”Det måste vara någonting som går i släkten”, sa Zayn och flinade.
    ”Varför berättade du inte för oss?” Frågade Sofie.
”Jag visste inte hur ni skulle ta det med både Louis och Liam”, svarade jag och sänkte blicken ner till golvet. Jag såg hur de makade sig närmare mig och sedan hur de två drog in mig i deras famnar. Nu var alla nöjda och belåtna tänkte jag och kramade om Sofie och Maria.

__________________________________________________________________________________

”Snälla, säg att det som hände igår var en dröm!”, bad Sofie hon för tusende gången när vi satt och åt frukost.
”Om jag sa att det var en dröm skulle jag ljuga för er”, svarade jag tillbaka och åt upp resten av flingorna.
    Killarna hade bjudit tillbaka oss till globen idag igen. Vi skulle vara med de hela dagen. Jag förmodade att Ingen av de ville säga hej då till mig ännu, speciellt Louis. Så vi hade gått upp extra tidigt för att få mer tid och övertalat Sofies mormor och morfar att vi skulle sova över med killarna och vi skulle vara hemma senast klockan tolv på dagen efter.  De kunde nog inte lita på att det vi sade var verkligt. Jag hade fått förklara om och om igen och till och med fått ringa hem så de kunde prata med mamma och se att de inte var bara några tokiga tonårskändisar.

”Vi går nu! Hej då!” Skrek vi när vi gick och ute på parkeringen mötte vi upp en stor svart SUV som skulle köra oss säkert till mina pojkar.
    När vi satt i bilen tänkte jag ut en plan om hur jag skulle kunna få alla att börja sjunga. Kanske på soundcheck? Eller så kunde vi leka en lek som krävde att man skulle sjunga? Jag kom inte så långt med mina idéer för efter några minuter var vi redan framme och de väntade på oss inne i garaget.
    ”Jag som trodde att ni skulle backa ur!” Sa Zayn och blinkade med ena ögat till Maria och Sofie när de steg ur bilen.
”Ni kan väl börja drömma”, sa Maria tillbaka. Ja, mina tjejer var tillbaka! Nu ska grabbarna allt få se hur jobbiga vi kan vara tillsammans.
    Alla skrattade lätt över hennes svar och vi gick in med våra väskor. De försökte visa oss tre runt men tydligen kunde de inte orientera sig så bra, för vi gick bara runt och runt i cirklar hela tiden. Vi gick förbi Paul och några från bandet fler än några gånger.
Tillslut sa Harry. ”Kom så visar vi tjejerna scenen istället för att gå vilse hela tiden.” Alla instämde och efter någon minuts raskt promenerande så stod vi precis bakom scenen.
    Alla killarna tog tag i oss och drog oss ut på scenen. Vi försökte protestera men vad kunde tre tjejer göra för motstånd för fem starka pojkar? Jag har aldrig tyckt om att stå på scen, eller att ha uppmärksamhet. Men jag älskade att skriva och sjunga och allt hade ett pris. Om man ville någonstans med musiken så var man tvungen att uppträda.
”Nå, vad tycker ni? Maffigt eller hur!” Sa Harry och hoppade lyckligt runt på scenen.
”Wow”, var det ord som Maria, Sofie och jag utryckte oss med. Jag hållde med Harry och de andra att det var riktigt maffigt att så här på scenen, men jag skulle aldrig kunna stå här med trettontusen åskådare.
    ”Hur kan ni stå här och vara så lugna när ni har fullsatt?” Mumlade jag och tittade ut över alla platser.
”Det är någonting man föds med”, sa Louis och skrattade.
”Det är bara en vana. Men tro mig, det är mycket jobbigare när det är tv med också”, sa Zayn och pillade på Nialls gitarr. Men Niall såg vad han gjorde och ryckte snabbt ifrån honom den och började själv spela på en melodi som var alltför bekant. Det var What Makes You Beautiful.
    ”Killar det är dags för soundcheck, och det är bäst om ni tre...”, sa Paul och vinkade till oss.  ”...kan komma ner hit så ni inte är i vägen.” Vi gjorde som han sa och satte oss på varsin stol och kollade på när de gick igenom låt efter låt.

Det var hur härligt som helst att se hur killarna verkligen tyckte om att stå på scen och göra det de tycker om. Speciellt när en av personerna som satt och tittade på var flickvän med en person i bandet och bror med en annan. Jag kunde inte bli stoltare än vad jag redan var. Tårar försökte leta sig upp men jag tryckte ner dom lika snabbt som de hade kommit.
    ”Gud vad duktiga de är!” Viskade Maria och stirrade på Niall som spelade gitarr.
”Är de verkligen inte gudar?” Frågade Sofie som inte kunde slita sin blick från Harry. Stackarns tjejer, de var förälskade, tänkte jag och blickade runt bland själva bandmedlemmarna som spelade instrumenten. De var alla duktiga på sina ställen och jag undrade om de kanske kunde låta mig prova någon av deras dyrbara skatter.
    ”Nå, vad tyckte ni? Visst var vi bra!” Sa Liam och la sig ifrån sig mikrofonen.
”Vill ni prova på?” Frågade Harry och tittade frågades på Paul ifall han skulle komma med protester, vilket han svarade med skratt.
    Louis och Liam hjälpte mig upp på scenen av att lyfta upp mig. Jag gav de snabbt ett leende som tack och skyndade mig fram till Niall innan någon annan skulle göra det.
”Niall, kan jag få låna din gitarr?” Frågade jag snabbt.
”Visst, kan du det. Men var bara försiktig”, svarade han och gav mig gitarren och stoppade ett plektrum i den andra. Varför skulle jag inte vara försiktig med ett instrument som kan göra ljuvliga melodier när man bara drar i några strängar?
    Jag drog några ackord och lyssnade för att se hur det lät. När jag tittade upp, märkte jag att alla hade ögonen på mig, till och med teknikerna och vakterna.
”Vad är det?” Frågade jag nervöst och kollade runt på varje person.
”Kan du spela?” Frågade Niall.
”Har inte Liam eller Louis berättat?” Sa jag och tittade bort mot Niall tittade bort på Liam och Louis. ”Ja, jag kan spela och inte bara gitarr, utan piano, fiol, bas och trummor. Lite allt möjligt.”
”Ett ord wow, jag har aldrig mött en tjej som är så musikalisk”, sa Zayn och blickade mot mig.
”Inte jag heller. Jag som trodde att du var helt okej, men nu är du mer än okej. Varför ska du göra det så svårt för oss Therese?” Utbrast Harry och tittade lite irriterat på mig för att jag skulle börja flina.
”Det är min tjej som du pratar om Harry”, sa Louis och knuffade honom löst. De skrattade  medan jag sattes i mina tankar.
”Kan du inte ge oss ett litet smakprov? Det är ju bara jag och Louis som har hört dig spela, förutom Maria och Sofie”, sa Liam med svagt uppmanande i rösten.
”Vad tycker ni Maria och Sofie? Ska jag dela med mig av det jag kan till alla dessa personer?”, jag visste att jag kunde lita på deras beslut.
”Det vore hemskt att inte låta dessa talangfulla grabbar gå miste om dina hemliga talanger”, sa Maria efter någon minut.
”‘Det vore ett misstag att gå miste om ett sånt här tillfälle att spela för självaste One Direction och deras bandmedlemmar”, Fortsatte Maria. Så detta betydde alltså ett ja. Då var det väl dags att ta sig i ärmarna och rycka upp sig för här skulle jag göra ett uppträdande på självaste scenen i globen. Mamma Mia, hur skulle detta gå?
    ”Då kan väl alla vara snälla och ge mig plats här på scen”, sa jag bestämt och bad att få en mikrofon med stativ. En tekniker kom fram bakom scenen med båda delarna och ställde de framför mig.
    Jag drog snabbt en blick över scenen för att se om någon var kvar men det var bara jag kvar här uppe. Alla hade slagit sig ner på de stolarna som fanns och andra på golvet. En person som stod vid ljudbordet gav mig tecken att jag kunde börja. Jag tog ett djupt andetag och drog upp blicken så jag tittade precis över allas nyfikna blickar. Jag vågade inte konfrontera någons blick, de kanske då kunde se rädslan i mina ögon.
”Låten har jag skrivit själv och heter Hold My Hand”, sa jag och började spela på gitarren. ”This life don't last forever. So tell me what we're waiting for. We're better off being together. Than being miserable alone...”

Jag lät den sista tonen på gitarren sakta dö ut. Det hade varit underbart, magiskt att få sjunga låten för allihopa. Även om den var ämnad för Louis. Om han bara visste, tänkte jag när applåder bröts ut i tystnaden. Vissa visslade, andra applåderade så de fick ont i händerna. Resten satt förstelnade och försökte få in det som hade precis hänt i sina hjärnor.
    ”Det var helt magiskt!” Ropade Niall.
”Var det verkligen du?” Frågade Zayn som såg ut som om han hade sett ett spöke. Han kunde tydligen inte tro det han precis hade hört.
”Varför berättade du aldrig?” Sa Harry surt över att jag kunde sjunga bättre än honom och spela mer instrument än vad deras hela band kunde göra.
”Ni frågade aldrig”, var mitt svar och såg hur stolt Liam och Louis var över mig.
”Var det verkligen min flickvän och inte en gudinna som sjöng?” Frågade Louis och kom upp på scenen.
”Kan man inte vara både och?” Frågade jag honom och som svar på det fick jag en kyss på munnen.  
    Alla kom upp på scenen igen med stora leenden som prydde ansiktena. Alla i bandet gav mig komplimanger och de ville att jag skulle lira någon gång med de. Vilket jag inte kunde säga nej till. Sedan var det Harry, Niall, Zayn och Liam att komma fram och krama mig, men istället för en och en så blev det en superstor bamsekram med allihopa.
    ”Jag. Kan. Inte. Andas”, pep det ur min mun. Alla backade ett steg bak så jag kunde andas igen. Alla hade bara omringat mig med massa kramar utan att tänka igenom konsekvenserna som utgjorde att jag höll på att kvävas.
”Förlåt”, mumlade Louis och granskade mig för tusende gången idag.
”Varför tittar du på mig sådär hela tiden?” Frågade jag och drog med honom avsides av scenen.
”Jag vill bara se att du är så som jag lämnade dig på flygplatsen.” Sa han tystare och tystare.
”Gud, vad jag har saknat din närvaro! Jag har inte kunnat koncentrera mig riktigt på skolan.”
”Verkligen?!” Sa han förvånat och tittade in i min gröna ögon för att se ärligheten bakom vartenda ord.
”Ja”, svarade jag. ”Jag känner mig inte som mig själv när jag inte får vara med dig. Varje gång jag hörde era låtar, eller intervjuer så kunde jag inte lyssna för då skulle jag inte klara av livet.”
”När du åkte iväg kändes det som mitt liv var förlorat. Som stjärnorna i natten. De som lyser upp natten. Du lyser upp mitt liv. Du är stjärnan i mitt liv. Du har tagit mitt hjärta, Therese.” Orden cirkulerade runt i mitt huvud. Hade Louis verkligen sagt dessa saker om mig? Var jag hans stjärna? Hade jag tagit hans hjärta, så som han hade tagit mitt?
    Jag stod och bearbetade orden och försökte komma på någonting att svara. Men alla ord var som försvunna. Jag kunde inte komma på något sätt att säga hur mycket jag älskade honom, för den han var. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur mycket jag älskade denna man som stod framför mig. Men tillslut hade jag bara tre ord som tycktes beskriva en liten del.
”Jag älskar dig!” Sa jag och omfattade och kysste honom på munnen.
”Jag älskar dig!” Sade Louis tillbaka mellan kyssarna.
    Alla stod och betraktade oss där vi stod avsides på scenen men ändå synliga för alla andra. Livet kunde vara konstigt ibland. Tänk att jag Therese Olson kunde bli Louis Tomlinson, som ingick bandet One Direction, flickvän. Livet kunde vända på ett litet kick, så som det gjorde för mig.
__________________________________________________________________________________

 

Här dras det slutgiltiga strecket för denna saga. Hoppas ni tyckte om den! Berätta både gott och ont vad ni tyckte om den! Jag behöver kritik som jag kan ta åt mig till nästa äventyr jag tänker skriva.

Jag kunde höra glada skratt och rop på andra sidan väggen. Jag ställde mig upp och gick till ena hörnet och satte mig på stolen.
”Såg ni hur vild publiken var!” Sa Niall och handtaget trycktes ner.
”Hörde ni hur de skrek när vi kom ut på scenen!” Sa Zayn och dörren öppnades.
”Men jag fattar inte ...” sa Liam men avbröt sig när han såg Sofie och Maria sitta i soffan.
    Det såg ut som om de hade sett ett spöke. Sofie och Maria var kritvita i ansiktet och satt som förstelnade.
”Hade vi meet & greet?” Frågade Louis och tittade runt i rummet efter fler fans. Han vände sig om för att andra sekunden se mig sittandes på stolen i motsatt hörn.
__________________________________________________________________________________

 

Mitt hjärta tog ett skutt när jag mötte hans gnistrande ögon. Jag ville hoppa upp och springa in i hans öppna famn. Men jag tvingade mig tillbaka.
    De andra svepte runt för att se varför Louis hade stannat upp och de fick syn på mig nästan direkt.
”Therese!” Ropade Niall överraskat och sprang fram och gav mig en stor kram samtidigt som han drog upp mig från stolen.
    Zayn och Harry kom fram och kramade om mig också. Det var så härligt att få se alla igen efter så lång tid.
När Niall, Harry och Niall hade backat lite, kom Liam fram och gav mig en kram.
”Glad att se dig igen syrran”, viskade han tyst, knappt så att jag hörde det och jag kände hur varm jag blev inombords.
”Glad att se dig igen Liam!” Sa jag högt och drog ur mig ur hans grepp och lät blicken svepa runt rummet för att hitta Louis igen.
    Han hade inte rört en fena medan vi hade haft kramkalas. Killarna hade flyttat på sig så de inte stod i vägen för oss två när vi gick sakta genom rummet mot varandra. Våra blickar möttes och leenden lekte på våra läppar när vi omfattade varandra.
”Jag har saknat dig!” Viskade han.
”Och jag har saknat dig!” Svarade jag tillbaka och pussade honom på munnen.
En våg av värme gick genom kroppen och hjärtat kändes hel igen efter dessa veckor från varandra. Jag kände att jag skulle kunna göra vad som helst just nu med Louis vid min sida.
”Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på dig. Det har inte varit lika roligt att leva utan dig vid min sida”, sa Louis och granskade mig, topp till tå, för att konstatera att jag var hel.
    Jag kunde inte hitta några ord. Det fanns inga ord som kunde beskriva vad jag kände just nu. Glädje, hopp, lycka var bara några av alla känslor som virvlade runt i kroppen.
    Vi stod och kramades när någon harklade sig. Jag tittade upp för att se att Maria och Sofie hade vaknat upp ur dvalan. Jag drog mig ur Louis grepp men flätade ihop våra fingrar så jag kunde urskilja verkligheten från dröm.
    ”Just det, killar möt Sofie och Maria, mina två bästa tjejkompisar”, sa jag och visade med handen vem som var vem.
”Hej!” Sa alla i kör till de skräckslagna tjejerna.
”Maria och Sofie, detta är bandet One Direction. Harry, Zayn, Niall, Louis, som är min...” sa jag och visade våra hopflätade händer för Sofie och Maria som stirrade på mig.
Skulle jag avslöja hemligheten mellan Liam och mig? När skulle jag få nästa tillfälle när alla mina närmaste vänner är samlade tillsammans? ”... och min bror Liam”, avslutade jag.
    Alla hade vänt sin uppmärksamhet mot mig. Jag vände huvudet för att möta Liams ansikte som visade att han var glad över att det var äntligen ute. Jag visste att han hade haft det svårt att hålla det för Louis, Niall, Harry och Zayn som han umgås konstant med och berättar allt för. Samt kände jag att en sten hade ramlat av mina axlar. Jag kände mig mycket lättare än vanligt.
    Jag kände hur Louis drog sig ur vårat grepp för att gnugga huvudet. Allas blickar hängde på Liam och mig.
”Va?” Var det första som undslapp Zayns mun.
”Hur?” Frågade Niall.
”Är det sant?” Stammade Louis fram.
”Du skojar!” Sa Harry.
Vad skulle jag svara på deras frågor? Inget vettigt poppade upp i huvudet på mig. Absolut inget vettigt alls.
”Ja det är sant”, sa sedan Liam efter en stund tystnad. ”Jag tror det är dags att berätta historien eller vad tror du syrran?” Sa han och satte sig ner på golvet.
”Hur mycket vet Maria och Sofie om resan?” Frågade han mig och tittade på tjejerna.
”Det mesta förutom det mellan Louis och mig och om dig och mig”, svarade jag och satte mig ner, följd av alla andra.
”Vi kom ju och hämtade Therese i skolan som alla vet och vi åkte direkt hem till henne för att hämta hennes saker. När vi väl kom fram så avslöjade vi oss vilka vi var”, sa han och skrattade lite lätt. ”Det var väldigt roligt iallafall och sedan så åkte vi till flygplatsen och några timmar senare landade vi i England och åkte hem till vårat hus.”
”Du behöver inte göra det så detaljerat Liam”, sa jag och fortsatte. ”De visade mig runt och gav mig ett rum. Dagarna efter åkte vi och shoppade och sedan på mig födelsedag gick vi på Brit Awards. Dagen efter hade Liam och gav ett litet gräl eller vad man kan säga. Dagen efter grälet så gick vi på Madame Tussaud följt av jag blev pussad och kramad av Justin Bieber.”
”Therese inga detaljer!” Sa Harry sarkastiskt och gav mig en blick.
Jag skrattade lätt och tittade mot Sofies och Marias håll. De såg ut som ’hej, kom och hjälp mig!’ efter det jag sagt om Justin.
”På kvällen firade vi Therese med middag och sällskap av Cher, Justin och Andy”, Fortsatte Liam och Maria och Sofies ögon glödde ännu mera. ”Sen var det dags att åka till mig hemstad för att fira min far och det var då Therese såg sin mamma på alla fotografier i albumen som bestod av mestadels av mig och mor som också är hennes mamma”, sa han och suckade. ”Dagen efter åt vi frukost tillsammans och det var då han berättade att hon hade samma leende och skratt som mor hade och hon hade hans näsa. Då fick det upp för mig att hon var min lillasyster”, Avslutade han.
    Det var helt tyst inne i salen. Man kunde höra allas andetag.
Tillsist tog Louis till orda. ”Så när du menade jag är redan på semester med familjen när jag ringde dig innan vi åkte på turné i USA, var du då med Liam?”
Jag nickade. ”Under hela lovet var jag och mamma hos Liams pappas hus i Sevilla. Det var därför jag svarade så som jag gjorde. För jag var på semester med familjen och jag kunde ju inte säga att jag spenderade mitt lov med Liam, det skulle ha låtit som om att jag var otrogen och älskade inte dig. Men jag har aldrig ljugit för dig eller för någon av er. Det är bara det att ni frågade aldrig, så det är lite av ert fel också”, sa jag och lät alla se att jag var riktig ledsen.
    Efter några långa minuter så drog Louis in mig i hans famn. ”Du är dig lik, jag tror dig”, och kysste mig sedan lätt på munnen och kramade om mig.
”Hey, vi är fortfarande här!” Sa Harry och kastade sig mot oss.
”Så ni...?” Började Liam men han tappade bort orden.
”Jag kan inte tro att min bästa vän har en syster som är ihop med Louis”, sa Harry och skakade på huvudet.
”Det måste vara någonting som går i släkten”, sa Zayn och flinade.
    ”Varför berättade du inte för oss?” Frågade Sofie.
”Jag visste inte hur ni skulle ta det med både Louis och Liam”, svarade jag och sänkte blicken ner till golvet. Jag såg hur de makade sig närmare mig och sedan hur de två drog in mig i deras famnar. Nu var alla nöjda och belåtna tänkte jag och kramade om Sofie och Maria.
__________________________________________________________________________________

 

Här har ni en kanske efterlängtad del! Hoppas ni tycker om den! Och förlåt för att det tog sådan lång tid men visste inte hur jag skulle skriva delen. När jag väl satt ner så blåste allt bort i huvudet, men nu har ni den så kommentera vad ni tycker!

Jag måste ta kort på er alla tre. Stanna där ni är”, sa morfar hämtade kameran.
”Jag måste säga att ni tre är jätte fina”, sa mormor som stod vid dörrkarmen in till köket och tittade på oss.
”Säg cheese” sa morfar och tog ett kort på oss tre när vi stod i hallen fullt klädda med våra jackor och skor och väntade på att vi skulle få gå iväg till konserten som skulle äga rum några timmar senare av våra idoler, One Direction.
___________________________________________________________________________________
”Jag kan inte fatta att vi kommer att få se våra idoler!”
”Ha ha, jag vet! Det kommer att bli sjukt!”
”När jag ser de på scenen, kommer jag skrika halsen av mig”
    Tjejerna framför oss hade pratat och pratat hela tiden av spänning. Ingen av mig, Sofie eller Maria hade nämnt Harry, Louis, Liam, Zayn eller Niall i någon av våra kommentarer. De skulle få se killarna för första gången sedan de såg videoklippen från X Factor. Jag var spänd att få se Harry, Niall, Zayn och Louis igen efter tre månader, Liam sedan påsklovet. Jag skulle plågas igenom hela showen. Jag skulle inte kunna skrika ut att jag var där för alla tjejer skulle skrika. Att jag skulle vara max 20 meter ifrån min käraste pojkvän och bror under hela två timmar.
    ”Jag undrar om de säljer ögonproppar”, sa jag när vi blev insläppta.
”Jag vet, man kommer vara döv när man lämnar salen efteråt”, sa Sofie.
”Kan vi inte köpa... äsh det var inget”, sa Maria och tittade på de olika stånden som sålde prylar med killarnas namn, och logga, 1D, på.
”Kom så letar vi upp våra platser istället”, sa Sofie efter någon minut och vi började krångla oss förbi alla folkgrupper.
    Vänta, jag kommer alldeles strax,” sa jag och gick till ett stånd som sålde koppar med killarnas ansikten på med ingen kö alls.
”En mugg av varje person”, sa jag och tog glatt emot och betalade.
”Vad var det bra för?” Frågade Maria mig när jag kom tillbaka med en full påse.
”Man måste ha en souvenir förstås”,  svarade jag och vi gick för att hitta våra sittplatser.

”Jag skulle definitivt tagit med ögonproppar”, ropade jag till Sofie och Maria som hållde för öronen som jag när killarna kom ut på scen. De nickade som svar och jag kunde se hur lyckliga de var. Deras ögon ploppade nästan ur ögonhålorna, så som de stirrade på killarna uppe på scenen.
    Jag kände hur tårarna började komma men jag ville inte gråta. Jag fick inte gråta. Hela kroppen ville skrika, göra mig hörd. Men på andra sidan skulle de inte höra någonting, för alla skrek och skrek. Det kändes som om hjärnan skulle explodera.
    Under hela konserten hade jag blicken fast på Louis. Jag önskade att han kunde titta upp och möta min blick bland alla. Men det var en på tretton tusen att han skulle märka mig här i mörkret.

”Tack så mycket! Tack Sverige!” Ropade Harry ut och de lämnade scenen. Lamporna tändas därefter försiktigt så man kunde se vart man satte fötterna när alla skulle gå ut.
”Wow”, sa Sofie och Maria för tusende gången och började samla ihop sina saker och började gå.
”Kan vi vänta lite?” Frågade jag och glodde på folkmassorna som trängdes vid varje utgång.
”Det skadar väl inte”, sa Maria och båda slog sig ner på två tomma platser.
    Efter några minuter var det nästan bara några enstaka personer kvar, inklusive vi. Sofie och Maria var för upptagna för att märka att flera säkerhetsvakter gick runt och tittade så att det inte fanns något kvar glömt eller att tjejer stannade kvar för att se om de kunde få chansen att träffa grabbarna.
    ”Skynda er”, sade jag snabbt skyndade nerför trappan och stannade vid staketet som skilde sitt och ståplatserna.
”Paul?” Ropade jag försiktigt. ”Paul!”
”Therese, vad gör du?” Sa de samtidigt som de såg vakten komma mot oss.
”Det är ju Paul, deras säkerhetsvakt!” sa Maria och jag såg hur deras leenden blev ännu större.
”Borde ni inte gå? Konserten är slut”, sa han.
”Hej Paul!” Sa jag glatt. ”Har du saknat mig?”
”Nemen vad gör du här? Tittade du på showen? Är de inte fantastiska! Även om det börjar bli tjatigt efter ...” sa han och började räkna men stannade och tittade upp. ”... äsh, vad spelar det för roll. Vilka är detta då? Är det några vänner?”
”Paul, låt mig presentera Sofie och Maria. Maria och Sofie, detta är Paul.
”Men det visste ni redan, eller?”, sade Paul och blickade till de.
De nickade försiktigt och tittade försträckt på honom.
    ”Vet de att ...?” Började Paul men jag avbröt honom snabbt med att skakade på huvudet.
”De vet inte att jag är här”, sa jag och tittade upp mot scenen. Jag önskade att de kunde komma ut och se mig stå här nedanför.
”Kom”, sa han och vinkade att vi skulle följa efter honom längs staketet.
    Vi kom till en grind som han öppnade så vi kom in precis framför scenen. Efter några minuter pratande med en annan vakt som såg ytterst sur ut så gick vi vidare in bakom scenen. Jag blickade bakåt då och då så jag visste att Sofie och Maria följde efter.
    ”Tjena grabbar. Bra jobbat ikväll”, sa Paul till några. När jag kom förbi krönet såg att det var bandet han hade pratat med som satt och drack vatten och vilade.
”Jag visste inte att vi hade meet & greet”, sa en.
”Nej Josh det har vi inte”, svarade Paul tillbaka och tittade så att vi hade hängt med.
”Tja Josh! Fint uppträdande!” Sa jag och klistrade på ett leende.
Han tittade konstigt på mig och sa. ”Dig känner jag igen. Har vi träffats?”
”Vi måste fortsätta”, fortsatte Paul och visade att vi skulle hänga med.
Jag ryckte på axlarna som svar innan vi försvann in bakom en dörr.
    ”Jag tror de fortfarande är inne i omklädningsrummet”, sa Paul och pekade på dörren framför oss. ”Så ni kan vänta här så kommer de snart antar jag”
”Tack Paul” Mumlade jag och satte mig i den svarta soffan och blicken fast på dörren.
    Sofie och Maria satte sig bredvid mig och stirrade på dörren också. De hade inte sagt ett ord sedan de hade sett Paul. De var säkert skräckslagna över att de strax skulle få träffa sina idoler och jag hade inte sagt någonting till de heller. Allt detta var en del av min plan.
    Jag kunde höra glada skratt och rop på andra sidan väggen. Jag ställde mig upp och gick till ena hörnet och satte mig på stolen.
”Såg ni hur vild publiken var!” Sa Niall och handtaget trycktes ner.
”Hörde ni hur de skrek när vi kom ut på scenen!” Sa Zayn och dörren öppnades.
”Men jag fattar inte ...” sa Liam men avbröt sig när han såg Sofie och Maria sitta i soffan.
    Det såg ut som om de hade sett ett spöke. Sofie och Maria var kritvita i ansiktet och satt som förstelnade.
”Hade vi meet & greet?” Frågade Louis och tittade runt i rummet efter fler fans. Han vände sig om för att andra sekunden se mig sittandes på stolen i motsatt hörn.
___________________________________________________________________________________

Nu har alltså alla fem killarna kommit in i bilden igen. Hur tror ni Harry, Louis, Zayn, Niall och Liam kommer att reagera på att hon är där? Kommer de hoppa av lycka eller gå in i chocktillstånd?

 

Jag vände mig om så jag kunde se affischen på alla killarna Liam, Niall, Harry, Zayn och Louis. Vad var det de undanhöll för mig? Vad var det jag hade missat? Vad var det killarna inte hade berättat för mig? En sak var jag säker på. Denna resa till Stockholm var inte för att hitta klänningar till skolavslutningen, utan till något annat. Men vad?
___________________________________________________________________________________

 

”Godmorgon, har du sovit gott?” Frågade mormor när jag kom in i köket.
Jag nickade och slog mig ner på den lediga platsen på ändan av bordet och högg in av frukosten. Under tiden vi åt gav Sofie och Maria mig fler blickar än jag egentligen förtjänade.
    ”Så vad ska vi göra idag?” Frågade jag. ”Jag funderade på om vi skulle gå och shoppa och sedan gå till Kungsträdgården.”
”Vilken bra idé”,  sa morfar och började plocka undan. ”Det är en fin dag att vara ute på.”
”Ja det är det verkligen”, sa Sofie.
”Nå sätt fart tjejer, innan alla klänningar är bortblåsta”, sa mormor.

”Vi måste erkänna en sak”, började Maria när vi hade satt oss bekvämt och lagt ner alla påsar på en filt i Kungsträdgården.
”Vi är inte här för att shoppa”, fortsatte Sofie och plockade fram tre orangefärgare pappersbitar ur ett kuvert från hennes handväska. ”Detta är tre biljetter till en show ikväll som vi pratade mycket om i höstas.”
”Vi tänkte ge dig ena biljetten när du fyllde år men då åkte du till England och när du kom hem så trodde vi att du inte tyckte om de lika mycket längre”, sa Maria.
”Vänta, vad är det ni säger? Fick ni tag på biljetter till ... vem då?” Frågade jag förvirrat och hoppades på att jag hade fört fel när hon hade sagt att jag kanske inte tyckte om de längre. De. De som i One Direction.
”Biljetter till One Directions konsert ikväll i globen”, sa Sofie och Maria samtidigt och hade stora leenden.
”Men? Varför? Hur? Va?” Spottade jag ut.
    Jag satt som förstelnad. Tankarna bildade en flod i huvudet. Jag kunde inte koncentrera mig på verkligheten. Hade de sagt att vi hade biljetter till One Directions show ikväll, i gloden, som i Sverige och inte i USA. Varför hade de inte sagt någonting? Varför hade Liam eller Louis eller någon annan av killarna berättat att de skulle till Sverige? Betydde jag ingenting för Louis? För Liam eller någon annan av killarna? Hade de ljugit för mig hela tiden?
    Sofie och Maria hade överraskat mig rejält, så då kunde jag väl göra samma sak för de? Killarna berättade inte för mig, så då kan jag överraska de samtidigt. Vilken dag det kommer att bli, tänkte jag när vi packade ihop våra saker och begav oss tillbaka till lägenheten för att göra oss redo för kvällen.
”Therese, snälla säg vad du tycker! Jag står inte ut av att du inte pratar!” Sa Maria när vi hade kommit innanför dörren.
”Vill ni veta vad jag tycker! Här kommer det...” sa jag och försökte att inte låta arg. ”Det låter roligt och underbart att vi kunde få biljetter till deras konsert men på andra sidan är jag sur för att ni inte berättade för mig. Tänk om mamma inte hade sagt ja, men hon var väl med på det? Det väl bara jag som skulle tillåta mig själv att åka hit.”
    ”Är du arg på oss?” Frågade Maria efter en liten stund.
”Hur kan jag vara arga på mina bästa vänner!  Vi har alla upp och nedgångar”, svarade jag och kramade om båda och skrattade.

”Så, är du redo för ikväll?”
Jag tittade på Sofie och sa. ”Hur kan man inte vara taggad för att se sina idoler igen!”
Maria och Sofie öppnade munnarna för att börja protestera men jag han före. ”Jag vet att det är eran första gång och därför kommer jag inte berätta någonting som kan förstöra eran lyckligaste stund i livet.”
”Tack”, sa båda och vi tog fram alla våra kläder vi hade tagit med oss, plus det vi hade handlat.
    ”Jag tycker att du ska ta de blåa jeansen och vika upp benen och den rosa blusen”, sa Sofie till Maria som hållde på att platta sitt hår.
”Sofie, du ska ta den där blommiga klänningen du köpte”, sa Maria och stängde av plattången och satte på sig sina kläder vi hade valt åt henne.
”Vad ska jag ha då?” Frågade jag och tittade igenom min hög med kläder.
”Har du de röda byxorna och det vita linnet med dig?” Frågade Maria och letade i sin egna hög.
”Ja, och säg inte att du tog med dig hängslen! Jag tänker inte ta på mig likadana kläder som han brukar göra!” Sa jag stirrade på henne.
”Therese, det bli jätte fint på dig! Snälla, lita på oss denna gång!” Sa Sofie och gav mig Sofies hängslen.
    Jag måste ta kort på er alla tre. Stanna där ni är”, sa morfar hämtade kameran.
”Jag måste säga att ni tre är jätte fina”, sa mormor som stod vid dörrkarmen in till köket och tittade på oss.
”Säg cheese” sa morfar och tog ett kort på oss tre när vi stod i hallen fullt klädda med våra jackor och skor och väntade på att vi skulle få gå iväg till konserten som skulle äga rum några timmar senare av våra idoler, One Direction.
___________________________________________________________________________________

Gjorde vännerna rätt i att berätta för henne i sista minuten eller inte? Kommer Therese att klara av att se killarna igen efter så lång tid? Vad tror ni kommer att hända under konserten?

 

Jag klickade upp skype och ringde Sofie och Maria för att tala om nyheten.
”JAG FICK!” Skrek jag av lycka när båda svarade. Båda hoppade upp ur sina stolar och hoppade runt och skrek.
”Detta kommer bli hur kul som helst!” Sa Maria.
”Och många affärer för att hitta den perfekta klänningen till avslutningen!” Fortsatte Sofie. Både jag och Maria utbrast i skratt och Sofie bara tittade på oss med stora ögon och skrattade hon också. Det var så likt henne att börja tänka på shopping varje gång man skulle ut och åka.
_________________________________________________________________________________
Äntligen var vi i Stockholm. Efter att ha fått vänta i långa fyra dagar så var jag äntligen här med mina två bästa vänner.
    ”Mormor och morfar detta är Maria och Therese”, sa Sofie.
”Så ni ska gå på ...” Började Sofies morfar men avbröts av Sofies armbåge som hon tryckte in i hans revben.
”Vi ska gå och shoppa varje dag”, sade hon och gav han en var-tyst-blick.
    Ingen av oss pratade så mycket under resan. Det var första gången jag var i storstan Stockholm. Denna kunde väl inte vara större än Göteborg? Tänkte jag när vi åkte till deras lägenhet.

”Ni tre måste dela på gästrummet och vi har lagt fram två madrasser.” Sade Sofies mormor när hon låste upp dörren.
    Jag ryckte på axlarna. ”Vi delar på nästan allt.” Jag kunde höra Maria och Sofie instämma när vi gick till ‘vårat’ rum.
    ”Pax för sängen”, ropade Maria och Sofie samtidigt.
”Vi alla kommer ligga antingen i sängen eller på golvet iallafall”, sa jag och började packa upp min väska.
”Sant,” Svarade Sofie och plockade upp ett stort papper ur sin enorma väska.
”Säg inte att du tog med dig en affisch”, utbrast Maria och såg när Sofie hängde upp den ovanför sängen med häftmassa.
”Det är inte bara en affisch, det är faktiskt One Direction.”
    Jag kände hur blicken fastnade automatiskt på Louis. Jag kände hur tårarna började komma så jag fick slita bort blicken och koncentrera mig på någonting som att pilla med mobilen. Jag hade fortfarande inte berättat att jag hade ett förhållande med Louis och var syster till Liam.
    ”Baby you light up my world like nobody else”, sjöng Sofie och hoppade i sängen.
”The way you flip your hair get me overwhelmd”, fortsatte Maria.
”Snälla måste ni sjunga deras låtar?” Mumlade jag och tryckte på ‘paus’ på Sofies mobil.
”Vad har hänt med dig Theezh? Du pratade alltid om killarna, sjöng deras låtar och citerade dom hela tiden tills, du vet, och efter det har du inte varit samma person”, sa Maria och tittade ängsligt på mig.
”Att träffa killarna var en av mina högsta drömmar och den underbaraste stunden i mitt liv. Jag insåg att det fanns mer i livet än pojkband, men även om ni pratade om de så sade jag ingenting. Jag valde att vara tyst och hålla mina känslor inom mig istället för att släppa ut de”
    Resten av dagen satt vi och såg på film alla fem med så mycket godis, chips och dricka att vi kunde leva på bara det över hela helgen. När klockan slog elva gick jag och lade mig på en madrass och somnade.

”Sover hon?” Viskade Sofie.
”Ja det tror jag”, svarade Maria.
”Vi måste berätta det innan vi åker. Så hon kan ta på sig något fint.”
”Det är helt sjukt att hon har missat detta!”
”Inte så högt! Hon kanske vaknar”, viskade Sofie och jag kände hur hennes blick föll på mig.
”Hon kommer att flippa ut totalt!” Mumlade Maria.
”Det är inte konstigt att hon har missat det.”
”Vad menar du Sof?”
”Jo Mi, har du inte sett hur hon har försökt stänga de utanför sitt liv. Hon har tagit bort de från Facebook och alla bloggar har hon raderat. Om hon hade haft Twitter hade hon gjort samma sak där!”
”Jag tror att det hände någonting där. Hon trodde kanske att de skulle vara mer normala eller roligare än vad de var på alla videos! De kanske var ingenting av det som de visar på alla videos!”
”Det tror jag inte för då skulle hon ha berättat det för oss”, avslutade Sofie och jag hörde hur de stegade ut ur rummet och gick till köket.
    Jag vände mig om så jag kunde se affischen på alla killarna Liam, Niall, Harry, Zayn och Louis. Vad var det de undanhöll för mig? Vad var det jag hade missat? Vad var det killarna inte hade berättat för mig? En sak var jag säker på. Denna resa till Stockholm var inte för att hitta klänningar till skolavslutningen, utan till något annat. Men vad?
__________________________________________________________________________________

Vad är det som Sofie och Maria inte berättar för henne? Kommer de att berätta det för henne eller inte? Var tror ni!

 

Jag blickade ut från fönstret på planet och tänkte på när Liam hade lyssnat på låten. Han hade tyckt om den riktigt mycket. Han hade frågat mig resten av dagen vem hon var, vart hon kommer ifrån och hur jag kände henne. Tillslut hade jag sagt att det var en vän som hade gjort låten. Men varför berättat jag inte att det var jag som hade gjort den? Det var min låt. Min röst.
__________________________________________________________________________________

 

”You’re insecure, don’t know what for, you’re turning heads when you walk though the door. Don’t need make up, to cover up. Being the way that you are is enough ...”
Texten kändes bekant. Mycket bekant. Kunde man höra låtar när man låg och sov?
    Låten hördes högre och högre men avlägset. Sedan vaknade jag upp och hörde låten mycket bättre och vibrationer. Jag vände sakna huvudet mot nattduksbordet och såg mobilen vibrera och skärmen lysa.
    ”Hallå?” Svarade jag sömnigt.
”Väckte jag dig?” Frågade personen.
”Vem är det?”
”Är du så trött att du inte känner igen min röst?”
”Harry!”  Sa jag högt och satte mig rakt upp i sängen. ”Hur fick du tag på mitt nummer?”
”Lätt, jag snodde Louis telefon när han låg och sov”, svarade han.
”Vet du hur mycket klockan är?” Undrade jag.
”Klockan är lunch här och natt där”
”Har det hänt någonting?” Frågade jag.
”Nej nej, allt är bara fint. Jag tänkte bara höra om du fortfarande är vid liv för ni två inte har setts på evigheter”, babblade Harry på.
    Han hade rätt, vi hade inte setts på över tre månader. Det kändes som om en bit av mig fattades som sommar utan regn, som ying utan yang. Jag kunde inte finna balans i mitt liv utan min älskade. Det är obehagligt att inse hur mycket man faktiskt älskar personen när man inte kan vara tillsammans, ägna tid tillsammans som alla andra kan.
    ”Kan du hälsa att jag ... jag ...” Jag kunde säga orden. De ville inte lämna tungan.
”Att du älskar han och du saknar oss allihopa samt du vill att vi ska ta hand om honom”, sa Harry. ”Var lugn, vi ses fortare än du tror!”
”Det hjälper väldigt mycket Harry! Kan jag få sova nu?”
”Harry kommer du snart eller? Du har pratat väldigt länge för att det ska vara med Anne! Vi måste åka NU!”
”Säg inte att du ...” Försökte jag men rösten kom igen. Det lät som Paul.
”Du kan fortsätta prata i bilen, skynda på Harry!” Hörde man i bakgrunden. ”Måste gå men vi ses!” Skyndade Harry att säga och det klickade till.
    
”Mamma?”
”Vad är det gumman?”
”Vet du om killarna vill komma på avslutningen? Det skulle betyda mycket!” Sa jag och tänkte på nattens samtal med Harry.
”Jag kan fråga men kan inte du själv göra det?”
”Jag har för mycket att tänka på just nu med alla inlämningar och prov i skolan. Jag skriver upp Liams nummer på en lapp så kan du ringa honom när jag har gått till skolan.” Sa jag och tog fram papper och penna och skrev ner hans nummer och la den på bordet.
”Jag kan väl försöka”, svarade hon och tog lappen.
    Det hade inte gått en dag utan att ha ägnat minst en tanke åt Louis. Vi hade inte kunnat prata så mycket de senaste veckorna eftersom de var på turné med alla tidsskillnaderna gjorde det ännu svårare för oss.
    I natt var det första gången på två veckor som jag hade pratat med någon av de. Och jag hade inte hört något från Liam sedan påsk, så han har inte berättat. Hoppades jag iallafall för ingen av de hade frågat hur vårlovet hade varit.

”Mamma, Sofie undrade om jag ville följa med henne och Maria till Stockholm över helgen? Det är bara tre veckor kvar av skolan och det skulle vara jätte roligt om vi kunde spendera några dagar tillsammans bara vi tre tjejer och så klart hennes mor och farföräldrar”, fyllde jag i.
”Jag har redan pratat med Sofies mamma”, sa hon och tittade allvarligt på mig. ”Men du får bara åka om du tar kort på allt och ta vara på er.”
    Jag kunde inte tro det. Jag skulle få åka till Stockholm med mina två bästa vänner! Världen kunde inte bli bättre! Jo kunde den bli bättre om Louis, Niall, Zayn, Liam och Harry kunde vara där också men man kunde inte få alla sina drömmar uppfyllda samtidigt.
”Tack tack tack tack!” Ropade jag och sprang in på mitt rum och började packa.
    Jag klickade upp skype och ringde Sofie och Maria för att tala om nyheten.
”JAG FICK!” Skrek jag av lycka när båda svarade. Båda hoppade upp ur sina stolar och hoppade runt och skrek.
”Detta kommer bli hur kul som helst!” Sa Maria.
”Och många affärer för att hitta den perfekta klänningen till avslutningen!” Fortsatte Sofie. Både jag och Maria utbrast i skratt och Sofie bara tittade på oss med stora ögon och skrattade hon också. Det var så likt henne att börja tänka på shopping varje gång man skulle ut och åka.
__________________________________________________________________________________

Vad tror ni kommer att hända? Ska de bara till Stockholm och köpa klänningar eller hitta på något mer?

 

Det kommer att komma tre stycken tidsinställda inlägg under dessa två veckor, för jag reser bort och har ingen möjlighet till internet eller dator.

Föregående:

”Jag tror att jag har fått nog av dessa konstigheter för livet.” Sa Liam när vi hade satt oss i bilen.
”Om du vill jobba med det du vill så får du lida konsekvenserna.” Sa jag och tittade ut genom rutan.
”Om du vill dejta en av mina bästa vänner får du lida samma konsekvenser.” Svarade Liam och gav mig ett glatt leende.
”Du ska allt få igen.” Sa jag tyst för mig själv och såg hur herrgården tornade upp sig framför oss som ett slott i kvällssolen.
__________________________________________________________________________________

När jag såg datumet på mobilen så insåg jag att det var sista dagen innan jag och mamma skulle resa hem.
    Vi hade varit ute och vandrat och ridit ute i den magnifika naturen de senaste dagarna. Man var slutkörd varje kväll, men varför var man tvungen att vakna så himla tidigt? Klockan är inte änns åtta!
    Jag gick upp och tog det närmaste klädesplagget som var en klänning och drog den över mig. Jag tog fram datorn samt penna och min personliga bok och satte fart mot inspelningsrummet. När jag kom ut i korridoren kunde jag höra små snarkningar från Liams rum som tydde på att han inte skulle vakna på någon timma, så jag kunde arbeta i ensamhet.
    Jag la ner sakerna på skrivbordet bredvid fönstret och gick vidare till pianot med boken i handen. Jag drog upp skyddet och tryckte ner ena tangenten för att se om pianot funkade, vilket det gjorde. Jag bläddrade sida efter sida i boken och placerade den framför mig och började spela.
    Efter att ha spelat klart melodien så var kroppen i harmoni igen. Det var alltid skönt att sätta sig och låta fingrarna utföra magi, både spela instrument och skriva texter. En hemlighet som ingen vet förutom jag. Min egna mor vet inte att jag har skrivit låtar sedan jag lärde mig att skriva.
    Jag flyttade mig till skrivbordet och satte på datorn. Någon minut senare var jag fullt koncentrerad av att lyssna på låtar. Jag drömde mig bort i stolen och hörde inte när Liam kom in.
”Wow, vem var det som sjöng?” Sa Liam.
Jag väcktes upp ur mina tankar och insåg att Liam stod bredvid mig och tryckte på play så låten spelades upp igen.
”Vem är det som sjunger? Rihanna? Beyonce? Nicki Minaj? ...”
Jag skakade nöjt på huvudet. Det var väl självklart att det inte var någon av dessa kändisarna. Hörde han inte att det var någon annan?
”Kan du vara snäll och berätta vem hon är?” Frågade Liam och tittade på mig med sina bruna ögon.
”Det är ingen du känner.” Sa jag snabbt och stängde ner locket till datorn så han inte kunde komma åt fler utav låtarna.
”Hon var helt ... hennes röst ... hon var jätte duktig”, utbrast han. ”Om du träffar henne någon gång så kan du hälsa att hon inte ska sluta sjunga.”
”Visst”, muttrade jag och plockade ihop mina saker som låg utspridda över skrivbordet.
Jag såg Liam ta upp boken för att räcka den åt mig men han stannade i en rörelse. Snälla läs inte, snälla, bad jag och försökte ta ifrån honom den.
”This life don't last forever. So tell me what we're waiting for. We're better off being together. Than being miserable alone”, han stannade upp och satte blicken på mig. ”Har du skrivit detta?”
”Vad tycker du om det?” Frågade jag istället för att säga ’ja’.
”Det är bra och resten blir säkert lika bra som detta”, sa han och gav mig boken.
”Tack”, sa jag och vi gick ut och lämnade sakerna på mitt rum och gick ner till verandan där frukosten var serverad.

~

”Tack för att vi fick komma och bo här med er Fredrik!” Sa mamma.
”Tack för att ni ville komma”, svarade Fredrik.
”Jahopp, hej då, då”, sa jag gav Liam en kram. ”Och inte ett knyst om detta för de andra!”
”Självklart. Annars skulle killarna men främst Lou bli skit sur på oss för att vi ljög”, svarade han.
”Ja men, hej då!” Sa jag och såg hur de vinkade när vi gick igenom säkerhetskontrollen, på väg hem till lilla landet som kallades Sverige.

Jag blickade ut från fönstret på planet och tänkte på när Liam hade lyssnat på låten. Han hade tyckt om den riktigt mycket. Han hade frågat mig resten av dagen vem hon var, vart hon kommer ifrån och hur jag kände henne. Tillslut hade jag sagt att det var en vän som hade gjort låten. Men varför berättat jag inte att det var jag som hade gjort den? Det var min låt. Min röst.
__________________________________________________________________________________

 

Vad tycker ni? Jag vet att det har blivit lite långtråkigt (nästan) men snart kommer det att hända mer grejer! Kommentarer uppskattas ^^
I förra inlägget lade jag upp en länk till bloglovin om ni vill följa bloggen

Vi tog snabba steg ut genom dörren och såg Alejandro sitta och läsa en tidning på bänken bredvid bilen. När han såg oss två komma lade han ner tidningen för att sekunden efter ta upp nycklar ur ena fickan.
    ”Kan du ta oss ner till byn Alejandro?” Frågade Liam.
    Han nickade kort och låste upp bilen så vi kunde komma in. Han startade motorn och körde ut på vägen som omringades av nya växter vart man än tittade.  

__________________________________________________________________________________

 

”Kom så tar vi denna väg.” Sa Liam och började gå nerför en gata till vänster om oss.
”Vet du vart vi är på väg Liam?” Frågade jag lite oroligt och vände och vred huvudet så jag kunde se efter någon skylt som visade att vi var på väg in mot byn och inte ut från den.
    ”Jag tror att det var denna som gick förbi ...” Han tystnade och stannade med blicken fast på en byggnad som tornades upp framför oss, ”...skolan.”
    Barn och ungdomar trängdes för att komma ut från byggnaden. Helt ovetandes av att en kändis stod bakom några buskar alldeles bredvid dom.
    ”Liam, vi måste ta oss förbi ungarna, även om du inte gillar idén.” Tillade jag när jag såg blicken han gav mig.
”Nej jag rör mig inte förrän alla är borta.” Sa han och satte sig ner och lutade sig mot stammen av ett träd.
”Du vet att de kan komma denna vägen och hitta dig här bakom busken.” Sa jag och försökte ställa mig upp men drogs ner igen av honom.
”Liam du gör det bara jobbigare för dig om du stannar här. Är det inte bättre att gå igenom folkhögen medan det är mycket folk, så de har svårare att se att det är du eller vill du att de ska jaga dig genom hela byn eftersom du ville gömma dig här?”
”Jag vill ha din hatt i så fall”, svarade han och satte på sig sina solglasögon.
    Jag tog av mig stråhatten och placerade den på Liams huvud. Jag tittade så kusten var klar och hjälpte honom upp och skyndade iväg igenom gruppen av stora och små barn. Jag kikade bakåt då och då för att se att han inte blev stoppad. Allt jag kunde se var toppen av min hatt för han hållde blicken på sina fötter så han inte skulle trampa någon på fötterna.

”Kan jag få tillbaka min hatt?” Frågade jag efter att tittat så ingen följde efter oss.
”Jag tror faktiskt jag ska behålla den.” Sa han och fortsatte att gå.
”Säkert.” Sa jag tillbaka och lät blicken glida över små stånd som stod på torgets centrum. Äntligen hade vi kommit in i byns centrum, tänkte jag och såg ett stånd som sålde glass. Det vattnades i munnen på mig och tydligen hade det gjort samma sak hos Liam för båda två styrde stegen mot just det ståndet.
    ”Eh ...hm ...” Var det ända Liam fick ur sig.
    Han var nog inte så bra på spanska och mannen bakom ståndet såg inte ut att kunna engelska. Någonting som jag är bra på iallafall och inte han, tänkte jag och funderade vilken smak jag ville ha.
”Dos helados de fresa, por favor.” Sa jag och betalade medan Liam tog emot våra glassar.
    ”Jordgubb, mumsigt, du vet vad som smakar bra i denna hetta.” Sa Liam och blinkade med ögat.
”Ha ha, du menar inte mig va? Louis skulle inte bli glad om han får höra det.” Svarade jag och blinkade tillbaka.
”Nej, du vet jag pratar om solen.” Sa Liam och gjorde en gest med handen mot solen.

”Vi borde röra på oss”, sa han plötsligt och tog fram mobilen och pillade med den. ”Det är några tjejer som står och blickar mot oss till höger och de har gjort det en ganska lång stund.”
    Jag låtsades att titta på klocktornet för att se vad klockan var istället för att lägga blicken hos tre tjejer som stod under den. De tre hade hållit igång en livlig diskussion sedan de hade kommit dit. De försökte övertala någon av de att det var Liam Payne som satt här på bänken bredvid mig eller så pratade de om något helt annat. Men det tror jag inte var fallet, för de hade kastat blickar mot Liam och mig allt för många gånger på inte så lång tid.
    ”Vi tar den här vägen.” Sa jag och drog upp honom hastigt från bänken och satte kurs bort från torgets nyfikna blickar.
    Vi gick tills vi försvann bakom ett krön, efter det sprang vi snabbt bort från torget. Vi sprang tills vi hade lagt några gator efter oss. Vi hade sprungit både hit och dit tills vi inte inte trodde någon kunde ha hängt med.
    ”Tror du de följer efter oss?” Frågade Liam och tittade uppåt på gatan vi hade kommit från.
”Kan ju alltid ...”, sa jag och men avbröt mig själv och lyssnade intensivt efter ljudet jag hörde.
”Vad ...?” Frågade han förvirrat.
    Jag tystade honom och jag skannade gatan efter ett ställe att gömma sig på.
”Liam, in hit.” Viskade jag och drog in honom bakom en container som stod tätt mot väggen mot en gränd. Där kunde vi knappast synas om de inte tittade bakom containern vilket inte var troligt.
    Vi satt i tystnad i några minuter. Jag kunde höra röster komma närmare och närmare.
”Är du säker på att det var änns honom? Det kanske bara var en turist.” Sade en tjej.
”Nej jag är helt säker på att det var han.” Sa en annan.
”Tror du verkligen det var han?” Du såg ingen av de andra medlemmarna eller hur?” Sa en tredje.
”Har du inte sett deras meddelanden att de ska på turné mindre än en vecka och de är säkert redan i USA.” Sa nu den första igen.
”Jag kanske bara såg i syne då.” Sa hon nu och suckade. ”Kom så går vi tillbaka.”
    Stegen försvann sakta och man hörde hur deras röster blev svagare och svagare desto längre bort de kom.
    ”Kan jag få gå ut nu Therese?” Frågade Liam som var otålig att få komma bort från stanken av sopor. Jag flyttade snabbt på mig och så gav vi oss av motsatt håll som tjejerna hade försvunnit ifrån.

”Jag tror att jag har fått nog av dessa konstigheter för livet.” Sa Liam när vi hade satt oss i bilen.
”Om du vill jobba med det du vill så får du lida konsekvenserna.” Sa jag och tittade ut genom rutan.
”Om du vill dejta en av mina bästa vänner får du lida samma konsekvenser.” Svarade Liam och gav mig ett glatt leende.
”Du ska allt få igen.” Sa jag tyst för mig själv och såg hur herrgården tornade upp sig framför oss som ett slott i kvällssolen.
__________________________________________________________________________________

Kommer de att känna igen Liam nästa gång de kommer ner till byn? Kommer semestern sluta lyckligt eller inte? Vad tror ni?

Följ gärna min blogg på bloglovin <------- klicka för att komma dit

”Vad är det som låter?” Frågade han när vi kom in i ’mitt rum’.
”Det låter som min mobil.” Sa jag snabbt och började leta efter den.
Liam räckte fram sin hand som hållde någonting och sade, ”gissa tre gånger.”
    Varför lät han sur? Vad hade hänt med honom nu?
    När jag tittade på skärmen för att se vem som hade ringt förstod jag varför han sagt som han gjorde. Det var Louis.
_________________________________________________________________________________
Jag gav Liam en blick samtidigt som jag svarade.
”Hallå.”
”Hej, det är jag, Lou.”
”Ha ha, jag vet vem du är dumbo.” Svarade jag och skrattade lätt.
”Berättade jag för dig att vi skulle på turné till USA?”
”Ja, det gjorde du.” Sade jag och tittade bort mot Liam som satt på sängen och pillade med något.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga detta...” Erkände han, ”... men jag undrar om du vill spendera några dagar med mig innan turnén börjar, eftersom vi har fått ledigt en vecka till att göra vad vi vill.” Sa han med skakig röst. Man kunde höra hur nervös han hade varit över att säga dessa ord.
    Jag ville jätte gärna göra det men nu var jag redan på semester med mamma, Fredrik och Liam. Hur skulle jag förklara det för Louis? ’Tyvärr så kan jag inte, jag är redan på semester med en av dina bästa vänner i Spanien’. Det skulle låta jätte fel och jag skulle vara tvungen att berätta varför vi spenderade tid med varandra.
    Liam stannade upp och hans blick naglade sig fast i mig. Han satt och lyssnade intensivt på vad jag skulle svara Louis.
”Louis?” Sa jag dämpad och jag fäste min blick i golvet.
”Ja?” Svarade han nervöst tillbaka.
”Det är så att jag skulle jätte gärna göra det men...” Jag stannade upp och drog ett djupt andetag, ”...jag är redan på semester med familjen. ” Jag hörde en djup suck på andra sidan av luren, ”jag är jätte ledsen Lou. De drog iväg med mig direkt efter skolan och jag hade inte en chans att säga ifrån.” Sa jag nu ledsamt. ”Jag skulle göra vad som helst för att komma till dig.”
”Älskar dig Therese!” Viskade han.
”Älskar mig med!” Svarade jag och nästa sekund pep det till och samtalet bröts.
    ”Varför berättade du inte?” Frågade Liam.
”Det var inte rätt tillfälle och jag skulle aldrig berätta en sådan sak över telefon.” Svarade jag och gick ut på balkongen och tittade ut över all grönska framför mig.
”När kommer det så kallade ‘det rätta ögonblicket’ komma?” Frågade Liam nu.
”Vad ska jag svara på det Liam? Har du en bättre idé än mig.” Frågade jag tillbaka och lät blicken svepas över horisonten.
    Jag hörde hur han gick försiktigt ut till mig på balkongen och mötte mig blick någon hundradels sekund. Han grubblade över någonting, jag var helt säker över vad jag hade sätt.
”Förlåt Liam men det är just det att jag gillar inte att ljuga. Speciellt inte för den person som jag älskar.” Sa jag tyst och lät blicken fastna på två fåglar som satt uppe i ett fruktträd.
”Jag förstår hur du känner,” sa han medan han inspekterade en röd blomma med sina fingrar, ”Jag och Danielle berättar allt för varandra. När vi hör något nytt så berättar vi det för varandra, annars känns det fel. Som att vi två är bror och syster. Ingen i världen vet detta förutom Danielle, Ruth, pappa, du och jag. Och snart kommer världen också veta detta.” Avslutade han och drämde handen på räcket så att det skakade lätt.
    ”Du gjorde rätt i att berätta det för Danielle,” sa jag efter en lång tystnad. ”Du vet ... om oss,” fortsatte jag. ”Men jag kan inte stå upp för mig och berätta det för Louis, jag är en... en... vekling.”
”En sak som jag vet om dig Therese är att du inte är en vekling. Du vågade vara dig själv med dina idoler, till och med busa med oss,” sa han och jag kände hur ett litet leende lekte över min mun. ”Du stod emot all skit de skrev om dig, du vågar erkänna att du älskar Louis och har fått honom på så mycket bättre humör sedan Eleanor och han gjorde slut. Så sluta säg inte att du inte är en vekling!”
”Tack Liam, jag vet inte vad jag skulle ha gjort ...” Jag drog ett djupt andetag för att försäkra mig om att det var det rätta jag gjorde. ”... utan dig som min bror.”

”Så nu när vi har ... hrm... samlat oss lite så kanske du vill gå ner till byn för att se vad som finns där nere.” Sa han lätt och tittade upp för att se hur jag reagerade. Jag nickade till svar och gick tillbaka in för att stänga igen dörrarna. Liam fattade vad jag gjorde så han skyndade sig ur vägen så jag kunde stänga utan att han var tvungen att klättra nerför pelarna till balkongen.
    ”Anna, har du sett till Alejandro?” Frågade Liam Anna.
”Han är ute på framsidan, sir.” Sa hon och återgick till att damma av kristallkronan i vardagsrummet. 
    Vi tog snabba steg ut genom dörren och såg Alejandro sitta och läsa en tidning på bänken bredvid bilen. När han såg oss två komma lade han ner tidningen för att sekunden efter ta upp nycklar ur ena fickan.
    ”Kan du ta oss ner till byn Alejandro?” Frågade Liam.
    Han nickade kort och låste upp bilen så vi kunde komma in. Han startade motorn och körde ut på vägen som omringades av nya växter vart man än tittade.

_________________________________________________________________________________

 

Så Therese och Liam undanhåller för Louis att de är syskon, men kan de verkligen hålla det hemligt mycket längre till. Tänk om det finns folk i byn som känner igen Liam som Liam Payne från det kända bandet One Direction eller vad tror ni?

~

Förlåt för sådan urusel uppdatering! Jag LOVAR OCH SVÄR att det kommer att bli ändring på det från och med nu! Jag börjar nu med en gång att säga att jag kommer att vara utan internet och dator från den 2-15 Juli (ska på semester) så det kommer (förmodligen) inte komma någon del under dessa dagarna.

Kommentera vad ni tycker! Blir allting glad när jag ser att ni har kommenterat! :D