Kapitel 42
Föregående:
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Mitt hjärta var nu fyllt med mörker och elände istället för lycka och kärlek.
När jag klev ur planet för att möta den allt för bekanta kalla klimatet. Snö låg huller om buller. Jag drog tröjan hårdare om mig när jag drog min väska från rullbandet och gick ut för att möta helvetet.
Mamma stod och väntade på mig. Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon såg mig. Men min min förblev som den var. Jag gick rakt förbi henne utan att sakta ner. Jag gick ut ur byggnaden med mamma hack i häl. Jag lastade in mina väskor i bilen och sedan bar det av hemåt.
Ingen av oss sade någonting under bilresan. Som om jag hade något att säga till henne. Hon som jag hade kunnat lita på under hela mitt liv. Men allt hon hade sagt hade baserats på en lögn. På en stor och fet lögn som jag hade varit dum nog att tro på i alla dessa år.
Jag skulle säkert så husarest om jag inte sade något, men jag hade inget att säga till henne. Så enkelt var det.
Jag snabbade på mina ben så mamma inte kunde hindra mig in i huset. Jag blåste igen dörren till mitt rum och slängde mig i sängen. Jag visste att jag betedde mig fullständigt barnsligt men jag hade blivit sårad. Djupt sårad. Ett sår som kommer att lämna efter ett stort, otäckt ärr.
Jag brast ut i gråt. Kort efter somnade jag.
Jag vaknade av ett ryck. Jag hade fortfarande kläderna på från igår. Jag hade sovit genom hela natten och kvällen.
Jag tittade runt i mitt rum och fann en bricka med frukost på skrivbordet. Mamma måste ha burit hit innan hon åkte för att jobba tänkte jag och tog en tugga av ost och skinkmackan. Slängde av mig kläderna och tog ut nya som jag trädde på. Inspekterade mig själv i spegeln. Jag var för lat för att kleta på smink så det blev en hästsvans i håret och gick sedan ut ur huset för att ta en promenad och ta bilder av snölandskapet.
Efter en stund så beslutade jag mig för att gå tillbaka. Det var riktigt kallt här ute i vinterkylan.
Jag låste upp dörren och gick in när jag hörde en melodi spelas upp. Den låter väldig bekant tyckte jag och följde efter ljudet. Jag kom in i mitt rum och hörde ett litet vibrerande läte. Det var min mobil. Jag måste ha glömt att ta med den ut tänkte jag och lät fingret låsa upp skärmen och svara.
”Äntligen svarar du! Varför tog det sådan tid? Skit i det, vad har du gjort? Gick resan bra?” Rabblade Louis upp.
”Haha, nej men jag har inte gjort något speciellt direkt. Jag har varit ute och fotat. Och ja resan gick väl rätt bra antar jag.” Svarade jag så glatt jag kunde. Förutom att vara tvungen att ställas inför mamma.
”Louis vem pratar du med? Ge hit den! Lou, nej, inte sådär! Aah, Zayn hjälp mig!” Hördes i andra änden.
”Asså, vad händer?” Vad håller ni killar på med?” Frågade jag.
”Hej Therese! Vad gör du? Saknar du oss? Lou saknar dig så mycket att han inte kan sluta prata om dig hela tiden sedan du åkte. Det är rena rama skit. Du måste komma tillbaka igen. Även om det bara har gått en dag så stå ingen av oss ut.” Skrek Harry i andra änden av mobilen.
”Okej, okej Harry lugna ner dig och hälsa de andra att vi snart kommer att träffas igen.” Sade jag för att han skulle ge tillbaka Louis mobilen.
Flera rop och dunsar hördes. ”Måste gå, Lou försöker...” Och så var Harry borta.
”Förlåt för det där. Varje gång jag pillar med mobilen så kommer de och försöker ta den.” Sade han.
”Huvudsaken är att jag får prata med dig.” Sade jag för att få honom på bättre humör.
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
Hemskt ledsen för så dålig uppdatering denna vecka. Nu i helgen har jag haft fullt upp. Redan på fredag så skulle vi börja med förberedelser. Jag var på bröllop i går (Lördag) och kom hem idag. Har inte fått så mycket sömn utan är jätte trött.
Tack för att ni stannar kvar! Det gör att jag vill fortsätta!! <3
Jag ville inte att drömmen skulle ta slut. Men men, man kan inte få allt i livet. Tänkte jag när planet susade förbi åkrar, städer, floder, vägar. Lämnade allt lyckligt för att möta helvetet med en stänk av krig väntandes på en.
________________________________________________________________________
Mitt hjärta var nu fyllt med mörker och elände istället för lycka och kärlek.
När jag klev ur planet för att möta den allt för bekanta kalla klimatet. Snö låg huller om buller. Jag drog tröjan hårdare om mig när jag drog min väska från rullbandet och gick ut för att möta helvetet.
Mamma stod och väntade på mig. Ett leende spred sig över hennes ansikte när hon såg mig. Men min min förblev som den var. Jag gick rakt förbi henne utan att sakta ner. Jag gick ut ur byggnaden med mamma hack i häl. Jag lastade in mina väskor i bilen och sedan bar det av hemåt.
Ingen av oss sade någonting under bilresan. Som om jag hade något att säga till henne. Hon som jag hade kunnat lita på under hela mitt liv. Men allt hon hade sagt hade baserats på en lögn. På en stor och fet lögn som jag hade varit dum nog att tro på i alla dessa år.
Jag skulle säkert så husarest om jag inte sade något, men jag hade inget att säga till henne. Så enkelt var det.
Jag snabbade på mina ben så mamma inte kunde hindra mig in i huset. Jag blåste igen dörren till mitt rum och slängde mig i sängen. Jag visste att jag betedde mig fullständigt barnsligt men jag hade blivit sårad. Djupt sårad. Ett sår som kommer att lämna efter ett stort, otäckt ärr.
Jag brast ut i gråt. Kort efter somnade jag.
Jag vaknade av ett ryck. Jag hade fortfarande kläderna på från igår. Jag hade sovit genom hela natten och kvällen.
Jag tittade runt i mitt rum och fann en bricka med frukost på skrivbordet. Mamma måste ha burit hit innan hon åkte för att jobba tänkte jag och tog en tugga av ost och skinkmackan. Slängde av mig kläderna och tog ut nya som jag trädde på. Inspekterade mig själv i spegeln. Jag var för lat för att kleta på smink så det blev en hästsvans i håret och gick sedan ut ur huset för att ta en promenad och ta bilder av snölandskapet.
Efter en stund så beslutade jag mig för att gå tillbaka. Det var riktigt kallt här ute i vinterkylan.
Jag låste upp dörren och gick in när jag hörde en melodi spelas upp. Den låter väldig bekant tyckte jag och följde efter ljudet. Jag kom in i mitt rum och hörde ett litet vibrerande läte. Det var min mobil. Jag måste ha glömt att ta med den ut tänkte jag och lät fingret låsa upp skärmen och svara.
”Äntligen svarar du! Varför tog det sådan tid? Skit i det, vad har du gjort? Gick resan bra?” Rabblade Louis upp.
”Haha, nej men jag har inte gjort något speciellt direkt. Jag har varit ute och fotat. Och ja resan gick väl rätt bra antar jag.” Svarade jag så glatt jag kunde. Förutom att vara tvungen att ställas inför mamma.
”Louis vem pratar du med? Ge hit den! Lou, nej, inte sådär! Aah, Zayn hjälp mig!” Hördes i andra änden.
”Asså, vad händer?” Vad håller ni killar på med?” Frågade jag.
”Hej Therese! Vad gör du? Saknar du oss? Lou saknar dig så mycket att han inte kan sluta prata om dig hela tiden sedan du åkte. Det är rena rama skit. Du måste komma tillbaka igen. Även om det bara har gått en dag så stå ingen av oss ut.” Skrek Harry i andra änden av mobilen.
”Okej, okej Harry lugna ner dig och hälsa de andra att vi snart kommer att träffas igen.” Sade jag för att han skulle ge tillbaka Louis mobilen.
Flera rop och dunsar hördes. ”Måste gå, Lou försöker...” Och så var Harry borta.
”Förlåt för det där. Varje gång jag pillar med mobilen så kommer de och försöker ta den.” Sade han.
”Huvudsaken är att jag får prata med dig.” Sade jag för att få honom på bättre humör.
”Haha, saknar dig!” Viskade han tyst.
”Saknar dig med. Det känns som om en den utav mig är borta när vi inte är tillsammans.” Svarade jag tillbaka.
”Hallå, Jag är hemma.” Var det någon som sade och ljudet kom inte från mobilen.
”Ehm, Jag måste gå. Pratar senare.” Sade jag snabbt och avslutade samtalet. Jag blickade mot dörren och såg mamma stå där.
________________________________________________________________________
Hemskt ledsen för så dålig uppdatering denna vecka. Nu i helgen har jag haft fullt upp. Redan på fredag så skulle vi börja med förberedelser. Jag var på bröllop i går (Lördag) och kom hem idag. Har inte fått så mycket sömn utan är jätte trött.
Tack för att ni stannar kvar! Det gör att jag vill fortsätta!! <3
Kommentarer
Trackback