”Are you coming to the masquerade?”, frågade hon sedan för att ändra samtalsämne.

”Why wouldn’t I, I’d like to see everyone’s faces when they see you in that dress”, svarade han glatt och pekade på pappret med klänningen. 

“I’m going out”, ropade Lucy medan hon rusade nerför trappan och ut genom huvudentrén.

”What’s the rush?”, frågade Carlisle och tittade upp från bilen.

”I’m going out a bit…”, svarade hon och la blicken på bilen, ”…and what is that?”

“Think fast”, sade han och kastade snabbt någonting mot henne.

En nyckelknippa hade hon något senare i sin hand, ”what should I do with these?” frågade hon och höll upp de mot Carlisle.

”Your new ride”, svarade han samtidigt som han öppnade förardörren.

Bilen svävade ovanför marken när den susade förbi på vägarna. Lucy satt nöjt bakom ratten och styrde bort från allt och alla. Bort från staden och ut mot ingenstans.

   Efter ytterligare några mil bakom sig, svängde hon slutligen upp på en parkering. Hon stängde av och hoppade ur bilen och satte av mot en vandringsled som ledde till hennes destination.

   Rop och skratt hördes högre desto längre hon gick. Solen började sippra genom trädkronorna som omgav henne. Snart var hon framme vid skogens slut och framför henne låg ett vattenbryn med en vit sandstrand. Stora som små var där och försökte få sig en bränna och leka i det svala vattnet.

   Lucy gick längs kanten som skiljde stranden från skogen medan hon blickade ut mot några ungdomar som stod på en brygga och försökte se coola ut. Hon tittade på de igen och tyckte känna igen några ansikten. Det var hennes systers gamla vänner. Vännerna som inte hade brytt sig när deras bästa vän hade drunknat mitt framför ögonen på dem.

   Hon fortsatte upp sedan på bergkanten och började långsamt klättra uppför. Väl uppe tog hon drygt tio steg och stod framför en vit granitsten som hade bokstäver inristade.

Here lies

Melissa Hampton

 2 November 1992 - 5 July 2011

A beloved daughter, sister and friend

”Miss you like hell sis”, viskade Lucy fram medan tårar strömmade nerför hennes kinder.

   Hon satte sig på sina bara knän och drog bort ogräs runt stenen medan tårar fortsatte att komma oavbrutet.  

”There has been one year without your laugh and your funny comments about boys”, sa hon och snyftade, “I can’t stop thinking that it should be me who lies here and not you. You were the perfect daughter I never will be. You loved to get spoiled and be in the center, but I am not you.”

   Efter det sista ordet brast det för henne. Tårar forslade hejdlöst medan hon tog fram en liten bukett ur väskan och lade den framför stenen. Liljor och orkidéer, Melissas favorit blommor från trädgården, lyste upp omgivningen.

   Minuterna kröp långsamt fram när Lucy sakta försökte ta sig samman. Hon hasade sig nerför bergskanten med ögonen riktade mot ett gammalt träd som låg några meter från vattengrynet. Vinden greppade tag i trädkronans grenar och släpade dem försiktigt i vattenytan. Det var en underbar utsikt med blå himmel och vågor som slog mot strandkanten.

Lucy grävde fram sin textbok och penna och drog ett djupt andetag innan hon satte igång och skrev.

   ”I will always remember you”, viskade hon slutligen fram och en ensam tår rann nerför hennes kind. 

Vad hände här? Lucys syter är död sedan ett år tillbaka! 

Det trodde ni inte eller? 

Blev lite kort men ville inte börja på någonting nytt på denna del. Hoppas ni förstår!

Sorry, sorry för det dåliga uppdateringen! 

Ska åka bort i helgen så hoppas på en del nästa vecka så håll utskik för jag är tillbaka!