justin kollade in mig från stunden vi träffades. Därför hade han kysst mig på kinden. Var det för att göra Louis svartsjuk eller tyckte Justin jag var söt, gullig, snygg? Men han hade flickvän.
Kvällen övergick sakta till natt. Vi spelade spel, pratade. Vi hade roligt hela tiden. Tills de var åka. Justin och Cher var tvungna att åka för de skulle arbeta om några timmar. Andy skulle tydligen sova över. Varför visste jag inte för han bodde ju här i London. Skit samma, det hade varit en grym kväll med mycket skratt och gott sällskap.
”Godnatt” Var det sista jag sa och gav alla varsin kram som tack.
Jag och Louis gick bredvid varandra när vi gick uppför trappan till våra rum.
”Louis?”
”Ja” Svarade han.
”Nej.. Men... Skit, glöm det.” Sa jag och tittade bort.
”Nej men berätta nu.” Sa han och stannade och tittade in i mina ögon.
”Nej men det var inget viktigt.” Sa jag och vände mig om. Louis tog tag i min arm och drog mig intill honom.
”Vad är det?” Sade han nu med en mjuk och oemotståndlig röst.
Jag tittade in i hans vackra ögon och glömde var jag var. Jag tappade kollen på precis allting. Ingenting var viktigt. Förutom han och jag. Jag fick den konstigt känslan i magen när jag tittade in i hans ögon och när han hållde mig i hans famn.
”Tack för ikväll. Tack för allting som ni, du har gjort för mig.” Sa jag och pussade honom på kinden och vandrade till mitt rum.
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer!! Det värmer mitt hjärta och får mig att fortsätta skriva! :D
Kapitel 31
Föregående:
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
________________________________________________________________________
Idag var det en ny dag i London. Alla var pigga och gladare än igår. Varje gång jag tänkte tillbaka till morgonen så smög det upp ett litet leende och påminde mig om konversationen mellan mig och Liam. Efter det så kändes det som om en tung börda hade lyft från lungorna och var glad över att han inte hade berättat för de andra. Ännu.
Nu var vi på väg till de berömda vaxdockorna av Madame Tussaud. Det var spännande när vi gick in. Alla jag mina vänner har tyckt att det var magiskt och det var det banne mig. Vi eller rättare sagt, jag ställde mig vid nästan varje docka som jag kände igen.
Zayn och Niall hade skyndat sig före till den sista stället. Nämligen röda mattan. Jack Sparrow, Leonardo DiCaprio, Brad Pitt var där med många fler. En efter en stod jag och poserade med. Det hade varit en super roligt dag. Alla var trötta förutom jag. Jag var den lyckligaste personen på jorden just nu. Jag var i samma rum med flera kändisar. Även om de inte var riktigt så kunde man använda sin fantasi.
”Har du inte glömt någon?” Frågade Harry och pekade mot höger. Hade jag glömt någon?
”Vem då?” Sade jag och vände huvudet mot höger. Jag skyndade mig bort mot vaxdockan som skulle föreställa Justin Bieber och ställde mig bredvid honom och tittade in i kameran. Precis innan det blixtrade till så kände jag någon lägga en arm om mig och någonting nuddade min ena kind. Vad var det som hände? Jag drog snabbt blicken över alla fem killarna som stod med stora leenden. Om alla fem killarna, Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis stod framför mig. Vem var det som hållde om mig?
”Hej grabbar!” Sa en bekant röst.
Jag vände sakta huvudet åt vänster för att se vem det var. Världens största tonårsidol tornades upp framför mina ögon.
”Hej!” Sa Justin och log.
Jag skrek ut ett litet skri av lycka som han tydligen hörde. Han började skratta och drog in mig i en kram.
Jag stod där helt paralyserad när han släppte taget och tittade in i min förstelnade blick. ”Hur är det?” Frågade Justin mig men inga ord ville komma ur munnen.
”Hon klarar sig.” Sa Liam och gick fram för att hälsa.
”H... He... Hej... Justin” Hasplade ur min mun och jag kände hur kinderna blev varma och flyttade blicken.
”Hej, trevligt att träffas!” Sa Justin och skakade min hand.
Jag bara stod där och nickade. Jag vågade inte säga någonting till honom för jag visste inte vad som skulle komma ur munnen.
”Fan?” Viskade Justin.
Jag nickade försiktigt. Det räckte för att han skulle dra in mig i en stor kram och sedan kom de andra och det blev en stor bamse kram med mig och Justin som blev nästan kvävda.
Nu kände jag mig lite bättre till mods när alla släppte taget och jag såg mig om. Alla hade leenden och såg så glada ut. Livet hade blivit ännu bättre nu när jag fick träffa Justin Bieber som var en dröm som hade legat och pyrt alldeles för länge i elden men som aldrig slocknade.
”Du skrämmer mig Therese! Hur mår du?” Sa Harry och tittade oroväckande på mig.
”Lite luft och privatliv skulle sitta fint.” Sa jag och vinkade med händerna för att visa de skulle ta något steg tillbaka.
”Ha ha hon är okej.” Sa Zayn och backade undan samtidigt som de andra gjorde samma sak.
”Vet hon något?” Viskade Justin till Niall som skakade lätt på huvudet. En till hemlighet som jag inte visste om. Vad var det denna gång?
Vi gick ut genom utgången och kom ut i friska luften. Äntligen kunde jag tänka klart. Killarna pratade på när vi gick snabbt nerför gatan för att komma till tunnelbanan. Självklart så fick vi stanna för att alla ville ta kort med One Direction och Justin Bieber. Alla knuffades för att komma åt killarna medan jag trycktes längre ifrån dom. Tillslut var jag utanför den skrikande högen med tjejer och fotografer och fick inte en skymt av sällskapet.
Nu när de var upptagna så kunde jag tänka. Vad hade hänt där inne? Hade Justin kysst mig på kinden? kramade Justin om mig? Vad gjorde Justin Bieber i London? Självklart var det inte en slump.
Efter en mycket lång tid så skingrades massan och de kom igenom med hjälp av Paul och några andra vakter. Jag kände någon tog tag i min hand och drog med mig. Jag tittade upp och mötte Justins mörka ögon och såg Louis kolla åt vårar håll. Den där svartsjuka gnistan kom fram i hans blick och visste detta skulle bli en lång dag.
”Vad för dig till London?” Frågade jag när bilen hade börjat åka.
”Intervjuer och lite annat.” Svarade han men jag kunde se att han försökte inte visa att han döljde någonting för mig.
”Så vad ska vi göra resten av dagen?” Frågade jag allihopa och jag försummade att Justin skulle spendera dagen med oss.
Ingen gav ett ord. Det verkade som att de verkligen döljde någonting för mig.
Äntligen var vi tillbaka till huset. Jag rusade uppför trappan och lade mig direkt i sängen och somnade.
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Vad tror ni killarna har förberett? Kommentera vad ni tror! Snart kommer det bli massa spännande så håll ut bara! :D
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
________________________________________________________________________
Idag var det en ny dag i London. Alla var pigga och gladare än igår. Varje gång jag tänkte tillbaka till morgonen så smög det upp ett litet leende och påminde mig om konversationen mellan mig och Liam. Efter det så kändes det som om en tung börda hade lyft från lungorna och var glad över att han inte hade berättat för de andra. Ännu.
Nu var vi på väg till de berömda vaxdockorna av Madame Tussaud. Det var spännande när vi gick in. Alla jag mina vänner har tyckt att det var magiskt och det var det banne mig. Vi eller rättare sagt, jag ställde mig vid nästan varje docka som jag kände igen.
Zayn och Niall hade skyndat sig före till den sista stället. Nämligen röda mattan. Jack Sparrow, Leonardo DiCaprio, Brad Pitt var där med många fler. En efter en stod jag och poserade med. Det hade varit en super roligt dag. Alla var trötta förutom jag. Jag var den lyckligaste personen på jorden just nu. Jag var i samma rum med flera kändisar. Även om de inte var riktigt så kunde man använda sin fantasi.
”Har du inte glömt någon?” Frågade Harry och pekade mot höger. Hade jag glömt någon?
”Vem då?” Sade jag och vände huvudet mot höger. Jag skyndade mig bort mot vaxdockan som skulle föreställa Justin Bieber och ställde mig bredvid honom och tittade in i kameran. Precis innan det blixtrade till så kände jag någon lägga en arm om mig och någonting nuddade min ena kind. Vad var det som hände? Jag drog snabbt blicken över alla fem killarna som stod med stora leenden. Om alla fem killarna, Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis stod framför mig. Vem var det som hållde om mig?
”Hej grabbar!” Sa en bekant röst.
Jag vände sakta huvudet åt vänster för att se vem det var. Världens största tonårsidol tornades upp framför mina ögon.
”Hej!” Sa Justin och log.
Jag skrek ut ett litet skri av lycka som han tydligen hörde. Han började skratta och drog in mig i en kram.
Jag stod där helt paralyserad när han släppte taget och tittade in i min förstelnade blick. ”Hur är det?” Frågade Justin mig men inga ord ville komma ur munnen.
”Hon klarar sig.” Sa Liam och gick fram för att hälsa.
”H... He... Hej... Justin” Hasplade ur min mun och jag kände hur kinderna blev varma och flyttade blicken.
”Hej, trevligt att träffas!” Sa Justin och skakade min hand.
Jag bara stod där och nickade. Jag vågade inte säga någonting till honom för jag visste inte vad som skulle komma ur munnen.
”Fan?” Viskade Justin.
Jag nickade försiktigt. Det räckte för att han skulle dra in mig i en stor kram och sedan kom de andra och det blev en stor bamse kram med mig och Justin som blev nästan kvävda.
Nu kände jag mig lite bättre till mods när alla släppte taget och jag såg mig om. Alla hade leenden och såg så glada ut. Livet hade blivit ännu bättre nu när jag fick träffa Justin Bieber som var en dröm som hade legat och pyrt alldeles för länge i elden men som aldrig slocknade.
”Du skrämmer mig Therese! Hur mår du?” Sa Harry och tittade oroväckande på mig.
”Lite luft och privatliv skulle sitta fint.” Sa jag och vinkade med händerna för att visa de skulle ta något steg tillbaka.
”Ha ha hon är okej.” Sa Zayn och backade undan samtidigt som de andra gjorde samma sak.
”Vet hon något?” Viskade Justin till Niall som skakade lätt på huvudet. En till hemlighet som jag inte visste om. Vad var det denna gång?
Vi gick ut genom utgången och kom ut i friska luften. Äntligen kunde jag tänka klart. Killarna pratade på när vi gick snabbt nerför gatan för att komma till tunnelbanan. Självklart så fick vi stanna för att alla ville ta kort med One Direction och Justin Bieber. Alla knuffades för att komma åt killarna medan jag trycktes längre ifrån dom. Tillslut var jag utanför den skrikande högen med tjejer och fotografer och fick inte en skymt av sällskapet.
Nu när de var upptagna så kunde jag tänka. Vad hade hänt där inne? Hade Justin kysst mig på kinden? kramade Justin om mig? Vad gjorde Justin Bieber i London? Självklart var det inte en slump.
Efter en mycket lång tid så skingrades massan och de kom igenom med hjälp av Paul och några andra vakter. Jag kände någon tog tag i min hand och drog med mig. Jag tittade upp och mötte Justins mörka ögon och såg Louis kolla åt vårar håll. Den där svartsjuka gnistan kom fram i hans blick och visste detta skulle bli en lång dag.
”Vad för dig till London?” Frågade jag när bilen hade börjat åka.
”Intervjuer och lite annat.” Svarade han men jag kunde se att han försökte inte visa att han döljde någonting för mig.
”Så vad ska vi göra resten av dagen?” Frågade jag allihopa och jag försummade att Justin skulle spendera dagen med oss.
Ingen gav ett ord. Det verkade som att de verkligen döljde någonting för mig.
Äntligen var vi tillbaka till huset. Jag rusade uppför trappan och lade mig direkt i sängen och somnade.
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Vad tror ni killarna har förberett? Kommentera vad ni tror! Snart kommer det bli massa spännande så håll ut bara! :D
Kapitel 30
Föregående:
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
__________________________________________________________________________
Tårarna hade slutat rinna och jag kunde urskilja konturerna i rummet igen. Liam gav mig en näsduk att snyta mig i och förste mig till toaletten för att skölja av ansiktet. Jag hörde hur Liam städade undan frukosten.
Jag orkade inte att titta på mig själv i spegeln för jag visste att jag såg förfärlig ut. Jag tvättade ansiktet med vatten och gick till köket igen. Jag tog en apelsin ur fruktskålen och satte mig på den närmsta stolen. Jag började leka med apelsinen för jag ville inte tänka. Inte prata. Jag ville bara försvinna bort från allt elände som har förstört mitt liv. Bort från mitt liv så kallat helvete. Jag ville försvinna till den värld jag hade drömt om i hela min barndom.
”Jag drömde alltid att pappa var ute i militären och försvarade sitt land eller att han var en spion som var ute på livsfarliga uppdrag varje dag. Därför kom han aldrig hem eller så föreställde jag mig att han var uppe i himlen. Att han var en ängel som tittade ner på mig varje gång jag tittade upp mot stjärnorna.” Sade jag dämpat och pillade med apelsinen. Det var lättare att föreställa att det bara var jag och apelsinen i rummet att prata med istället för att möta Liams blick. Jag visste inte om jag skulle orka med att möta hans blick utan att börja gråta igen.
”Jag är verkligen ledsen för det jag sa förut.”
”Det är okej. Jag vet att det inte var menat på ett elakt sätt.” Sa jag och tittade upp och mötte hans bruna ögon. ”Förlåt för att jag skrek åt dig. Men grejen är att jag har aldrig haft någon manlig karaktär i mitt liv förrän ni fem kom in i mitt liv. Det blev mycket lättare att hantera saker och ting.”
Vi tittade på varandra en lång stund kändes det som men i verkligheten hade det bara gått några enstaka sekunder.
Då hörde jag det. Liam hade börjat nynna svagt på någon låt.
”Don't look back
But if we don't look back
We're only running babe
Out of me, cause ain't this
Same mistakes again” Sjöng han och tittade in i mina gröna ögon och förtrollade mig med hans underbara sång.
Han menade att jag skulle vända blad och välkomna mitt nya kapitel i livet. Det förflutna är en stängd passage mellan dåtid och nutid. Jag kan inte leva i dåtiden hela livet utan måste blicka fram och se vad framtiden erbjuder.
Liam måste ha sett mig börja grubbla över texten för han började nynna på en ny melodi och ny text.
”Well you're the charming type
That little twinkle in your eye
Gets me every time
And well there must have been a time
I was the reason for that smile” Liam slutade och tittade fundersamt på mig som om han försökte läsa en oöppnad bok.
Ett leende sprack upp på mina läppar och det fick Liam börja le och börja skratta. Han hade blicken fäst bakom mig. Vad kunde vara så roligt?
Jag vände mig om och såg Louis, Harry, Zayn och Niall stå där i mysbyxor såg ut som ”Hej kom och hjälp mig” med trötta inslag.
Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. De hade rejäl bakfylla kunde man säga. De såg inte alls pigga, goa och glada som de hade varit de andra dagarna.
”Håll käften, mitt huvud gör ont” Sa Louis och stirrade på oss som om vi inte var kloka och det gjorde det ännu roligare och. De såg så underliga och roliga för den delen ut när de hasade sig fram och sjönk ner på varsin stol och lutade huvudet på bordet.
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
__________________________________________________________________________
Hoppas ni tycker om den och ha en fortsatt go fredag!!
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
__________________________________________________________________________
Tårarna hade slutat rinna och jag kunde urskilja konturerna i rummet igen. Liam gav mig en näsduk att snyta mig i och förste mig till toaletten för att skölja av ansiktet. Jag hörde hur Liam städade undan frukosten.
Jag orkade inte att titta på mig själv i spegeln för jag visste att jag såg förfärlig ut. Jag tvättade ansiktet med vatten och gick till köket igen. Jag tog en apelsin ur fruktskålen och satte mig på den närmsta stolen. Jag började leka med apelsinen för jag ville inte tänka. Inte prata. Jag ville bara försvinna bort från allt elände som har förstört mitt liv. Bort från mitt liv så kallat helvete. Jag ville försvinna till den värld jag hade drömt om i hela min barndom.
”Jag drömde alltid att pappa var ute i militären och försvarade sitt land eller att han var en spion som var ute på livsfarliga uppdrag varje dag. Därför kom han aldrig hem eller så föreställde jag mig att han var uppe i himlen. Att han var en ängel som tittade ner på mig varje gång jag tittade upp mot stjärnorna.” Sade jag dämpat och pillade med apelsinen. Det var lättare att föreställa att det bara var jag och apelsinen i rummet att prata med istället för att möta Liams blick. Jag visste inte om jag skulle orka med att möta hans blick utan att börja gråta igen.
”Jag är verkligen ledsen för det jag sa förut.”
”Det är okej. Jag vet att det inte var menat på ett elakt sätt.” Sa jag och tittade upp och mötte hans bruna ögon. ”Förlåt för att jag skrek åt dig. Men grejen är att jag har aldrig haft någon manlig karaktär i mitt liv förrän ni fem kom in i mitt liv. Det blev mycket lättare att hantera saker och ting.”
Vi tittade på varandra en lång stund kändes det som men i verkligheten hade det bara gått några enstaka sekunder.
Då hörde jag det. Liam hade börjat nynna svagt på någon låt.
”Don't look back
But if we don't look back
We're only running babe
Out of me, cause ain't this
Same mistakes again” Sjöng han och tittade in i mina gröna ögon och förtrollade mig med hans underbara sång.
Han menade att jag skulle vända blad och välkomna mitt nya kapitel i livet. Det förflutna är en stängd passage mellan dåtid och nutid. Jag kan inte leva i dåtiden hela livet utan måste blicka fram och se vad framtiden erbjuder.
Liam måste ha sett mig börja grubbla över texten för han började nynna på en ny melodi och ny text.
”Well you're the charming type
That little twinkle in your eye
Gets me every time
And well there must have been a time
I was the reason for that smile” Liam slutade och tittade fundersamt på mig som om han försökte läsa en oöppnad bok.
Ett leende sprack upp på mina läppar och det fick Liam börja le och börja skratta. Han hade blicken fäst bakom mig. Vad kunde vara så roligt?
Jag vände mig om och såg Louis, Harry, Zayn och Niall stå där i mysbyxor såg ut som ”Hej kom och hjälp mig” med trötta inslag.
Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. De hade rejäl bakfylla kunde man säga. De såg inte alls pigga, goa och glada som de hade varit de andra dagarna.
”Håll käften, mitt huvud gör ont” Sa Louis och stirrade på oss som om vi inte var kloka och det gjorde det ännu roligare och. De såg så underliga och roliga för den delen ut när de hasade sig fram och sjönk ner på varsin stol och lutade huvudet på bordet.
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
__________________________________________________________________________
Hoppas ni tycker om den och ha en fortsatt go fredag!!
Kapitel 29
Föregående:
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
________________________________________________________________________
Hur kunde jag inte ha sett detta från första början. Från första ögonblicket han såg mig i ögonen. Det var något speciellt med honom och nu visste jag varför. alla andra hade upptäckt det innan mig. Men det var väl inget konstigt? Eller?
”Ska vi åka eller?” Frågade Liam Niall när han gick förbi oss med benen efter sig. Ingen var särskild nykter förutom jag och Liam. Eller Liam hade druckit ett glas eller två men inte mer. Jag hade gjort honom sällskap eftersom min kavaljer övergav mig när han blev tillräcklig full och hittade några nya vänner för att tjata med. Jag slutade lägga mig i när alla började lukta sprit. Man ville inte reta upp någon som var full.
”Visst.” Muttrade Niall när han gick till baren för att hämta mer dricka.
”Jag tar Louis och Harry.” Sa jag och vände på klacken för att leta reda på de två.
Liam tog försiktigt ett stadigt tag om min arm och jag vände mig om.
”Vi möts här igen.” Sade Liam och mötte min blick och sedan vände sig mot baren där Niall satt.
Jag tittade runt omkring och började gå runt rummet. Jag såg Harry stå och flörta med en tjej i utkanten av dansgolvet. Louis fanns säkert här bredvid tänkte jag och styrde benen mot Harry.
Jag knuffade mig försiktigt fram mellan allt folk och kom fram till Harry. Jag tog hans hand och drog med honom bort mot soffan där Louis satt och minglade.
”Louis kan du komma lite?” Frågade jag så charmigt jag kunde och viftade med min hand att han skulle komma. när han kom lite närmre tog jag ett stadigt grepp om Louis arm och drog nu med båda två dit där Liam och jag hade ståt för en stund sedan.
”Vad gör du?” Muttrade både Harry och Louis och försökte slingra sig loss ur mina grepp. Jag tog ett nytt tag om de och virkade in mina armar med deras så de inte hade en chans och det lyckades.
Jag kunde se Liam stå där med Niall och Zayn bredvid sig. De skruvade på sig hela tiden för de ville inte åka hem.
”Då går vi.” Sa Liam och började gå mot utgången med oss alla i hack i häl.
Jag hade inte fått en blund i natt/på morgonen när jag tittade på klockan, 10:00. Hade jag bara sovit i fyra timmar! Jag går upp så jag kan... Vad skulle jag göra? Äta frukost? Gå ut?
Jag gick in i garderoben och hittade några myskläder för det skulle nog inte bli så mycket idag och fantiserade om hur alla skulle bete sig idag med bakfylla.
Jag skuttade glatt nerför trappan och mötte Liam som drog ut frukost på bordet. När jag kom närmare såg jag att det var dukat för två. Hur visste han att jag hade vaknat?
”Godmorgon.” Sade han och satte sig ner och började smöra en macka.
”Godmorgon.” Sa jag tillbaka så entusiastiskt jag kunde tillbaka och satte mig ner o bordet.
Vi prata om allt. Om mitt liv hemma i Sverige som jag inte hade nämnt så mycket om de senaste dagarna. Jag hade inte fått en chans att berätta om min familj förrän nu.
”Berätta om din familj.” Manade Liam på när det bara var vi två.
”Det är bara jag och min mamma.” Sa jag och drog en klunk av glaset med juice.
”Jag bor också med en förälder, med min pappa.” Sa Liam.
”Liam det vet jag redan.” Sa jag men ångrade det få fort orden hade hoppat ur munnen. ”Liam, förlåt jag menade det inte på det viset. Det kom ut fel.” Babblade jag när han höll upp en hand för att tysta mig. Jag stängde munnen och blicken droppade ner på tallriken.
”Det är okej. Jag förstår hur du menade.” Sade Liam och fingrade med sitt glas. ”Det har alltid varit jag och min pappa. Min mor gav sig av det år jag fyllde två och har aldrig sett henne sedan dess.” Fortsatte han med en nedstämd röst.
Jag visste att jag var tvungen att berätta min berättelse nu. Liam hade varit ärlig och jag måste vara ärlig tillbaka.
”Liam jag förstår hur du känner...” Sa jag men Liam avbröt mig.
”Hur skulle du förstå? Ingen kan förstå hur svårt det var att få höra sanningen av sin förälder att den ena aldrig kommer komma tillbaka. Hur kan du förstå denna ånger jag känner varje gång jag ser ett foto med henne och pappa när jag var liten.” Han fortsatte och jag fick avbryta honom för att berätta klart den påbörjade meningen.
”Liam, jag förstår hur du känner eftersom jag aldrig fick träffa min far. Mamma lämnade honom innan hon hade förlöst mig. Jag har aldrig i mitt liv haft en manlig förebild i mitt liv. Mamma pratar aldrig om honom. Om jag frågar en fråga så ignorerar hon den och byter samtalsämne.” Jag ville nästan skrika. Ingen kunde veta hur det var att veta vem sin far var. Veta vem som var sin andra hälft. ”Han följde inte efter henne när hon stack så det kanske var bra att hon slapp umgås med en sådan man som inte vill ha en andra chans.”
Skrek jag nu mot honom. Tårar rann hejdlöst nerför mina rosiga kinder. Blicken blev suddig och jag kunde inte koncentrera mig.
Jag kände ett par starka armar omfatta mig och drog in mig in i en kram. En liten stund senare så satt jag på något mjukt. Liam hade burit mig till soffan. Han hållde fortfarande om mig i sin famn och tårarna bara rann.
”Shh. Allt kommer at ordna sig.” Viskade Liam i mitt öra. Men allt kommer inte att bli bra. Snart kommer jag åka tillbaka till Sverige och kommer aldrig att få träffa dessa fem underbara killarna igen under hela mitt liv.
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
________________________________________________________________________
Mycket känslor som ni kommer att förstå snart! Kommentera & enjoy!
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
________________________________________________________________________
Hur kunde jag inte ha sett detta från första början. Från första ögonblicket han såg mig i ögonen. Det var något speciellt med honom och nu visste jag varför. alla andra hade upptäckt det innan mig. Men det var väl inget konstigt? Eller?
”Ska vi åka eller?” Frågade Liam Niall när han gick förbi oss med benen efter sig. Ingen var särskild nykter förutom jag och Liam. Eller Liam hade druckit ett glas eller två men inte mer. Jag hade gjort honom sällskap eftersom min kavaljer övergav mig när han blev tillräcklig full och hittade några nya vänner för att tjata med. Jag slutade lägga mig i när alla började lukta sprit. Man ville inte reta upp någon som var full.
”Visst.” Muttrade Niall när han gick till baren för att hämta mer dricka.
”Jag tar Louis och Harry.” Sa jag och vände på klacken för att leta reda på de två.
Liam tog försiktigt ett stadigt tag om min arm och jag vände mig om.
”Vi möts här igen.” Sade Liam och mötte min blick och sedan vände sig mot baren där Niall satt.
Jag tittade runt omkring och började gå runt rummet. Jag såg Harry stå och flörta med en tjej i utkanten av dansgolvet. Louis fanns säkert här bredvid tänkte jag och styrde benen mot Harry.
Jag knuffade mig försiktigt fram mellan allt folk och kom fram till Harry. Jag tog hans hand och drog med honom bort mot soffan där Louis satt och minglade.
”Louis kan du komma lite?” Frågade jag så charmigt jag kunde och viftade med min hand att han skulle komma. när han kom lite närmre tog jag ett stadigt grepp om Louis arm och drog nu med båda två dit där Liam och jag hade ståt för en stund sedan.
”Vad gör du?” Muttrade både Harry och Louis och försökte slingra sig loss ur mina grepp. Jag tog ett nytt tag om de och virkade in mina armar med deras så de inte hade en chans och det lyckades.
Jag kunde se Liam stå där med Niall och Zayn bredvid sig. De skruvade på sig hela tiden för de ville inte åka hem.
”Då går vi.” Sa Liam och började gå mot utgången med oss alla i hack i häl.
Jag hade inte fått en blund i natt/på morgonen när jag tittade på klockan, 10:00. Hade jag bara sovit i fyra timmar! Jag går upp så jag kan... Vad skulle jag göra? Äta frukost? Gå ut?
Jag gick in i garderoben och hittade några myskläder för det skulle nog inte bli så mycket idag och fantiserade om hur alla skulle bete sig idag med bakfylla.
Jag skuttade glatt nerför trappan och mötte Liam som drog ut frukost på bordet. När jag kom närmare såg jag att det var dukat för två. Hur visste han att jag hade vaknat?
”Godmorgon.” Sade han och satte sig ner och började smöra en macka.
”Godmorgon.” Sa jag tillbaka så entusiastiskt jag kunde tillbaka och satte mig ner o bordet.
Vi prata om allt. Om mitt liv hemma i Sverige som jag inte hade nämnt så mycket om de senaste dagarna. Jag hade inte fått en chans att berätta om min familj förrän nu.
”Berätta om din familj.” Manade Liam på när det bara var vi två.
”Det är bara jag och min mamma.” Sa jag och drog en klunk av glaset med juice.
”Jag bor också med en förälder, med min pappa.” Sa Liam.
”Liam det vet jag redan.” Sa jag men ångrade det få fort orden hade hoppat ur munnen. ”Liam, förlåt jag menade det inte på det viset. Det kom ut fel.” Babblade jag när han höll upp en hand för att tysta mig. Jag stängde munnen och blicken droppade ner på tallriken.
”Det är okej. Jag förstår hur du menade.” Sade Liam och fingrade med sitt glas. ”Det har alltid varit jag och min pappa. Min mor gav sig av det år jag fyllde två och har aldrig sett henne sedan dess.” Fortsatte han med en nedstämd röst.
Jag visste att jag var tvungen att berätta min berättelse nu. Liam hade varit ärlig och jag måste vara ärlig tillbaka.
”Liam jag förstår hur du känner...” Sa jag men Liam avbröt mig.
”Hur skulle du förstå? Ingen kan förstå hur svårt det var att få höra sanningen av sin förälder att den ena aldrig kommer komma tillbaka. Hur kan du förstå denna ånger jag känner varje gång jag ser ett foto med henne och pappa när jag var liten.” Han fortsatte och jag fick avbryta honom för att berätta klart den påbörjade meningen.
”Liam, jag förstår hur du känner eftersom jag aldrig fick träffa min far. Mamma lämnade honom innan hon hade förlöst mig. Jag har aldrig i mitt liv haft en manlig förebild i mitt liv. Mamma pratar aldrig om honom. Om jag frågar en fråga så ignorerar hon den och byter samtalsämne.” Jag ville nästan skrika. Ingen kunde veta hur det var att veta vem sin far var. Veta vem som var sin andra hälft. ”Han följde inte efter henne när hon stack så det kanske var bra att hon slapp umgås med en sådan man som inte vill ha en andra chans.”
Skrek jag nu mot honom. Tårar rann hejdlöst nerför mina rosiga kinder. Blicken blev suddig och jag kunde inte koncentrera mig.
Jag kände ett par starka armar omfatta mig och drog in mig in i en kram. En liten stund senare så satt jag på något mjukt. Liam hade burit mig till soffan. Han hållde fortfarande om mig i sin famn och tårarna bara rann.
”Shh. Allt kommer at ordna sig.” Viskade Liam i mitt öra. Men allt kommer inte att bli bra. Snart kommer jag åka tillbaka till Sverige och kommer aldrig att få träffa dessa fem underbara killarna igen under hela mitt liv.
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
________________________________________________________________________
Mycket känslor som ni kommer att förstå snart! Kommentera & enjoy!
Kapitel 28
Föregående:
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag med en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_________________________________________________________________
Galan öppnades med ett live uppträdande av Coldplay. Programledaren presenterades och började med något tal om hur bra kvällen skulle bli och de första prisen började delas ut. En efter en delades priserna ut och uppträdanden med olika artister.
Jag var inte så insatt i vad som hållde på runt omkring när det kom ut en mörkhyad person som började prata om sin karriär och bakom på skärmen så stod det British Single.
Vänta lite. Hade inte killarna pratat om att de var nominerade för bästa single? Eller hade jag fel?
”De nominerade för bästa brittisk single är...” Sade han och alla nominerade kom upp på skärmen med låtarna med banden. En efter en spelades låtarna upp. Det var Adele, JLS,The Wanted, Jessie J, Ed Sheeran och självklart så kom One Directions låt What Makes You Beautiful.
”Och vinnaren är...”
Vem skulle vinna? Kunde killarna faktiskt vinna? Det var sten hård konkurrens med Adele och många andra talangfulla kändisar. One Direction hade inte en chans mot de andra tänkte jag när han läste upp vinnaren.
Jag tittade snabbt runt bordet för att möta allas blickar som var mycket nervösare än mig. ”One Direction” ropade han ut över hela arenan. Alla runt bordet skuttade upp från stolarna och kramade om varandra. Alla hade stora leenden och glada ansikten. Publiken blev jättevild med skrik och applåder ekade överallt. Jag kunde inte göra mer än att skratta och applådera med alla andra när Louis omfattade mig med en stor kram som nästan lyfte mig upp i luften.
De fem glada ansiktena gick från bordet för att gå upp på scenen för att hämta det väntande priset som nu var deras.
”Vi vill börja med att tacka alla fans. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för er.” Sade Louis när han försökte samla sig.
”Alla hos Syco/Sony, bandet och många fler vill vi tacka för. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för alla er fram och bakom scenen. Ett stort tack för denna möjligheten.” Sa Harry och tittade ut i hela arenan och spred lycka efter sig.
Vad hade precis hänt? Hade One Direction vunnit ett pris? Detta kunde verkligen inte bli en bättre dag. Den absolut bästa födelsedagen NÅGONSIN!!
Allt detta på en ända kväll var bara för mycket tänkte jag när killarna återvände till bordet med priset i händerna hos Niall. Jag kunde inte titta bort från den lilla statyn som var priset. Den var jätte gullig och mycket händig men kommer gå sönder så fort vi kommer tillbaka till huset. Det var ingen tanke utan en fakta som kommer så småningom att stämma.
Kvällen gick som den skulle efter uppståndelsen om deras vinst. Fast ingen ville lugna ner sig utan de började dricka innan efterfesten hade börjat. Jag kommer inte ta hand om dessa fem killar om de blir fulla sade jag tyst för mig själv som ett litet löfte. Och det värsta var att de visste att jag fyllde 16 år så jag skulle inte få dricka. Inte ett skit. Inte änns cider. Skit. Typiskt.
Efterfesten började någon timma och en trekvart senare och hållde på hela natten lång, kändes det som. Den ville aldrig ta slut. Fast alla tycktes ha kul förutom jag som inte fick ha kul eftersom jag inte fick dricka.
”Hur är det?” Frågade någon.
Jag vände på huvudet och såg Liam stå alldeles till höger om mig.
”Jag är bara trött. Det har varit en lång dag.” Liam hållde med och drog ett djupt andetag och andades sedan ut. Han andades inte alkohol. Drack inte Liam?
”Liam, varför...” Han tycktes redan veta frågan för han svarade innan jag hann avsluta meningen.
”Ibland är det bra att inte dricka. Man kan ha roligt utan att dricka.” Sade han och klunkade i sig resten av drickan han hade i glaset.
Jag visste inte hur jag skulle fortsätta, så jag började med en seriös fråga eftersom han var nykter. ”Vet du vad det är med Lou?” Viskade jag för Zayn gick precis förbi oss på väg mot dansgolvet.
”Jag vet inte riktigt. Vad menar du?” Sa han och tittade lite skumt på mig.
”Hans beteende förvandlades när jag snubblade in i Aston.” Svarade jag och tittade bort mot Louis som satt i soffan och pratade med några.
”Aha, nu vet jag.”
”Vad?” Frågade jag och blev nufiken.
Liam log. ”Han är svartsjuk.”
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
_________________________________________________________________
Läs och kommentera vad ni tycker!! Älskar när ni ger mig respons! :D
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag med en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_________________________________________________________________
Galan öppnades med ett live uppträdande av Coldplay. Programledaren presenterades och började med något tal om hur bra kvällen skulle bli och de första prisen började delas ut. En efter en delades priserna ut och uppträdanden med olika artister.
Jag var inte så insatt i vad som hållde på runt omkring när det kom ut en mörkhyad person som började prata om sin karriär och bakom på skärmen så stod det British Single.
Vänta lite. Hade inte killarna pratat om att de var nominerade för bästa single? Eller hade jag fel?
”De nominerade för bästa brittisk single är...” Sade han och alla nominerade kom upp på skärmen med låtarna med banden. En efter en spelades låtarna upp. Det var Adele, JLS,The Wanted, Jessie J, Ed Sheeran och självklart så kom One Directions låt What Makes You Beautiful.
”Och vinnaren är...”
Vem skulle vinna? Kunde killarna faktiskt vinna? Det var sten hård konkurrens med Adele och många andra talangfulla kändisar. One Direction hade inte en chans mot de andra tänkte jag när han läste upp vinnaren.
Jag tittade snabbt runt bordet för att möta allas blickar som var mycket nervösare än mig. ”One Direction” ropade han ut över hela arenan. Alla runt bordet skuttade upp från stolarna och kramade om varandra. Alla hade stora leenden och glada ansikten. Publiken blev jättevild med skrik och applåder ekade överallt. Jag kunde inte göra mer än att skratta och applådera med alla andra när Louis omfattade mig med en stor kram som nästan lyfte mig upp i luften.
De fem glada ansiktena gick från bordet för att gå upp på scenen för att hämta det väntande priset som nu var deras.
”Vi vill börja med att tacka alla fans. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för er.” Sade Louis när han försökte samla sig.
”Alla hos Syco/Sony, bandet och många fler vill vi tacka för. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för alla er fram och bakom scenen. Ett stort tack för denna möjligheten.” Sa Harry och tittade ut i hela arenan och spred lycka efter sig.
Vad hade precis hänt? Hade One Direction vunnit ett pris? Detta kunde verkligen inte bli en bättre dag. Den absolut bästa födelsedagen NÅGONSIN!!
Allt detta på en ända kväll var bara för mycket tänkte jag när killarna återvände till bordet med priset i händerna hos Niall. Jag kunde inte titta bort från den lilla statyn som var priset. Den var jätte gullig och mycket händig men kommer gå sönder så fort vi kommer tillbaka till huset. Det var ingen tanke utan en fakta som kommer så småningom att stämma.
Kvällen gick som den skulle efter uppståndelsen om deras vinst. Fast ingen ville lugna ner sig utan de började dricka innan efterfesten hade börjat. Jag kommer inte ta hand om dessa fem killar om de blir fulla sade jag tyst för mig själv som ett litet löfte. Och det värsta var att de visste att jag fyllde 16 år så jag skulle inte få dricka. Inte ett skit. Inte änns cider. Skit. Typiskt.
Efterfesten började någon timma och en trekvart senare och hållde på hela natten lång, kändes det som. Den ville aldrig ta slut. Fast alla tycktes ha kul förutom jag som inte fick ha kul eftersom jag inte fick dricka.
”Hur är det?” Frågade någon.
Jag vände på huvudet och såg Liam stå alldeles till höger om mig.
”Jag är bara trött. Det har varit en lång dag.” Liam hållde med och drog ett djupt andetag och andades sedan ut. Han andades inte alkohol. Drack inte Liam?
”Liam, varför...” Han tycktes redan veta frågan för han svarade innan jag hann avsluta meningen.
”Ibland är det bra att inte dricka. Man kan ha roligt utan att dricka.” Sade han och klunkade i sig resten av drickan han hade i glaset.
Jag visste inte hur jag skulle fortsätta, så jag började med en seriös fråga eftersom han var nykter. ”Vet du vad det är med Lou?” Viskade jag för Zayn gick precis förbi oss på väg mot dansgolvet.
”Jag vet inte riktigt. Vad menar du?” Sa han och tittade lite skumt på mig.
”Hans beteende förvandlades när jag snubblade in i Aston.” Svarade jag och tittade bort mot Louis som satt i soffan och pratade med några.
”Aha, nu vet jag.”
”Vad?” Frågade jag och blev nufiken.
Liam log. ”Han är svartsjuk.”
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
_________________________________________________________________
Läs och kommentera vad ni tycker!! Älskar när ni ger mig respons! :D
Kapitel 27
Föregående:
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
_____________________________________________________________________
Jag drog en lätt suck och kände hur Louis tog tag om mig midja och tryckte mig intill honom. Fotograferna förvandlades till galningar och jag stod och skrattade. Jag kände mig så lycklig när vi tillslut gick innanför dörrarna och lämnade kaoset bakom oss.
”Är det alltid så?” Fick jag ur mig.
”Idag var det extremt mycket!” Svarade Niall och ruskade på huvudet.
Den värsta biten var över tänkte jag när vi gick förbi en grupp personer. Jag vände huvudet för att få en bättre blick och ... Men hjälp! Var det verkligen Katy Perry med Adele och Rihanna som pratade med varandra.
Jag var så fokuserad på de att jag hade ingen koll på vart jag gick.
”Aj” Sa jag och tappade balansen och vacklade bakåt.
”Förlåt, det var inte meningen.” Hörde jag personen säga när ett par händer tog tag om min midja så jag skulle få tillbaka balansen.
”Tack” Sa jag och vände på huvudet för att se vem det var som hade fångat upp mig. där var Liam med killarna hack i häl.
Jag vände huvudet så jag konfronterade personen som jag hade krockat med.
Det var Aston från JLS. Skit! Hur kunde jag ha varit så dum att inte titta vart jag gick. Här gick jag som en idiot och gick in i folk titt som tätt och Liam och Louis hack i häl efter mig med resten av grabbarna.
”Hej killar” Hälsade allihopa på varandra och Liam släppte taget för att hälsa. Jag stod där, helt stilla efter vad som hade hänt precis. Aston släppte knappt ögonkontakten med mig när han hälsade på mina fem förföljare. Vad skulle jag göra? Här kunde jag inte stå hela dagen så jag tryckte lätt armbågen till Louis bröstkorg och hans ögon mötte mina. Jag gav honom en seriös blick men inte för uppenbar. Han förstod för han tog min hand och flätade ihop de och tittade tillbaka till de andra.
”Detta är Therese” Sade Louis och drog fram mig så de från JLS kunde se mig bland allt folk som hade nu anlänt. Jag sade ett snabbt ”hej” och drog snabbt fram ett litet leende.
”Vi är bandet JLS...” Sade Marvin.
”... Det är vi som kommer att krossa dessa små killar när priset blir vårt.” Fortsatte Aston och dröjde kvar sin blick vid min.
Det hade blivit mycket folk här inne så vi alla gick ut till arenan där själva galan skulle hållas. Jag kunde se att det var inte vanliga Louis längre som gick bredvid mig. Han hade förvandlats till någon annan.
Vi satt ner vid ett bord som var tilldelat till killarna och deras följeslagare, som jag och några till.
”Liam, varför är inte Danielle här?”
”Hon var upptagen med en show.” Sade han och hans ögon blev glansiga.
Jag önskade att jag inte hade frågat frågan när jag såg hur förkrossad han såg ut. Han måste säkert sakna henne, tänkte jag när de ropades ut i ljudsystemet att alla skulle inta sina platser på och bakom scen samt gästerna skulle sätta sig vid borden.
Det satte fart på alla som befann sig här inne och helvetet brakade ut. alla skulle hit och dit. Flera sprang fram och tillbaka, hit och dit. Det var tur att vi redan hade slagit oss ner.
Alla pratade med varandra och jag satt i mina tankar. Jag vände på huvudet för att se mig om. Flera kända artister satt lite här och var. Vid varje bord satt flera artister och jag kände igen nästan alla. Alla artister som satt här inne, deras musik har jag lyssnat på.
”Är det där Ed Sheeran som pratar med Coldplay?” viskade jag till Zayn som satt till vänster om mig.
”Ja och där till höger om de har du Bruno Mars” sa Zayn och nickade med huvudet till höger.
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag ed en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_____________________________________________________________________
Hoppas ni har haft det en bra helg och här kan ni ladda upp er med en ny del :)
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
_____________________________________________________________________
Jag drog en lätt suck och kände hur Louis tog tag om mig midja och tryckte mig intill honom. Fotograferna förvandlades till galningar och jag stod och skrattade. Jag kände mig så lycklig när vi tillslut gick innanför dörrarna och lämnade kaoset bakom oss.
”Är det alltid så?” Fick jag ur mig.
”Idag var det extremt mycket!” Svarade Niall och ruskade på huvudet.
Den värsta biten var över tänkte jag när vi gick förbi en grupp personer. Jag vände huvudet för att få en bättre blick och ... Men hjälp! Var det verkligen Katy Perry med Adele och Rihanna som pratade med varandra.
Jag var så fokuserad på de att jag hade ingen koll på vart jag gick.
”Aj” Sa jag och tappade balansen och vacklade bakåt.
”Förlåt, det var inte meningen.” Hörde jag personen säga när ett par händer tog tag om min midja så jag skulle få tillbaka balansen.
”Tack” Sa jag och vände på huvudet för att se vem det var som hade fångat upp mig. där var Liam med killarna hack i häl.
Jag vände huvudet så jag konfronterade personen som jag hade krockat med.
Det var Aston från JLS. Skit! Hur kunde jag ha varit så dum att inte titta vart jag gick. Här gick jag som en idiot och gick in i folk titt som tätt och Liam och Louis hack i häl efter mig med resten av grabbarna.
”Hej killar” Hälsade allihopa på varandra och Liam släppte taget för att hälsa. Jag stod där, helt stilla efter vad som hade hänt precis. Aston släppte knappt ögonkontakten med mig när han hälsade på mina fem förföljare. Vad skulle jag göra? Här kunde jag inte stå hela dagen så jag tryckte lätt armbågen till Louis bröstkorg och hans ögon mötte mina. Jag gav honom en seriös blick men inte för uppenbar. Han förstod för han tog min hand och flätade ihop de och tittade tillbaka till de andra.
”Detta är Therese” Sade Louis och drog fram mig så de från JLS kunde se mig bland allt folk som hade nu anlänt. Jag sade ett snabbt ”hej” och drog snabbt fram ett litet leende.
”Vi är bandet JLS...” Sade Marvin.
”... Det är vi som kommer att krossa dessa små killar när priset blir vårt.” Fortsatte Aston och dröjde kvar sin blick vid min.
Det hade blivit mycket folk här inne så vi alla gick ut till arenan där själva galan skulle hållas. Jag kunde se att det var inte vanliga Louis längre som gick bredvid mig. Han hade förvandlats till någon annan.
Vi satt ner vid ett bord som var tilldelat till killarna och deras följeslagare, som jag och några till.
”Liam, varför är inte Danielle här?”
”Hon var upptagen med en show.” Sade han och hans ögon blev glansiga.
Jag önskade att jag inte hade frågat frågan när jag såg hur förkrossad han såg ut. Han måste säkert sakna henne, tänkte jag när de ropades ut i ljudsystemet att alla skulle inta sina platser på och bakom scen samt gästerna skulle sätta sig vid borden.
Det satte fart på alla som befann sig här inne och helvetet brakade ut. alla skulle hit och dit. Flera sprang fram och tillbaka, hit och dit. Det var tur att vi redan hade slagit oss ner.
Alla pratade med varandra och jag satt i mina tankar. Jag vände på huvudet för att se mig om. Flera kända artister satt lite här och var. Vid varje bord satt flera artister och jag kände igen nästan alla. Alla artister som satt här inne, deras musik har jag lyssnat på.
”Är det där Ed Sheeran som pratar med Coldplay?” viskade jag till Zayn som satt till vänster om mig.
”Ja och där till höger om de har du Bruno Mars” sa Zayn och nickade med huvudet till höger.
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag ed en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_____________________________________________________________________
Hoppas ni har haft det en bra helg och här kan ni ladda upp er med en ny del :)
