Lucy öppnade sina ögon försiktigt och såg hur rummet blev tydligare och tydligare. Hon var i ett rum hon inte kände igen. Vita väggar med neddragna persienner, och en ensam säng som var obegriplig obekväm. Ett irriterande pipade ljud hördes om och om igen. Hon lyfte huvudet för att se en maskin stå och göra ljud och varje pip visades med ett streck på en skärm.

”Finally you’re awake”, hon hoppade skrämt till men kände mycket väl igen den. Hon vände på sig för att se Simon sitta på en stol bredvid hennes säng och höll försiktigt hennes högra hand.

“I sent them downstairs to the cafeteria”, berättade han, “they’ve been sick of worry. Did you know that?”, Lucy skakade på huvudet. Hon förstod inte vad han pratade om. ”They really care about you Lucy, especially Harry”, och hon var tvungen att le när han uttalade Harrys namn, ”and I know you like them too, so please, don’t play with them Lucy. Just be nice and be the girl you were.”

    ”Simon, I’m not playing. It’s them, their playing with me. I’m really glad to know that they don’t know who I am.”

“Lucy, these five guys are really happy, because of you. They like it when you treat them like everyone else. That they’re just five ordinary boys in your company and nothing else matters to them.”

“Did you talk to my parents?”, frågade Lucy nervöst efter en stund.

Han skakade på huvudet, “no, I haven’t spoken to either of them”, och hon kunde dra en lättnad suck. Det var som om en stor sten lyfte från hennes bröst när han uttalade de magiska orden.

”I’ll see you later, think I can hear them coming”, sa han och gick ut genom dörren. Precis när dörren hade stängts, öppnades den igen och fem mycket bekanta killar som inklivandes med stora leenden.

”Your back!”, utbrast Louis och sprang fram till Lucy och kramade om henne försiktigt.

”Nice seeing you too”, svarade hon och gick kramar av det resterande gänget, ”so, how long was I out?”, frågade hon tillslut killarna.

”A few hours, it’s five O’clock”, sa Liam som tittade på klockan som hängde ovanför dörren.

”That a day, huh?”, sa nu Harry och kramade om hennes ena hand, ”How do you feel?”

”I’ve been better”, svarade hon och log ett svagt leende.

 

 

Are you sure about this? You don’t need to hurry you know”, sa Harry för tusende gången när Lucy stod och plockade ihop de sista småprylarna och la det i sin väska.

”The doctor said I was free to go, even if it’s eight O’clock in the evening”, sa Lucy irriterat och skyndade sig ut ur rummet med Harry i släptåg.

“We have a big problem”, sa Paul och kom gåendes mot oss,” there are people outside every entrance of the this hospital with big cameras.”

“But, how could they found us?”, sa Niall med nervositeten darrandes I rösten.

“I’m gonna go and get the car. Simon knows where to go”, och Paul gick snabbt iväg.

“This way”, sade Simon och gick genom korridor efter korridor, på väg ner till parkeringen under sjukhuset.

    ”Lucy, did you tell anyone you were going to London, except your parents?”, frågade Simon bekymrat och gick nu bredvid henne.

“No, why?”, frågade hon och tittade konstigt tillbaka på honom.

”These people are not after a famous boy band. They are after a daughter of a billionaire, whose name is Lucy”, sa han och bad Louis att ta andra dörren till vänster, som skulle leda oss ut till parkeringen, till där Paul skulle vänta.

”How do you know?”, viskade hon fram.

“It’s not the same people who follow the boys and I asked a few persons who got asked by them”, svarade han och hjälpte henne in I bilen och stängde sedan dörren efter henne och såg de åka i väg.

“Who were they? How did they know where to find us?”, sade Liam frånvarande och de andra skakade på sina huvuden och såg ut över London när vi passerade gator fulla med folk.

    Men Lucy visste bättre. De hade hittat henne. De som hon hade försökt undvika under en lång tid. De som förföljde henne dag in och dag ut, vart hon än befann sig. Priset man fick betala med att ha en familj som var snuskigt rik. 

 

 

”Your suicidal Louis”, sa Lucy skämtsamt och ställde sig sakta upp. Benen gav vika under henne av att ha suttit för länge på de och hon ramlade ut från bergkanten och föll ner de fem metrarna, och i det hårda och kalla vattnet.
”LUCY!”, hörde hon flera som skrek av panik innan hon kom undan ytan. Hon hade velat skrika men inga ord kom ur hennes mun. Kroppen lydde henne inte alls. Hon sjönk längre och längre ner mot botten och försjönk långsamt in i medvetslöshet.

---

”LUCY!”, skrek killarna och såg hur hon fall ner i vågorna. De väntade en kort stund för att se om hon kom tillbaka upp till ytan men väntade förgäves.
”Zayn, go and call Paul”, sa Louis snabbt och gjorde sig beredd på att hoppa.
”Louis wait, you can’t jump. You could hit the cliffs”, avbröt Niall honom och tog honom på axeln.
”I’ll go with you”, sa Harry och väntade på vad Liam skulle göra.
”Zayn, come we must hurry! Come on!”, ropade Liam och drog med honom nerför berget och till deras saker på stranden.
”We must hurry guys, or we’ll be too late”, sa Harry med ren panik i rösten och så dök de tre ner från klippan utan att tänka.
    En, två, tre, meter ner simmade de med ett ända mål. Att hitta Lucy.
Havet var klart och solens strålar lyste upp stenar och snäckor som fanns på stranden, så det var lättare att simma omkring letandes. Niall gjorde ett tecken till Louis och Harry att de skulle stanna upp och titta runt snabbt. Då såg Harry något som skimrade till och det var inte någon snäcka utan någonting i metall som bara kunde skimra som detta gjorde.
    Han tecknade till de båda att de skulle följa efter och efter några meter till såg de henne. Det såg ut som om hon sov, men de visste bättre. Niall lade snabbt två fingrar på hennes hals för att tyda hennes puls och han nickade på huvudet. Hon levde ännu, men kanske inte länge till. Louis och Harry tog tag om henne och började simma fort upp mot ytan. Deras lungor började långsamt protestera, de behövde luft och det nu.
    Det var bara två meter kvar till ytan, en meter kvar. Det var en härlig känsla för Niall, Harry och Louis att kunna andas igen, men än var inte jobbet klart. Alla tre hjälptes åt med att få in Lucy säkert till stranden.

”Is she breathing?”, frågade Liam när de hade kommit upp på stranden, och Harry skakade ledsamt på huvudet.
”Her heart is weak”, sa Niall och sänkte sin blick.
”And Paul is on his way, same with an ambulance”, rabblade Zayn upp medan de skyndade upp till deras grejer.
    De la ner Lucy på en handduk och började hjärt- och lungräddning. Louis körde trettio, sedan bytte han med Zayn som gjorde likadant. När Zayn skulle göra sin sista, hände något overkligt. Lucy började röra på sig och hosta upp vatten. Snabbt vände de henne så hon låg på ena sidan, så hon kunde få ur sig vattnet hon hade svalt.
    Sirener hörde de komma närmare för varje sekund som gick och sedan hörde de också en bekant röst ropa på killarna.
”Liam, Zayn!”, what’s going on? Why is an ambulance here? Is one off you hurt?”, hörde man honom ropa förskräckt när han närmade sig och sedan såg han hur alla fem satt runt någon.
”Paul, call Simon?”, stammade Harry fram och såg på henne med ögonen fyllda av tårar.

 

Förlåt för ingen del igår, men här har ni den!

Vet att den inte är så lång, men lovar att nästa kommer bli bättre! xx

 

 

 

Lucy stod på bryggan och såg förtvivlat omkring i vattnet. Ingen hade märkt att något var fel utom hon. Alla människor runt henne hade inte sett eller hört ett minsta. Inte änns de personer som Lucy hade kallat för vänner.
    Tårar rann nerför hennes kinder när hon hoppade i vattnet och började leta under ytan. Leta, efter den person som betydde mest i hennes liv. Den person som hade fått henne att blir glad när hennes föräldrar inte klarade det. Den person som hade fått Lucys livsglädje att åter gnistra inom henne.
    Femte gången Lucy dök ner i vattnet såg hon någonting som gnistrade under flytbryggan. Hon simmade närmre för att ta en titt och såg ett halsband, ett likadant som hennes. Hon chockades utav vad hon såg härnäst och gick upp till ytan för att skrika. Skrika av chock, skrika på hjälp, ropa på gud och säga att detta inte hände, att det bara var en dröm...

Lucy vaknade andfådd och kallsvettig, där hon låg på soffan. Hon satte sig upp för att de Liam och Harry ligga på golvet stödja varandra, Niall utslagen på en madrass och Louis på andra sidan soffan. Zayn som hon ingenstans. Han kanske sov i sin säng? Tänkte hon och tvingade sig till att glömma bort drömmen, drömmen som hade hemsökt henne i nästan ett års tid.
    Lucy såg på de fyra sovande killarna och tyckte att de var gulliga fortsatte ut mot hallen, när hon hörde skrammel från köket. Hon stannade och tittade försiktigt in genom öppningen och såg Zayn stå och hälla upp ett glas vatten. Hon smög tyst förbi och såg inte var hon satte fötterna, och gick in i en byrå.
”Shit”, mumlade hon tyst och tog sina skor och öppnade dörren snabbt och gick ut.
    ”Lucy, wait up!”, ropade Zayn tyst bakom henne.
”I’m sorry Zayn. I didn’t mean to ...”, vad skulle hon säga? Att hon hade inte menat att sova över?
”Don’t be”, sa han snabbt och hon stannade upp, ”come to the beach with us today?”
”I’ll think about it”, svarade hon och gick in till sig.

Att jag gick med på detta! Tänkte Lucy när Louis stängde av motorn på bilen och alla skyndade ut med all packning ned mot stranden.
”There’s no one here!”, ropade Niall och sprang lyckligt runt på den vita sanden. Lucy tog av sig klänningen la sig ner så hon kunde se när Harry, Louis, Niall och Liam sprang skrattandes ut i vattnet. De stannade upp efter några meter för att se om hon skulle med men så lätt skulle de inte få ner henne i det kalla vattnet.
    ”You don’t like water?”, Lucy hoppade skrämt till och vände huvudet för att se Zayn ligga på en handduk bredvid.
”Eh ... hm ...”, sa hon och tittade ut mot killarna som plaskade runt, ”well ... it’s complicated”, fick hon sedan ut, ”what about you?”
”I can’t swim”, sa Zayn och tittade ner och strök handen nervöst över sanden.
”Zayn, I ...”, men hon visste inte vad hon skulle säga.
”I’m not ashamed, but i kind of miss it sometimes, not to be able to swim with the guys of with my family”, medgav han och såg på Harry, Liam och Louis som försökte skvätta Niall som inte hade doppat sig ännu.
”Come, we can stand by and watch”, sa Lucy och gick fram till vattenlinjen och såg ut mot horisonten.

    ”Come on! The water is amazing!”, ropade Harry och gick in mot stranden, följd av de andra. 
”No thank you”, svarade hon och såg hur de kom närmre och närmre strandkanten, där hon och Zayn stod.

”Aren’t you gonna jump in?”, frågade Liam lekfullt.
”Like I said, no, not a chance.”
”Too bad”, svarade Louis och såg på några klippor lite längre bort på stranden, ”Let’s go to the cliffs”, och han började snabbt röra sig bort mot klipporna.
    Alla gick på led uppför klipporna och Lucy tittade ner mot stranden och såg hur de gick högre och högre upp. Niall stannade vid tre stora stenar och satte sig på en och såg ut över bukten. Harry och Louis slog sig ner på de två lediga medan Liam och Zayn satte sig på marken. Lucy satte sig ner så hon se ut över horisonten med grabbarna bakom henne.  
    ”Who want’s to jump in then?”, frågade Louis efter några minuters vila.
”Are you crazy Lou?”, utbrast Zayn och såg skrämd av bara tanken av att hoppa ner från en sådan höjd.
”It’s like fifteen feet down”, sa Liam skrämt och såg ner på vågorna som slog upp på några klippor.
”Your suicidal Louis”, sa Lucy skämtsamt och ställde sig sakta upp. Benen gav vika under henne av att ha suttit för länge på de och hon ramlade ut från bergkanten och föll ner de fem metrarna, och i det hårda och kalla vattnet.
”LUCY!”, hörde hon flera som skrek av panik innan hon kom under ytan. Hon hade velat skrika men inga ord kom ur hennes mun. Kroppen lydde henne inte alls. Hon sjönk bara längre och längre ner mot botten och försjönk långsamt in i medvetslöshet.

---

Och tack så mycket för era kommentarer! You make my day go even brighter! :D

”You mean Hampton, as in the famous brittish athlet?”, frågade Liam och tittade nyfiket på Lucy.
”What are you talking about Liam? There’s no athlet named Hampton”, sa nu Zayn och tittade konstigt på honom.
”There’s a rich family called Hampton”, orden kom från Niall.
”Hey guys, stop. Okey? Just drop it. It doesn’t matter”, försökte Lucy och lugna ner grabbarna, så de inte skulle fundera mer på det.
    ”Time to go. You five are getting to my nerves. See yah in two weeks!”, sa Savan och jagade ut allihopa genom bakdörren där inga fans.
    Lucy och killarna samt Paul stod utanför en stund för att se om kusten var klar för att gå hem.
”Tanks for today then, see yah. Bye!”, ropade Lucy och började gå hemåt, vilket var en bit.
”Lucy, wait up!”, var det någon som ropade bakom henne. Hon vände sig om och såg Harry komma mot henne.
”Do ...you ...want ...a ...ride ...home?”, frågade han med ett andetag mellan varje ord.
”Sure, thanks Harry”, svarade hon och de tillbaka och hoppade in i en svart mini buss som hade parkerat vid trottoaren.

”Where do you live Lucy?”, frågade Paul och såg frågades på henne genom backspegeln.
”Harry do you mind?”, frågade Lucy då Harry som fattade och viskade instruktioner till Paul.
”Do you know Harry Lucy? Harry do you know Lucy?”, frågade Louis förvirrat och vände sin blick mellan de två en kort stund.
”No”, svarade båda samtidigt och började skratta åt varandra, som de andra också gjorde.
”But how ...?”, mer hann Louis inte fråga förrän de var framme vid huset där alla deras lägenheter låg.
”Paul you forgot Lucy!”, sa Niall och såg på han med en arg blick men lyckades inte särskilt bra.
”No Niall. He didn’t. And thanks for the ride”, sa Lucy och log men Niall trodde henne inte så han skakade på huvudet och fortsatte vara sur på Paul.
    Lucy gick genom porten och upp för trapporna som ledde upp till hennes och de andras lägenheter.
”Where’s she going?”, hörde hon Zayn fråga bakom henne.
”Have no idea”, svarade Liam som hängde efter.
    Hon stannade upp framför sin dörr och låste upp, vände sig om för att se alla fem stå med häpnade blickar när hon gick in till hennes bostad.

”Finally weekend!”, sa Lucy för sig själv efter att ha bytt om till mysigare kläder, lagat mat och pratat med hennes föräldrar som hade nästan ringt Scotland yard för att hon inte hade hört av sig på hela veckan.
    När hon precis skulle krypa ner i soffan och titta på film, ringde det på dörren. Vem kunde det vara? Tänkte Lucy och tog tag i stekpannan som låg på diskbänken på väg ut mot hallen. Hon tog ett djupt andetag, greppade ett hårt tag om stekpannan med vänstra handen och öppnade med den högra.
”Hi Lucy!”, sa Liam, ”may I come in?”
Överraskad som hon blev flyttade hon snabbt på sig och lade ner stekpannan på byrån.
”Did you think I was a ...?”, frågade Liam och skrattade lätt när han såg stekpannan ligga på byrån och flyttade blicken vidare mot henne när hon nickade.
”The lads and I, especially Harry, wondered if you wanted to join us in Zayns flat?”, frågade han medan han såg på när Lucy la tillbaka stekpannan på bänken och flätade håret snabbt och enkelt.
”Sure, I’d like to”, var allt hon sa och de gick ner en trappa, och in dörren mittemot Nialls.

Klockan hade varit elva sist hon hade tittat. Då hade de sett på valt två filmer att se på plus tittat på båda och ätit pizza, eller alla utom hon själv. Niall hade stannat upp när han hörde henne säga att hon inte åt snabb/skräp mat.
    ”So what do you want to do guys and girl?”, frågade Harry och såg på var och en i rummet för att se om någon hade en idé.
”Twenty questions”, sa Louis och drog in alla i en rund ring.
”I’ve got five questions on each of you and you guys get five questions each to ask me”, babblade Lucy på funderade vem hon skulle börja fråga först.
”Zayn, is it true that you have tattoos?”, frågade hon och han visade högra underarmen med fred tecknet.
”My turn”, sa han och drog ner ärmen på tröjan, ”what’s you favourite colour?”
”Blue”, svarade hon och pillade på sin tröja som var blå.
”Harry, why were you desperate to know my name?”
”I thought you were ...hrm ...”, han hade tyckt att jag var söt eller? Tänkte Lucy när Louis ingrep.
”He thought you were pretty, really pretty. Right Hazza?”, och hennes blick mötte Harrys och hans kinder blossade upp.
”My turn”, ropade Niall som inte kunde vänta längre på att fråga, ”why don’t you like junk food?”, frågade han ivrigt.
Vad skulle jag svara, tänkte hon och samlade sig för att ge ett svar, ”my parents never let me taste. They want me to be healthy and eat right stuff”.
”Wow, Niall your lucky to not have her parents as yours”, sa Liam och klappade Niall på axeln.
”Why do they can you Hazza Harry?”
”It’s my nickname. We all have one”, sa han och funderade över vad han skulle fråga, ”what’s with the necklaces you’ve got? You never take them off?”
”The light brown is a family charm or amulet or what you call it”, sa hon och tittade på den, ”the pink one is from my sister when I turned sixteen”, hon svepte fingret ömt på smycket som om den var en del av hennes liv, ”and the red one gave my father me when I turned ten”, den sista av de tre hon pillade på.
”So you never take them off?”, frågade Zayn nyfiket.
”No I never take them off”, sa Lucy och hennes tankar vandrade bort mot minnena från sommaren året innan.

 

Ärligt, vad tycker ni om novellen? (hitills)
Är det någonting ni saknar? Någonting ni vill ha med?

 

Solen hängde som ett glödande klot över studion och det hade blivit riktigt varmt där inne. Liam, Niall och Harry satt och spelade ett något kortspel medan Zayn satt och pillade med mobilen. Louis stod och försökte få med Savan och Paul att de kunde åka till stranden och fortsätta veckan därpå med arbetet. Men han lyckades inte övertyga de.
    Lucy satt och försökte tränga bort de skuldkänslor som hade vält fram efter att hon hade kallat killarna för ‘lata kor’ och Niall för ‘gris’ med att försöka skriva en ny låt. Men istället vandrade hennes tankar om glass, att få gå och svalka sig... Där kom hon på det. Hon kunde gå och köpa milkshake till var och en så skulle de bli på bättre humör. Eller?
”I’ll be back in ten minutes”, sa Lucy och gick mot den närmsta Milkshake city.

”Seven milkshakes, please”, sa hon till killen bakom disken och tittade på tavlorna som hängde på väggarna.
”Which flavour would you like?”, frågade killen och log ett super gulligt leende som gjorde att Lucy blev knäsvag.
”Hrm, 1D flavour, please”, hasplade hon fram och försökte undvika ögonkontakt men han började att göra de sju milkshakes hon hade beställt.
    ”Sorry, it’s may not be my business, but why do you buy seven One Direction milkshakes?”, frågade han och såg på henne.
”Well your right, it’s non of your business, but I don’t mind. It’s I’m sorry gifts for a thew guys”, sa hon utan att tänka sig för. Nu skulle han börja tänka varför han frågade henne, tänkte hon för sig själv och log snabbt ett litet leende.
    Lucy såg hur han bearbetade informationen hon hade gett honom medan han gjorde i ordning den sista shaken.
”What’s you name, miss sunshine?”, frågade killen och lade ner allt i två påsar och tog emot hennes pengar.
”I’m Lucy”, sa hon och sträckte fram högra handen.
”Kevin”, sa han och skakade hennes hand.
”Nice to meet you Kevin and keep the change”, sa Lucy och gick tillbaka till studion. Hon föreställde sig hur Kevin skulle se ut när han fattade att han hållde i tredubbelt så mycket som det egentligen hade kostat.

”Guys, where are you? I’ve got something that all of you would like”, ropade Lucy och ställde påsarna på det närmsta bord som inte var fullt med papper och pennor. Några sekunder senare kom alla in sakta men säkert för att inte bli  för varma.
”What?”, frågade Louis och Liam samtidigt och såg sedan påsarna och stannade upp. Liksom alla andra gjorde.
”I got badly irritated by all the screaming fans this morning and got it loose on you guys. It was harsh of me to call you lazy cows and pig”, började hon och gav alla varsin milkshake att svalka sig med.
    Minuterna gick sakta när Lucy såg på medan grabbarna slurpade i sig den kalla smörjan eller vad det nu var. Alla verkade gladare och på bättre humör när de hade fått i sig lite grann, så då passade hon på.
”Do every one of you except my apology for calling you lazy cows?”, frågade hon försiktigt och såg på killarna för att se vilket svar de skulle svara.
”Yes”, svarade alla och nickade med huvudena och leenden bredde ut sig i deras ansikten, men än var hon inte färdig.
”Niall, do you except my apology for calling you pig?”, frågade Lucy nu Niall och tittade enbart på honom.
”What would you do if I say no?”, frågade Niall tillbaka.
”I would tear you apart, piece by piece or make you starve until you forgive me. Pick your choice”, sa hon snällt och log tillbaka.
”Well, I love food and I’m to young to die”, babblade Niall på, ”so I think I’ll forgive you, if you tell us your name.”
Lucy blickade förvånat mot han, ”really? Blackmailing me?”, och tittade runt och mötte allas blickar. Ska jag säga mitt namn? Tänkte Lucy och funderade, ”fine, I’ll tell, but only if you swear not to tell anyone!”
Alla nickade godkännande igen men Harry såg lite skeptisk ut eller så var det nyfikenhet som välde fram, nyfiken över vilket namn hon skulle säga hon hette.
”My name is Hampton, Lucy Hampton”

Nu har hon alltså fått en till beundrare på kroken, inte bara Harry. Och Lucy berättade slutligen sitt namn för killarna. Gjorde hon rätt i att berätta sitt namn? Eller inte?

”Do you know her Simon? Who is she? Why didn’t you say her name?” Det lät som om det var Harry som hade frågat honom när hon ställde sig med örat mot dörren.
”I know her family really well and for the record Harry, you can only get her name from her and her only.”
    Han känner mig så väl, tänkte Lucy och påbörjade sin väg mot närmsta strand.

---

Uptown girl, she’s been livin in an uptown world, I bet she never had backstreet guy... Väckarklockan ringde på som vanligt och Lucy sträckte sig för att stänga av den men hejdade sig i rörelsen när hon hörde vilken låt det var, Uptown girl. Hon höjde volymen och steg upp, nynnandes på låten medan hon letade efter kläder att ta på sig.
    Äntligen fredag, tänkte Lucy när hon satte sig på trappan för att knyta sina converse. Hon var bara några timmar ledigt i två hela dagar. Även om Simon hade beordrat henne till stranden igår istället för att arbeta, hon hade inte kunnat sluta tänka på killarna inne på hans kontor. Speciellt Harry, med det krulliga håret och de lysande gröna ögonen.
    Lucy kom tillbaka till trapphuset när hon började höra röster från lägenheten bredvid. Hon skyndade sig med andra skon och rusade nerför trapporna och ut till busshållplatsen. Rädd för att se vad Harry skulle fråga.

När hon rundade det sista krönet till studio, trodde Lucy att hon hade kommit fel. Massvis med tjejer, både små och stora, stod utmed väggarna och vid öppningen. Var detta verkligen rätt adress? Tänkte Lucy och försökte komma igenom folkhögen. När hon kommit några meter längre fram såg hon en vakte stå framför dörrarna till studion. Hur ska jag komma in, tänkte hon och fortsatte att ta sig fram mellan all trängsel.
”Excuse me. Sorry. Please, lett me pass”, sa hon om och om igen när några inte ville släppa henne förbi. När hon tillslut kom fram till vakten var hon inte på samma humör som för några minuter sedan.
    ”May I pass?”, frågade hon snällt och tittade på han.
”Who are you?”, frågade han tillbaka.
”Lucy Hampton, Simon sent me to this studio to work”, sa hon och visade lappen med hans nummer och adress.
”Come and hurry up”, sa han och skyndade sig att öppna tillräckligt så de båda komma igenom dörren och kvickt som blixten så stängde han och låste dörren efter sig.
”I’m Paul by the way”, sa Paul och drog ner gardinerna på dörren.
”You know my name and please, don’t say it out loud”, sa Lucy och började gå inåt, ”Guys need to prove that they deserve to know my name.”
”I recognize that line. Harry didn’t you quote something like that a few day ago?” Var det en bekant röst som frågade men hon kunde inte placera den.
    Lucy såg fem mycket bekanta ansikten framför sig när hon kom ut från hallen. Det var killarna från Simons kontor. Skulle jag arbeta med dessa killar? Tänkte hon och försökte få benen att gå framåt.
”Guys, do you know what she’s doing in here?”, var det en som kille som frågade och kom ut från ett annat rum.
”Well, hello to you too”, sa hon lite argt, ”according to Simon, he wanted me to work with a boyband here at this studio”, hon tog fram pappret med adressen på, ”but I can’t find the band, I see just us and five lazy cows.”
”Do you mean Simon Cowell?”, frågade han och hon nickade, ”well, I can’t say anything against it. Welcome aboard on your new adventure”, sa han och skakade om Lucys hand, ”and you can call me Savan.”
    ”Are you following us?” Frågade Liam.
”Me following you? Why should I follow you cow?”, frågade Lucy tillbaka och flyttade sig några steg.
”Stop call us cows, please”, sa Niall som tittade upp från sin smörgås med skinka.
”Fine, pig”, svarade hon, ”Shall we begin?"

---

 

Mina föräldrar släpar med mig till Helsingborg imorgon så det kommer inngenting uner hela veckan (igen)... 

 

”Två dagar kvar, sedan stranden”, sa Lucy för sig själv när hon plockade fram alla ingredienser till cupcakes.
    ”And one cup sugar”, sa hon och letade på bänken efter den rosa burken. Hon öppnade locken för att sedan se någon tesked socker ligga kvar på botten.
Lucy letade och letade i skafferiet för att hitta en ny förpackning med socker men letade förgäves. Tillslut insåg hon att hon var skulle vara tvungen att gå till grannen.
    Lucy skyndade sig ut i trapphuset och knackade på närmsta dörr, vilket var dörren mittemot.
”I was wondering if I could borrow some sugar?” Frågade hon och såg vem det var i dörröppningen. Det var han, Harry med det krulliga håret.
”Sure, come in”, svarade han och flyttade på sig så hon kunde komma in.
”Didn’t you live in the other apartment? You know the one downstairs?” Flög det ur Lucys mun innan hon hann hejda sig.
”No, it’s one of my mates. This is mine and my rummie apartment”, sa han och visade in i köket och började leta efter sockret.
    ”Harry, what are you doing?” Var det någon som frågade och någon minut senare kom det en brun hårig kille med bara en handduk runt midjan in i köket. Han gick rakt förbi Lucy som stod och lutade mot väggen och försökte hålla blicken på golvet, bort från honom.
”Hi”, sa hon och han vände sig om och mötte henne.
”Hazza, you didn’t say we had company”, sa han.
”This is my rummie, Louis”, berättade Harry som fortsatte leta utan resultat.
”Hi Louis and nice towel. Where did you get it?” Frågade Lucy Louis och blinkade med ena ögat.  
”What are you looking for?” Frågade Louis och vände ryggen åt Lucy men hon hann se färgen rosa visas på hans kinder.
”I’m looking after the f*king sugar, cause Lucy want to borrow some”, svarade Harry.
”It stands beside the microwave”, sa Louis och tog fram det, ”and personally I think sugar is too sweet for such a lady like you.” Lucy kände hur hennes kinder hettade till av orden och tackade för sig och gjorde allt hon kunde för att inte springa ut ur Harry och Louis lägenhet.
    ”Damn, Lucy. Why did you look at him like that? And both of them! They probably gay, obviously, cause they didn’t look like brothers”, sa hon för sig själv när hon tillsatte sockret och ställde plåten sedan i ugnen.

”I know it’s Thursday, but I didn’t have anything to do last night, so I did Cupcakes to everyone!” Sa hon och ställde ner plåten på ena bänken och tog en till sig själv.
”What’s in it?” Frågade John efter att hade smakat på en.
”The muffin is chocolate, and the topping is made of cream cheese”, sa hon och åt upp resten av sin egna.
    ”You should work at a bakery instead of here”, sa John när de var på väg ut ur rummet.
”It’s just a hobby. I want to work with music and not with food”, sa Lucy och stannade upp i en rörelse när hon såg vem som satt i soffan och åt en av hennes bakverk. Det var Simon Cowell. Grundaren av skivbolaget hon arbetade på just i denna sekund.
”Was it you who made these?” Frågade Simon och tittade upp. Han hade tydligen hört våran diskussion.
”Yes, it was me. Did you like them?” Frågade hon nervöst tillbaka och satte sig på en ledig stol bredvid soffan.
”They tasted extremely good Lucy. I did well when I hired you. I expect your parents didn’t like it a lot?” Pratade Simon på.
”No, my father didn’t like it so much. But he said as long your home till the school start you may go”
”Ha ha that’s very like him. John do you mind if I borrow Lucy today?” John skakade på huvudet till svar och Lucy följde efter Simon ut i korridoren och in i hissen.

”Do you know who’s coming in tomorrow to start record?” Frågade Simon när dörrarna till hissen öppnades och de gick ut.
”No, No one wanted to tell me”, svarade hon och tittade på väggarna som var fylld med bilder av Leona Lewis, Alexandra Burke och många fler.
”Well, it’s this boyband, and I’m sure you know who they are?” Sa han och gick vidare genom korridoren. Som svar skakade Lucy på huvudet och tittade vidare på bilderna.
”I remember a band from the X Factor. They were five guys who were really talented. My sister used to love them. She heard they got signed and she couldn’t wait til their debut album”, sa hon ömt och försiktigt, som om orden plågade henne när hon uttalade de.
”I’m very sorry Lucy, for you and your familys lost. Please, if it’s anything I could do, please don’t hesitate to ask”, sa han och stannade framför sista dörren i korridoren. Hon tittade på skylten där det stod Simon Cowells office.
    ”Would you like to work with this band called...?” Frågade Simon tveksamt och öppnade dörren till sitt kontor. När båda hade gått in såg Simon att de inte var ensamma i rummet. Det fanns ytterligare fem personer där inne. Men det gjorde han ingeting eftersom han kramade om alla med både skratt och leenden, medan Lucy försökte göra sig osynlig för de fem tonårskillarna som stod en bit framför henne.
    Ett par bekanta gröna ögon hittade hon i mitten av den stora klungan och killen hon mötte som bara hade en handduk senast de sågs också. Varför hände detta mig? Frågade hon sig själv när hon hörde Simon säga hennes namn.
”Guys meet are newest member of Syco producers!”, alla riktade sina blickar mot henne och hennes blick fladdrade direkt mot golvet. Hon gillade inte att stå i centrum, speciellt inte av killar, ”this is the band I was talking about, Niall, Louis, Harry, Liam and Zayn, och pekade på killarna från vänster till höger.
”Hi”, sa allihopa och Lucy vågade titta upp snabbt igen. Hon gav de ett litet leende som hej och försökte fokusera sin blick på något annat än killarna.
”We just wanted to drop by and say hi and tell you that we’re all excited to start work again tomorrow”, sa killen med skjortan som Simon hade kallat för Liam.
”Glad to hear that Liam. How was the tour?” Frågade han killarna och satte sig på hans stol bakom katetern.
”Hrm, Simon did you want to talk to me or what?” For det ur Lucy och ställde sig bredvid de andra.
”Whoa, take it easy girl on you boss”, sa Niall med munnen full av mat.
”How did you get that cupcake?” Frågade hon Niall istället som svar, ”and I take you offer Simon. May I go back to work now, please?”, sa hon och tittade på honom och försökte att inte lägga för mycket fokus på de fem attraktiva killarna.
”Here you have the address for tomorrow and my number and as I said before please don’t hesitate to call”, sa han och skrev ner sitt mobilnummer och troligtvis adressen till studio, ”your mother would kill me if you come home pale as milk. Go to the beach, you have a tough day tomorrow”, sa han och Lucy styrde tveksamt fötterna mot dörren. 

”Nice clothes”, sa hon och nickade mot hans kläder när hon passerade Louis på väg ut. Det såg ut som om han rodnade för han vände blicken hastigt mot golvet, som om han ville försvinna.
    Ska jag faktiskt gå hem eller fortsätta jobba? Tänkte hon och började långsamt gå tillbaka mot utgången men stannade då röster hördes inne från Simons kontor.
”Do you know her Simon? Who is she? Why didn’t you say her name?” Det lät som om det var Harry som hade frågat honom när hon ställde sig med örat mot dörren.
”I know her family really well and for the record Harry, you can only get her name from her and her only.”
    Han känner mig så väl, tänkte Lucy och påbörjade sin väg mot närmsta strand.

FÖRLÅT för att jag inte har uppdaterat! Men vart i Falkenberg sedan måndag, kom hem idag och vart utan internet eller dator...

Vem tror ni hon kommer att få arbeta med? Vad kommer att hända med henne under sommaren?