Föregående: Liams Perspektiv
Hennes skratt ekade i mitt huvud medan jag tittade på mig själv i spegeln. Den orangea färgen var fortfarande kvar. Jag visste jag inte hade tid till att duscha eller fixa håret så jag lät det vara och tog tre steg i taget i trappan för att fortare komma till hallen och ut till bilen. Samtidigt ser jag Zayn försöker komma ikapp mig och medan vi ser de andra hoppa in i bilen.
_________________________________________________________

Therese Perspektiv

Nu satt jag i ett rum bredvid och försökte lyssna till intervjun de gjorde. Den var inte intressant. Den var som alla andra. Reportern ställde alltid samma frågor, ”hur mår ni?”, ”tycker ni om era fans?”, ”vad håller ni på med just nu?” och standard frågan ”vem är singel?” Ingen vill veta något nytt. Alla vill höra samma svar om och om igen. Ingen bryr sig om likadana svar, bara de får sin ”story” till det de nu arbetar med. Reportrarna vill bara ha pengar och bryr sig inte om de läcker viktig information och sedan sårar kändisarna.
”Jag måste bara fråga, varför är ni täckta med färg?” Hörde jag någon fråga på andra sidan av väggen.
”Jo du ser vi hade ett litet gräl och så spårade det ut lite som du kanske ser” Hörde jag Niall säga så naturligt som möjligt och få det att låta trovärdigt för att vara en ren lögn.
Att de ljög om en sådan sak kan jag inte tro. Jag kunde inte tro på det. De hade ljugit inför en eller flera reportrar på en intervju som kanske kommer vara i en tidning eller ännu värre, sändas på internet och tv. Orden hoppas de går på det snurrade i mitt huvud när Paul steg in i rummet.

”Det var Therese du hette eller?” Frågade Paul och satte sig i den slitna lädersoffan, bredvid mig.
”Japp det är mitt namn”
”Vet du vad som hände i huset förut”
”Lova att inte bli arg om jag berättar vem det var”
”Okej, jag lovar” sa Paul och tittade på mig med hans skarpa blick.
”Det var jag” sade jag lågt och kände hur stämningen slappnades av i rummet.
Paul trodde säkert inte på mig. Hur kunde jag vara så dum att berätta för honom, deras säkerhetsvakt. Varför kunde jag aldrig vara tyst med mina hemligheter?
”Var det du?” Skrattade han fram mellan sina skrattattacker. Vad hade precis hänt? Skrattar Paul åt mig? Han skulle bli arg på mig. Skämma ut mig och skicka hem mig igen. Men nej, jag hade tydligen fel i allting som jag tänkte på. Han var inte så tuff som jag trodde. Paul var en riktig go gubbe som hard turen att få arbeta med dessa fem underbara killar.

Snabba fotsteg hördes i rummet mittemot. Inga röster längre. Bara Pauls skratt hördes.
”Sch Paul, tyst, de kommer” försökte jag viska fram så att han hörde.
”Paul, snälla berätta inte för killarna! De kommer döda mig om de får reda på att det var jag!”
”Vad ska vi inte få reda på?” Frågade Niall som kom gåendes med de andra hack i häl.
”Inget” sade både jag och Paul samtidigt.
”Jaha, vad ni är hemlighetsfulla idag då” Sa Harry och suckade tungt med nyfikna ögon som nästan hoppade ur sina hålor.
De var så gulliga i den orangea färgen som de hade överallt. De såg inte kloka ut. Tur att de inte inte hörde vad jag och Paul pratade om tänkte jag för mig själv när vi satte oss i bilen och åkte.

”Paul, kan du ta ett kort på oss alla?” Frågade Harry med ett leende.
”Visst kan jag det” sade Paul med en konstig blick när han parkerade bilen på uppfarten. Harry tog upp kameran och gav den till Paul.
Varför ville Harry ta ett kort på oss alla? Nu?
_________________________________________________________

Vad tror ni Harry har i kikarn?? Kommentera vad ni tror och den som får rätt kan få en roll !! :D