Do you love me? - del 15
”Here you go, and thank you for the performance”, sa Lucy och tog hans hand och placerade några sedlar I handen och drog med sig Zayn.
”Have a great evening”, ropade hon efter sig och log stort.
”What’s on your mind Lucy? Your shining like a real star”, frågade han och granskade henne från top till tå.
Han visste inte att hon hade hittat runt hundra pund i sedlar som hon hade gett mannen.
”He was your drummer? Doesn’t look like one”, påpekade hon och tog telefonen ur hans händer och bytte bild.
”What’s Harry doing?”, frågade Lucy och försökte förstå sig på varför Harry satt i en kundvagn med ett kamerateam småspringandes bakom honom.
”Yeah, I don’t actually know. He’s the youngest one off us five, maybe that’s why”, svarade han och tog tillbaka mobilen och bläddrade vidare I kameraalbumet.
“Harry is the most lovably one, Liam is the most adult one, Niall can’t stop laugh or eat food, Louis is the funniest and childish one off you”, räknade hon upp med sina fingrar, “and last but not least, you are the most vain off them all.
“One problem”, sa Zayn och mötte hennes blick, “I’m not vain.”
”Of course not”, svarade hon och himlade med ögonen.
”Thank you for yesterday”, sa Lucy plötsligt, ”efter en läng tystnad.
”You’re welcome”, svarade han automatiskt, ”I had a really good time.”
“Me too, I really needed to get out and have fun”, sa hon och tittade ut och såg solen gå i moln.
Soffbordet började vibrera och skärmen lystes skarpt upp. Lucy tog snabbt upp mobilen och gick med bestämda steg mot sitt rum samtidigt hon svarade.
Liten stund senare kom hon tillbaka, med ett utryck i ansiktet som inte kunde läsas av.
”I need to go and get something from the Post office”, sa hon och gick och satte på sig skorna, ”back in a hour.”
Vad skulle jag göra i en timme i ett hus som jag ingenting vet om?, tänkte Zayn och började gå igenom varje rum. Köket, badrummet och vardagsrummet prickade han av sin lista i huvudet och fortsatte in i gästrummet. Hans kläder låg lite huller om buller på golvet vid väskan. Där inne hade han tittat igenom nästan direkt. Nyfikenheten drog honom till Lucys rum sist av alla. Vågar jag gå in?, tänkte han om och om igen. Tänk om hon kommer tillbaka när jag är i hennes rum? Skulle hon bli ledsen? Irriterad? Eller kasta ut mig? Tankarna for runt någon minut, sedan bestämde han sig och drog ner handtaget.
Zayn möttes av ett litet sovrum som bestod utav vita väggar med trämöbler här och var. Det var väldigt stilrent och vart han än tittade såg han inte ett klädesplagg. Zayn tog några steg in och kunde inte tro sina ögon. Varför sov hon i detta rum som var mindre än själva gästrummet?, frågade han sig och öppnade en dörr till vänster om sängen. Ett stort och ljust badrum gömde sig bakom dörren. Det var nästan identiskt med det andra badrummet i lägenheten.
Zayn stängde igen dörren och tänkte gå ut, när han såg att ena garderobsdörren inte var helt stängd. Han gick med snabba fötter till andra sidan av rummet och la handen på dörrhandtaget, när han såg någonting stort glimra till innanför. Han öppnade tillräckligt så att hans huvud kunde sticka in.
”Holy crap!”, for det ur honom och öppnade upp den andra dörren också, så han kunde få plats.
Han hade kommit till en walk-in-closet som var större än själva sovrummet. Vita skåp prydde varje it av väggarna och från taket hängde det en stor kristallkrona. Vem är Lucy? Frågade Zayn sig själv och snurrade runt på stället för att ta in allt som fanns att se på. Hans ögon fastnade sedan på de ljusrosa klackarna som var placerade på en byrå bredvid en Chanel väska. Han började gå utan att se sig för och snubblade på den silvriga fotpallen som stod i mitten av rummet. Några sekunder senare låg benen på pallen och överkroppen på golvet. Han reste sig försiktigt upp och såg en rödfärgad bok uppslagen på golvet, där han hade legat precis. Zayn försökte slita blicken från boken, men kunde inte undgå den handskrivna texten framför sig. Han visste att det var fel av honom att läsa, men kunde inte ta bort ögonen från den vackra texten. Det var ingen dagbok, utan en sångbok. Hon skrev låttexter. Lucy hade en hemlighet.
“Yeah one day we’ll look back we’ll smile and we’ll laugh. But right now we just cry. Cause it’s so hard to say goodbye.”
Vad ska Lucy häma på posten? Vad fick Zayn att snyggtitta inne i hennes rum? Han tror att han har hittat hennes hemlighet, vad tror ni om det?
Kommer Lucy att få reda på det, eller kommer Zayn tiga?
SORRY SORRY!!! Ska inte bortförklara mig här nu men är SUPER LEDSEN över att delen kom ut nu och inte förra veckan.
Här med ska jag seriöst skärpa mig och lägga ut mist TVÅ delar varje vecka. Men kan inte lova dessa fyra veckor som kommer nu, har prov varje vecka som gör att jag måste plugga och plugga :'(
Hoppas ni förstår att jag har ett eget liv utanför bloggen och tack för er som tittar in dagligen! Ni gör mig på bättre humör! :D
Do you love me? - del 14
”How could I be so stupid?”
Klockan hade blivit halv sex. Tiden hade gott i rasande fart. Lucy hade gått igenom sin enorma garderob flera gånger för att hitta någonting som inte var för mycket och inget som var för vardag. Vilket var väldigt svårt, eftersom hela garderoben är av märkeskläder och inga vardagliga, utan mer sällsynta bland ungdomarna.
Efter många om och men så blev det tillslut en vit Louis Vuitton klänning med en jeansjacka till.
”Casual and pretty”, sa hon och snurrade runt framför spegeln innan hon begav sig ut till hallen och satte på sig de ljusrosa klackarna och gick sedan ner till ingången där Zayn väntade.
Han hade bara varit inne en gång de senaste timmarna och det var förmodligen för att byta om. Hon visste inte vad han hade gjort och brydde sig egentligen inte direkt. Men varför ville han bjuda på middag? Det kan inte bara vara ’tack så mycket’, utan någonting mer. Eller förhastar jag allting? Frågor och ytterligare frågor studsade runt i huvudet på henne när hon såg Zayn stå lutad mot en taxi, utanför.
”What a handsome man”, sa Lucy när hon närmade sig.
Han log ett stort leende, ”yet, not as stunning as you.”
”You’re right. I do look much better than you”, svarade hon och log också.
“Where are we going?”, frågade hon, när de hade åkt en liten stund.
”We’re eating at that restaurant”, berättade Zayn, samtidigt som taxin saktade in och pekade på en restaurang som såg riktig dyr och lyxig ut.
”Say you didn’t…”, började hon men blev avbruten.
”But I did, and remember, it’s not a date.”
“Of course, just two friend who’s eating together at a really luxury restaurant”, babblade hon på samtidigt som Zayn skrattade och himlade med ögonen åt henne.
”Tell something about yourself Zayn. All I know is that you are in this big boy band.”
“I’m nineteen, come from Bradford, I have the best work in the world”, berättade han rent ut, ”I like animals, especially dogs, don’t like water, because I can’t swim and like to hang out with my mates and to see our world. Your turn.”
“Right. My hometown is Cambridge and been homeschooled all my life. Airplanes is my second home. We travel a lot around the world in my family. You could call my family sophisticate. They do what they want, and get always what they want. No matter what”, berättade Lucy utan stop, “I like to cook, shopping and most off all be away from my dearest family.”
“That was quite a story Lucy. But I can’t understand why you want to be away from the people who loves you?”, sa han och fortsatte att äta.
“Well, it’s a really complicated story, and you’ll hear it sometime but today is not the day”, svarade hon. Lucy visste att berätta det nu kunde förstöra vänskapen och kan fortfarande göras i framtiden, men idag var inte rätta dagen att berätta.
“Are you done?”, frågade han, någon timma senare och Lucy nickade som svar, ”okay, so let’s get going.”
De ställde sig upp och Zayn betalade, vilket han hade sagt nästan direkt när de hade kommit innanför dörrarna. Vilket hon inte kunde säga nej till, eftersom detta var hans tillställning.
De var något steg från dörrarna när någon ropade på de, eller rättare sagt, på Lucy. Båda vände sig om för att se en ganska stor man komma gåendes mot de med ett glatt ansikte.
”Long time ago I saw you here Lucy! What have you’ve been up to these day? How’s your parents?”, frågade han på.
“I’ve moved here to London over summer and my parents are the same as usual, apparently”, svarade hon och såg sedan på Zayn som inte fattade så mycket, “Zayn, meet the wonderful owner of this restaurant, Leonard. Leonard meet my friend Zayn”, sa hon och presenterade båda och de skakade händer.
”Nice seeing you Zayn and have a continued nice evening! Tell your father I said hello next time you talk to him, bye!”
“Who was he?”, viskade Zayn både nyfiket och förvirrat när de kom ut på gatan.
”Just a friend to our family. That’s all”, försäkrade hon honom, ”I am serious Zayn!”
Han skakade skrattandes på huvudet, ”he was... weird. Please don’t take me all wrong, but he has some problem”, och Lucy började skratta med honom.
Zayn och Lucy gick lugnt nerför gatan. Det hade börjat mulna på och solen hade påbörjat sin vandring ner mot horisonten igen. Efter en lång promenad hade de kommit in i en blomstrande park. Färgsprakande blommor i rabatter, unga som gamla lövträd här och var. Människor lite var som helst vid trädstammarna eller vid någon damm och gav gäss brödsmulor. Det var verkligen sommar. Fåglarna kvittrade fortfarande, fastän det började bli sent och det var fortfarande behagligt varmt ute.
Zayn och Lucy följde en liten folkmassa, som säkerligen var på väg hemåt, genom parken. Efter några minuter hade människorna vikit av och de hade fortsatt. Några minuter senare hörde de en svag melodi som blivit uppfångad av vinden. Lite längre fram kunde de skymta en folkhop samlad runt någon eller några personer.
Båda kände igen melodin när de kunde urskilja orden från melodin. Det var låten Billionaire. Kunde det bli värre?, tänkte Lucy snabbt och såg på när mannen framförde låten.
“I wanna be a billionaire so fucking bad. Buy all of the things I never had. Uh, I wanna be on the cover of Forbes magazine. Smiling next to Oprah and the Queen.
Oh, every time I close my eyes. I see my name in shining lights. A different city every night. Oh, I swear the world better prepare. For when I’m a billionaire”, sjöng mannen och alla brast ut I stora applåder och lade några mynt i en grå hatt något steg från honom. Bugade sig flera gånger. Man såg hur glad han blev av folket.
”Zayn”, började hon snällt och visade med kroppen att hon ville att han skulle ge honom några pengar, vilket han gjorde.
”Great perfomance!”, utbrast Zayn och gav killen lite pengar.
”Thank you! I’m glad that you liked it”, svarade mannen tillbaka.
Medan grabbarna stod och pratade smått, letade Lucy efter pengar i sin väska och hittade lite. Hon tyckte inte om när hon inte kunde ge när hon gick med föräldrarna, men nu var de inte där och försökte förhindra henne. Vilket hon utnyttjade för fullt.
”Here you go, and thank you for the performance”, sa Lucy och tog hans hand och placerade några sedlar I handen och drog med sig Zayn.
”Have a great evening”, ropade hon efter sig och log stort.
”What’s on your mind Lucy? Your shining like a real star”, frågade han och granskade henne från top till tå.
Han visste inte att hon hade hittat runt hundra pund i sedlar som hon hade gett mannen.
FÖRLÅT för all väntan men här har ni en lång del 14! Kommentera gärna och säg vad ni tycker! Tar till mig vart enda ord ni säger!
De var ute och åt middag... Vad tror ni Zayn tänker på under hela kvällen?
Vad fick Lucy att ge så mycket pengar till en okänd man på gatan?
Do you love me? - del 13
”Hey Lucy! May I come in?”, frågade han och såg snällt på henne.
”Sure”, stammade hon fram och öppnade dörren mer och gick några steg tillbaka så han kunde få plats med sina väskor.
När han hade stigit in, kunde hon fortfarande inte fatta att han var här, ” Shouldn’t you be home with your family, Zayn?”
”Yes, I should be. But the problem is, they’re not home anymore. I left early because they were going on a trip to France”, svarade han och stod och pillade på sin väska.
“Wow, well, okey”, hon visste inte vad hon skulle säga ytterligare.
”And the other thing is, well… It’s really hard to explain.”
“Yes?”, sa hon I ett försökt för att lätta upp stämningen.
”The other problem is, I forgot my key at home”, berättade Zayn och hon fattade nu äntligen varför han var så nervös.
”And you don’t have an extra?”, frågade hon och förstod vad han frågade.
”Yeah, but there in Niall and Liams flats”, svaret hon väntade på. Han undrade om han kunde stanna här tills resten av killarna kom tillbaka. Stackarn, som var tvungen att fråga en tjej som han inte visste så mycket om, tänkte hon.
”I have a guest room you could borrow, if you want too”, sa Lucy och log, “and I can’t imagine you sleeping on the couch.”
“Would you do that for me?”, frågade han förvånat, “I can check in in an hotel of something…”, började han babbla på.
“Zayn, you were brave enough to ask a person you barely know and I agreed. And no I won’t except it or I insist sleeping on the couch. Okey?”, och han nickade som svar. Han kände sig besegrad, tillsvidare.
”So, what have you done these days Lucy? Don’t think Simon let you work?”
“Your right, he sent me home directly”, svarade Lucy och satte sig så hon mötte honom, ”okey, now the rules. First, knock before you enter my room. Second, your mess, you clean and third, please lock the door when you use the bathroom.”
“I’ll do my best”, svarade han och log.
”And here’s a key to my apartment. So you can come in if I’m out”, sa hon samtidigt som hon lade en nickel på soffbordet.
“You never answered my question”, sa Zayn när hon var på väg in till sitt rum för natten.
”I know”, svarade hon, ”Good night Zayn.”
”Why so mysterious?”, sa han mest för sig själv och staplade sin väg till gästrummet.
Han hade rätt, varför var jag tvungen att vara sån här egentligen? Jag brukar alltid vara en öppen bok. Vad har hänt med mig?, var det sista on tänkte innan hon somnade.
~
”I’m not allowed to make breakfast or lunch or anything. Why? I want to do something, so I can feel better about myself. It feels like I’m using you”, sade Zayn efter att hon hade avslagit hans förslag att köpa lunch.
”Guess what, I’m not gonna let you do anything while you live under my roof. So I think you need to take a beep”, att han orkar!, tänkte Lucy och ägnade en snabb blick åt paketet som hade stått på bänken från igår.
Zayn såg blicken hon gav paketet, ”Aren’t you gonna open it?”
”No”, svarade hon spydigt tillbaka och vände sig om, ”why do you even care?”
”If you don’t open it, I’m gonna do it”, offrade han sig och tog paketet I händerna och skakade det försiktigt.
Lucy gick snabba steg mot Zayn och rykte det ur hans händer och lossade sidenbandet. Hon lyfte försiktigt på locken för att sedan se ett par ljusrosa högklackade av Jimmy Choo.
”Wow, those are pretty expensive”, utbrast Zayn och stirrade storögt på skorna när Lucy tog upp de ur kartongen, ”someone wants your attention, really bad.”
“But I’m not gonna wear them”, sa hon tillslut och la tillbaka skorna I kartongen.
”Yes you are”, sa han bestämt, ”because I’m going to take you out for a dinner, and it’s not a date”, och han tog sin väska med kläder och gick ut till hallen, ”going to the gym. Be ready at six o’clock, outside.”
”How could I be so stupid?”
Lucy och Zayn ska ut på middag? Är det verkligen ingen 'date' eller? Vad fick henne att svara så spydigt mot honom? Vad är det med Zayn som gör att han frågar frågor hela tiden?
Tack för kommentarerna! <3
Do you love me? - del 12
”Remember you were the one who wanted to know, and please don’t tell any one not even Harry, Liam, Zayn or Niall. I can trust you right?”, sa hon och såg hur han satt och funderade.
”You can trust me on this Lucy. I promise not to tell anyone”, svarade han och de hjälptes åt tillsammans att fixa ordning den sista väskan.
”I’ll be alright! I promise.”
“And please stay away from the beach”, hade Liam tillagt och alla hoppade in i bilen och åkte iväg.
Lucy kunde inte sluta tänka tillbaka på dagen då hennes enda vänner lämnade henne ensam på Londons gator. Hon hade stått på trottoaren tills bilen inte kunde längre ses. Väntat på gatan, för att se om de kom tillbaka.
När hon flyttade in, hade hon inte haft någonting emot att få vara ensam. Men när hon träffade Louis, Liam, Zayn, Niall och Harry, hade allt förändrats. Hon hade tyckt om deras sällskap, deras gemenskap som gjorde att hon hade känt sig som hemma (inte bokstavligen). Hade vänner som brydde sig och tog hand om varandra, vänner som hon aldrig hade haft. Visst hade hon haft vänner, men inte riktiga. De hade bara varit ute efter berömmelse, pengar, eller något annat. Uppmärksamhet, kanske, hade hon frågat sig själv ibland. Men inte nu längre. Nu tog hon det inte lika illa som förr.
Killarna hade åkt tidigt på måndagen och sedan hade hon gett sig av till Syco kontoret, eftersom ingen skulle vara vid studion. Där hade hon träffat på John som hade skickat hem henne. Order från Simon, hade han svarat när hon hade frågat. Alla ville tydligen att hon skulle ha ledigt och njuta av sommaren.
Lucy kom klampandes in i sin lya igen efter en hektisk dag med lite shopping. Hon slängde in påsarna i garderoben och gick för att sedan kryssa i kalendern. Fyra dagar kvar, tänkte hon, fyra dagar kvar av elände.
När hon gick förbi hallen och in i köket, knackade det plötsligt på dörren. Hon väntade inget besök, och vad hon visste var det inga fler som bodde i själva huset förutom henne och grabbarna. Men hon gick och öppnade dörren i alla fall.
”Package to Miss Hampton”, sa mannen och räckte fram papper och penna som hon skulle skriva på att hon hade mottagit paketet. Hon skrev på och bytte pappret mot ett stort paket, adresserat från hennes föräldrar.
”Why?”, frågade Lucy sig när hon stängde dörren, ”what do they want?”, och ställde det på köksbänken och funderade på om hon skulle öppna det eller inte. Kan vara från farmor, öppna det, sade ena halvan av huvudet. Medan det andra sa någonting helt annat, fjäsk, bara fjäsk från dina föräldrar.
Någon minut senare knackade det på dörren, igen. Hon skyndade sig för att öppna. Det knackade igen. Vem var det nu? Hade postkillen glömt något?, tänkte hon och öppnade försiktigt dörren, rädd för att det kunde vara någon helt annan.
Hon stelnade till när hon såg vem det var. Vad gjorde han är? Skulle inte han komma om några dagar med de andra? Hon såg hur han skruvade obekvämt på sig och hans ögon kunde inte fokusera på något. Han var inte den samma blyga kille som hon hade sett, innan de åkte.
”Hey Lucy! May I come in?”, frågade han och såg snällt på henne.
”Sure”, stammade hon fram och öppnade dörren mer och gick några steg tillbaka så han kunde få plats med sina väskor.
När han hade stigit in, kunde hon fortfarande inte fatta att han var här, ”shouldn’t you be home with your family, Zayn?”
Vad gör Zayn redan 'hemma'? Vad kan det finnas i hennes paket hon fick?
Kommentera vad ni tror...
SORRY, SORRY! för sjukt dålig uppdatering! Jag ska skärpa MIG! LOVAR!!
Do you love me? - del 11
”As soon as one of you has got in from my apartment”, sa hon och lade fram nycklarna på soffbordet så de kunde komma in, ”it’s on the counter under the tv”, och Louis tog nycklarna och alla tre försvann snabbt ut ur rummet där Liam, Lucy och Zayn satt och in i Lucys lägenhet våningen under.
”Can’t he see that she doesn’t love him!”, sa Louis och tog en slurk av sin dricka.
”When did this become a triangle drama?”, sa Harry och tittade på Elena, Stefan och Damon stod och pratade.
Lucy hade hållit för skratt sedan första avsnittet de satte på dagen före. Alla tre hade gett riktigt konstiga kommentarer åt allt möjligt som fanns i serien hela tiden. Liam och Zayn hade dumpat de för att gå och träna och Liam hade schasat ner de till Harrys och Louis lägenhet, eftersom han inte trodde att hans lägenhet inte skulle vara kvar när han kom tillbaka. Vilket var klokt av honom, hade Lucy tänkt.
”So, what are we going to do now?”, frågade Lucy när eftertexter rullade fram.
Niall tittade på klockan för tionde gången på en kvart. Det var någonting som inte stämde, tyckte hon. Deras beteenden hade inte varit densamma de tre senaste timmarna.
”I’m sorry, but we need to go”, sa Harry och Louis och Niall följde hans exempel och reste sig upp och tog sina glas till köket, för att sedan ge sig av.
Vad handlade det där om?, tänkte Lucy och stängde av tv:n. De hade inte ens sagt hej då, tänkte hon samtidigt hon gjorde rent soffan och bordet på smulor.
”Why were they so...?”, frågade hon sig själv och hörde hur hennes mobil började ringa.
”Hello?”, sa hon men ingen svarade. Hon kände inte igen numret som hade ringt. Någon som ringde fel?, tänkte hon och släppte tanken och fortsatte att städa, för att fördriva tankarna.
Det hade gått nästan en och en halv timma utan att ha hört någonting från någon utav killarna, och nu började hon bli orolig i magen. Kanske tycker de inte om mitt sällskap? Kanske de tycker att jag är för svårfångad för att vara deras vän?, tänkte Lucy om och om igen. Eller, eller eller...
Hon orkade inte med längre. Hon var tvungen att få reda på vad de gjorde i denna sekund. så hon hoppade upp på sina ben och gick med snabba steg ut i trapphuset och knackade på dörren till Louis och Harrys lya. Louis var den som öppnade och såg riktigt förvånat på henne när han såg henne stå i dörröppningen. Han kanske trodde att jag var någon annan?, tänkte hon snabbt och log ett fejk leende.
”Hi Lucy! Come on in”, sa han och tog ett steg åt sidan så hon kunde komma in, ”did you want something?”, frågade han på härnäst när dörren var stängd.
”What are you guys up to? You look all so mysterious”, sa hon och såg sedan två väskor ligga halvt packade och kläder lite var som helst på golvet.
”Are you leaving?”, utbrast hon ledsamt och pekade på väskorna på golvet.
”Em, well yes. We’re leaving tomorrow morning”, svarade han och plockade upp kläderna som låg på golvet och la ner det i väskorna.
”What’s why Savan said ‘see ya in two weeks’ right?”, sa hon nu och fattade äntligen varför killarna hade betett sig så konstigt under dagen.
”Yeah, we have been out touring in the U.S about two months and before we start work on our next album, we want to visit are family and friends. Spend some quality time home, you know”, sa han och försökte stänga den.
”What am I going to do the next two weeks then? You guys are supposed to be my work. Well, sort off.”
”Go home, spend time with your family and friends”, svarade han snabbt tillbaka och log.
”That’s not going to happen”, svarade hon och petade elakt på väskan så han inte kunde stänga den.
”What’s the problem?”, frågade han nu och såg upp.
”It’s complicated. Really you don’t want to know.”
”That made me want to hear it even more” och han log sitt finurliga leende.
”Can Harry hear us?”, frågade hon och han skakade på huvudet.
Säg det snabbt och enkelt Lucy, sa hon till sig själv och började, ”I don’t like my family very much. That’s why I work here in London this summer, so I had to move away from them. But they take every chance they’ve got to take me home again. In my family I’m not of age until I turn twenty one”, och hans haka ramlade ner i golvet, ”yes Louis, you heard me right. So technically, they can decide over me two years more than in real life. And they really like to decide over my life.”
”Wow, that’s... I don’t know what to say Lucy. I’m speechless.”
”Remember you were the one who wanted to know, and please don’t tell any one not even Harry, Liam, Zayn or Niall. I can trust you right?”, sa hon och såg hur han satt och funderade.
”You can trust me on this Lucy. I promise not to tell anyone”, svarade han och de hjälptes åt tillsammans att fixa ordning den sista väskan.
Do you love me? - del 10
”Jeez Niall! I don’t know! Non of us know!”, svarade Harry och ställde ner Lucys väska på golvet för att klappa till Niall på armen lätt, men Niall tog betäckning bakom Zayn, så han fick smällen istället.
”Ouch Harry”, sa han och gjorde sig redo att slå tillbaka.
”Zayn, Harry stop. It’s been a long day. We don’t need to ad a fight, right? I’m going to bed if non of you mind”, sa hon och började leta i väskan efter nycklarna.
”Em, Lucy?”, sa Liam lätt och harklade sig.
”Yes?”, sa hon och tittade försiktigt på Liam.
”Simon told us to, sort of, well...”, babblade han på.
”The point?”
”Yes, the point is, he or we don’t want you to be alone tonight. In case something happens.”
”I’m fine. Really. I can take care of myself, thank you”, svarade hon spydigt och tog upp nycklarna.
”And if you said that you said a few seconds ago”, började Louis och tog nycklarna ur hennes hand, ”we could kidnap you”.
Orden ekade i huvudet på Lucy när Louis och Liam hade bokstavligen burit upp henne uppför en trappa och in i, förmodligen, Liams lägenhet. Hade Simon bett killarna att kidnappa mig?, tänkte hon och satt stilla på soffan.
”Why?”, frågade hon om och om igen, men fick aldrig något vettigt svar.
”Like Liam said. We want the best for you. Okey?”, hade Harry sagt och gett henne en rykande kopp te.
Hon satt ensam inne i vardagsrummet, hennes sällskap gjorde antingen mat eller gjorde i ordning madrasser för kvällen. Det som nu kunde underhålla henne var tv:n. Hon hittade ett avsnitt av The Vampire Diaries och fastnade direkt. Hon kunde allt utantill av alla tre säsongerna som man behövde veta. Det hade varit en sak som hon och hennes syster hade delat tillsammans.
”Can I sit?”, frågade Zayn som hade smugit sig fram till den tomma änden av soffan. Hon nickade frånvarandes, helt inne i vad som hände på tv.
”Can we talk?”, frågade han nu och tittade på tv:n och sedan på henne.
Lucy tog fjärrkontrollen och stängde av ljudet på tv:n och vände sig om så hon satt mittemot honom, ”talk”.
”I’m sorry for today. I thought it was a good idéa to go to the beach, but I was wrong. It’s all my fault”, sa han och pillade på filten som låg mellan båda, ”If I don't have asked you, all of this shouldn't have happened.”
Det tog tid innan hon fattade vad han sade. Han bad om ursäkt för någonting han inte hade gjort. Inget av det som hade hänt idag var på grund av honom. Allt hade varit en olycka. En hemsk olycka som ingen hade kunnat förhindra.
”Zayn”, sa hon tillslut efter allt prat från honom, ”it’s not your fault. It never was”, och hon suckade tungt och försökte hitta orden, ”I was the one who decided to go. I was the one who made the decision. It’s my fault and only mine”, sa hon slutligen och en liten tår trillade nerför kinden.
”Don’t cry”, undslapp Zayn som hade sett tåren och sträckte sig efter papper som låg på bordet.
”Thank you”, svarade hon och såg hur han fick fram ett litet leende.
”Your welcome”, svarade han samtidigt när båda hörde ett brak och sedan några som kom springandes in i rummet där de var.
Louis, Harry och Niall kom rusandes in och hoppade in bakom soffan så Liam tydligen inte skulle hitta de. Precis när alla hade krupit bakom, kom Liam rasandes mot oss med tunga steg.
”Where are they?”, frågade han argt.
”Who?”, frågade Zayn tillbaka.
”You know who! I’m gonna...”
”That did they do Liam?”, frågade Lucy snabbt, innan han kunde säga mer utav meningen.
”They ruined the dinner and dessert”, babblade han på och tillslut så fattade han att det var ingen idé. De skulle säkert göra det en annan gång igen, vilket han inte hoppades på.
”Liam, I have the best punishment. Guys you can come out now! Liam won’t hurt you!”, ropade hon ut i rummet och några sekunder senare skakade soffan och flyttades så Louis, Niall och Harry kunde komma fram.
”What about punishment? We didn’t do anything!”, sa Harry och Louis och försökte se oskyldiga ut.
”So, the punishment?”, frågade nu Liam och såg väntandes på Lucy.
”Well, all of you three must see the first season of The Vampire Diaries with me rest of the weekend. And of course you Liam and Zayn are welcome to join us”, sa hon och såg hur de tre brottslingarna skruvade otåligt på sig.
”That’s a girl serie!”, utbrast Louis och såg sur ut och Zayn skrattade åt hans reaktion.
”Fine, when do we start?”, frågade Harry och såg ut som vanligt igen.
”As soon as one of you has got it from my apartment”, sa hon och lade fram nycklarna på soffbordet så de kunde komma in, ”it’s on the counter under the tv”, och Louis tog nycklarna och alla tre försvann snabbt ut ur rummet där Liam, Lucy och Zayn satt och in i Lucys lägenhet våningen under.
