Föregående:
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade på mig med chockade ögon.
__________________________________________________________________________

Vi stod där i hallen. Hans blick var fäst i min. Varför stirrade han på mig? Hade han inget bättre för sig?
Efter någon minut kom han tillbaka och sträckte ut sin hand. Vi skakade våra händer och hälsade.
”Jag heter Therese Olson.” Han ryckte till lite när han hörde mitt efternamn.
”Trevligt att träffas Therese. Jag är Fredrik.” Sa Fredrik och visade med handen att jag skulle följa efter de andra till vardagsrummet. Vi pratade lite mer och jag grattade honom.
Varför stirrade Liams pappa,Fredrik, på mig? Såg jag konstig ut i mina kläder? Luktade jag konstigt? Varför ryckte han till på mitt efternamn?

Jag hälsade på allihopa som var i huset. Många släktingar var där och alla hade roligt. Liam var på så bra humör att han nästan ville skrika. Jag kände att jag fick blickar lite då och då utav Louis. De andra njöt och slappnade av. Nytt folk kom och andra gick. Det pågick samtal om allt mellan himmel och jord. De flesta ville veta vem jag var och hur jag kände Liam och resten av killarna. Det var ett trevligt sällskap allihop. Tänk om man kunde ha en sådan här släkt. Vad kul det skulle ha varit.
Liams farbror kom ut med en tårta till vardagsrummet där alla var samlade. Vi hurrade fyra gånger och sedan blåste Fredrik ut ljusen. Några skrattade, andra stod och log som ett fån.
Det var en tårta av massvis av choklad och bär. Hallon och blåbär utgjorde ett år, 45. Fredrik fyllde 45 år. Han fyllde jämt. Det var därför killarna, mest Liam, ville komma upp hit till Wolverhampton och gratta honom. Den var helt utsökt. Allting smälte i munnen på mig. Det var jätte gott.

”Vill du ha en rundtur?” Frågade Liam som nu stod bredvid mig.
”Javisst.” Svarade jag och ställde mig upp och följde efter honom. Vi gick sakta runt. Han visade mig alla rum.
Nu hade vi hamnat på övervåningen och han öppnade en dörr försiktigt. Rummet var en liten studio. Några instrument som gitarr och keyboard. Flera olika mikrofoner stod här och var med hörlurar till som hängde på stativen.
”Herregud! Är detta ditt?” Frågade jag och tittade på allt som fanns i rummet. Här fanns allt man behövde för att skriva låtar och sedan spela in melodier.
Han skrattade åt min reaktion. ”Ha ha, ja det är mitt. Iallafall innan jag flyttade hemifrån.” Sa han medan han pillade med en mikrofon.
”Skriver du egna låtar eller spelar något?” Frågade jag och satte mig ner vid ett keyboard.
”Bara om det är till vårat nästa album men inte annars. Men du då? Spelar du något instrument?” Sa Liam sedan för att få bort fokusen på honom.
”Jag kan spela lite allt möjligt.” Sa jag och tryckte på knappen så den startades.
Jag flyttade på mig så Liam kunde få plats bredvid och ställde in ljudet så det skulle låta fint och inte falskt. Han satte sig ner försiktigt och jag började spela mjukt på en melodi. Jag satt och njöt utav tystnaden när jag spelade och kände Liams nyfikna blick på mig.
”Har du komponerat melodin helt själv?” Frågade Liam och jag nickade. Han såg beundransvärt över keyboarden och sedan på mig.
”Det var riktigt vackert.” Sade han och kramade om min hand.
”Det var helt underbart.” Sa någon i dörröppningen. Både jag och Liam skrämdes av gestalten. Louis kom in och mötte oss.
”Fredrik letar efter dig Liam. Han ville att du skulle komma och säga hej då till några som skulle åka.”
”Kan inte låta pappa vänta då.” Sa Liam och reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Hur länge stod du där?” Frågade jag honom och stängde av keyboarden.
”Tillräckligt länge för att kunna säga att min flickvän är underbar på att komponera melodier. Det var helt magiskt.”
”Tackar tackar” Sa jag och kramade om honom och styrde sedan stegen ner till vardagsrummet som hade tömts med folk.

Det var inte många kvar när vi kom ner. Jag slog mig ner bredvid Liams vänliga farmor som satt och bläddrade försiktigt i ett gammalt fotoalbum. Vi satt där och pratade samtidigt som vi bläddrade sida efter sida. Konstigt nog var det samma personer på bilderna hela tiden. En liten bebis och Fredrik, en bebis och en kvinna. Kvinnan var på många av bilderna. Hållde om Liam, pussade honom på kinden, busade, lekte med honom på bilderna.
”Vem är hon på alla bilderna?” Frågade jag Liams farmor tillslut och pekade på en bild med kvinnan på.
”Kära du, det är Liams mamma, Ruth. De nämner henne inte så mycket längre. Hon var en rar och snäll kvinna som älskade sin man och son. Men ingen vet varför hon gav sig av och aldrig återvände.” Sa hon ledsamt och fortsatte bläddra vidare. Farmorn hade haft vänliga tankar om henne så varför hade Ruth gett sig av?

Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
________________________________________________________________________

Kommentera och säg vad ni tycker! Snälla :)