Föregående:
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________

”Vad?” Muttrade jag tyst.
”Kom och ät nu.” Svarade hon och gick till köket. Det var väl dags att konfrontera helvetet så det var gjort. Och Louis kunde ringa FBI eller polisen om jag inte svarade i telefon senare ikväll.
Jag kom in i köket och satte mig på en stol där det var uppdukat med en tallrik framför. Hon hade varit och köpt Thai mat. Jag mumlade fram ett tack och började äta utav de smaskiga maträtterna.
”Vem var det du pratade med?” Sade hon efter ett tag.
”Ingen speciell.” Svarade jag tillbaka.
”Du pratar inte sådär mot mig unga dam.”
”Hur vill du att jag ska prata då? Ska jag bete mig som Fredrik gjorde? Eller kanske Liam?” Jag försökte hålla skriket inombords för jag visste att det var ingen idé att börja skrika. Det skulle bara förvärra situationen.
”Allt jag har gjort för dig var att jag älskade dig.” Viskade hon nu.
”Men varför berättade du inget till mig? Varför lämnade du Fredrik om du älskade han så mycket som du gjorde?” Fortsatte jag.
Det blev tyst i köket. Man kunde höra bilar susa förbi på vägen och barns skrik av glädje utanför.
”Föresten så hade jag det jätte roligt i England om du ville veta.” Sa jag sarkastiskt och plockade undan efter mig och gick in i mitt rum igen. Jag hade fått nog.

Just nu ville jag bara försvinna och önska att jag var på en annan planet. Jag hatade att bråka med folk. Att vara osams var inte roligt.
Jag satte mig vid pianot och började spela på några melodier som fick mig att glömma verkligheten och bara koppla av och njuta av stillheten som kom krypandes när mina händer letade sig fram över tangenterna på pianot.
Det kändes som om jag satt vid pianot och spelade och spelade i evigheter. Mamma hade gått till jobbet så jag var ensam. Igen. Jag märke inte att tiden hade gått så mycket förrän mobilen vibrerade.


Mamma måste ha berättat till mina vänner att jag skulle komma hem igår tänkte jag och försökte komma på ett svar till Maria.


Jag tittade på klockan och såg att den var halv fyra. Jag satte fart mot badrummet för att ta en ordentlig dusch och sedan byta om till lite bättre kläder än myskläder.
När jag blev klar med allting så var det en kvart kvar tills vi skulle samlas i lokalen så jag tog väskan med gitarren och fiolen samt några nothäften och min personliga bok. Jag klädde på mig den varma vinterjackan och skorna och skyndade ut i den bitande kylan.

Jag rundade det sista hörnet och såg Maria stå och prata med Kevin, Jesper och Sofie. Alla log när de såg mig komma.
Jesper var den första som sade någonting. ”Jag som trodde att de hade kidnappat dig!”
”Trodde du väl.” Svarade jag och kramade om allihopa och gick in.
”Så... Vad gjorde ni egentligen? Vilka var de?” Frågade Sofie och Maria nyfiket.
”Kom så ska jag visa er.” Sade jag och pluggade in mobilen i Jespers dator som han hade tagit med. På skärmen kom det upp en bild där Louis pussade mig på kinden. Jag hörde hur de drog efter andan när de såg bilden på oss två.
Jag gick in i fotogalleriet och satte det i ett bildspel. Foto efter foto på One Direction, med mig och utan mig visades på datorns skärm. Deras härliga leenden visades på vartenda kort som kom en efter en.
”Är detta svaret på alla era frågor?” Sade jag sedan när alla kort hade visats.
”Alla utom en.” Svarade Maria och granskade mig noga med blicken.
”Fråga på.” Sa jag och vände mig mot henne.
”Vad är det mellan dig och Louis?” Frågade hon och tittade finurligt på mig med stora ögon. De andra vände sina blickar och väntade på att jag skulle svara.
Vad skulle jag svara? Skulle jag säga ’ja vi dejtar’ eller ‘det är så att vi är tillsammans, jag och Louis från bandet One Direction’.
Tillslut var jag tvungen att ge ett svar. ”Det är väl inget speciellt, antar jag. Vi är bara mycket goda vänner.”
”Vet du vem han menar i de intervjuer som han har sagt att han träffas någon? Vet du vem det är?” Frågade nu Sofie.
”Inte exakt. Jag tror inte det, tyvärr.” Sade jag så ledsamt jag kunde och koncentrerade mig på se om gitarren var stämd.

”Kan vi börja nu?” Frågade Jesper otåligt. Han var en riktig baddare på att spela flera instrument, som jag.
Alla nickade till svar och Kevin började spela lätt på Hollywood Hills.
________________________________________________________________________

Varsågoda här har ni en till del att smaska på! :)
Vill bara säga att jag inte kommer att ha tillgång till dator från onsdag till fredag eftermidag eftersom jag åker på klassresa... Så ni inte undrar varför det inte kommer nya kapitel! Hoppas ni förstår och njuter av vädret utomhus där ni bor!