Föregående: Thereses Perspektiv
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Liams perspektiv
”Hej då, ses sen” Ropade jag till de och gick ut ur hotellet. Killarna och Therese var på väg till restaurangen för att äta frukost medan jag styrde stegen mot ena bilen som Paul satt i. Man kunde inte vara nog säker tänkte jag när bilen rullade sakta fram på vägen.
”Tack för skjutsen Paul” Sa jag och hoppade ur bilen och knackade lätt på dörren och steg in.

”Godmorgon.” Ropade pappa från köket när jag kom in.
”Godmorgon.” Svarade jag tillbaka och såg ägg och bacon stå på bordet med Juice och kaffe. Jag gav honom en kram och sedan satte jag mig till bords och tog åt mig av maten.
Vi satt och åt i tystnad. Vi njöt av maten.
”Hur är det i London? Det är rätt ensamt här nu när du har flyttat.” Sa han.
”Det är väl bra. Jag menar, det är roligt att bo med grabbarna men saknar detta ibland.” Svarade jag.
”Jag ville prata med dig om någonting viktigt och jag vet inte hur du kommer att reagera. Du kan bli arg och skrika eller sitta förstelnad på stolen...” Babblade pappa. Vad snackade han om? ”...Du ska veta att jag älskar dig och jag hade velat berätta detta för dig på ett annat sätt men nu går det tyvärr inte.” Fortsatte han.
Vad kunde vara så hemskt eller viktigt som fick han att prata såhär? Jag hann inte tänkta så mycket innan han släppte bomben.
”Har du sätt några likheter mellan dig och Therese?” Frågade han nu.
”Va? Vad pratar du om?” Svarade jag.
Han upprepade frågan. ”Har du sett likheter mellan Therese och dig själv?”
Likheter mellan mig och Therese? Detta är ju löjligt! Det finns inga likheter mellan henne och mig! Eller? Jag kunde se henne framför mig. Hon är talangfull, precis som jag. Hon såg redan bekant ut när vi hämtade henne i Sverige. Hennes kinder och formen på huvudet.
Varför ville pappa veta om jag kunde se några likheter mellan mig och Therese?
”Nå?”
”Ja, hon är talangfull, formen på huvudet och kinderna kanske.” Sa jag försiktigt.
”Vet du varför jag frågar?”
”Nej, varför?”
”Därför hon är din syster.” Han uttalade orden försiktigt och drack upp det sista av hans kaffe.
Var Therese min lillasyster? Var detta sant det han sade? Varför berättade han det inte tidigare?
”Varför berättar du det nu?”
”Jag fick reda på det igår.” Sa han och tog ett djupt andetag. ”Hon är mycket lik sin mor, samma leende och skratt. Hon har mina gröna ögon och min näsan.”
”Hur kunde jag missa det?” Viskade jag tyst för mig själv och lutade huvudet mot händerna. ”Det är omöjligt att inte lägga märke till hennes gröna ögon. Hur kunde jag vara så dum!”
”Du är inte dum Liam! Du bländades bara av hennes... Ja... Hm....”
”Det hjälper inte direkt pappa.” Sa jag. ”Tack för frukosten men jag borde gå nu så vi inte missar tåget.” Jag gick ut ur huset och till Paul som fortfarande var kvar.

”Hej Liam!” Ropade Therese när jag gick in i hissen.
”Hej!” Försökte jag säga glatt och vinkade lätt till henne och Louis som stod och pratade med några.
”Hej! Hur var det?” Frågade Niall som kom in i rummet.
”Bra” Muttrade jag och kastade i sakerna i väskan. Jag var inte på humör för att prata med någon.

”Är det någon som vet vad det är med Liam?” Viskade Zayn.
”Nej, han var inte såhär innan han stack till Fredrik.” Sa Niall.
”Han verkade sur när jag vinkade hej till honom när han kom tillbaka.” Svarade Therese.
De trodde att jag låg och sov men jag hade hört vart ända ord som alla hade sagt under resan. De var oroliga för mig.
”Det är inte ofta Liam beter sig såhär.” Konstaterade Louis och lät förvirrad.
”Hoppas det inte är någonting allvarligt. Jag gillar inte att se Liam eller någon annan ledsen.” Sade Harry och menade att det var för mig och Therese.
Efter vad jag själv kunde konstatera så var det bara jag och Therese som visste om att vi var släkt.

”Paul, kan du släppa av mig hos Danielle?” Frågade jag när vi satte oss i bilen.
”Visst kan jag det.” Svarade han och började åka. Efter en stund åkandes släppte han av mig. alla tittade ut genom bilfönstren för att få en skymt av mig när jag gick till lägenheterna. Jag knackade på dörren och ut kom Danielle som jag omfattade i en kram.
”Älskling, vad jag har saknat dig!” Sa hon och vi vandrade in i hennes lägenhet.
”Jag har en sak att berätta.” Sa jag och hon stannade upp i gången.
”Vad är det? Har det hänt något?” Frågade hon allvarligt.
________________________________________________________________________

Varsågoda och tack för era kommentarer. De värmer mitt hjärta i det kalla och tråkiga väder! :)