Lucy öppnade sina ögon försiktigt och såg hur rummet blev tydligare och tydligare. Hon var i ett rum hon inte kände igen. Vita väggar med neddragna persienner, och en ensam säng som var obegriplig obekväm. Ett irriterande pipade ljud hördes om och om igen. Hon lyfte huvudet för att se en maskin stå och göra ljud och varje pip visades med ett streck på en skärm.

”Finally you’re awake”, hon hoppade skrämt till men kände mycket väl igen den. Hon vände på sig för att se Simon sitta på en stol bredvid hennes säng och höll försiktigt hennes högra hand.

“I sent them downstairs to the cafeteria”, berättade han, “they’ve been sick of worry. Did you know that?”, Lucy skakade på huvudet. Hon förstod inte vad han pratade om. ”They really care about you Lucy, especially Harry”, och hon var tvungen att le när han uttalade Harrys namn, ”and I know you like them too, so please, don’t play with them Lucy. Just be nice and be the girl you were.”

    ”Simon, I’m not playing. It’s them, their playing with me. I’m really glad to know that they don’t know who I am.”

“Lucy, these five guys are really happy, because of you. They like it when you treat them like everyone else. That they’re just five ordinary boys in your company and nothing else matters to them.”

“Did you talk to my parents?”, frågade Lucy nervöst efter en stund.

Han skakade på huvudet, “no, I haven’t spoken to either of them”, och hon kunde dra en lättnad suck. Det var som om en stor sten lyfte från hennes bröst när han uttalade de magiska orden.

”I’ll see you later, think I can hear them coming”, sa han och gick ut genom dörren. Precis när dörren hade stängts, öppnades den igen och fem mycket bekanta killar som inklivandes med stora leenden.

”Your back!”, utbrast Louis och sprang fram till Lucy och kramade om henne försiktigt.

”Nice seeing you too”, svarade hon och gick kramar av det resterande gänget, ”so, how long was I out?”, frågade hon tillslut killarna.

”A few hours, it’s five O’clock”, sa Liam som tittade på klockan som hängde ovanför dörren.

”That a day, huh?”, sa nu Harry och kramade om hennes ena hand, ”How do you feel?”

”I’ve been better”, svarade hon och log ett svagt leende.

Are you sure about this? You don’t need to hurry you know”, sa Harry för tusende gången när Lucy stod och plockade ihop de sista småprylarna och la det i sin väska.

”The doctor said I was free to go, even if it’s eight O’clock in the evening”, sa Lucy irriterat och skyndade sig ut ur rummet med Harry i släptåg.

“We have a big problem”, sa Paul och kom gåendes mot oss,” there are people outside every entrance of the this hospital with big cameras.”

“But, how could they found us?”, sa Niall med nervositeten darrandes I rösten.

“I’m gonna go and get the car. Simon knows where to go”, och Paul gick snabbt iväg.

“This way”, sade Simon och gick genom korridor efter korridor, på väg ner till parkeringen under sjukhuset.

    ”Lucy, did you tell anyone you were going to London, except your parents?”, frågade Simon bekymrat och gick nu bredvid henne.

“No, why?”, frågade hon och tittade konstigt tillbaka på honom.

”These people are not after a famous boy band. They are after a daughter of a billionaire, whose name is Lucy”, sa han och bad Louis att ta andra dörren till vänster, som skulle leda oss ut till parkeringen, till där Paul skulle vänta.

”How do you know?”, viskade hon fram.

“It’s not the same people who follow the boys and I asked a few persons who got asked by them”, svarade han och hjälpte henne in I bilen och stängde sedan dörren efter henne och såg de åka i väg.

“Who were they? How did they know where to find us?”, sade Liam frånvarande och de andra skakade på sina huvuden och såg ut över London när vi passerade gator fulla med folk.

    Men Lucy visste bättre. De hade hittat henne. De som hon hade försökt undvika under en lång tid. De som förföljde henne dag in och dag ut, vart hon än befann sig. Priset man fick betala med att ha en familj som var snuskigt rik.