Do you love me? - del 21
Lucy grävde fram sin textbok och penna och drog ett djupt andetag innan hon satte igång och skrev.
”I will always remember you”, viskade hon slutligen fram och en ensam tår rann nerför hennes kind.
Lucys ansikte var svullnat av alla tårar hon hade gråtit. Hon hade ägnat nästan hela dagen åt att sitta under trädet och drömt sig bort till ett bättre liv.
Nu hade hon dragit sig tillbaka till verkligheten och körde genom staden. Olyckligtvis hade flera personer lagt märke till bilen som snabbt passerade människorna.
Lucy saktade äntligen ner när hon såg skylten som visade att hon var framme, Church 1 mile. Hon följde skylten och slutligen tornades en stor kyrka upp framför henne.
Krykogården hade blivit större sedan sist hon hade varit där. Gravar prydde hela gården när hon förgäves försökte hitta vägen till sin systers grav. Vart hon än tittade såg hon personer strosa runt och lade ner enstaka rosor på deras näraståendes gravar. Alla var här av samma anledning, att hedra deras bortgång.
Efter ytterligare en bit in på den enorma gården såg hon äntligen det hon letade efter, graven som tillhörde Melissa. Lucy började gräva fram en röd ros ur väskan och lade försiktigt ner den framför den vita marmorstenen. Hennes tankar for runt i huvudet och glömde bort omgivningen runt omkring henne. Hon hulkade och började skaka där hon stod, helt ensam.
Vad hon saknade sin syster, hennes älskade stora syster som drunknade för ett år sedan.
När Lucy var nästan framme vid bilen, var det någon som ropade på henne. Hon stannade upp och vände sig om för att se en kille komma springandes mot henne. På något sätt var rösten bekant men hon kunde inte sätta fingret vart hon hade hört den förut.
Han saktade ner när hon vände på sig och log ett litet leende tills hans såg hennes ögon hade fortfarande nyanser från rött.
”Long time ago Lucy”, sade han och höjde upp ena handen som hälsning.
”Indeed”, svarade hon bara och vände sig om för att fortsätta gå mot bilen.
”So, how’s going for you?”, frågade han på.
“Nothing to worry about”, svarade hon trött och tog fram bilnycklarna och låste upp bilen.
Han nickade försiktigt till svaret, “what has got you up here again? Last time I saw you, you wanted to move to the other side of the world.”
“Well, I’m just here for a visit…”, rösten brast för henne när hon tänkte på varför hon verkligen hade åkt hem denna helg.
”I’m sorry if I said something wrong”, började han men visste inte mer vad han skulle säga.
”It’s nothing, really”, försäkrade hon honom och öppnade förardörren.
”Fine”, svarade han och lade ena handen på dörren, ”have you been to the lake yet?”, frågade han plötsligt och Lucy blev förvånad av att han frågade just den frågan.
”Why do you care?”, frågade hon tillbaka och lade armarna i kors.
“I saw you put a rose at her grave”, svarade han och tittade ner, ”do you miss her?”
“What a silly question. Of course I do, she was my sister”, svarade hon bestämt och slog igen bildörren.
”You know I loved Melissa very much and she always talked about you, you should know”, sa han och lutade sig över dörren och lade ena handen på fönsterkarmen.
”Like my parents do?”, frågade hon sarkastiskt tillbaka, ”I’m sorry. I really need to go back.”
”No worries, take care!”, sade han och backade undan några steg.
”Seeing you at the ball Lucas?”, frågade hon och körde ut på vägen. I backspegeln kunde hon se en nickning till svar.
”Where have you been?”, frågade hennes far bestämt och stirrade på henne en lång stund.
”Why do you even care?”, frågade hon irriterat tillbaka och staplade förbi honom och ut på terrassen.
”Come right back young lady”, röt han och rusade efter henne, ”I want to know where you have been all day Lucy!”, sade han med en mildare röst.
“I went to her grave to put some flowers and at the lake I accidently took a nap”, röt hon tillbaka, “do you still remember her? The perfect daughter who loved to get spoiled and be famous and be a supermodel.”
“What is going on? Why are you yelling?”, frågade hennes mor när hon kom störtandes in i rummet.
”Wow, finally everyone listen on what I have to say”, utbrast Lucy sarkastiskt och rullade med ögonen.
”What do you mean Lucy? Of course we listen to you”, sa hennes mor bestört.
“You two haven’t listened to me since Melissa died! Ever since she died you’ve been pushing me in the same direction you did with her. There is just one tiny detail, I'm not Melissa. I don’t want to be famous and have so much money I don’t need to work in my entire life! Don’t you get it? I want to make my own money and have friends who don’t care if I have famous parents. I want to be loved by who I am and not by the things I have. That’s why I work with Simon in London. To be away from you and that is the best choice I have done!”
Hennes föräldrar stod som förstelnade när hon uttalade de sista orden. Som de hade fått en golfboll i munnen, de var utan dess like. Lucy tog tillfället i ack och sprang upp till sitt rum och packade ihop sin väska och rusade sedan ut med bilnycklarna i handen. Några minuter senare satt hon i bilen och körde söder ut. Destination London.
Lucy har en syster som inte lever längre och hennes föräldrar har fått en rejäl tankeställare.
Vad kommer att hända härnäst?
Nu är jag tillbaka!
Efter mycket om och men så kommer jag skriva klart denna novell och hoppas ni förlåter mig!
Ps. Hoppas ni hade ett bra lov och fick vara med era nära och kära ^^
Do you love me? - del 20
”Are you coming to the masquerade?”, frågade hon sedan för att ändra samtalsämne.
”Why wouldn’t I, I’d like to see everyone’s faces when they see you in that dress”, svarade han glatt och pekade på pappret med klänningen.
“I’m going out”, ropade Lucy medan hon rusade nerför trappan och ut genom huvudentrén.
”What’s the rush?”, frågade Carlisle och tittade upp från bilen.
”I’m going out a bit…”, svarade hon och la blicken på bilen, ”…and what is that?”
“Think fast”, sade han och kastade snabbt någonting mot henne.
En nyckelknippa hade hon något senare i sin hand, ”what should I do with these?” frågade hon och höll upp de mot Carlisle.
”Your new ride”, svarade han samtidigt som han öppnade förardörren.
Bilen svävade ovanför marken när den susade förbi på vägarna. Lucy satt nöjt bakom ratten och styrde bort från allt och alla. Bort från staden och ut mot ingenstans.
Efter ytterligare några mil bakom sig, svängde hon slutligen upp på en parkering. Hon stängde av och hoppade ur bilen och satte av mot en vandringsled som ledde till hennes destination.
Rop och skratt hördes högre desto längre hon gick. Solen började sippra genom trädkronorna som omgav henne. Snart var hon framme vid skogens slut och framför henne låg ett vattenbryn med en vit sandstrand. Stora som små var där och försökte få sig en bränna och leka i det svala vattnet.
Lucy gick längs kanten som skiljde stranden från skogen medan hon blickade ut mot några ungdomar som stod på en brygga och försökte se coola ut. Hon tittade på de igen och tyckte känna igen några ansikten. Det var hennes systers gamla vänner. Vännerna som inte hade brytt sig när deras bästa vän hade drunknat mitt framför ögonen på dem.
Hon fortsatte upp sedan på bergkanten och började långsamt klättra uppför. Väl uppe tog hon drygt tio steg och stod framför en vit granitsten som hade bokstäver inristade.
Here lies
Melissa Hampton
2 November 1992 - 5 July 2011
A beloved daughter, sister and friend
”Miss you like hell sis”, viskade Lucy fram medan tårar strömmade nerför hennes kinder.
Hon satte sig på sina bara knän och drog bort ogräs runt stenen medan tårar fortsatte att komma oavbrutet.
”There has been one year without your laugh and your funny comments about boys”, sa hon och snyftade, “I can’t stop thinking that it should be me who lies here and not you. You were the perfect daughter I never will be. You loved to get spoiled and be in the center, but I am not you.”
Efter det sista ordet brast det för henne. Tårar forslade hejdlöst medan hon tog fram en liten bukett ur väskan och lade den framför stenen. Liljor och orkidéer, Melissas favorit blommor från trädgården, lyste upp omgivningen.
Minuterna kröp långsamt fram när Lucy sakta försökte ta sig samman. Hon hasade sig nerför bergskanten med ögonen riktade mot ett gammalt träd som låg några meter från vattengrynet. Vinden greppade tag i trädkronans grenar och släpade dem försiktigt i vattenytan. Det var en underbar utsikt med blå himmel och vågor som slog mot strandkanten.
Lucy grävde fram sin textbok och penna och drog ett djupt andetag innan hon satte igång och skrev.
”I will always remember you”, viskade hon slutligen fram och en ensam tår rann nerför hennes kind.
Vad hände här? Lucys syter är död sedan ett år tillbaka!
Det trodde ni inte eller?
Blev lite kort men ville inte börja på någonting nytt på denna del. Hoppas ni förstår!
Sorry, sorry för det dåliga uppdateringen!
Ska åka bort i helgen så hoppas på en del nästa vecka så håll utskik för jag är tillbaka!
Do you love me? - del 19
”C’mon tell us. We want to know that she is okay”, sa Harry och såg på honom med större ögon.
”Well, she will be back to your photo shoot on Monday. If that’s what you wanted to hear”, sa han och alla säckade plötsligt ihop och lättade suckar hördes.
”Did she quit?”, frågade Niall efter en stunds tystnad.
”No, she has not. Lucy is in her hometown with her family over the weekend, but will be back in a few days”, svarade han på Niall’s fråga och ställde sig upp, “My mission is finished. Have a good day boys”, sa han och gick sedan ut ur studion.
”That couldn’t get any weirder”, sade sedan Louis efter en stunds tystnad.
”Agree”, svarade alla och satte sig ner för att börja arbeta.
”But shouldn’t we…”, började Harry men avbröt sig. De hade redan försökte ringa henne flera gånger om utan svar, så varför skulle nästa gång bli annorlunda.
”Let’s send her a message”, utbrast Niall.
“Do you have her number Niall?”, frågade Liam och såg förvånat på honom.
”Oh… well, I don’t. I thought one of you had it”, svarade Niall och såg runt på allihopa.
“I got it”, berättade Zayn efter att ha tittat i mobilen.
”Really? How come?”, frågade Louis och alla spärrade upp sina ögon och stirrade på Zayn.
”Lucy gave it to me and c’mon, let’s do this message”, sa Zayn och alla satte sig i soffan med Zayns mobil på bordet och spelade in.
”You’re in so much trouble”, sa Louis och alla tittade in i kameran och såg arga ut.
~
“Fernando”, utbrast Lucy förvånat och skyndade sig nerför trappan, ”what are you doing here?”
”I heard a bird whisper that someone needed my help”, berättade han och tog emot henne i sin famn.
“You’re making my dress?”, frågade hon honom som om att han skämtade.
”Shall we begin?”, frågade han som svar och tog upp sin portfölj och drog med Lucy in i det närmaste rummet.
”Your parents wanted something like this”, sa Fernando och visade henne en skiss av en klänning med ett litet släp och som hade långarmat med krage vid halsen.
”May I be strait?”, frågade Lucy och fick en nickning till svar, “It’s not so bad actually.”
Fernando tittade häpet på henne och tog fram nytt papper och började rita ner det hon sade.
”This is okay”, sade hon och pekade på släpet och gick vidare till armarna och halsen, ”heart shaped instead of arms and a corset with tiny silver flowers”, fortsatte hon och tänkte sig klänningen i sina tankar.
“Fabric? Color? Mask?”, frågade han på medan han försökte hinna med att skissa klart klänningen.
”Royal blue satin, please”, sa Lucy och funderade lite over hur masken skulle se ut.
”This dress gonna get fabulous with a matching mask which you don’t need to hold”, förklarade Fernando samtidigt som han målade dit en mask med sammafärg och några fjädrar. Han visste verkligen vad han gjorde.
”Awesome Fernando!”, ropade hon och gav honom en high-five.
”Don’t thank me until the work is done”, svarade han samtidigt som en mobil vibrerade på bordet.
“Who is it?”, frågade Fernando när han såg hennes leende försvinna från hennes ansikte.
”No one”, svarade hon snabbt och lade tillbaka den på bordet.
”It didn’t look like nothing”, fortsatte han och finslipade de sista bitarna, ”is it a boy?”
”Five”, sa hon och rodnaden spred sig över kinderna.
”Five! Bad ass Lucy”, sa han högt och tittade på henne som om hon hade gjort någonting dumt.
”I know, I know! I’ve been really stupid”, svarade Lucy och tittade på meddelandet som hon precis hade fått.
”Wow, you are really in some trouble Lucy”, sa Fernando efter en stunds tystnad.
“There’re angry with me”, sa hon och suckade.
”Sheer up Lucy, you still have a few days until you see them again. I’m sure they will get over it”, försökte han trösta henne med.
”Are you coming to the masquerade?”, frågade hon sedan för att ändra samtalsämne.
”Why wouldn’t I, I like to see everyone’s faces when they see you in that dress”, svarade han glatt och pekade på pappret med klänningen.
Vad kommer hon att göra de resterande dagarna? Tror ni att killarna är sura eller inte?
Do you love me? - del 18
“Lucy? Are you in there?”, ropade Harry och bankade hårt på dörren.
”She’s not in there, man”, sa Niall och la en hand på hans axel.
”Or she just doesn’t want to open”, fortsatte Louis.
“Let her get some time. She will come around”, berättade Liam och Harry såg sig ledsamt om när de gick in i hans och Louis lägenhet med ett svagt hopp.
Lucy tittade ut över den engelska landsbygden som kvällssolen lyste upp och förundrades hur vackert allt kunde bli med hjälp av lite ljus.
”Get ready miss, we are about to land”, sa piloten och började inflygningen mot en öppen slätt vid sidan av en grusväg.
Hon hoppade ner på marken och gick med snabba steg hopkurad bort från helikoptern. När hon hade kommit en bit, rullade en svart Mercedes in på grusvägen.
Fönsterrutan till passagerarsätet rullades ner och en bekant röst hördes, ”God, what it has been empty here without you.”
”How sweet. I have missed you too Carlisle”, fortsatte hon och tittade ut över de mycket bekanta markerna som de susade förbi, ” have I missed something”, frågade hon tillbaka.
”Nothing to worry about”, berättade han när bilen svängde upp på infarten till herrgården.
Lucy greppade tag om handväskan och drog ett djupt andetag innan hon hoppade ur bilen och staplade sin väg uppför trappan. Precis när hon skulle ta tag om handtaget, öppnades dörren och deras butler visades där han stod i en lätt bugning.
”Oh my darling! Your home!”, hördes en kvinnlig röst ropa och någon sekund senare uppenbarades hennes mor på trappan till andra våningen.
”I’m home”, svarade hon nonchalant och fortsatte, ”where’s father?”
”He is here, somewhere”, svarade hon och log ett riktigt stort leende.
Hon vaknade utvilad och vände sig om i den gosiga sängen och öppnade ögonen. Ett ögonblick visste hon inte var hon befann sig innan det gick upp för henne att hon inte var i sin lägenhet. Lucy gick med släpande fötter till sina dörrar som skilde hennes garderob från rummet och tog det första och bästa klädesplagg som blev shorts och linne.
När hon var påklädd, öppnade hon dörrarna till balkongen som vette ut mot trädgården som blomstrade ljuvligt. Efter någon minut med öppna dörrar, doftade rummet lavendel och rosor. När hon stod och vandrade bland hennes tankar, knackade det på dörren.
Lucy lyfte upp huvudet och såg bort mot sin dörr och ropade, ”enter”.
In kom butlern med en smoothie som stod på en liten bricka. Han ställde sig framför henne så hon kunde ta emot den, ”you have a meeting with someone in a hour.”
”Really”, började hon och tog emot glaset med ytterst lite förvåning.
”Your habits hasn’t changed”, sa han och skrockade lågt.
”Neither yours”, svarade hon och skrattande, ”or my parents”.
~
”Come on, were are gonna be late”, ropade Liam in i Harry och Louis lägenhet, där alla hade somnat och vaknat försent.
”Have you seen Lucy?”, frågade Harry Zayn när de gick tillsammans ut och in i bilen.
”No, you?”, frågade Zayn tillbaka men fick en nej-därför-frågade-jag blicken.
Alla hade varit oroliga igår kväll. Hon hade inte hört sig överhuvudtaget. Tillslut gick de med på att on kunde behöva tid för sig själv, men fortfarande hade minnen från dagen hemsökt allas tankar. Hade hon verkligen sagt upp sig? Eller hade hon skojat med de?
Efter en plågsam bilresa till studion, var de äntligen framme och skyndade sig in. Väl inne fann de Simon Cowell sittandes på soffan och bläddrade i en tidning men ingen Lucy.
”Have any of you seen Lucy today?” frågade Louis Simon och Savan som också kom in i rummet.
“That’s why I’m here”, svarade Simon och lade ifrån sig tidningen och såg upp mot de fem killarna som var ängsliga over att få veta.
”C’mon tell us. We want to know that she is okay”, sa Harry och såg på honom med större ögon.
”Well, she will be back to your photo shoot on Monday. If that’s what you wanted to hear”, sa han och alla säckade plötsligt ihop och lättade suckar hördes.
”Did she quit?”, frågade Niall efter en stunds tystnad.
”No, she has not. Lucy is in her hometown with her family over the weekend, but will be back in a few days”, svarade han på Nialls fråga och ställde sig upp, “My mission is finished. Have a good day boys”, sa han och gick sedan ut ur studion.
Wohoo vem ska hon träffa? Och vad menar Lucy med 'Your habits hasn’t changed'?
Blev killarna glada eller besvikna efter mötet med Mr Cowell?
Ni skulle bara veta hur ledsen jag är av att jag lovade er en del men skrev aldrig en...
men men här är del 18 iallafall hoppas ni tycker om den ^^
Do you love me? - del 17
Dear Lucy
You have been invited to our annual masquerade ball in July.
To celebrate a great lost and a new beginning
We would be delighted if you wanted to join us
In our celebration
Love
Mr. & Mrs. Hampton
Tror de verkligen att jag ska komma? Då tänker de fel, tänkte Lucy och slängde brevet på golvet och la sig tillrätta i sängen och somnade.
Lucy vaknade med ett ryck, och tittade på klockan som visade en bit efter nio. Hon hoppade upp ur sängen och rusade in i garderoben och plockade på sig de första klädesplaggen hon fann. Några minuter senare var hon på väg till köket för att fixa frukost.
Hon hörde ljud om och om igen, som små knackningar, så hon gick istället till hallen och hörde ljudet bli starkare. Det var någon som knackade och inte lite, det väsnades ordentligt. Lucy andades in och öppnade dörren. Framför henne stod Liam och Niall.
”Do you want a ride to the studio?”, frågade Niall som hoppade nästan upp och ner på stället av glädje.
”Yes, thank you. But when are we going?”, frågade hon tillbaka förvirrat.
”Now”, fick hon som svar tillbaka av Liam som granskade henne, ”you overslept. Didn’t you?”
Lucy nickade till svars och kliade sig bakom örat, ”can I get five, please?”, de skrockade samtidigt som de nickade åt henne och hon skyndade sig till köket för att ordna en snabb macka att ta med sig. Lucy satte mackan i munnen och tog ett par ballerina i farten och sedan var de iväg.
”So, I heard someone overslept”, började Louis när alla hade satt sig tillrätta runt soffan efter en lång och arbetsam dag.
”Ha ha, very funny”, svarade Lucy och slog till honom på armen.
”No fighting guys and girl”, sa Savan allvarligt och tittade på Louis och Lucy.
”Savan, is it okay if I bang him black and blue but as long he can use his voice?”
“Sorry Lucy” sa han skakandes på huvudet, “I don’t think Simon would like it so much, even if it was you who did it.”
“I can’t work with a person who humiliates me, even if it’s for fun” sa hon långsamt så hon fick allas blickar på sig och reste på sig, “I quit.”
”But …?”, började Louis och såg på henne som att han inte trodde henne.
”Please, don’t quit Lucy”, sa Harry och såg ledsamt mot hennes håll.
”Yeah, please”, sade de andra varsamt men hon vände sig rast om och gick ut.
”What did I do?”, frågade Louis sig själv och slog sig på huvudet.
”I’ll go and try to talk to her”, mumlade Harry medan han gick ut efter henne.
Harry kom ut på gatan, fanns det inte ett spår efter henne. Bara många tjejer längre bort, som var på väg åt hans håll. Åh nej!, tänkte han och backade något steg innan han vände sig om och skyndade sig in igen.
”No sight of her”, informerade han de andra som suckade tyngt ihop efter den dystra nyheten.
”Maybe she is on her way home?”, frågade Savan.
“Bye Savan!”, sa alla fem till svar och skyndade sig ut genom bakdörren, där bilen fanns och körde raka vägen hem.
Mobilen vibrerade till och Lucy hoppades på att det inte var någon av killarna som hade skickade henne ett meddelande.
From Father: A private helicopter is waiting for you on Heathrow airport and will leave in two hours.
“Why would I…” började hon men avbröt sig. En tanke for upp som ändrade helt hennes åsikt och sade till chauffören att åka direkt till flygplatsen istället.
To Father: Send Carlisle to get me, leaving in 40.
“Lucy? Are you in there?”, ropade Harry och bankade hårt på dörren.
”She’s not in there, man”, sa Niall och la en hand på hans axel.
”Or she just doesn’t want to open”, fortsatte Louis.
“Let her get some time. She will come around”, berättade Liam och Harry såg sig ledsamt om när de gick in i hans och Louis lägenhet med ett svagt hopp.
Do you love me? - del 16
“Yeah one day we’ll look back, we’ll smile and we’ll laugh. But right now we just cry. Cause it’s so hard to say goodbye.”
”Hi” svarade Zayn och kom inom synhåll, ”how did it go?”
”Good, I guess”, kommenterade hon och synade Zayn, ”and what did you do?”
“Nothing just chilled and took a shower…”
“I don’t need to know everything, okay?”, sa hon snabbt och avbröt honom och öppnade paketet.
”Is it another pair of shoes?”, frågade Zayn ironiskt och Lucy skakade skrattandes på huvudet och lyfte upp ett silvrigt skrin ur kartongen.
Lucy tittade på det någon sekund innan hon ställde tillbaka det i kartongen och bar det till sovrummet. Hon slängde det på sängen och skyndade sig ut igen till Zayn.
”When are everyone coming home?”, frågade hon och lät exalterad.
”Fine just switch subject”, sa han och fortsatte, “tomorrow, Liam and Louis comes around noon, I think. Niall in the evening and Harry should come at some point. We start work in day after tomorrow, so he better be back by then.”
“You sound very happy”, sa Lucy och flinade åt honom.
”Well I have missed them, and don’t say you haven’t, cause I can tell you have missed them too”, var han snabb att svara och log också.
~
Lucy gick fram och tillbaka, fram och tillbaka. Väntandes på att klockan skulle gå snabbare. Lucy och Zayn hade inte pratat så mycket om grabbarna, eftersom båda saknade de väldigt mycket, och nu när klockan närmade sig kunde båda inte sluta gå på varandras nerver.
”Stop Lucy! Please”, menade Zayn denna gång och försökte inte låta irriterad.
”Sorry, but I can’t stop thinking…” började hon men tystnade tvärt. Hon hade hört någonting så hon skyndade sig till hallen för att kunna höra bättre.
”What’s going on?”, frågade Zayn högre än vanligt och Lucy slog honom löst på armen och hyssjade honom.
Röster kunde höras ute i trapphuset och det var mer än en. De hördes mer och mer för var minut som gick. Lucys puls började sakta öka där hon stod lutad mot dörren och med Zayn bakom sig gjorde det inte bättre.
”I’m going to get my stuff”, mumlade Zayn och gick iväg. När han hade gått blev rösterna svagare och svagare igen.
”How long?”, frågade hon sig själv samtidigt som hon ställde sig upp och gick för att hjälpa Zayn med hans väskor.
När de precis hade ställt ner alla väskorna i hallen, knackade det på dörren. Lucy hoppade över väskorna för att sedan öppna dörren. Utanför stod två stycken trötta killar med tunga väskor. Hon lät de komma in och stänga dörren innan hon hoppade på de.
”How was your vacation?” frågade Lucy efter att killarna hade hälsat.
”I had a great time”, svarade Liam glatt, “I spent time with my family and girlfriend.”
“Same here, but with my family and my girlfriend”, svarade Louis och Liam himlade med ögonen.
“Hey guys!”, ropade Niall och Harry ut samtidigt när de kom innanför dörren.
”We didn’t expect you until later, both of you”, påpekade Lucy.
“Yeah, what she said”, sa Louis och satte händerna i kors och tittade nyfiket på nykomlingarna.
”Well, I found an earlier flight and then I ran into Harry outside”, förklarade Niall.
“Mum set me on the first train to London this morning”, berättade Harry.
“Yeah, whatever. You two are just too afraid to admit that you missed us too much”, sa Louis och gjorde en high-five med Liam.
“Are you ready for work tomorrow?” frågade Lucy efter några timmar.
“No”, svarade alla samtidigt och de brast ut i skratt.
”Good, not me either”, sa hon skrattandes.
”Zayn, when did you came?”, frågade Niall och alla blev nyfikna. Han hade inte berättat ännu.
”I got back maybe one hour earlier than Lou and Liam and that reminds me Niall can I get my extra key, I forgot mine at home”, sa Zayn och försökte byta samtalsämne, vilket gick.
“Yeah sure mate, no problem”, svarade han och de gick för att hämta nyckeln.
”We should probably go too. Big day tomorrow”, sa Liam och Louis följde efter.
“Bye guys”, ropade Lucy och började plocka undan lite skräp från soffbordet.
”So, how was your week Lucy?”, frågade Harry och följde efter in till köket.
“Fine”, svarade hon, “did some sightseeing, shopping and I kept my promise, I didn’t go to any beaches”, förklarade hon och såg nöjd ut.
”I thought you would break that but seems I had it all wrong about you”, började han, “you’re not just an ordinary girl Lucy, you are something more”, sa medan han gick och plockade ihop sina väskor och öppnade dörren, “see ya tomorrow”, han och sedan var borta.
När Lucy var säker på att ingen hade lämnat någonting, låste hon dörren och släckte alla lampor på sin väg genom lägenheten till sovrummet.
Hon stängde dörren efter sig och hoppade upp på sängen med kartongen som innehöll skrinet framför sig. Hon tog upp det och granskade det noga innan hon öppnade locket. Inuti låg det ett blåfärgat kuvert som var adresserat till henne. Händerna skakade när hon öppnade och drog upp försiktigt ett gräddfärgat papper och ögonen drogs direkt till texten.
Dear Lucy
You have been invited to our annual masquerade ball in July.
To celebrate a great lost and a new beginning
Harry passade på att lägga in en stöt med Lucy... Kommer hon falla för honom?
Lucy fick en inbjudan... maskerad bal... Blir intressant ^^ Vem tror ni skickade det?
Tack allihopa att ni tittar in även om jag är lite seg av mig... Men det ska bli bättring... snart...
Hehe, men kommentera vad ni tycker och tänker! Älskar era kommentarer <3
Do you love me? - del 15
”Here you go, and thank you for the performance”, sa Lucy och tog hans hand och placerade några sedlar I handen och drog med sig Zayn.
”Have a great evening”, ropade hon efter sig och log stort.
”What’s on your mind Lucy? Your shining like a real star”, frågade han och granskade henne från top till tå.
Han visste inte att hon hade hittat runt hundra pund i sedlar som hon hade gett mannen.
”He was your drummer? Doesn’t look like one”, påpekade hon och tog telefonen ur hans händer och bytte bild.
”What’s Harry doing?”, frågade Lucy och försökte förstå sig på varför Harry satt i en kundvagn med ett kamerateam småspringandes bakom honom.
”Yeah, I don’t actually know. He’s the youngest one off us five, maybe that’s why”, svarade han och tog tillbaka mobilen och bläddrade vidare I kameraalbumet.
“Harry is the most lovably one, Liam is the most adult one, Niall can’t stop laugh or eat food, Louis is the funniest and childish one off you”, räknade hon upp med sina fingrar, “and last but not least, you are the most vain off them all.
“One problem”, sa Zayn och mötte hennes blick, “I’m not vain.”
”Of course not”, svarade hon och himlade med ögonen.
”Thank you for yesterday”, sa Lucy plötsligt, ”efter en läng tystnad.
”You’re welcome”, svarade han automatiskt, ”I had a really good time.”
“Me too, I really needed to get out and have fun”, sa hon och tittade ut och såg solen gå i moln.
Soffbordet började vibrera och skärmen lystes skarpt upp. Lucy tog snabbt upp mobilen och gick med bestämda steg mot sitt rum samtidigt hon svarade.
Liten stund senare kom hon tillbaka, med ett utryck i ansiktet som inte kunde läsas av.
”I need to go and get something from the Post office”, sa hon och gick och satte på sig skorna, ”back in a hour.”
Vad skulle jag göra i en timme i ett hus som jag ingenting vet om?, tänkte Zayn och började gå igenom varje rum. Köket, badrummet och vardagsrummet prickade han av sin lista i huvudet och fortsatte in i gästrummet. Hans kläder låg lite huller om buller på golvet vid väskan. Där inne hade han tittat igenom nästan direkt. Nyfikenheten drog honom till Lucys rum sist av alla. Vågar jag gå in?, tänkte han om och om igen. Tänk om hon kommer tillbaka när jag är i hennes rum? Skulle hon bli ledsen? Irriterad? Eller kasta ut mig? Tankarna for runt någon minut, sedan bestämde han sig och drog ner handtaget.
Zayn möttes av ett litet sovrum som bestod utav vita väggar med trämöbler här och var. Det var väldigt stilrent och vart han än tittade såg han inte ett klädesplagg. Zayn tog några steg in och kunde inte tro sina ögon. Varför sov hon i detta rum som var mindre än själva gästrummet?, frågade han sig och öppnade en dörr till vänster om sängen. Ett stort och ljust badrum gömde sig bakom dörren. Det var nästan identiskt med det andra badrummet i lägenheten.
Zayn stängde igen dörren och tänkte gå ut, när han såg att ena garderobsdörren inte var helt stängd. Han gick med snabba fötter till andra sidan av rummet och la handen på dörrhandtaget, när han såg någonting stort glimra till innanför. Han öppnade tillräckligt så att hans huvud kunde sticka in.
”Holy crap!”, for det ur honom och öppnade upp den andra dörren också, så han kunde få plats.
Han hade kommit till en walk-in-closet som var större än själva sovrummet. Vita skåp prydde varje it av väggarna och från taket hängde det en stor kristallkrona. Vem är Lucy? Frågade Zayn sig själv och snurrade runt på stället för att ta in allt som fanns att se på. Hans ögon fastnade sedan på de ljusrosa klackarna som var placerade på en byrå bredvid en Chanel väska. Han började gå utan att se sig för och snubblade på den silvriga fotpallen som stod i mitten av rummet. Några sekunder senare låg benen på pallen och överkroppen på golvet. Han reste sig försiktigt upp och såg en rödfärgad bok uppslagen på golvet, där han hade legat precis. Zayn försökte slita blicken från boken, men kunde inte undgå den handskrivna texten framför sig. Han visste att det var fel av honom att läsa, men kunde inte ta bort ögonen från den vackra texten. Det var ingen dagbok, utan en sångbok. Hon skrev låttexter. Lucy hade en hemlighet.
“Yeah one day we’ll look back we’ll smile and we’ll laugh. But right now we just cry. Cause it’s so hard to say goodbye.”
Vad ska Lucy häma på posten? Vad fick Zayn att snyggtitta inne i hennes rum? Han tror att han har hittat hennes hemlighet, vad tror ni om det?
Kommer Lucy att få reda på det, eller kommer Zayn tiga?
SORRY SORRY!!! Ska inte bortförklara mig här nu men är SUPER LEDSEN över att delen kom ut nu och inte förra veckan.
Här med ska jag seriöst skärpa mig och lägga ut mist TVÅ delar varje vecka. Men kan inte lova dessa fyra veckor som kommer nu, har prov varje vecka som gör att jag måste plugga och plugga :'(
Hoppas ni förstår att jag har ett eget liv utanför bloggen och tack för er som tittar in dagligen! Ni gör mig på bättre humör! :D
Do you love me? - del 14
”How could I be so stupid?”
Klockan hade blivit halv sex. Tiden hade gott i rasande fart. Lucy hade gått igenom sin enorma garderob flera gånger för att hitta någonting som inte var för mycket och inget som var för vardag. Vilket var väldigt svårt, eftersom hela garderoben är av märkeskläder och inga vardagliga, utan mer sällsynta bland ungdomarna.
Efter många om och men så blev det tillslut en vit Louis Vuitton klänning med en jeansjacka till.
”Casual and pretty”, sa hon och snurrade runt framför spegeln innan hon begav sig ut till hallen och satte på sig de ljusrosa klackarna och gick sedan ner till ingången där Zayn väntade.
Han hade bara varit inne en gång de senaste timmarna och det var förmodligen för att byta om. Hon visste inte vad han hade gjort och brydde sig egentligen inte direkt. Men varför ville han bjuda på middag? Det kan inte bara vara ’tack så mycket’, utan någonting mer. Eller förhastar jag allting? Frågor och ytterligare frågor studsade runt i huvudet på henne när hon såg Zayn stå lutad mot en taxi, utanför.
”What a handsome man”, sa Lucy när hon närmade sig.
Han log ett stort leende, ”yet, not as stunning as you.”
”You’re right. I do look much better than you”, svarade hon och log också.
“Where are we going?”, frågade hon, när de hade åkt en liten stund.
”We’re eating at that restaurant”, berättade Zayn, samtidigt som taxin saktade in och pekade på en restaurang som såg riktig dyr och lyxig ut.
”Say you didn’t…”, började hon men blev avbruten.
”But I did, and remember, it’s not a date.”
“Of course, just two friend who’s eating together at a really luxury restaurant”, babblade hon på samtidigt som Zayn skrattade och himlade med ögonen åt henne.
”Tell something about yourself Zayn. All I know is that you are in this big boy band.”
“I’m nineteen, come from Bradford, I have the best work in the world”, berättade han rent ut, ”I like animals, especially dogs, don’t like water, because I can’t swim and like to hang out with my mates and to see our world. Your turn.”
“Right. My hometown is Cambridge and been homeschooled all my life. Airplanes is my second home. We travel a lot around the world in my family. You could call my family sophisticate. They do what they want, and get always what they want. No matter what”, berättade Lucy utan stop, “I like to cook, shopping and most off all be away from my dearest family.”
“That was quite a story Lucy. But I can’t understand why you want to be away from the people who loves you?”, sa han och fortsatte att äta.
“Well, it’s a really complicated story, and you’ll hear it sometime but today is not the day”, svarade hon. Lucy visste att berätta det nu kunde förstöra vänskapen och kan fortfarande göras i framtiden, men idag var inte rätta dagen att berätta.
“Are you done?”, frågade han, någon timma senare och Lucy nickade som svar, ”okay, so let’s get going.”
De ställde sig upp och Zayn betalade, vilket han hade sagt nästan direkt när de hade kommit innanför dörrarna. Vilket hon inte kunde säga nej till, eftersom detta var hans tillställning.
De var något steg från dörrarna när någon ropade på de, eller rättare sagt, på Lucy. Båda vände sig om för att se en ganska stor man komma gåendes mot de med ett glatt ansikte.
”Long time ago I saw you here Lucy! What have you’ve been up to these day? How’s your parents?”, frågade han på.
“I’ve moved here to London over summer and my parents are the same as usual, apparently”, svarade hon och såg sedan på Zayn som inte fattade så mycket, “Zayn, meet the wonderful owner of this restaurant, Leonard. Leonard meet my friend Zayn”, sa hon och presenterade båda och de skakade händer.
”Nice seeing you Zayn and have a continued nice evening! Tell your father I said hello next time you talk to him, bye!”
“Who was he?”, viskade Zayn både nyfiket och förvirrat när de kom ut på gatan.
”Just a friend to our family. That’s all”, försäkrade hon honom, ”I am serious Zayn!”
Han skakade skrattandes på huvudet, ”he was... weird. Please don’t take me all wrong, but he has some problem”, och Lucy började skratta med honom.
Zayn och Lucy gick lugnt nerför gatan. Det hade börjat mulna på och solen hade påbörjat sin vandring ner mot horisonten igen. Efter en lång promenad hade de kommit in i en blomstrande park. Färgsprakande blommor i rabatter, unga som gamla lövträd här och var. Människor lite var som helst vid trädstammarna eller vid någon damm och gav gäss brödsmulor. Det var verkligen sommar. Fåglarna kvittrade fortfarande, fastän det började bli sent och det var fortfarande behagligt varmt ute.
Zayn och Lucy följde en liten folkmassa, som säkerligen var på väg hemåt, genom parken. Efter några minuter hade människorna vikit av och de hade fortsatt. Några minuter senare hörde de en svag melodi som blivit uppfångad av vinden. Lite längre fram kunde de skymta en folkhop samlad runt någon eller några personer.
Båda kände igen melodin när de kunde urskilja orden från melodin. Det var låten Billionaire. Kunde det bli värre?, tänkte Lucy snabbt och såg på när mannen framförde låten.
“I wanna be a billionaire so fucking bad. Buy all of the things I never had. Uh, I wanna be on the cover of Forbes magazine. Smiling next to Oprah and the Queen.
Oh, every time I close my eyes. I see my name in shining lights. A different city every night. Oh, I swear the world better prepare. For when I’m a billionaire”, sjöng mannen och alla brast ut I stora applåder och lade några mynt i en grå hatt något steg från honom. Bugade sig flera gånger. Man såg hur glad han blev av folket.
”Zayn”, började hon snällt och visade med kroppen att hon ville att han skulle ge honom några pengar, vilket han gjorde.
”Great perfomance!”, utbrast Zayn och gav killen lite pengar.
”Thank you! I’m glad that you liked it”, svarade mannen tillbaka.
Medan grabbarna stod och pratade smått, letade Lucy efter pengar i sin väska och hittade lite. Hon tyckte inte om när hon inte kunde ge när hon gick med föräldrarna, men nu var de inte där och försökte förhindra henne. Vilket hon utnyttjade för fullt.
”Here you go, and thank you for the performance”, sa Lucy och tog hans hand och placerade några sedlar I handen och drog med sig Zayn.
”Have a great evening”, ropade hon efter sig och log stort.
”What’s on your mind Lucy? Your shining like a real star”, frågade han och granskade henne från top till tå.
Han visste inte att hon hade hittat runt hundra pund i sedlar som hon hade gett mannen.
FÖRLÅT för all väntan men här har ni en lång del 14! Kommentera gärna och säg vad ni tycker! Tar till mig vart enda ord ni säger!
De var ute och åt middag... Vad tror ni Zayn tänker på under hela kvällen?
Vad fick Lucy att ge så mycket pengar till en okänd man på gatan?
Do you love me? - del 13
”Hey Lucy! May I come in?”, frågade han och såg snällt på henne.
”Sure”, stammade hon fram och öppnade dörren mer och gick några steg tillbaka så han kunde få plats med sina väskor.
När han hade stigit in, kunde hon fortfarande inte fatta att han var här, ” Shouldn’t you be home with your family, Zayn?”
”Yes, I should be. But the problem is, they’re not home anymore. I left early because they were going on a trip to France”, svarade han och stod och pillade på sin väska.
“Wow, well, okey”, hon visste inte vad hon skulle säga ytterligare.
”And the other thing is, well… It’s really hard to explain.”
“Yes?”, sa hon I ett försökt för att lätta upp stämningen.
”The other problem is, I forgot my key at home”, berättade Zayn och hon fattade nu äntligen varför han var så nervös.
”And you don’t have an extra?”, frågade hon och förstod vad han frågade.
”Yeah, but there in Niall and Liams flats”, svaret hon väntade på. Han undrade om han kunde stanna här tills resten av killarna kom tillbaka. Stackarn, som var tvungen att fråga en tjej som han inte visste så mycket om, tänkte hon.
”I have a guest room you could borrow, if you want too”, sa Lucy och log, “and I can’t imagine you sleeping on the couch.”
“Would you do that for me?”, frågade han förvånat, “I can check in in an hotel of something…”, började han babbla på.
“Zayn, you were brave enough to ask a person you barely know and I agreed. And no I won’t except it or I insist sleeping on the couch. Okey?”, och han nickade som svar. Han kände sig besegrad, tillsvidare.
”So, what have you done these days Lucy? Don’t think Simon let you work?”
“Your right, he sent me home directly”, svarade Lucy och satte sig så hon mötte honom, ”okey, now the rules. First, knock before you enter my room. Second, your mess, you clean and third, please lock the door when you use the bathroom.”
“I’ll do my best”, svarade han och log.
”And here’s a key to my apartment. So you can come in if I’m out”, sa hon samtidigt som hon lade en nickel på soffbordet.
“You never answered my question”, sa Zayn när hon var på väg in till sitt rum för natten.
”I know”, svarade hon, ”Good night Zayn.”
”Why so mysterious?”, sa han mest för sig själv och staplade sin väg till gästrummet.
Han hade rätt, varför var jag tvungen att vara sån här egentligen? Jag brukar alltid vara en öppen bok. Vad har hänt med mig?, var det sista on tänkte innan hon somnade.
~
”I’m not allowed to make breakfast or lunch or anything. Why? I want to do something, so I can feel better about myself. It feels like I’m using you”, sade Zayn efter att hon hade avslagit hans förslag att köpa lunch.
”Guess what, I’m not gonna let you do anything while you live under my roof. So I think you need to take a beep”, att han orkar!, tänkte Lucy och ägnade en snabb blick åt paketet som hade stått på bänken från igår.
Zayn såg blicken hon gav paketet, ”Aren’t you gonna open it?”
”No”, svarade hon spydigt tillbaka och vände sig om, ”why do you even care?”
”If you don’t open it, I’m gonna do it”, offrade han sig och tog paketet I händerna och skakade det försiktigt.
Lucy gick snabba steg mot Zayn och rykte det ur hans händer och lossade sidenbandet. Hon lyfte försiktigt på locken för att sedan se ett par ljusrosa högklackade av Jimmy Choo.
”Wow, those are pretty expensive”, utbrast Zayn och stirrade storögt på skorna när Lucy tog upp de ur kartongen, ”someone wants your attention, really bad.”
“But I’m not gonna wear them”, sa hon tillslut och la tillbaka skorna I kartongen.
”Yes you are”, sa han bestämt, ”because I’m going to take you out for a dinner, and it’s not a date”, och han tog sin väska med kläder och gick ut till hallen, ”going to the gym. Be ready at six o’clock, outside.”
”How could I be so stupid?”
Lucy och Zayn ska ut på middag? Är det verkligen ingen 'date' eller? Vad fick henne att svara så spydigt mot honom? Vad är det med Zayn som gör att han frågar frågor hela tiden?
Tack för kommentarerna! <3
Do you love me? - del 12
”Remember you were the one who wanted to know, and please don’t tell any one not even Harry, Liam, Zayn or Niall. I can trust you right?”, sa hon och såg hur han satt och funderade.
”You can trust me on this Lucy. I promise not to tell anyone”, svarade han och de hjälptes åt tillsammans att fixa ordning den sista väskan.
”I’ll be alright! I promise.”
“And please stay away from the beach”, hade Liam tillagt och alla hoppade in i bilen och åkte iväg.
Lucy kunde inte sluta tänka tillbaka på dagen då hennes enda vänner lämnade henne ensam på Londons gator. Hon hade stått på trottoaren tills bilen inte kunde längre ses. Väntat på gatan, för att se om de kom tillbaka.
När hon flyttade in, hade hon inte haft någonting emot att få vara ensam. Men när hon träffade Louis, Liam, Zayn, Niall och Harry, hade allt förändrats. Hon hade tyckt om deras sällskap, deras gemenskap som gjorde att hon hade känt sig som hemma (inte bokstavligen). Hade vänner som brydde sig och tog hand om varandra, vänner som hon aldrig hade haft. Visst hade hon haft vänner, men inte riktiga. De hade bara varit ute efter berömmelse, pengar, eller något annat. Uppmärksamhet, kanske, hade hon frågat sig själv ibland. Men inte nu längre. Nu tog hon det inte lika illa som förr.
Killarna hade åkt tidigt på måndagen och sedan hade hon gett sig av till Syco kontoret, eftersom ingen skulle vara vid studion. Där hade hon träffat på John som hade skickat hem henne. Order från Simon, hade han svarat när hon hade frågat. Alla ville tydligen att hon skulle ha ledigt och njuta av sommaren.
Lucy kom klampandes in i sin lya igen efter en hektisk dag med lite shopping. Hon slängde in påsarna i garderoben och gick för att sedan kryssa i kalendern. Fyra dagar kvar, tänkte hon, fyra dagar kvar av elände.
När hon gick förbi hallen och in i köket, knackade det plötsligt på dörren. Hon väntade inget besök, och vad hon visste var det inga fler som bodde i själva huset förutom henne och grabbarna. Men hon gick och öppnade dörren i alla fall.
”Package to Miss Hampton”, sa mannen och räckte fram papper och penna som hon skulle skriva på att hon hade mottagit paketet. Hon skrev på och bytte pappret mot ett stort paket, adresserat från hennes föräldrar.
”Why?”, frågade Lucy sig när hon stängde dörren, ”what do they want?”, och ställde det på köksbänken och funderade på om hon skulle öppna det eller inte. Kan vara från farmor, öppna det, sade ena halvan av huvudet. Medan det andra sa någonting helt annat, fjäsk, bara fjäsk från dina föräldrar.
Någon minut senare knackade det på dörren, igen. Hon skyndade sig för att öppna. Det knackade igen. Vem var det nu? Hade postkillen glömt något?, tänkte hon och öppnade försiktigt dörren, rädd för att det kunde vara någon helt annan.
Hon stelnade till när hon såg vem det var. Vad gjorde han är? Skulle inte han komma om några dagar med de andra? Hon såg hur han skruvade obekvämt på sig och hans ögon kunde inte fokusera på något. Han var inte den samma blyga kille som hon hade sett, innan de åkte.
”Hey Lucy! May I come in?”, frågade han och såg snällt på henne.
”Sure”, stammade hon fram och öppnade dörren mer och gick några steg tillbaka så han kunde få plats med sina väskor.
När han hade stigit in, kunde hon fortfarande inte fatta att han var här, ”shouldn’t you be home with your family, Zayn?”
Vad gör Zayn redan 'hemma'? Vad kan det finnas i hennes paket hon fick?
Kommentera vad ni tror...
SORRY, SORRY! för sjukt dålig uppdatering! Jag ska skärpa MIG! LOVAR!!
Do you love me? - del 11
”As soon as one of you has got in from my apartment”, sa hon och lade fram nycklarna på soffbordet så de kunde komma in, ”it’s on the counter under the tv”, och Louis tog nycklarna och alla tre försvann snabbt ut ur rummet där Liam, Lucy och Zayn satt och in i Lucys lägenhet våningen under.
”Can’t he see that she doesn’t love him!”, sa Louis och tog en slurk av sin dricka.
”When did this become a triangle drama?”, sa Harry och tittade på Elena, Stefan och Damon stod och pratade.
Lucy hade hållit för skratt sedan första avsnittet de satte på dagen före. Alla tre hade gett riktigt konstiga kommentarer åt allt möjligt som fanns i serien hela tiden. Liam och Zayn hade dumpat de för att gå och träna och Liam hade schasat ner de till Harrys och Louis lägenhet, eftersom han inte trodde att hans lägenhet inte skulle vara kvar när han kom tillbaka. Vilket var klokt av honom, hade Lucy tänkt.
”So, what are we going to do now?”, frågade Lucy när eftertexter rullade fram.
Niall tittade på klockan för tionde gången på en kvart. Det var någonting som inte stämde, tyckte hon. Deras beteenden hade inte varit densamma de tre senaste timmarna.
”I’m sorry, but we need to go”, sa Harry och Louis och Niall följde hans exempel och reste sig upp och tog sina glas till köket, för att sedan ge sig av.
Vad handlade det där om?, tänkte Lucy och stängde av tv:n. De hade inte ens sagt hej då, tänkte hon samtidigt hon gjorde rent soffan och bordet på smulor.
”Why were they so...?”, frågade hon sig själv och hörde hur hennes mobil började ringa.
”Hello?”, sa hon men ingen svarade. Hon kände inte igen numret som hade ringt. Någon som ringde fel?, tänkte hon och släppte tanken och fortsatte att städa, för att fördriva tankarna.
Det hade gått nästan en och en halv timma utan att ha hört någonting från någon utav killarna, och nu började hon bli orolig i magen. Kanske tycker de inte om mitt sällskap? Kanske de tycker att jag är för svårfångad för att vara deras vän?, tänkte Lucy om och om igen. Eller, eller eller...
Hon orkade inte med längre. Hon var tvungen att få reda på vad de gjorde i denna sekund. så hon hoppade upp på sina ben och gick med snabba steg ut i trapphuset och knackade på dörren till Louis och Harrys lya. Louis var den som öppnade och såg riktigt förvånat på henne när han såg henne stå i dörröppningen. Han kanske trodde att jag var någon annan?, tänkte hon snabbt och log ett fejk leende.
”Hi Lucy! Come on in”, sa han och tog ett steg åt sidan så hon kunde komma in, ”did you want something?”, frågade han på härnäst när dörren var stängd.
”What are you guys up to? You look all so mysterious”, sa hon och såg sedan två väskor ligga halvt packade och kläder lite var som helst på golvet.
”Are you leaving?”, utbrast hon ledsamt och pekade på väskorna på golvet.
”Em, well yes. We’re leaving tomorrow morning”, svarade han och plockade upp kläderna som låg på golvet och la ner det i väskorna.
”What’s why Savan said ‘see ya in two weeks’ right?”, sa hon nu och fattade äntligen varför killarna hade betett sig så konstigt under dagen.
”Yeah, we have been out touring in the U.S about two months and before we start work on our next album, we want to visit are family and friends. Spend some quality time home, you know”, sa han och försökte stänga den.
”What am I going to do the next two weeks then? You guys are supposed to be my work. Well, sort off.”
”Go home, spend time with your family and friends”, svarade han snabbt tillbaka och log.
”That’s not going to happen”, svarade hon och petade elakt på väskan så han inte kunde stänga den.
”What’s the problem?”, frågade han nu och såg upp.
”It’s complicated. Really you don’t want to know.”
”That made me want to hear it even more” och han log sitt finurliga leende.
”Can Harry hear us?”, frågade hon och han skakade på huvudet.
Säg det snabbt och enkelt Lucy, sa hon till sig själv och började, ”I don’t like my family very much. That’s why I work here in London this summer, so I had to move away from them. But they take every chance they’ve got to take me home again. In my family I’m not of age until I turn twenty one”, och hans haka ramlade ner i golvet, ”yes Louis, you heard me right. So technically, they can decide over me two years more than in real life. And they really like to decide over my life.”
”Wow, that’s... I don’t know what to say Lucy. I’m speechless.”
”Remember you were the one who wanted to know, and please don’t tell any one not even Harry, Liam, Zayn or Niall. I can trust you right?”, sa hon och såg hur han satt och funderade.
”You can trust me on this Lucy. I promise not to tell anyone”, svarade han och de hjälptes åt tillsammans att fixa ordning den sista väskan.
Do you love me? - del 10
”Jeez Niall! I don’t know! Non of us know!”, svarade Harry och ställde ner Lucys väska på golvet för att klappa till Niall på armen lätt, men Niall tog betäckning bakom Zayn, så han fick smällen istället.
”Ouch Harry”, sa han och gjorde sig redo att slå tillbaka.
”Zayn, Harry stop. It’s been a long day. We don’t need to ad a fight, right? I’m going to bed if non of you mind”, sa hon och började leta i väskan efter nycklarna.
”Em, Lucy?”, sa Liam lätt och harklade sig.
”Yes?”, sa hon och tittade försiktigt på Liam.
”Simon told us to, sort of, well...”, babblade han på.
”The point?”
”Yes, the point is, he or we don’t want you to be alone tonight. In case something happens.”
”I’m fine. Really. I can take care of myself, thank you”, svarade hon spydigt och tog upp nycklarna.
”And if you said that you said a few seconds ago”, började Louis och tog nycklarna ur hennes hand, ”we could kidnap you”.
Orden ekade i huvudet på Lucy när Louis och Liam hade bokstavligen burit upp henne uppför en trappa och in i, förmodligen, Liams lägenhet. Hade Simon bett killarna att kidnappa mig?, tänkte hon och satt stilla på soffan.
”Why?”, frågade hon om och om igen, men fick aldrig något vettigt svar.
”Like Liam said. We want the best for you. Okey?”, hade Harry sagt och gett henne en rykande kopp te.
Hon satt ensam inne i vardagsrummet, hennes sällskap gjorde antingen mat eller gjorde i ordning madrasser för kvällen. Det som nu kunde underhålla henne var tv:n. Hon hittade ett avsnitt av The Vampire Diaries och fastnade direkt. Hon kunde allt utantill av alla tre säsongerna som man behövde veta. Det hade varit en sak som hon och hennes syster hade delat tillsammans.
”Can I sit?”, frågade Zayn som hade smugit sig fram till den tomma änden av soffan. Hon nickade frånvarandes, helt inne i vad som hände på tv.
”Can we talk?”, frågade han nu och tittade på tv:n och sedan på henne.
Lucy tog fjärrkontrollen och stängde av ljudet på tv:n och vände sig om så hon satt mittemot honom, ”talk”.
”I’m sorry for today. I thought it was a good idéa to go to the beach, but I was wrong. It’s all my fault”, sa han och pillade på filten som låg mellan båda, ”If I don't have asked you, all of this shouldn't have happened.”
Det tog tid innan hon fattade vad han sade. Han bad om ursäkt för någonting han inte hade gjort. Inget av det som hade hänt idag var på grund av honom. Allt hade varit en olycka. En hemsk olycka som ingen hade kunnat förhindra.
”Zayn”, sa hon tillslut efter allt prat från honom, ”it’s not your fault. It never was”, och hon suckade tungt och försökte hitta orden, ”I was the one who decided to go. I was the one who made the decision. It’s my fault and only mine”, sa hon slutligen och en liten tår trillade nerför kinden.
”Don’t cry”, undslapp Zayn som hade sett tåren och sträckte sig efter papper som låg på bordet.
”Thank you”, svarade hon och såg hur han fick fram ett litet leende.
”Your welcome”, svarade han samtidigt när båda hörde ett brak och sedan några som kom springandes in i rummet där de var.
Louis, Harry och Niall kom rusandes in och hoppade in bakom soffan så Liam tydligen inte skulle hitta de. Precis när alla hade krupit bakom, kom Liam rasandes mot oss med tunga steg.
”Where are they?”, frågade han argt.
”Who?”, frågade Zayn tillbaka.
”You know who! I’m gonna...”
”That did they do Liam?”, frågade Lucy snabbt, innan han kunde säga mer utav meningen.
”They ruined the dinner and dessert”, babblade han på och tillslut så fattade han att det var ingen idé. De skulle säkert göra det en annan gång igen, vilket han inte hoppades på.
”Liam, I have the best punishment. Guys you can come out now! Liam won’t hurt you!”, ropade hon ut i rummet och några sekunder senare skakade soffan och flyttades så Louis, Niall och Harry kunde komma fram.
”What about punishment? We didn’t do anything!”, sa Harry och Louis och försökte se oskyldiga ut.
”So, the punishment?”, frågade nu Liam och såg väntandes på Lucy.
”Well, all of you three must see the first season of The Vampire Diaries with me rest of the weekend. And of course you Liam and Zayn are welcome to join us”, sa hon och såg hur de tre brottslingarna skruvade otåligt på sig.
”That’s a girl serie!”, utbrast Louis och såg sur ut och Zayn skrattade åt hans reaktion.
”Fine, when do we start?”, frågade Harry och såg ut som vanligt igen.
”As soon as one of you has got it from my apartment”, sa hon och lade fram nycklarna på soffbordet så de kunde komma in, ”it’s on the counter under the tv”, och Louis tog nycklarna och alla tre försvann snabbt ut ur rummet där Liam, Lucy och Zayn satt och in i Lucys lägenhet våningen under.
Do you love me? - del 9
”Liam, Zayn!”, what’s going on? Why is an ambulance here? Is one off you hurt?”, hörde man honom ropa förskräckt när han närmade sig och sedan såg han hur alla fem satt runt någon.
”Paul, call Simon?”, stammade Harry fram och såg på henne med ögonen fyllda av tårar.
Lucy öppnade sina ögon försiktigt och såg hur rummet blev tydligare och tydligare. Hon var i ett rum hon inte kände igen. Vita väggar med neddragna persienner, och en ensam säng som var obegriplig obekväm. Ett irriterande pipade ljud hördes om och om igen. Hon lyfte huvudet för att se en maskin stå och göra ljud och varje pip visades med ett streck på en skärm.
”Finally you’re awake”, hon hoppade skrämt till men kände mycket väl igen den. Hon vände på sig för att se Simon sitta på en stol bredvid hennes säng och höll försiktigt hennes högra hand.
“I sent them downstairs to the cafeteria”, berättade han, “they’ve been sick of worry. Did you know that?”, Lucy skakade på huvudet. Hon förstod inte vad han pratade om. ”They really care about you Lucy, especially Harry”, och hon var tvungen att le när han uttalade Harrys namn, ”and I know you like them too, so please, don’t play with them Lucy. Just be nice and be the girl you were.”
”Simon, I’m not playing. It’s them, their playing with me. I’m really glad to know that they don’t know who I am.”
“Lucy, these five guys are really happy, because of you. They like it when you treat them like everyone else. That they’re just five ordinary boys in your company and nothing else matters to them.”
“Did you talk to my parents?”, frågade Lucy nervöst efter en stund.
Han skakade på huvudet, “no, I haven’t spoken to either of them”, och hon kunde dra en lättnad suck. Det var som om en stor sten lyfte från hennes bröst när han uttalade de magiska orden.
”I’ll see you later, think I can hear them coming”, sa han och gick ut genom dörren. Precis när dörren hade stängts, öppnades den igen och fem mycket bekanta killar som inklivandes med stora leenden.
”Your back!”, utbrast Louis och sprang fram till Lucy och kramade om henne försiktigt.
”Nice seeing you too”, svarade hon och gick kramar av det resterande gänget, ”so, how long was I out?”, frågade hon tillslut killarna.
”A few hours, it’s five O’clock”, sa Liam som tittade på klockan som hängde ovanför dörren.
”That a day, huh?”, sa nu Harry och kramade om hennes ena hand, ”How do you feel?”
”I’ve been better”, svarade hon och log ett svagt leende.
Are you sure about this? You don’t need to hurry you know”, sa Harry för tusende gången när Lucy stod och plockade ihop de sista småprylarna och la det i sin väska.
”The doctor said I was free to go, even if it’s eight O’clock in the evening”, sa Lucy irriterat och skyndade sig ut ur rummet med Harry i släptåg.
“We have a big problem”, sa Paul och kom gåendes mot oss,” there are people outside every entrance of the this hospital with big cameras.”
“But, how could they found us?”, sa Niall med nervositeten darrandes I rösten.
“I’m gonna go and get the car. Simon knows where to go”, och Paul gick snabbt iväg.
“This way”, sade Simon och gick genom korridor efter korridor, på väg ner till parkeringen under sjukhuset.
”Lucy, did you tell anyone you were going to London, except your parents?”, frågade Simon bekymrat och gick nu bredvid henne.
“No, why?”, frågade hon och tittade konstigt tillbaka på honom.
”These people are not after a famous boy band. They are after a daughter of a billionaire, whose name is Lucy”, sa han och bad Louis att ta andra dörren till vänster, som skulle leda oss ut till parkeringen, till där Paul skulle vänta.
”How do you know?”, viskade hon fram.
“It’s not the same people who follow the boys and I asked a few persons who got asked by them”, svarade han och hjälpte henne in I bilen och stängde sedan dörren efter henne och såg de åka i väg.
“Who were they? How did they know where to find us?”, sade Liam frånvarande och de andra skakade på sina huvuden och såg ut över London när vi passerade gator fulla med folk.
Men Lucy visste bättre. De hade hittat henne. De som hon hade försökt undvika under en lång tid. De som förföljde henne dag in och dag ut, vart hon än befann sig. Priset man fick betala med att ha en familj som var snuskigt rik.
Do you love me? - del 8
”LUCY!”, hörde hon flera som skrek av panik innan hon kom undan ytan. Hon hade velat skrika men inga ord kom ur hennes mun. Kroppen lydde henne inte alls. Hon sjönk längre och längre ner mot botten och försjönk långsamt in i medvetslöshet.
”LUCY!”, skrek killarna och såg hur hon fall ner i vågorna. De väntade en kort stund för att se om hon kom tillbaka upp till ytan men väntade förgäves.
”Zayn, go and call Paul”, sa Louis snabbt och gjorde sig beredd på att hoppa.
”Louis wait, you can’t jump. You could hit the cliffs”, avbröt Niall honom och tog honom på axeln.
”I’ll go with you”, sa Harry och väntade på vad Liam skulle göra.
”Zayn, come we must hurry! Come on!”, ropade Liam och drog med honom nerför berget och till deras saker på stranden.
”We must hurry guys, or we’ll be too late”, sa Harry med ren panik i rösten och så dök de tre ner från klippan utan att tänka.
En, två, tre, meter ner simmade de med ett ända mål. Att hitta Lucy.
Havet var klart och solens strålar lyste upp stenar och snäckor som fanns på stranden, så det var lättare att simma omkring letandes. Niall gjorde ett tecken till Louis och Harry att de skulle stanna upp och titta runt snabbt. Då såg Harry något som skimrade till och det var inte någon snäcka utan någonting i metall som bara kunde skimra som detta gjorde.
Han tecknade till de båda att de skulle följa efter och efter några meter till såg de henne. Det såg ut som om hon sov, men de visste bättre. Niall lade snabbt två fingrar på hennes hals för att tyda hennes puls och han nickade på huvudet. Hon levde ännu, men kanske inte länge till. Louis och Harry tog tag om henne och började simma fort upp mot ytan. Deras lungor började långsamt protestera, de behövde luft och det nu.
Det var bara två meter kvar till ytan, en meter kvar. Det var en härlig känsla för Niall, Harry och Louis att kunna andas igen, men än var inte jobbet klart. Alla tre hjälptes åt med att få in Lucy säkert till stranden.
”Is she breathing?”, frågade Liam när de hade kommit upp på stranden, och Harry skakade ledsamt på huvudet.
”Her heart is weak”, sa Niall och sänkte sin blick.
”And Paul is on his way, same with an ambulance”, rabblade Zayn upp medan de skyndade upp till deras grejer.
De la ner Lucy på en handduk och började hjärt- och lungräddning. Louis körde trettio, sedan bytte han med Zayn som gjorde likadant. När Zayn skulle göra sin sista, hände något overkligt. Lucy började röra på sig och hosta upp vatten. Snabbt vände de henne så hon låg på ena sidan, så hon kunde få ur sig vattnet hon hade svalt.
Sirener hörde de komma närmare för varje sekund som gick och sedan hörde de också en bekant röst ropa på killarna.
”Liam, Zayn!”, what’s going on? Why is an ambulance here? Is one off you hurt?”, hörde man honom ropa förskräckt när han närmade sig och sedan såg han hur alla fem satt runt någon.
”Paul, call Simon?”, stammade Harry fram och såg på henne med ögonen fyllda av tårar.
Förlåt för ingen del igår, men här har ni den!
Do you love me? - del 7
”No I never take them off”, sa Lucy och hennes tankar vandrade bort mot minnena från sommaren året innan.
Tårar rann nerför hennes kinder när hon hoppade i vattnet och började leta under ytan. Leta, efter den person som betydde mest i hennes liv. Den person som hade fått henne att blir glad när hennes föräldrar inte klarade det. Den person som hade fått Lucys livsglädje att åter gnistra inom henne.
Femte gången Lucy dök ner i vattnet såg hon någonting som gnistrade under flytbryggan. Hon simmade närmre för att ta en titt och såg ett halsband, ett likadant som hennes. Hon chockades utav vad hon såg härnäst och gick upp till ytan för att skrika. Skrika av chock, skrika på hjälp, ropa på gud och säga att detta inte hände, att det bara var en dröm...
Lucy vaknade andfådd och kallsvettig, där hon låg på soffan. Hon satte sig upp för att de Liam och Harry ligga på golvet stödja varandra, Niall utslagen på en madrass och Louis på andra sidan soffan. Zayn som hon ingenstans. Han kanske sov i sin säng? Tänkte hon och tvingade sig till att glömma bort drömmen, drömmen som hade hemsökt henne i nästan ett års tid.
Lucy såg på de fyra sovande killarna och tyckte att de var gulliga fortsatte ut mot hallen, när hon hörde skrammel från köket. Hon stannade och tittade försiktigt in genom öppningen och såg Zayn stå och hälla upp ett glas vatten. Hon smög tyst förbi och såg inte var hon satte fötterna, och gick in i en byrå.
”Shit”, mumlade hon tyst och tog sina skor och öppnade dörren snabbt och gick ut.
”Lucy, wait up!”, ropade Zayn tyst bakom henne.
”I’m sorry Zayn. I didn’t mean to ...”, vad skulle hon säga? Att hon hade inte menat att sova över?
”Don’t be”, sa han snabbt och hon stannade upp, ”come to the beach with us today?”
”I’ll think about it”, svarade hon och gick in till sig.
Att jag gick med på detta! Tänkte Lucy när Louis stängde av motorn på bilen och alla skyndade ut med all packning ned mot stranden.
”There’s no one here!”, ropade Niall och sprang lyckligt runt på den vita sanden. Lucy tog av sig klänningen la sig ner så hon kunde se när Harry, Louis, Niall och Liam sprang skrattandes ut i vattnet. De stannade upp efter några meter för att se om hon skulle med men så lätt skulle de inte få ner henne i det kalla vattnet.
”You don’t like water?”, Lucy hoppade skrämt till och vände huvudet för att se Zayn ligga på en handduk bredvid.
”Eh ... hm ...”, sa hon och tittade ut mot killarna som plaskade runt, ”well ... it’s complicated”, fick hon sedan ut, ”what about you?”
”I can’t swim”, sa Zayn och tittade ner och strök handen nervöst över sanden.
”Zayn, I ...”, men hon visste inte vad hon skulle säga.
”I’m not ashamed, but i kind of miss it sometimes, not to be able to swim with the guys of with my family”, medgav han och såg på Harry, Liam och Louis som försökte skvätta Niall som inte hade doppat sig ännu.
”Come, we can stand by and watch”, sa Lucy och gick fram till vattenlinjen och såg ut mot horisonten.
”No thank you”, svarade hon och såg hur de kom närmre och närmre strandkanten, där hon och Zayn stod.
”Like I said, no, not a chance.”
”Too bad”, svarade Louis och såg på några klippor lite längre bort på stranden, ”Let’s go to the cliffs”, och han började snabbt röra sig bort mot klipporna.
Alla gick på led uppför klipporna och Lucy tittade ner mot stranden och såg hur de gick högre och högre upp. Niall stannade vid tre stora stenar och satte sig på en och såg ut över bukten. Harry och Louis slog sig ner på de två lediga medan Liam och Zayn satte sig på marken. Lucy satte sig ner så hon se ut över horisonten med grabbarna bakom henne.
”Who want’s to jump in then?”, frågade Louis efter några minuters vila.
”Are you crazy Lou?”, utbrast Zayn och såg skrämd av bara tanken av att hoppa ner från en sådan höjd.
”It’s like fifteen feet down”, sa Liam skrämt och såg ner på vågorna som slog upp på några klippor.
”Your suicidal Louis”, sa Lucy skämtsamt och ställde sig sakta upp. Benen gav vika under henne av att ha suttit för länge på de och hon ramlade ut från bergkanten och föll ner de fem metrarna, och i det hårda och kalla vattnet.
”LUCY!”, hörde hon flera som skrek av panik innan hon kom under ytan. Hon hade velat skrika men inga ord kom ur hennes mun. Kroppen lydde henne inte alls. Hon sjönk bara längre och längre ner mot botten och försjönk långsamt in i medvetslöshet.
Do you love me? - del 6
”My name is Hampton, Lucy Hampton”
”What are you talking about Liam? There’s no athlet named Hampton”, sa nu Zayn och tittade konstigt på honom.
”There’s a rich family called Hampton”, orden kom från Niall.
”Hey guys, stop. Okey? Just drop it. It doesn’t matter”, försökte Lucy och lugna ner grabbarna, så de inte skulle fundera mer på det.
”Time to go. You five are getting to my nerves. See yah in two weeks!”, sa Savan och jagade ut allihopa genom bakdörren där inga fans.
Lucy och killarna samt Paul stod utanför en stund för att se om kusten var klar för att gå hem.
”Tanks for today then, see yah. Bye!”, ropade Lucy och började gå hemåt, vilket var en bit.
”Lucy, wait up!”, var det någon som ropade bakom henne. Hon vände sig om och såg Harry komma mot henne.
”Do ...you ...want ...a ...ride ...home?”, frågade han med ett andetag mellan varje ord.
”Sure, thanks Harry”, svarade hon och de tillbaka och hoppade in i en svart mini buss som hade parkerat vid trottoaren.
”Where do you live Lucy?”, frågade Paul och såg frågades på henne genom backspegeln.
”Harry do you mind?”, frågade Lucy då Harry som fattade och viskade instruktioner till Paul.
”Do you know Harry Lucy? Harry do you know Lucy?”, frågade Louis förvirrat och vände sin blick mellan de två en kort stund.
”No”, svarade båda samtidigt och började skratta åt varandra, som de andra också gjorde.
”But how ...?”, mer hann Louis inte fråga förrän de var framme vid huset där alla deras lägenheter låg.
”Paul you forgot Lucy!”, sa Niall och såg på han med en arg blick men lyckades inte särskilt bra.
”No Niall. He didn’t. And thanks for the ride”, sa Lucy och log men Niall trodde henne inte så han skakade på huvudet och fortsatte vara sur på Paul.
Lucy gick genom porten och upp för trapporna som ledde upp till hennes och de andras lägenheter.
”Where’s she going?”, hörde hon Zayn fråga bakom henne.
”Have no idea”, svarade Liam som hängde efter.
Hon stannade upp framför sin dörr och låste upp, vände sig om för att se alla fem stå med häpnade blickar när hon gick in till hennes bostad.
”Finally weekend!”, sa Lucy för sig själv efter att ha bytt om till mysigare kläder, lagat mat och pratat med hennes föräldrar som hade nästan ringt Scotland yard för att hon inte hade hört av sig på hela veckan.
När hon precis skulle krypa ner i soffan och titta på film, ringde det på dörren. Vem kunde det vara? Tänkte Lucy och tog tag i stekpannan som låg på diskbänken på väg ut mot hallen. Hon tog ett djupt andetag, greppade ett hårt tag om stekpannan med vänstra handen och öppnade med den högra.
”Hi Lucy!”, sa Liam, ”may I come in?”
Överraskad som hon blev flyttade hon snabbt på sig och lade ner stekpannan på byrån.
”Did you think I was a ...?”, frågade Liam och skrattade lätt när han såg stekpannan ligga på byrån och flyttade blicken vidare mot henne när hon nickade.
”The lads and I, especially Harry, wondered if you wanted to join us in Zayns flat?”, frågade han medan han såg på när Lucy la tillbaka stekpannan på bänken och flätade håret snabbt och enkelt.
”Sure, I’d like to”, var allt hon sa och de gick ner en trappa, och in dörren mittemot Nialls.
Klockan hade varit elva sist hon hade tittat. Då hade de sett på valt två filmer att se på plus tittat på båda och ätit pizza, eller alla utom hon själv. Niall hade stannat upp när han hörde henne säga att hon inte åt snabb/skräp mat.
”So what do you want to do guys and girl?”, frågade Harry och såg på var och en i rummet för att se om någon hade en idé.
”Twenty questions”, sa Louis och drog in alla i en rund ring.
”I’ve got five questions on each of you and you guys get five questions each to ask me”, babblade Lucy på funderade vem hon skulle börja fråga först.
”Zayn, is it true that you have tattoos?”, frågade hon och han visade högra underarmen med fred tecknet.
”My turn”, sa han och drog ner ärmen på tröjan, ”what’s you favourite colour?”
”Blue”, svarade hon och pillade på sin tröja som var blå.
”Harry, why were you desperate to know my name?”
”I thought you were ...hrm ...”, han hade tyckt att jag var söt eller? Tänkte Lucy när Louis ingrep.
”He thought you were pretty, really pretty. Right Hazza?”, och hennes blick mötte Harrys och hans kinder blossade upp.
”My turn”, ropade Niall som inte kunde vänta längre på att fråga, ”why don’t you like junk food?”, frågade han ivrigt.
Vad skulle jag svara, tänkte hon och samlade sig för att ge ett svar, ”my parents never let me taste. They want me to be healthy and eat right stuff”.
”Wow, Niall your lucky to not have her parents as yours”, sa Liam och klappade Niall på axeln.
”Why do they can you Hazza Harry?”
”It’s my nickname. We all have one”, sa han och funderade över vad han skulle fråga, ”what’s with the necklaces you’ve got? You never take them off?”
”The light brown is a family charm or amulet or what you call it”, sa hon och tittade på den, ”the pink one is from my sister when I turned sixteen”, hon svepte fingret ömt på smycket som om den var en del av hennes liv, ”and the red one gave my father me when I turned ten”, den sista av de tre hon pillade på.
”So you never take them off?”, frågade Zayn nyfiket.
”No I never take them off”, sa Lucy och hennes tankar vandrade bort mot minnena från sommaren året innan.
Är det någonting ni saknar? Någonting ni vill ha med?
Do you love me? - del 5
”Me following you? Why should I follow you, cow?”, frågade Lucy tillbaka och flyttade sig några steg.
”Stop call us cows, please”, sa Niall som tittade upp från sin smörgås med skinka.
”Fine, pig”, svarade hon, ”shall we begin?”
Lucy satt och försökte tränga bort de skuldkänslor som hade vält fram efter att hon hade kallat killarna för ‘lata kor’ och Niall för ‘gris’ med att försöka skriva en ny låt. Men istället vandrade hennes tankar om glass, att få gå och svalka sig... Där kom hon på det. Hon kunde gå och köpa milkshake till var och en så skulle de bli på bättre humör. Eller?
”I’ll be back in ten minutes”, sa Lucy och gick mot den närmsta Milkshake city.
”Seven milkshakes, please”, sa hon till killen bakom disken och tittade på tavlorna som hängde på väggarna.
”Which flavour would you like?”, frågade killen och log ett super gulligt leende som gjorde att Lucy blev knäsvag.
”Hrm, 1D flavour, please”, hasplade hon fram och försökte undvika ögonkontakt men han började att göra de sju milkshakes hon hade beställt.
”Sorry, it’s may not be my business, but why do you buy seven One Direction milkshakes?”, frågade han och såg på henne.
”Well your right, it’s non of your business, but I don’t mind. It’s I’m sorry gifts for a thew guys”, sa hon utan att tänka sig för. Nu skulle han börja tänka varför han frågade henne, tänkte hon för sig själv och log snabbt ett litet leende.
Lucy såg hur han bearbetade informationen hon hade gett honom medan han gjorde i ordning den sista shaken.
”What’s you name, miss sunshine?”, frågade killen och lade ner allt i två påsar och tog emot hennes pengar.
”I’m Lucy”, sa hon och sträckte fram högra handen.
”Kevin”, sa han och skakade hennes hand.
”Nice to meet you Kevin and keep the change”, sa Lucy och gick tillbaka till studion. Hon föreställde sig hur Kevin skulle se ut när han fattade att han hållde i tredubbelt så mycket som det egentligen hade kostat.
”Guys, where are you? I’ve got something that all of you would like”, ropade Lucy och ställde påsarna på det närmsta bord som inte var fullt med papper och pennor. Några sekunder senare kom alla in sakta men säkert för att inte bli för varma.
”What?”, frågade Louis och Liam samtidigt och såg sedan påsarna och stannade upp. Liksom alla andra gjorde.
”I got badly irritated by all the screaming fans this morning and got it loose on you guys. It was harsh of me to call you lazy cows and pig”, började hon och gav alla varsin milkshake att svalka sig med.
Minuterna gick sakta när Lucy såg på medan grabbarna slurpade i sig den kalla smörjan eller vad det nu var. Alla verkade gladare och på bättre humör när de hade fått i sig lite grann, så då passade hon på.
”Do every one of you except my apology for calling you lazy cows?”, frågade hon försiktigt och såg på killarna för att se vilket svar de skulle svara.
”Yes”, svarade alla och nickade med huvudena och leenden bredde ut sig i deras ansikten, men än var hon inte färdig.
”Niall, do you except my apology for calling you pig?”, frågade Lucy nu Niall och tittade enbart på honom.
”What would you do if I say no?”, frågade Niall tillbaka.
”I would tear you apart, piece by piece or make you starve until you forgive me. Pick your choice”, sa hon snällt och log tillbaka.
”Well, I love food and I’m to young to die”, babblade Niall på, ”so I think I’ll forgive you, if you tell us your name.”
Lucy blickade förvånat mot han, ”really? Blackmailing me?”, och tittade runt och mötte allas blickar. Ska jag säga mitt namn? Tänkte Lucy och funderade, ”fine, I’ll tell, but only if you swear not to tell anyone!”
Alla nickade godkännande igen men Harry såg lite skeptisk ut eller så var det nyfikenhet som välde fram, nyfiken över vilket namn hon skulle säga hon hette.
”My name is Hampton, Lucy Hampton”
Do you love me? - del 4
”I know her family really well and for the record Harry, you can only get her name from her and her only.”
Han känner mig så väl, tänkte Lucy och påbörjade sin väg mot närmsta strand.
Äntligen fredag, tänkte Lucy när hon satte sig på trappan för att knyta sina converse. Hon var bara några timmar ledigt i två hela dagar. Även om Simon hade beordrat henne till stranden igår istället för att arbeta, hon hade inte kunnat sluta tänka på killarna inne på hans kontor. Speciellt Harry, med det krulliga håret och de lysande gröna ögonen.
Lucy kom tillbaka till trapphuset när hon började höra röster från lägenheten bredvid. Hon skyndade sig med andra skon och rusade nerför trapporna och ut till busshållplatsen. Rädd för att se vad Harry skulle fråga.
När hon rundade det sista krönet till studio, trodde Lucy att hon hade kommit fel. Massvis med tjejer, både små och stora, stod utmed väggarna och vid öppningen. Var detta verkligen rätt adress? Tänkte Lucy och försökte komma igenom folkhögen. När hon kommit några meter längre fram såg hon en vakte stå framför dörrarna till studion. Hur ska jag komma in, tänkte hon och fortsatte att ta sig fram mellan all trängsel.
”Excuse me. Sorry. Please, lett me pass”, sa hon om och om igen när några inte ville släppa henne förbi. När hon tillslut kom fram till vakten var hon inte på samma humör som för några minuter sedan.
”May I pass?”, frågade hon snällt och tittade på han.
”Who are you?”, frågade han tillbaka.
”Lucy Hampton, Simon sent me to this studio to work”, sa hon och visade lappen med hans nummer och adress.
”Come and hurry up”, sa han och skyndade sig att öppna tillräckligt så de båda komma igenom dörren och kvickt som blixten så stängde han och låste dörren efter sig.
”I’m Paul by the way”, sa Paul och drog ner gardinerna på dörren.
”You know my name and please, don’t say it out loud”, sa Lucy och började gå inåt, ”Guys need to prove that they deserve to know my name.”
”I recognize that line. Harry didn’t you quote something like that a few day ago?” Var det en bekant röst som frågade men hon kunde inte placera den.
Lucy såg fem mycket bekanta ansikten framför sig när hon kom ut från hallen. Det var killarna från Simons kontor. Skulle jag arbeta med dessa killar? Tänkte hon och försökte få benen att gå framåt.
”Guys, do you know what she’s doing in here?”, var det en som kille som frågade och kom ut från ett annat rum.
”Well, hello to you too”, sa hon lite argt, ”according to Simon, he wanted me to work with a boyband here at this studio”, hon tog fram pappret med adressen på, ”but I can’t find the band, I see just us and five lazy cows.”
”Do you mean Simon Cowell?”, frågade han och hon nickade, ”well, I can’t say anything against it. Welcome aboard on your new adventure”, sa han och skakade om Lucys hand, ”and you can call me Savan.”
”Are you following us?” Frågade Liam.
”Me following you? Why should I follow you cow?”, frågade Lucy tillbaka och flyttade sig några steg.
”Stop call us cows, please”, sa Niall som tittade upp från sin smörgås med skinka.
”Fine, pig”, svarade hon, ”Shall we begin?"
Do you love me? - del 3
”What’s happening on Friday?” Frågade Lucy entusiastiskt.
”If I tell you now, it will not be a surprise”, sa John och fortsatte med sitt arbete.
”Well, Im gonna tell you a secret John, I really hate surprises”, sa hon tillslut.
”I’m sorry to hear that, but why don’t you go and se if anyone else can answer the question for you?”
Hon skakade bara på huvudet, ”I want you to tell me. You made me curious.”
”I can’t tell you. I’m sorry, but you’ll se on Friday. If you have lucky.” Var det han sa och återgick till hans arbete medan Lucy satt där inne i rummet och gjorde ingenting under hennes första dag.
”And one cup sugar”, sa hon och letade på bänken efter den rosa burken. Hon öppnade locken för att sedan se någon tesked socker ligga kvar på botten.
Lucy letade och letade i skafferiet för att hitta en ny förpackning med socker men letade förgäves. Tillslut insåg hon att hon var skulle vara tvungen att gå till grannen.
Lucy skyndade sig ut i trapphuset och knackade på närmsta dörr, vilket var dörren mittemot.
”I was wondering if I could borrow some sugar?” Frågade hon och såg vem det var i dörröppningen. Det var han, Harry med det krulliga håret.
”Sure, come in”, svarade han och flyttade på sig så hon kunde komma in.
”Didn’t you live in the other apartment? You know the one downstairs?” Flög det ur Lucys mun innan hon hann hejda sig.
”No, it’s one of my mates. This is mine and my rummie apartment”, sa han och visade in i köket och började leta efter sockret.
”Harry, what are you doing?” Var det någon som frågade och någon minut senare kom det en brun hårig kille med bara en handduk runt midjan in i köket. Han gick rakt förbi Lucy som stod och lutade mot väggen och försökte hålla blicken på golvet, bort från honom.
”Hi”, sa hon och han vände sig om och mötte henne.
”Hazza, you didn’t say we had company”, sa han.
”This is my rummie, Louis”, berättade Harry som fortsatte leta utan resultat.
”Hi Louis and nice towel. Where did you get it?” Frågade Lucy Louis och blinkade med ena ögat.
”What are you looking for?” Frågade Louis och vände ryggen åt Lucy men hon hann se färgen rosa visas på hans kinder.
”I’m looking after the f*king sugar, cause Lucy want to borrow some”, svarade Harry.
”It stands beside the microwave”, sa Louis och tog fram det, ”and personally I think sugar is too sweet for such a lady like you.” Lucy kände hur hennes kinder hettade till av orden och tackade för sig och gjorde allt hon kunde för att inte springa ut ur Harry och Louis lägenhet.
”Damn, Lucy. Why did you look at him like that? And both of them! They probably gay, obviously, cause they didn’t look like brothers”, sa hon för sig själv när hon tillsatte sockret och ställde plåten sedan i ugnen.
”I know it’s Thursday, but I didn’t have anything to do last night, so I did Cupcakes to everyone!” Sa hon och ställde ner plåten på ena bänken och tog en till sig själv.
”What’s in it?” Frågade John efter att hade smakat på en.
”The muffin is chocolate, and the topping is made of cream cheese”, sa hon och åt upp resten av sin egna.
”You should work at a bakery instead of here”, sa John när de var på väg ut ur rummet.
”It’s just a hobby. I want to work with music and not with food”, sa Lucy och stannade upp i en rörelse när hon såg vem som satt i soffan och åt en av hennes bakverk. Det var Simon Cowell. Grundaren av skivbolaget hon arbetade på just i denna sekund.
”Was it you who made these?” Frågade Simon och tittade upp. Han hade tydligen hört våran diskussion.
”Yes, it was me. Did you like them?” Frågade hon nervöst tillbaka och satte sig på en ledig stol bredvid soffan.
”They tasted extremely good Lucy. I did well when I hired you. I expect your parents didn’t like it a lot?” Pratade Simon på.
”No, my father didn’t like it so much. But he said as long your home till the school start you may go”
”Ha ha that’s very like him. John do you mind if I borrow Lucy today?” John skakade på huvudet till svar och Lucy följde efter Simon ut i korridoren och in i hissen.
”Do you know who’s coming in tomorrow to start record?” Frågade Simon när dörrarna till hissen öppnades och de gick ut.
”No, No one wanted to tell me”, svarade hon och tittade på väggarna som var fylld med bilder av Leona Lewis, Alexandra Burke och många fler.
”Well, it’s this boyband, and I’m sure you know who they are?” Sa han och gick vidare genom korridoren. Som svar skakade Lucy på huvudet och tittade vidare på bilderna.
”I remember a band from the X Factor. They were five guys who were really talented. My sister used to love them. She heard they got signed and she couldn’t wait til their debut album”, sa hon ömt och försiktigt, som om orden plågade henne när hon uttalade de.
”I’m very sorry Lucy, for you and your familys lost. Please, if it’s anything I could do, please don’t hesitate to ask”, sa han och stannade framför sista dörren i korridoren. Hon tittade på skylten där det stod Simon Cowells office.
”Would you like to work with this band called...?” Frågade Simon tveksamt och öppnade dörren till sitt kontor. När båda hade gått in såg Simon att de inte var ensamma i rummet. Det fanns ytterligare fem personer där inne. Men det gjorde han ingeting eftersom han kramade om alla med både skratt och leenden, medan Lucy försökte göra sig osynlig för de fem tonårskillarna som stod en bit framför henne.
Ett par bekanta gröna ögon hittade hon i mitten av den stora klungan och killen hon mötte som bara hade en handduk senast de sågs också. Varför hände detta mig? Frågade hon sig själv när hon hörde Simon säga hennes namn.
”Guys meet are newest member of Syco producers!”, alla riktade sina blickar mot henne och hennes blick fladdrade direkt mot golvet. Hon gillade inte att stå i centrum, speciellt inte av killar, ”this is the band I was talking about, Niall, Louis, Harry, Liam and Zayn, och pekade på killarna från vänster till höger.
”Hi”, sa allihopa och Lucy vågade titta upp snabbt igen. Hon gav de ett litet leende som hej och försökte fokusera sin blick på något annat än killarna.
”We just wanted to drop by and say hi and tell you that we’re all excited to start work again tomorrow”, sa killen med skjortan som Simon hade kallat för Liam.
”Glad to hear that Liam. How was the tour?” Frågade han killarna och satte sig på hans stol bakom katetern.
”Hrm, Simon did you want to talk to me or what?” For det ur Lucy och ställde sig bredvid de andra.
”Whoa, take it easy girl on you boss”, sa Niall med munnen full av mat.
”How did you get that cupcake?” Frågade hon Niall istället som svar, ”and I take you offer Simon. May I go back to work now, please?”, sa hon och tittade på honom och försökte att inte lägga för mycket fokus på de fem attraktiva killarna.
”Here you have the address for tomorrow and my number and as I said before please don’t hesitate to call”, sa han och skrev ner sitt mobilnummer och troligtvis adressen till studio, ”your mother would kill me if you come home pale as milk. Go to the beach, you have a tough day tomorrow”, sa han och Lucy styrde tveksamt fötterna mot dörren.
Ska jag faktiskt gå hem eller fortsätta jobba? Tänkte hon och började långsamt gå tillbaka mot utgången men stannade då röster hördes inne från Simons kontor.
”Do you know her Simon? Who is she? Why didn’t you say her name?” Det lät som om det var Harry som hade frågat honom när hon ställde sig med örat mot dörren.
”I know her family really well and for the record Harry, you can only get her name from her and her only.”
Han känner mig så väl, tänkte Lucy och påbörjade sin väg mot närmsta strand.
Do you love me? - del 2
”Well, probably”, mumlade Harry fram och hans kinder blossade svagt upp i rosa.
”Don’t worry Hazza, you will meet her again. Sooner or later”, svarade Louis och hoppade vägen tillbaka ner till Nialls lägenhet.
Hon tittade på temperaturen som visade att det skulle bli jeansväder. Så hon gick fram till garderoben och plockade ut blåa byxor med svart skärp och ett gult linne med en mustasch till mönster.
Frukosten är det viktigaste måltiden på dagen, orden ekade i huvudet på henne när hon stod och gjorde en smoothie av blåbär och hallon. När hon hade druckit upp allt tittade hon på klockan och såg att hon skulle börja jobba om en halvtimme. Jag kan inte komma försent första dagen! tänkte hon och tog handväskan och skorna med sig ut i trapphuset och låste.
”Hello, may I help you?” Frågade en äldre kvinna Lucy när hon steg in i byggnaden.
”Hi, I was supposed to start working here today. My name is Lucy Hampton”, svarade Lucy och tittade på kvinnan.
”Daughter of the billionaire Richard Hampton?” Frågade kvinnan och bläddrade bland en pappershög på skrivbordet. Lucy nickade till svar och gick närmare disken.
”Yes, here it is”, sade kvinnan för sig själv, ”here you have the schedule of this weeks work, and you will start cleaning are cafeteria. No, I’m just kidding. You will work with John Davis today and he will show you around”, fortsatte hon och visade på pappret när lunch är och andra viktiga saker.
”Where can I find him?” Frågade Lucy när kvinnan hade beskrivit hela schemat för henne.
”Second door to the left”, svarade hon och återgick till hennes arbete.
She had to mention daughter of the billionaire Richard Hampton?” Sa Lucy för sig själv när hon steg in genom dörren kvinnan hade hänvisat.
Hon sade namnet lite för högt, då några började diskutera hennes fars senaste inköp, en ö. En ö i Västindien.
”What do you think?” Det tog ett tag för henne att fatta att de hade frågat henne om hennes åsikt om ön som hennes pappa hade köpt. Det skadar väl inte att säga sanningen eller?
”He just want the world to see how much money he has. But if you want my real opinion”, började hon och tittade på alla ansikten som fanns inne i rummet, ”I think he’s stupid like his dog.”
”Wow, girl. What have he done to you?” Frågade killen med en grön skjorta.
”I just don’t like the way he’s spending his money”, svarade hon och satte sig på en stol bredvid soffan där alla andra satt, ”so, who of you is John Davis?”
”Yeah, that’s me and you must be Lucy”, sade han med den gröna skjortan och sträckte ut sin högra hand.
”So your the one I’m gonna work with today”, svarade hon och skakade hans hand.
”So, what are we doing today?” Frågade Lucy John när de gick ut ur cafeterian och in i ett annat rum som såg ut som en inspelningsstudio.
”You’re going to sit by and watch, while I’m working”, sa han och tog fram ett anteckningsblock.
”So you’re saying I’m just gonna sit by and do nothing?” Frågade hon och tittade runt omkring i rummet för att se om hon kunde hitta någonting att göra.
”There isn’t much to do until Friday”, började John efter en stunds tystnad.
”What’s happening on Friday?” Frågade Lucy entusiastiskt.
”If I tell you now, it will not be a surprise”, sa John och fortsatte med sitt arbete.
”Well, Im gonna tell you a secret John, I really hate surprises”, sa hon tillslut.
”I’m sorry to hear that, but why don’t you go and se if anyone else can answer the question for you?”
Hon skakade bara på huvudet, ”I want you to tell me. You made me curious.”
”I can’t tell you. I’m sorry, but you’ll se on Friday. If you have lucky.” Var det han sa och återgick till hans arbete medan Lucy satt där inne i rummet och gjorde ingenting under hennes första dag.
