Föregående:
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.


Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
________________________________________________________________________

”Hej mamma” Sa jag irriterat.
”Hej gumman! Hur är det? Har du det bra? Vad har ni gjort för något?” Frågade hon ivrigt.
”Vi har gjort lite allt möjligt.” Sa jag och styrde mina ben upp till övervåningen så jag kunde prata ostört.
”Störde jag gumman? Du låter lite sur.”
”När skulle du berätta att jag hade en halvbror?” Skrek jag nästan i telefonen. Det blev tyst i andra änden. Hon måste ha tappat orden.
”Varför berättade du aldrig att du bodde i England och hade en familj? Skrek jag nu med tårar rinnandes nerför kinderna.
”Jag försökte göra det bästa för de, för oss.” Sa hon nu i andra änden.
”Men du kunde ha nämnt att jag hade en bror!”
”Jag älskar dig!” Viskade hon. ”Allt jag gjorde var för att skydda dig.”
”Skydda mig? Om du verkligen älskar mig mamma så skulle du ha berättat sanningen. Du säger alltid att man inte ska sprida lögner omkring sig men det är det du har gjort. Spridit lögner för att kunna gömma sig bakom dom och skämmas. Du skämmas över att du ångrar dig att du lämnade Fredrik och Liam.” Sa jag och avbröt samtalet. Jag hatade att bråka med mamma men nu hade hon gjort mig riktigt illa. Hur kunde ens närmaste ljuga för en?

Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen med tårar rinnandes hejdlöst nerför mitt ansikte. Jag orkade inte med detta längre. Hur kunde hon? Hon var den jag kunde lita på, av alla människor i världen, var det just hon som var tvungen att såra mig? Tårarna rann hejdlöst. Jag var i chocktillstånd. Varför hållde hon något sådant hemligt för mig?
”Therese? Är det du? Frågade någon. Jag satt hoptryckt vid hörnet och grät.
”Vad har hänt? Sa han nu oroligt. De satte sig på varsin sida om mig och sade inget mer. Jag svarade inte. Jag visste inte vilka ord som skulle hoppa ur munnen. Om änns rösten skulle bära dom.
Vi satt där i en evighet kändes det som. Jag satt i Louis famn på golvet. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende. Jag kände en liten våg av värme komma som sköljde bort lite av det tråkiga och irriterande samtalet jag hade nyss.

Jag drog mig ur Louis mysiga famn och ställde mig försiktigt upp. Huvudet värkte och jag såg hemsk ut i spegeln som satt på väggen på andra sidan av rummet. Louis ställde sig upp i bakgrunden när jag såg mig själv i spegeln. Ögonen var uppsvällda, kinderna blossade rött. Jag såg hemskt ut men kunde inte göra någonting åt det.
”Therese, vad har hänt?” Frågade nu Louis och tittade in i mina ögon.
Vad skulle jag säga? Jag fick precis på att mina mamma har ljugit för mig om att jag har en bror. Tro inte det.
”Jag och mamma bråkade. Hon ringde och...” Jag kunde inte fortsätta. Tårarna började igen. Jag kände två starka armar krama om mig. Det kändes riktigt skönt att ha honom här med mig.
”Vill inte bryta all gullgull men ni måste skynda på lite.” Sa Niall som stod vid dörren och tittade på oss. När han mötte min blick ryckte han till och muttrade. ”Jag ska se om de andra är klara.” Och så var han borta.

Vi var ensamma igen. ”Du vet att vi måste åka.” Sa sedan Louis. ”Jag kom upp för att se om du var här och skulle säga att de andra vill åka till hotellet.”
Jag suckade och följde efter Louis nerför trappan till de andra som stod i hallen och väntade otåligt. Jag såg ett block ligga på köksbordet så jag gick snabbt dit och skrev ner mitt och mammas nummer. Efter allt hon har gjort så var hon tvungen att prata med Fredrik igen efter alla dessa år.
Jag gick ut till de andra och tog på jackan och skorna utan att möta någons blick. Jag sade ett snabbt hej då och tack för allt, grattis igen. Och så var vi utanför huset. Alla slängde oroliga blickar mot mitt håll hela vägen till hotellet och jag orkade inte bry mig. Om de ville veta något så fick de prata med Louis. Jag skulle inte kunna säga det inför Liam för då skulle hela sanningen kunna komma ut och det ville jag inte.

Vi kom fram till ett hotell och checkade in. Det blev jag och Louis som delade rum. Jag visste inte om jag skulle klara av att sova ensam i natt efter dagens aktiviteter.
Det knackade på dörren. Louis öppnade och jag kunde höra hur killarna frågade honom hur det var med mig. Jag hade inte pratat med någon under hela kvällen. Jag hade suttit och stirrat på skärmen på mobilen där ett meddelande från ett okänt numer hade skrivit:


Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________

Här kommer en lång och spännande del! Vad tror ni kommer hända härnäst?