Kapitel 37
Föregående:
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
________________________________________________________________________
”Hej mamma” Sa jag irriterat.
”Hej gumman! Hur är det? Har du det bra? Vad har ni gjort för något?” Frågade hon ivrigt.
”Vi har gjort lite allt möjligt.” Sa jag och styrde mina ben upp till övervåningen så jag kunde prata ostört.
”Störde jag gumman? Du låter lite sur.”
”När skulle du berätta att jag hade en halvbror?” Skrek jag nästan i telefonen. Det blev tyst i andra änden. Hon måste ha tappat orden.
”Varför berättade du aldrig att du bodde i England och hade en familj? Skrek jag nu med tårar rinnandes nerför kinderna.
”Jag försökte göra det bästa för de, för oss.” Sa hon nu i andra änden.
”Men du kunde ha nämnt att jag hade en bror!”
”Jag älskar dig!” Viskade hon. ”Allt jag gjorde var för att skydda dig.”
”Skydda mig? Om du verkligen älskar mig mamma så skulle du ha berättat sanningen. Du säger alltid att man inte ska sprida lögner omkring sig men det är det du har gjort. Spridit lögner för att kunna gömma sig bakom dom och skämmas. Du skämmas över att du ångrar dig att du lämnade Fredrik och Liam.” Sa jag och avbröt samtalet. Jag hatade att bråka med mamma men nu hade hon gjort mig riktigt illa. Hur kunde ens närmaste ljuga för en?
Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen med tårar rinnandes hejdlöst nerför mitt ansikte. Jag orkade inte med detta längre. Hur kunde hon? Hon var den jag kunde lita på, av alla människor i världen, var det just hon som var tvungen att såra mig? Tårarna rann hejdlöst. Jag var i chocktillstånd. Varför hållde hon något sådant hemligt för mig?
”Therese? Är det du? Frågade någon. Jag satt hoptryckt vid hörnet och grät.
”Vad har hänt? Sa han nu oroligt. De satte sig på varsin sida om mig och sade inget mer. Jag svarade inte. Jag visste inte vilka ord som skulle hoppa ur munnen. Om änns rösten skulle bära dom.
Vi satt där i en evighet kändes det som. Jag satt i Louis famn på golvet. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende. Jag kände en liten våg av värme komma som sköljde bort lite av det tråkiga och irriterande samtalet jag hade nyss.
Jag drog mig ur Louis mysiga famn och ställde mig försiktigt upp. Huvudet värkte och jag såg hemsk ut i spegeln som satt på väggen på andra sidan av rummet. Louis ställde sig upp i bakgrunden när jag såg mig själv i spegeln. Ögonen var uppsvällda, kinderna blossade rött. Jag såg hemskt ut men kunde inte göra någonting åt det.
”Therese, vad har hänt?” Frågade nu Louis och tittade in i mina ögon.
Vad skulle jag säga? Jag fick precis på att mina mamma har ljugit för mig om att jag har en bror. Tro inte det.
”Jag och mamma bråkade. Hon ringde och...” Jag kunde inte fortsätta. Tårarna började igen. Jag kände två starka armar krama om mig. Det kändes riktigt skönt att ha honom här med mig.
”Vill inte bryta all gullgull men ni måste skynda på lite.” Sa Niall som stod vid dörren och tittade på oss. När han mötte min blick ryckte han till och muttrade. ”Jag ska se om de andra är klara.” Och så var han borta.
Vi var ensamma igen. ”Du vet att vi måste åka.” Sa sedan Louis. ”Jag kom upp för att se om du var här och skulle säga att de andra vill åka till hotellet.”
Jag suckade och följde efter Louis nerför trappan till de andra som stod i hallen och väntade otåligt. Jag såg ett block ligga på köksbordet så jag gick snabbt dit och skrev ner mitt och mammas nummer. Efter allt hon har gjort så var hon tvungen att prata med Fredrik igen efter alla dessa år.
Jag gick ut till de andra och tog på jackan och skorna utan att möta någons blick. Jag sade ett snabbt hej då och tack för allt, grattis igen. Och så var vi utanför huset. Alla slängde oroliga blickar mot mitt håll hela vägen till hotellet och jag orkade inte bry mig. Om de ville veta något så fick de prata med Louis. Jag skulle inte kunna säga det inför Liam för då skulle hela sanningen kunna komma ut och det ville jag inte.
Vi kom fram till ett hotell och checkade in. Det blev jag och Louis som delade rum. Jag visste inte om jag skulle klara av att sova ensam i natt efter dagens aktiviteter.
Det knackade på dörren. Louis öppnade och jag kunde höra hur killarna frågade honom hur det var med mig. Jag hade inte pratat med någon under hela kvällen. Jag hade suttit och stirrat på skärmen på mobilen där ett meddelande från ett okänt numer hade skrivit:
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Här kommer en lång och spännande del! Vad tror ni kommer hända härnäst?
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Mamma <3
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
________________________________________________________________________
”Hej mamma” Sa jag irriterat.
”Hej gumman! Hur är det? Har du det bra? Vad har ni gjort för något?” Frågade hon ivrigt.
”Vi har gjort lite allt möjligt.” Sa jag och styrde mina ben upp till övervåningen så jag kunde prata ostört.
”Störde jag gumman? Du låter lite sur.”
”När skulle du berätta att jag hade en halvbror?” Skrek jag nästan i telefonen. Det blev tyst i andra änden. Hon måste ha tappat orden.
”Varför berättade du aldrig att du bodde i England och hade en familj? Skrek jag nu med tårar rinnandes nerför kinderna.
”Jag försökte göra det bästa för de, för oss.” Sa hon nu i andra änden.
”Men du kunde ha nämnt att jag hade en bror!”
”Jag älskar dig!” Viskade hon. ”Allt jag gjorde var för att skydda dig.”
”Skydda mig? Om du verkligen älskar mig mamma så skulle du ha berättat sanningen. Du säger alltid att man inte ska sprida lögner omkring sig men det är det du har gjort. Spridit lögner för att kunna gömma sig bakom dom och skämmas. Du skämmas över att du ångrar dig att du lämnade Fredrik och Liam.” Sa jag och avbröt samtalet. Jag hatade att bråka med mamma men nu hade hon gjort mig riktigt illa. Hur kunde ens närmaste ljuga för en?
Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen med tårar rinnandes hejdlöst nerför mitt ansikte. Jag orkade inte med detta längre. Hur kunde hon? Hon var den jag kunde lita på, av alla människor i världen, var det just hon som var tvungen att såra mig? Tårarna rann hejdlöst. Jag var i chocktillstånd. Varför hållde hon något sådant hemligt för mig?
”Therese? Är det du? Frågade någon. Jag satt hoptryckt vid hörnet och grät.
”Vad har hänt? Sa han nu oroligt. De satte sig på varsin sida om mig och sade inget mer. Jag svarade inte. Jag visste inte vilka ord som skulle hoppa ur munnen. Om änns rösten skulle bära dom.
Vi satt där i en evighet kändes det som. Jag satt i Louis famn på golvet. Våra blickar möttes och han log ett svagt leende. Jag kände en liten våg av värme komma som sköljde bort lite av det tråkiga och irriterande samtalet jag hade nyss.
Jag drog mig ur Louis mysiga famn och ställde mig försiktigt upp. Huvudet värkte och jag såg hemsk ut i spegeln som satt på väggen på andra sidan av rummet. Louis ställde sig upp i bakgrunden när jag såg mig själv i spegeln. Ögonen var uppsvällda, kinderna blossade rött. Jag såg hemskt ut men kunde inte göra någonting åt det.
”Therese, vad har hänt?” Frågade nu Louis och tittade in i mina ögon.
Vad skulle jag säga? Jag fick precis på att mina mamma har ljugit för mig om att jag har en bror. Tro inte det.
”Jag och mamma bråkade. Hon ringde och...” Jag kunde inte fortsätta. Tårarna började igen. Jag kände två starka armar krama om mig. Det kändes riktigt skönt att ha honom här med mig.
”Vill inte bryta all gullgull men ni måste skynda på lite.” Sa Niall som stod vid dörren och tittade på oss. När han mötte min blick ryckte han till och muttrade. ”Jag ska se om de andra är klara.” Och så var han borta.
Vi var ensamma igen. ”Du vet att vi måste åka.” Sa sedan Louis. ”Jag kom upp för att se om du var här och skulle säga att de andra vill åka till hotellet.”
Jag suckade och följde efter Louis nerför trappan till de andra som stod i hallen och väntade otåligt. Jag såg ett block ligga på köksbordet så jag gick snabbt dit och skrev ner mitt och mammas nummer. Efter allt hon har gjort så var hon tvungen att prata med Fredrik igen efter alla dessa år.
Jag gick ut till de andra och tog på jackan och skorna utan att möta någons blick. Jag sade ett snabbt hej då och tack för allt, grattis igen. Och så var vi utanför huset. Alla slängde oroliga blickar mot mitt håll hela vägen till hotellet och jag orkade inte bry mig. Om de ville veta något så fick de prata med Louis. Jag skulle inte kunna säga det inför Liam för då skulle hela sanningen kunna komma ut och det ville jag inte.
Vi kom fram till ett hotell och checkade in. Det blev jag och Louis som delade rum. Jag visste inte om jag skulle klara av att sova ensam i natt efter dagens aktiviteter.
Det knackade på dörren. Louis öppnade och jag kunde höra hur killarna frågade honom hur det var med mig. Jag hade inte pratat med någon under hela kvällen. Jag hade suttit och stirrat på skärmen på mobilen där ett meddelande från ett okänt numer hade skrivit:
Om du vill något är det bara att slå en signal.
P.s Du skall inte få den tunga bördan att få berätta för Liam.
P.s Du skall inte få den tunga bördan att få berätta för Liam.
Jag stängde ner meddelandet snabbt så de inte skulle få se och lade mobilen på bordet och blickade bort mot hörnet där allihopa stod. Alla såg riktigt oroliga ut. Det tärde på mig att se dessa fem killar ledsna och oroliga för min skull. Tillslut så orkade jag inte se på de längre. Jag hoppade upp ur sängen och omfattade allihopa i en stor kram. Alla kramade om mig och molnen som hade vilat över mig löstes försiktigt upp.
________________________________________________________________________
Här kommer en lång och spännande del! Vad tror ni kommer hända härnäst?
Kapitel 36
Föregående:
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Vad gjorde hon på bilderna? Mamma har aldrig nämnt om en man i sitt tidigare liv, inte ens att hon hade en riktig familj. Varför har hon inte sagt något för mig?
”Sa du hon hette Ruth?” Frågade jag försiktigt farmorn.
”Ja, Ruth Olson.” Svarade hon.
Sa hon precis Ruth Olson? Så heter min mamma. Okej, när jag kommer hem så måste hon förklara sig tänkte jag och lyfte upp blicken för att sedan se Fredrik försöka balansera för många koppar och tallrikar. Det såg ut som om han skulle strax ramla med allt porslin. ”Behöver du hjälp Fredrik?” Frågade jag och ställde mig upp för att hjälpa till.
”Tack Therese, det skulle jag behöva.” Sa han och gav mig några tallrikar att bära till köket. När vi hade hämtat all disk från vardagsrummet så tog jag chansen medan vi var ensamma.
”Varför reagerade du så på mitt namn?” Frågade jag nyfiket.
”Jag fick något i ögat bara.” Sa han.
Jag skulle inte ge upp än. ”Varför stirrade du på mig när vi kom?”
Fredrik skruvade lite lätt på sig. ”Du var lite lik någon jag kände.”
”Menar du Ruth?” Jag fick tvinga mig att säga dessa ord.
”Vad vill du Therese?” Sa han och tittade upp och mötte mig.
Jag tittade mig omkring för att se så ingen annan var i närheten och lyssnade. Jag sänkte rösten. ”Ruth är min mor.” Nu stirrade han på mig och det började bli lite läskigt. Det var som om han hade gått in i chock. Han rörde sig inte, blinkade inte. Men han andades fortfarande.
”Vad säger du?” Sa han nu seriöst.
”Kvinnan som är på kort i fotoalbumen är Ruth Olson och hon är min mamma.” Sa jag nu för att han skulle förstå.
”Jag tyckte väl att du verkade bekant.” Sa Fredrik och studerade mig noga.
”Du har hennes leende och skratt. Du är mycket lik din mor din.” Sa han och sedan mumlade något mycket lågt som jag inte kunde höra.
”Vad sa du?”
”Vet du vem som är din far?” Viskade han när någon gick förbi dörren. Jag skakade på huvudet som svar. Jag kunde se att det var inte det svar han ville ha.
”Hur gammal är du?” Frågade han sedan.
Jag var väl tvungen att säga nu då tänkte jag och satte igång för att få det överstökat.
”Jag fyllde 16 år för några dagar sedan.” Sa jag och satte igång med att fortsätta skölja av tallrikarna.
Jag kunde se på Fredrik att han försökte bearbeta all denna information som jag också försökte smälta men en enda tanke satt fast i mitt huvud. Det var som ett löv på ett träd, det ville inte ge med sig. Liam Payne var min halvbror. Efter all fakta jag fick av Liams farmor så kunde jag fastställa att jag och Liam Payne var släkt. Jag, släkt med en kändis som var min idol. Jag är ihop med en utav mina idoler. Livet är helt sjukt just nu.
”Hm, Therese?” Sa Fredrik.
”Vad är det” Frågade jag lite irriterat.
”Han din mor pratat någonsin om mig och Liam? Om...”
Jag skakade ledsamt på huvudet. ”Hon pratade aldrig om sitt tidigare liv. Iallafall inte när hon tydligen bodde här i England och hade en familj.” Sade jag lite sårat och sjönk ner på en köksstol. Fredrik gick fram och tillbaka i köket. Det var som om han brottades på insidan om han skulle säga någonting eller inte.
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
___________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer hända?
Blir glad över era kommentarer! Fortsätt så, så kommer det snabbare upp nya delar! :D
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
___________________________________________________________________________ Vad gjorde hon på bilderna? Mamma har aldrig nämnt om en man i sitt tidigare liv, inte ens att hon hade en riktig familj. Varför har hon inte sagt något för mig?
”Sa du hon hette Ruth?” Frågade jag försiktigt farmorn.
”Ja, Ruth Olson.” Svarade hon.
Sa hon precis Ruth Olson? Så heter min mamma. Okej, när jag kommer hem så måste hon förklara sig tänkte jag och lyfte upp blicken för att sedan se Fredrik försöka balansera för många koppar och tallrikar. Det såg ut som om han skulle strax ramla med allt porslin. ”Behöver du hjälp Fredrik?” Frågade jag och ställde mig upp för att hjälpa till.
”Tack Therese, det skulle jag behöva.” Sa han och gav mig några tallrikar att bära till köket. När vi hade hämtat all disk från vardagsrummet så tog jag chansen medan vi var ensamma.
”Varför reagerade du så på mitt namn?” Frågade jag nyfiket.
”Jag fick något i ögat bara.” Sa han.
Jag skulle inte ge upp än. ”Varför stirrade du på mig när vi kom?”
Fredrik skruvade lite lätt på sig. ”Du var lite lik någon jag kände.”
”Menar du Ruth?” Jag fick tvinga mig att säga dessa ord.
”Vad vill du Therese?” Sa han och tittade upp och mötte mig.
Jag tittade mig omkring för att se så ingen annan var i närheten och lyssnade. Jag sänkte rösten. ”Ruth är min mor.” Nu stirrade han på mig och det började bli lite läskigt. Det var som om han hade gått in i chock. Han rörde sig inte, blinkade inte. Men han andades fortfarande.
”Vad säger du?” Sa han nu seriöst.
”Kvinnan som är på kort i fotoalbumen är Ruth Olson och hon är min mamma.” Sa jag nu för att han skulle förstå.
”Jag tyckte väl att du verkade bekant.” Sa Fredrik och studerade mig noga.
”Du har hennes leende och skratt. Du är mycket lik din mor din.” Sa han och sedan mumlade något mycket lågt som jag inte kunde höra.
”Vad sa du?”
”Vet du vem som är din far?” Viskade han när någon gick förbi dörren. Jag skakade på huvudet som svar. Jag kunde se att det var inte det svar han ville ha.
”Hur gammal är du?” Frågade han sedan.
Jag var väl tvungen att säga nu då tänkte jag och satte igång för att få det överstökat.
”Jag fyllde 16 år för några dagar sedan.” Sa jag och satte igång med att fortsätta skölja av tallrikarna.
Jag kunde se på Fredrik att han försökte bearbeta all denna information som jag också försökte smälta men en enda tanke satt fast i mitt huvud. Det var som ett löv på ett träd, det ville inte ge med sig. Liam Payne var min halvbror. Efter all fakta jag fick av Liams farmor så kunde jag fastställa att jag och Liam Payne var släkt. Jag, släkt med en kändis som var min idol. Jag är ihop med en utav mina idoler. Livet är helt sjukt just nu.
”Hm, Therese?” Sa Fredrik.
”Vad är det” Frågade jag lite irriterat.
”Han din mor pratat någonsin om mig och Liam? Om...”
Jag skakade ledsamt på huvudet. ”Hon pratade aldrig om sitt tidigare liv. Iallafall inte när hon tydligen bodde här i England och hade en familj.” Sade jag lite sårat och sjönk ner på en köksstol. Fredrik gick fram och tillbaka i köket. Det var som om han brottades på insidan om han skulle säga någonting eller inte.
Jag var fortfarande i köket med Fredrik när mitt ben började vibrera. Jag halade upp mobilen ur fickan. Vem ville få tag på mig? Tänkte jag och såg vad det stod på skärmen.
Mamma <3
Vad ville hon nu då? Det var riktigt olägligt att just hon skulle ringa precis när jag hade fått reda på att jag hade en bror. Jag hade ett syskon. Och inte vem som helst, utan den kända Liam Payne från pojkbandet One Direction. Hur kunde mitt liv vändas upp och ner så snabbt?
___________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer hända?
Blir glad över era kommentarer! Fortsätt så, så kommer det snabbare upp nya delar! :D
Kapitel 35
Föregående:
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade på mig med chockade ögon.
__________________________________________________________________________
Vi stod där i hallen. Hans blick var fäst i min. Varför stirrade han på mig? Hade han inget bättre för sig?
Efter någon minut kom han tillbaka och sträckte ut sin hand. Vi skakade våra händer och hälsade.
”Jag heter Therese Olson.” Han ryckte till lite när han hörde mitt efternamn.
”Trevligt att träffas Therese. Jag är Fredrik.” Sa Fredrik och visade med handen att jag skulle följa efter de andra till vardagsrummet. Vi pratade lite mer och jag grattade honom.
Varför stirrade Liams pappa,Fredrik, på mig? Såg jag konstig ut i mina kläder? Luktade jag konstigt? Varför ryckte han till på mitt efternamn?
Jag hälsade på allihopa som var i huset. Många släktingar var där och alla hade roligt. Liam var på så bra humör att han nästan ville skrika. Jag kände att jag fick blickar lite då och då utav Louis. De andra njöt och slappnade av. Nytt folk kom och andra gick. Det pågick samtal om allt mellan himmel och jord. De flesta ville veta vem jag var och hur jag kände Liam och resten av killarna. Det var ett trevligt sällskap allihop. Tänk om man kunde ha en sådan här släkt. Vad kul det skulle ha varit.
Liams farbror kom ut med en tårta till vardagsrummet där alla var samlade. Vi hurrade fyra gånger och sedan blåste Fredrik ut ljusen. Några skrattade, andra stod och log som ett fån.
Det var en tårta av massvis av choklad och bär. Hallon och blåbär utgjorde ett år, 45. Fredrik fyllde 45 år. Han fyllde jämt. Det var därför killarna, mest Liam, ville komma upp hit till Wolverhampton och gratta honom. Den var helt utsökt. Allting smälte i munnen på mig. Det var jätte gott.
”Vill du ha en rundtur?” Frågade Liam som nu stod bredvid mig.
”Javisst.” Svarade jag och ställde mig upp och följde efter honom. Vi gick sakta runt. Han visade mig alla rum.
Nu hade vi hamnat på övervåningen och han öppnade en dörr försiktigt. Rummet var en liten studio. Några instrument som gitarr och keyboard. Flera olika mikrofoner stod här och var med hörlurar till som hängde på stativen.
”Herregud! Är detta ditt?” Frågade jag och tittade på allt som fanns i rummet. Här fanns allt man behövde för att skriva låtar och sedan spela in melodier.
Han skrattade åt min reaktion. ”Ha ha, ja det är mitt. Iallafall innan jag flyttade hemifrån.” Sa han medan han pillade med en mikrofon.
”Skriver du egna låtar eller spelar något?” Frågade jag och satte mig ner vid ett keyboard.
”Bara om det är till vårat nästa album men inte annars. Men du då? Spelar du något instrument?” Sa Liam sedan för att få bort fokusen på honom.
”Jag kan spela lite allt möjligt.” Sa jag och tryckte på knappen så den startades.
Jag flyttade på mig så Liam kunde få plats bredvid och ställde in ljudet så det skulle låta fint och inte falskt. Han satte sig ner försiktigt och jag började spela mjukt på en melodi. Jag satt och njöt utav tystnaden när jag spelade och kände Liams nyfikna blick på mig.
”Har du komponerat melodin helt själv?” Frågade Liam och jag nickade. Han såg beundransvärt över keyboarden och sedan på mig.
”Det var riktigt vackert.” Sade han och kramade om min hand.
”Det var helt underbart.” Sa någon i dörröppningen. Både jag och Liam skrämdes av gestalten. Louis kom in och mötte oss.
”Fredrik letar efter dig Liam. Han ville att du skulle komma och säga hej då till några som skulle åka.”
”Kan inte låta pappa vänta då.” Sa Liam och reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Hur länge stod du där?” Frågade jag honom och stängde av keyboarden.
”Tillräckligt länge för att kunna säga att min flickvän är underbar på att komponera melodier. Det var helt magiskt.”
”Tackar tackar” Sa jag och kramade om honom och styrde sedan stegen ner till vardagsrummet som hade tömts med folk.
Det var inte många kvar när vi kom ner. Jag slog mig ner bredvid Liams vänliga farmor som satt och bläddrade försiktigt i ett gammalt fotoalbum. Vi satt där och pratade samtidigt som vi bläddrade sida efter sida. Konstigt nog var det samma personer på bilderna hela tiden. En liten bebis och Fredrik, en bebis och en kvinna. Kvinnan var på många av bilderna. Hållde om Liam, pussade honom på kinden, busade, lekte med honom på bilderna.
”Vem är hon på alla bilderna?” Frågade jag Liams farmor tillslut och pekade på en bild med kvinnan på.
”Kära du, det är Liams mamma, Ruth. De nämner henne inte så mycket längre. Hon var en rar och snäll kvinna som älskade sin man och son. Men ingen vet varför hon gav sig av och aldrig återvände.” Sa hon ledsamt och fortsatte bläddra vidare. Farmorn hade haft vänliga tankar om henne så varför hade Ruth gett sig av?
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad ni tycker! Snälla :)
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade på mig med chockade ögon.
__________________________________________________________________________
Vi stod där i hallen. Hans blick var fäst i min. Varför stirrade han på mig? Hade han inget bättre för sig?
Efter någon minut kom han tillbaka och sträckte ut sin hand. Vi skakade våra händer och hälsade.
”Jag heter Therese Olson.” Han ryckte till lite när han hörde mitt efternamn.
”Trevligt att träffas Therese. Jag är Fredrik.” Sa Fredrik och visade med handen att jag skulle följa efter de andra till vardagsrummet. Vi pratade lite mer och jag grattade honom.
Varför stirrade Liams pappa,Fredrik, på mig? Såg jag konstig ut i mina kläder? Luktade jag konstigt? Varför ryckte han till på mitt efternamn?
Jag hälsade på allihopa som var i huset. Många släktingar var där och alla hade roligt. Liam var på så bra humör att han nästan ville skrika. Jag kände att jag fick blickar lite då och då utav Louis. De andra njöt och slappnade av. Nytt folk kom och andra gick. Det pågick samtal om allt mellan himmel och jord. De flesta ville veta vem jag var och hur jag kände Liam och resten av killarna. Det var ett trevligt sällskap allihop. Tänk om man kunde ha en sådan här släkt. Vad kul det skulle ha varit.
Liams farbror kom ut med en tårta till vardagsrummet där alla var samlade. Vi hurrade fyra gånger och sedan blåste Fredrik ut ljusen. Några skrattade, andra stod och log som ett fån.
Det var en tårta av massvis av choklad och bär. Hallon och blåbär utgjorde ett år, 45. Fredrik fyllde 45 år. Han fyllde jämt. Det var därför killarna, mest Liam, ville komma upp hit till Wolverhampton och gratta honom. Den var helt utsökt. Allting smälte i munnen på mig. Det var jätte gott.
”Vill du ha en rundtur?” Frågade Liam som nu stod bredvid mig.
”Javisst.” Svarade jag och ställde mig upp och följde efter honom. Vi gick sakta runt. Han visade mig alla rum.
Nu hade vi hamnat på övervåningen och han öppnade en dörr försiktigt. Rummet var en liten studio. Några instrument som gitarr och keyboard. Flera olika mikrofoner stod här och var med hörlurar till som hängde på stativen.
”Herregud! Är detta ditt?” Frågade jag och tittade på allt som fanns i rummet. Här fanns allt man behövde för att skriva låtar och sedan spela in melodier.
Han skrattade åt min reaktion. ”Ha ha, ja det är mitt. Iallafall innan jag flyttade hemifrån.” Sa han medan han pillade med en mikrofon.
”Skriver du egna låtar eller spelar något?” Frågade jag och satte mig ner vid ett keyboard.
”Bara om det är till vårat nästa album men inte annars. Men du då? Spelar du något instrument?” Sa Liam sedan för att få bort fokusen på honom.
”Jag kan spela lite allt möjligt.” Sa jag och tryckte på knappen så den startades.
Jag flyttade på mig så Liam kunde få plats bredvid och ställde in ljudet så det skulle låta fint och inte falskt. Han satte sig ner försiktigt och jag började spela mjukt på en melodi. Jag satt och njöt utav tystnaden när jag spelade och kände Liams nyfikna blick på mig.
”Har du komponerat melodin helt själv?” Frågade Liam och jag nickade. Han såg beundransvärt över keyboarden och sedan på mig.
”Det var riktigt vackert.” Sade han och kramade om min hand.
”Det var helt underbart.” Sa någon i dörröppningen. Både jag och Liam skrämdes av gestalten. Louis kom in och mötte oss.
”Fredrik letar efter dig Liam. Han ville att du skulle komma och säga hej då till några som skulle åka.”
”Kan inte låta pappa vänta då.” Sa Liam och reste sig upp och gick ut ur rummet.
”Hur länge stod du där?” Frågade jag honom och stängde av keyboarden.
”Tillräckligt länge för att kunna säga att min flickvän är underbar på att komponera melodier. Det var helt magiskt.”
”Tackar tackar” Sa jag och kramade om honom och styrde sedan stegen ner till vardagsrummet som hade tömts med folk.
Det var inte många kvar när vi kom ner. Jag slog mig ner bredvid Liams vänliga farmor som satt och bläddrade försiktigt i ett gammalt fotoalbum. Vi satt där och pratade samtidigt som vi bläddrade sida efter sida. Konstigt nog var det samma personer på bilderna hela tiden. En liten bebis och Fredrik, en bebis och en kvinna. Kvinnan var på många av bilderna. Hållde om Liam, pussade honom på kinden, busade, lekte med honom på bilderna.
”Vem är hon på alla bilderna?” Frågade jag Liams farmor tillslut och pekade på en bild med kvinnan på.
”Kära du, det är Liams mamma, Ruth. De nämner henne inte så mycket längre. Hon var en rar och snäll kvinna som älskade sin man och son. Men ingen vet varför hon gav sig av och aldrig återvände.” Sa hon ledsamt och fortsatte bläddra vidare. Farmorn hade haft vänliga tankar om henne så varför hade Ruth gett sig av?
Sedan känner jag igen henne. Efter varje bild blev det mer självklart. Hennes hår, ögon och hennes leende. Till och med hennes dåliga stil med kläder kunde urskilja henne ur mängden. Kunde det vara helt möjligt? Såg jag i syne?
Det var min mamma på bilderna.
________________________________________________________________________
Kommentera och säg vad ni tycker! Snälla :)
Kapitel 34
Föregående:
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet.
________________________________________________________________________
”Vart har ni varit? Klockan är jättemycket!” Ropade Zayn åt oss när vi kom innanför dörren.
Jag sprang upp till rummet och drog fram en väska och lade ner några enkla men snygga kläder, smink och andra nödvändigheter. Jag flög nerför trappan med väskan bakom mig och rusade in i köket.
”Skynda er annars missar ni tåget!” Ropade Paul till Niall och Harry när de slöade sig fram.
”Perrong 3.” Ropade jag till Paul och började gå snabbt till perrongen med Louis bredvid. Ingen hade märkt något. Än. De kanske var för upptagna med att hinna med tåget att de inte tänkte på någonting annat.
”Det var tur” Sa Harry och pustade ut när dörrarna stängdes. Alla var andfådda efter att ha fått sprungit den sista biten för att hinna med tåget som nu rullade sakta från stationen.
”Hitåt allihopa.” Sa Paul och började gå för att hitta platser.
”Din pappa skulle inte blivit glad om vi missade tåget.” Sa Zayn och hakade på efter Paul.
”Sant.” Svarade Liam och gick efter.
Alla satt och vilade. Alla var trötta. Harry, Niall och Liam sov. Zayn läste eller pratade med Paul. Louis satt framför mig och lyssnade på musik och pillade med sin mobil. Jag satt och tittade ut över landskapet som förändrades hela tiden. Jag var uppslukad av mina drömmar när mobilen vibrerade. Det var ett sms av Louis.
Var han inte så påhittig? Han kanske bara är lite trött för att orka tänka.
Jag läste igenom smset och tryckte på skicka. Strax efter vibrerade mobilen igen.
Lycka spred sig inombords och lyfte upp blicken för att möta Louis vackra ögon som tittade på mig. Jag kände hur kinderna hettade till och ett litet leende prydde hans ansikte. Jag mimade ett tack och ett leende på fram på mina läppar och jag rodnade ännu mera.
Tiden gick och gick. Alla var uttråkade. De hade packat med kortlekar, tidningar. Allt utom mat. Niall hade tjatat länge nu om att han var hungrig. Jag hade fått honom i schack ett litet tag nu med att lära han, Liam, Zayn och Harry hur man spelar poker. Det gick väl bra antar jag.
Vi hade spelat en stund nu och grabbarna hade blivit rätt bra på att spela.
”Therese, eller någon annan förlorar så är det eran uppgift att hitta mat på detta förbannade tåg.” Sa Niall och visade sina kort. Han hade en bra hand. Färg. Harry visade sina som var tre tal i nior. Zayn och Liam hade båda två tal.
Alla fem satt och väntade på att jag skulle visa min hand.
”Visa dina kort, kvinna.” Sa Niall irriterat och gav mig en sur blick.
Jag lade ner ett kort i taget. Först ruter kung, sedan klöver ess, hjärter kung, spader ess, klöver kung. Alla bara stirrade på mig när jag hade lagt ner det sista kortet.
”Det var som fan.” Sa Harry och tittade beundransvärt på mina kort och sedan på mig.
”Eftersom jag vann så kan jag dela mitt pris med er alla.” Sa jag och drog fram min väska. Jag rotade igenom den och hittade det jag letade efter.
”Vem är hungrig?” Frågade jag och sträckte upp handen med en påse med smörgåsar i.
Alla glufsade i sig mackorna på ett nafs.
”När fick du tid att göra mackorna?” Frågade Niall och tittade storögt på mig.
”När ni alla vimsade omkring och gjorde andra saker än vad ni skulle göra.” Sa jag och åt upp det sista av min goda macka.
”Vad har du haft i dom?” Frågade Harry.
”En hemlighet som jag inte tänker berätta för er här och nu.” Sa jag och satte i hörlurarna i öronen och satte på musik. Ingen sa så mycket sedan resten av resan.
”Så killar är ni beredda?” Frågade reportern.
”Självklart!” Svarade allihopa samtidigt och reportern började ställa enkla frågor.
Jag satt där ca 5 meter åt sidan bredvid Paul och tittade på intervjun. Alla dessa frågor! Kan dom inte komma på nya? Istället för att köra de gamla om och om igen! Jag blir så trött.
Jag satt i stolen och halvsov när en intressant fråga dök upp.
”Vem är hon är tjejen? Vi vet hon heter Therese och kommer inte härifrån.” Sa hon och visade en bild på mig på skärmen.
Louis tog till orda. ”Therese är en nära vän och spenderar några dagar med oss eftersom vi inte har kunnat göra det på sista tiden.” Louis ljög för reportern. Tänk vad hon kommer att säga när hon får veta det Louis sa var lögn.
”Så den sista frågan grabbar. Vem är single och inte? Vi börjar med dig Harry” Sa hon och vände sig mot honom.
”Single tyvärr.” Sa han och blinkade med ena ögat.
”Flickvän” Svarade Liam och såg lycklig ut.
”Single” Svarade Niall och Zayn samtidigt. Då var det bara Louis kvar. Vad skulle han svara? Jag kunde inte tänka, inte andas. Jag hållde andan när han öppnade munnen och började prata.
”Jag är single men...” Alla vände sina blickar mot honom när han hade uttalat ordet men. ”...träffar någon för stunden.” Avslutade han och log ett litet leende. Hon pratade lite till och avslutade sedan intervjun. Louis hade hela tiden ett leende påklistrat och nu bombade alla honom med frågor.
”Vem är hon?”
”När började ni träffas?”
”Är det någon vi känner?”
”Louis säg vem det är!!” Alla sa frågor hela vägen ut till bilen som skulle ta oss hem till Liams pappa.
”Vill ni veta vem det är?” Frågade Louis tillslut.
”JA!!” Skrek allihopa av nyfikenhet och vände sig om och tittade på Louis.
Louis hade redan en arm om mig så han flyttade sig lite närmre och drog in mig i hans famn. Och sedan pussade han mig lätt på kinden.
Det blev helt tyst i bilen. Alla stirrade på oss. Sedan fick Harry tillbaka rörligheten och drog in mig i en kram eftersom han satt vid min andra sida. Liam och Zayn lade varsin hand på mina axlar och såg allmänt glada ut. Niall gav mig ett gulligt leende och kramade om min fria hand.
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade men inte stirrade på mig med chockade ögon.
________________________________________________________________________
Var tror ni kommer hända? Vad kommer Liams pappa säga till henne?
Här är en lång del med spänning och mycket annat! :D
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet.
________________________________________________________________________
”Vart har ni varit? Klockan är jättemycket!” Ropade Zayn åt oss när vi kom innanför dörren.
Jag sprang upp till rummet och drog fram en väska och lade ner några enkla men snygga kläder, smink och andra nödvändigheter. Jag flög nerför trappan med väskan bakom mig och rusade in i köket.
”Skynda er annars missar ni tåget!” Ropade Paul till Niall och Harry när de slöade sig fram.
”Perrong 3.” Ropade jag till Paul och började gå snabbt till perrongen med Louis bredvid. Ingen hade märkt något. Än. De kanske var för upptagna med att hinna med tåget att de inte tänkte på någonting annat.
”Det var tur” Sa Harry och pustade ut när dörrarna stängdes. Alla var andfådda efter att ha fått sprungit den sista biten för att hinna med tåget som nu rullade sakta från stationen.
”Hitåt allihopa.” Sa Paul och började gå för att hitta platser.
”Din pappa skulle inte blivit glad om vi missade tåget.” Sa Zayn och hakade på efter Paul.
”Sant.” Svarade Liam och gick efter.
Alla satt och vilade. Alla var trötta. Harry, Niall och Liam sov. Zayn läste eller pratade med Paul. Louis satt framför mig och lyssnade på musik och pillade med sin mobil. Jag satt och tittade ut över landskapet som förändrades hela tiden. Jag var uppslukad av mina drömmar när mobilen vibrerade. Det var ett sms av Louis.
Vad ska jag göra om de frågar om
man är single eller inte på intervjun?
man är single eller inte på intervjun?
Var han inte så påhittig? Han kanske bara är lite trött för att orka tänka.
Du får bestämma helt själv.
Vad säger ditt hjärta?
Du får säga vad du tycker är rätt.
Vad säger ditt hjärta?
Du får säga vad du tycker är rätt.
Jag läste igenom smset och tryckte på skicka. Strax efter vibrerade mobilen igen.
Du är underbar <3
Lycka spred sig inombords och lyfte upp blicken för att möta Louis vackra ögon som tittade på mig. Jag kände hur kinderna hettade till och ett litet leende prydde hans ansikte. Jag mimade ett tack och ett leende på fram på mina läppar och jag rodnade ännu mera.
Tiden gick och gick. Alla var uttråkade. De hade packat med kortlekar, tidningar. Allt utom mat. Niall hade tjatat länge nu om att han var hungrig. Jag hade fått honom i schack ett litet tag nu med att lära han, Liam, Zayn och Harry hur man spelar poker. Det gick väl bra antar jag.
Vi hade spelat en stund nu och grabbarna hade blivit rätt bra på att spela.
”Therese, eller någon annan förlorar så är det eran uppgift att hitta mat på detta förbannade tåg.” Sa Niall och visade sina kort. Han hade en bra hand. Färg. Harry visade sina som var tre tal i nior. Zayn och Liam hade båda två tal.
Alla fem satt och väntade på att jag skulle visa min hand.
”Visa dina kort, kvinna.” Sa Niall irriterat och gav mig en sur blick.
Jag lade ner ett kort i taget. Först ruter kung, sedan klöver ess, hjärter kung, spader ess, klöver kung. Alla bara stirrade på mig när jag hade lagt ner det sista kortet.
”Det var som fan.” Sa Harry och tittade beundransvärt på mina kort och sedan på mig.
”Eftersom jag vann så kan jag dela mitt pris med er alla.” Sa jag och drog fram min väska. Jag rotade igenom den och hittade det jag letade efter.
”Vem är hungrig?” Frågade jag och sträckte upp handen med en påse med smörgåsar i.
Alla glufsade i sig mackorna på ett nafs.
”När fick du tid att göra mackorna?” Frågade Niall och tittade storögt på mig.
”När ni alla vimsade omkring och gjorde andra saker än vad ni skulle göra.” Sa jag och åt upp det sista av min goda macka.
”Vad har du haft i dom?” Frågade Harry.
”En hemlighet som jag inte tänker berätta för er här och nu.” Sa jag och satte i hörlurarna i öronen och satte på musik. Ingen sa så mycket sedan resten av resan.
”Så killar är ni beredda?” Frågade reportern.
”Självklart!” Svarade allihopa samtidigt och reportern började ställa enkla frågor.
Jag satt där ca 5 meter åt sidan bredvid Paul och tittade på intervjun. Alla dessa frågor! Kan dom inte komma på nya? Istället för att köra de gamla om och om igen! Jag blir så trött.
Jag satt i stolen och halvsov när en intressant fråga dök upp.
”Vem är hon är tjejen? Vi vet hon heter Therese och kommer inte härifrån.” Sa hon och visade en bild på mig på skärmen.
Louis tog till orda. ”Therese är en nära vän och spenderar några dagar med oss eftersom vi inte har kunnat göra det på sista tiden.” Louis ljög för reportern. Tänk vad hon kommer att säga när hon får veta det Louis sa var lögn.
”Så den sista frågan grabbar. Vem är single och inte? Vi börjar med dig Harry” Sa hon och vände sig mot honom.
”Single tyvärr.” Sa han och blinkade med ena ögat.
”Flickvän” Svarade Liam och såg lycklig ut.
”Single” Svarade Niall och Zayn samtidigt. Då var det bara Louis kvar. Vad skulle han svara? Jag kunde inte tänka, inte andas. Jag hållde andan när han öppnade munnen och började prata.
”Jag är single men...” Alla vände sina blickar mot honom när han hade uttalat ordet men. ”...träffar någon för stunden.” Avslutade han och log ett litet leende. Hon pratade lite till och avslutade sedan intervjun. Louis hade hela tiden ett leende påklistrat och nu bombade alla honom med frågor.
”Vem är hon?”
”När började ni träffas?”
”Är det någon vi känner?”
”Louis säg vem det är!!” Alla sa frågor hela vägen ut till bilen som skulle ta oss hem till Liams pappa.
”Vill ni veta vem det är?” Frågade Louis tillslut.
”JA!!” Skrek allihopa av nyfikenhet och vände sig om och tittade på Louis.
Louis hade redan en arm om mig så han flyttade sig lite närmre och drog in mig i hans famn. Och sedan pussade han mig lätt på kinden.
Det blev helt tyst i bilen. Alla stirrade på oss. Sedan fick Harry tillbaka rörligheten och drog in mig i en kram eftersom han satt vid min andra sida. Liam och Zayn lade varsin hand på mina axlar och såg allmänt glada ut. Niall gav mig ett gulligt leende och kramade om min fria hand.
Alla var allmänt glada när vi kom fram. Paul parkerade bilen på uppfarten och vi steg ur. Liam var först till dörren och strax efter öppnades den av hans far. De kramades om och Liam blev genast gladare. Vi gick långsamt in i huset. Alla hälsade på Liams pappa en och en. Tillslut var det min tur.
”Pappa detta är Therese. En vän till oss.” Sa Liam och lade en arm om mig. Jag mötte hans fars blick som stirrade men inte stirrade på mig med chockade ögon.
________________________________________________________________________
Var tror ni kommer hända? Vad kommer Liams pappa säga till henne?
Här är en lång del med spänning och mycket annat! :D
Kapitel 33
Föregående:
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
_________________________________________________________________________
Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i sängen och vände och vred mig. Jag kunde inte somna om. Jag var inte längre trött så jag gick upp och klädde på mig ett par vanliga blåa jeans med svart långärmad till. Jag granskade mig i spegeln och gick ner.
Jag staplade mig direkt till kylen och plockade fram juicepaketet.
”Godmorgon” Sade en röst bakom mig.
Jag hoppade upp i luften och stödde mig på kanten av bänken. Jag hörde hur personen flyttade på sig och började skratta. Jätte kul tänkte jag och vände mig om för att möta personen. Louis stod vid barbänken och skakade på huvudet medan han skrattade.
”Godmorgon” Muttrade jag och stängde igen kylen och tog fram ett glas och hällde upp juicen.
”Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är inte ens sju.” Frågade Louis nyfiket.
”Kunde inte sova. Själv?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag gick upp för att packa och göra saker iordning.”
”För vad då?” Frågade jag fundersamt.
”Vi ska till Wolverhampton för att göra en intervju och fira Liams pappa.”
”Vad kul.” Sade jag med ironi och drack upp glaset med juice.
”Vill du ta en promenad?” Frågade Louis försiktigt.
”Det kan vi väl göra.” Sa jag och plockade in det jag hade tagit ut ur kylen.
Varför ville Louis gå en promenad nu? Såhär tidigt på morgonen?
Det var en tyst promenad. Vi gick och gick och jag kände Louis blickar på mig lite då och då. Han styrde stegen till en liten park, inte så långt borta från oss.
”Så...” Sa jag lite tyst när vi saktade ner.
”Vi behöver prata.” Var allt han sade och satte sig på en sådär torr bänk. Vad ville han? Jag gick efter honom och satte mig bredvid.
”Det måste vara jätte svårt att inte veta vem som är ens andra hälft. Jag kanske inte förstår detta men du vet att du kan lita på mig.” Sa han dämpat.
”Men hur vet du...? Berättade Liam...?” Sa jag förvirrat.
”Jag hörde er prata i köket. Prata kanske inte är det rätta ordet. Du skrek åt Liam och jag skulle aldrig ha gömt mig sådär. Jag vet att det var fel. Men jag kunde inte röra på mig efter det du hade sagt. Jag kunde inte få ut det ur mitt huvud. Jag kunde inte sova på dessa två dagar.”
Jag försökte bearbeta allt som hade sagt. Han kanske inte kunde förstå men jag kunde lita på honom. Och Liam skulle aldrig berätta för någon. Hur kunde jag ens ha tänkt den tanken?
”Förlåt för att jag inte säger någonting. Men det är så...” Jag kunde inte fortsätta.
”Du kan lita på mig, Therese. Du kan berätta allt för mig.” Och med de orden gjorde detta ännu jobbigare.
”Det är bara så otroligt att jag sitter här och pratar med dig och umgås med er. Det var en dröm som jag aldrig trodde skulle uppfyllas. Och nu undrar jag när den kommer att ta slut.” Sa jag och tittade bort på några fåglar som satt uppe i ett träd. Han gjorde det bara svårare och svårare. Jag skulle inte kunna stå ut mycket längre till om det fortsatte såhär. Tystnaden kom krypandes över oss. Vi satt där på bänken och tittade åt olika håll. Ingen visste vem som skulle börja.
Men med tystnaden kom oron. Oron över hur detta skulle gå. Skulle jag berätta vad jag kände? Skulle jag skämma ut mig framför en av världens underbaraste killar. En kamp pågick inom mig om det var det rätta att göra eller inte.
”Ser du hur fåglarna tar hand om varandra även om de inte känner varandra. Hur de får en att känna sig levande, att det finns någon där ute som...” Sa Louis med blicken fäst på två fåglar lite längre bort. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Det gjorde ont att avbryta Louis för tusende gången.
”Snälla Louis.” Bad jag och reste mig upp och vände mig ryggen mot honom. Han tystnade och jag kunde känna hans blick fast klistrad på min rygg.
”Det är en sak jag måste berätta. Jag vet inte hur du kommer att reagera på detta men...” Jag babblade på. Nervös över hur han skulle reagera. Skulle han skrika? Springa ifrån mig? Berätta för de andra?
”Jag... jag älskar dig.” For det ur munnen.
Jag kände någon ta tag i min arm och vände mig om. Jag mötte Louis vackra ögon som tindrade av solens svaga strålar. Han tog mina händer och tittade djupt in i mina ögon och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om jag var i himlen. Tiden stannade upp. Det var han och jag i detta universum. Han avslutade kyssen och jag öppnade ögonen och mötte hans som skrek av lycka.
”Jag älskar dig också” sa Louis och drog in mig i en kram. Vi stod där hur länge som helst. Tiden var bortkastad. Den hoppade över oss två.
”Vi kanske ska gå tillbaka.” Sa jag efter en stund och drog mig ur hans famn men släppte inte taget om våra händer som var ihop flätade.
Louis lyste av lycka när vi började vandra tillbaka. Och det gjorde jag säkert också.
”Vad kommer at hända?” Frågade jag.
”Först, vill du gå på en dejt med mig imorn? Alltså när vi kommer tillbaka till London.”
Själva tanken att få gå på en dejt med Louis Tomlinson gjorde mig glad.
”Självklart vill jag det.” Sa jag med ett stort leende på läpparna och mötte hans blick.
”Okej nu när det är överstökat.” Försökte han säga med en seriös röst. ”Vad ska vi säga till de andra? De kommer vara riktigt nyfikna när de får reda på att vi ska gå på dejt.” Sa han och rynkade pannan som visade att han tänkte komma på en lösning.
”Vi behöver egentligen inte berätta någonting för dom. Vi säger att jag inte mådde så bra så vi gick ut en stund för att det skulle gå över. Om imorn så kanske... Jag vet inte.” Sa jag och gnuggade mig på armen.
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet
_________________________________________________________________________
Hoppas ni blir glada och belåtna nu!! Jag kör 2 Kommentarer tills nästa del! Så kommentera om ni vill ha mer smaskens! ;)
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
_________________________________________________________________________
Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i sängen och vände och vred mig. Jag kunde inte somna om. Jag var inte längre trött så jag gick upp och klädde på mig ett par vanliga blåa jeans med svart långärmad till. Jag granskade mig i spegeln och gick ner.
Jag staplade mig direkt till kylen och plockade fram juicepaketet.
”Godmorgon” Sade en röst bakom mig.
Jag hoppade upp i luften och stödde mig på kanten av bänken. Jag hörde hur personen flyttade på sig och började skratta. Jätte kul tänkte jag och vände mig om för att möta personen. Louis stod vid barbänken och skakade på huvudet medan han skrattade.
”Godmorgon” Muttrade jag och stängde igen kylen och tog fram ett glas och hällde upp juicen.
”Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är inte ens sju.” Frågade Louis nyfiket.
”Kunde inte sova. Själv?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag gick upp för att packa och göra saker iordning.”
”För vad då?” Frågade jag fundersamt.
”Vi ska till Wolverhampton för att göra en intervju och fira Liams pappa.”
”Vad kul.” Sade jag med ironi och drack upp glaset med juice.
”Vill du ta en promenad?” Frågade Louis försiktigt.
”Det kan vi väl göra.” Sa jag och plockade in det jag hade tagit ut ur kylen.
Varför ville Louis gå en promenad nu? Såhär tidigt på morgonen?
Det var en tyst promenad. Vi gick och gick och jag kände Louis blickar på mig lite då och då. Han styrde stegen till en liten park, inte så långt borta från oss.
”Så...” Sa jag lite tyst när vi saktade ner.
”Vi behöver prata.” Var allt han sade och satte sig på en sådär torr bänk. Vad ville han? Jag gick efter honom och satte mig bredvid.
”Det måste vara jätte svårt att inte veta vem som är ens andra hälft. Jag kanske inte förstår detta men du vet att du kan lita på mig.” Sa han dämpat.
”Men hur vet du...? Berättade Liam...?” Sa jag förvirrat.
”Jag hörde er prata i köket. Prata kanske inte är det rätta ordet. Du skrek åt Liam och jag skulle aldrig ha gömt mig sådär. Jag vet att det var fel. Men jag kunde inte röra på mig efter det du hade sagt. Jag kunde inte få ut det ur mitt huvud. Jag kunde inte sova på dessa två dagar.”
Jag försökte bearbeta allt som hade sagt. Han kanske inte kunde förstå men jag kunde lita på honom. Och Liam skulle aldrig berätta för någon. Hur kunde jag ens ha tänkt den tanken?
”Förlåt för att jag inte säger någonting. Men det är så...” Jag kunde inte fortsätta.
”Du kan lita på mig, Therese. Du kan berätta allt för mig.” Och med de orden gjorde detta ännu jobbigare.
”Det är bara så otroligt att jag sitter här och pratar med dig och umgås med er. Det var en dröm som jag aldrig trodde skulle uppfyllas. Och nu undrar jag när den kommer att ta slut.” Sa jag och tittade bort på några fåglar som satt uppe i ett träd. Han gjorde det bara svårare och svårare. Jag skulle inte kunna stå ut mycket längre till om det fortsatte såhär. Tystnaden kom krypandes över oss. Vi satt där på bänken och tittade åt olika håll. Ingen visste vem som skulle börja.
Men med tystnaden kom oron. Oron över hur detta skulle gå. Skulle jag berätta vad jag kände? Skulle jag skämma ut mig framför en av världens underbaraste killar. En kamp pågick inom mig om det var det rätta att göra eller inte.
”Ser du hur fåglarna tar hand om varandra även om de inte känner varandra. Hur de får en att känna sig levande, att det finns någon där ute som...” Sa Louis med blicken fäst på två fåglar lite längre bort. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Det gjorde ont att avbryta Louis för tusende gången.
”Snälla Louis.” Bad jag och reste mig upp och vände mig ryggen mot honom. Han tystnade och jag kunde känna hans blick fast klistrad på min rygg.
”Det är en sak jag måste berätta. Jag vet inte hur du kommer att reagera på detta men...” Jag babblade på. Nervös över hur han skulle reagera. Skulle han skrika? Springa ifrån mig? Berätta för de andra?
”Jag... jag älskar dig.” For det ur munnen.
Jag kände någon ta tag i min arm och vände mig om. Jag mötte Louis vackra ögon som tindrade av solens svaga strålar. Han tog mina händer och tittade djupt in i mina ögon och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om jag var i himlen. Tiden stannade upp. Det var han och jag i detta universum. Han avslutade kyssen och jag öppnade ögonen och mötte hans som skrek av lycka.
”Jag älskar dig också” sa Louis och drog in mig i en kram. Vi stod där hur länge som helst. Tiden var bortkastad. Den hoppade över oss två.
”Vi kanske ska gå tillbaka.” Sa jag efter en stund och drog mig ur hans famn men släppte inte taget om våra händer som var ihop flätade.
Louis lyste av lycka när vi började vandra tillbaka. Och det gjorde jag säkert också.
”Vad kommer at hända?” Frågade jag.
”Först, vill du gå på en dejt med mig imorn? Alltså när vi kommer tillbaka till London.”
Själva tanken att få gå på en dejt med Louis Tomlinson gjorde mig glad.
”Självklart vill jag det.” Sa jag med ett stort leende på läpparna och mötte hans blick.
”Okej nu när det är överstökat.” Försökte han säga med en seriös röst. ”Vad ska vi säga till de andra? De kommer vara riktigt nyfikna när de får reda på att vi ska gå på dejt.” Sa han och rynkade pannan som visade att han tänkte komma på en lösning.
”Vi behöver egentligen inte berätta någonting för dom. Vi säger att jag inte mådde så bra så vi gick ut en stund för att det skulle gå över. Om imorn så kanske... Jag vet inte.” Sa jag och gnuggade mig på armen.
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet
_________________________________________________________________________
Hoppas ni blir glada och belåtna nu!! Jag kör 2 Kommentarer tills nästa del! Så kommentera om ni vill ha mer smaskens! ;)
Kapitel 32
Föregående:
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Jag öppnade påsen och hällde ut innehållet på sängen. På sängen låg en klänning av rosa siden och spets. Jag klädde av mig snabbt och drog på min klänningen. Det var helt ljuvlig att ha på sig. Tyget virvlade sig runt benen när man snurrade runt och accessoarerna vid urringningen gjorde den ännu finare. Jag tittade mig i spegeln och började fixa hår och smink. Några minuter senare gick jag nerför trappan och kom ner i ett nytt vardagsrum och kök. Ljuset var neddämpat. Alla hade bytt om till lite finare kläder, mat kokade på spisen, paket låg på baren, matbordet var dukat med rosa detaljer. Allt hade en stänk av rosa vart jag än tittade. Dessa sex killar hade haft fullt upp medan jag tog en lur. Men det var nog tur det tänkte jag och tittade förundrat omkring. De hade förvandlat hela våningen till ett paradis. Jag tittade på utsmyckningarna vid dukningen som var riktigt fint. Då såg jag det. Det var fler tallrikar än personer på bordet. Skulle vi få gäster?
”Vad är detta?”
”Vi grattade dig aldrig ordentligt när du fyllde.” Svarade Harry.
”Vad har ni ställt till med?” Frågade jag nu och hoppades inte att de skulle ha en rejäl fest.
”Vi har bjudit in några vänner för att äta en middag, och så klart fira dig.” Sa Zayn med ett leende.
”Therese, en middag, inte en fest.” Sade sedan Liam och tittade in i mina ögon. Jag litade på Liam att det var sant och såg sedan balen som var full med flaskor. Liam måste ha sett min förhäxade blick för han tog min hand och drog mig bort till baren.
”Se här, inget alkohol. Bara alkohol fri dricka” Sa han och lyfte en flaska och visade.
Det var sant det han sade. Jag såg texten alkoholfri på etiketten. De hade verkligen brytt sig om mig för att det skulle bli en rolig kväll roligt med sällskap.
Då ljöd dörrklockan. Alla tittade upp från sina sysslor och fäste blicken på mig.
”Kan du öppna dörren?” Frågade Niall som var upptagen med att tända några stearinljus på bordet.
”Visst, visst.” Muttrade jag och gick till hallen.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Där utanför stod Andy Samuels och Cher Lloyd. Var detta sant?
”Hej! Kom in.” Sa jag och steg åt sidan. Liams vän Andy var här och deras vän Cher Lloyd från X Factor. Jag log och gick med de in till vardagsrummet som doftade mat och såg så mysigt ut med levande ljus.
”Middagen är serverad” Ropade Harry och alla satte sig. Vi pratade och åt som bara den. ”Vilka har lagat?” Frågade jag.
”Jag, Justin och Zayn” Sa Harry och såg mycket nöjd ut över resultatet.
Alla pratade med varandra och jag bekanta mig med Andy och Cher. Båda var mycket trevliga som resten av gänget.
Maten tog slut. Alla var mätta och belåtna av den goda kycklinggrytan med ris och sallad till. Vi satt och snattrade länge innan Niall och Louis dukade av och gästerna höll mig sysselsatt så jag inte skulle hjälpa till. För de tyckte inte att den som firades skulle hjälpa till utan bara njuta och ta det lugnt.
”Dags att öppna presenter.” Sa Niall och gav mig ett paket. Det var från alla fem killarna Harry, Niall, Zayn, Louis och Liam. Jag öppnade den och såg två par örhängen och ett armband med texten <3 Harry <3 Liam <3 Niall <3 Louis <3 Zayn <3.
Andy gav mig ett paket med två fina tröjor från hans nya klädkollektion som skulle snart lanseras. Jag fick Chers nyaste skiva och en ny klocka med silver och stenar på. Den sista presenten som jag öppnade var Justins. Vad kunde han ha gett mig? Tänkte jag och öppnade den försiktigt. Inuti låg det ett signerat foto, en signerad skiva och en liten ask. Jag tog upp asken och öppnade locket. Det märktes att det var från Justin för det var lila hjärtan av olika nyanser och silver hjärtan över hela armbandet. Det var riktigt utsökt.
”Tack allihopa för de fina presenterna!” Sade jag och alla såg nöjda ut. Alla utom Louis. Han skruvade lite på sig där han stod och blicken var orolig. Han var svartsjuk på presenterna Justin hade gett mig och hur han såg på mig. Jag hade inte varit dum nog att inte märka. Justin kollade in mig från stunden vi träffades. Därför hade han kysst mig på kinden. Var det för att göra Louis svartsjuk eller tyckte Justin jag var söt, gullig, snygg? Men han hade flickvän.
Kvällen övergick sakta till natt. Vi spelade spel, pratade. Vi hade roligt hela tiden. Tills de var åka. Justin och Cher var tvungna att åka för de skulle arbeta om några timmar. Andy skulle tydligen sova över. Varför visste jag inte för han bodde ju här i London. Skit samma, det hade varit en grym kväll med mycket skratt och gott sällskap.
”Godnatt” Var det sista jag sa och gav alla varsin kram som tack.
Jag och Louis gick bredvid varandra när vi gick uppför trappan till våra rum.
”Louis?”
”Ja” Svarade han.
”Nej.. Men... Skit, glöm det.” Sa jag och tittade bort.
”Nej men berätta nu.” Sa han och stannade och tittade in i mina ögon.
”Nej men det var inget viktigt.” Sa jag och vände mig om. Louis tog tag i min arm och drog mig intill honom.
”Vad är det?” Sade han nu med en mjuk och oemotståndlig röst.
Jag tittade in i hans vackra ögon och glömde var jag var. Jag tappade kollen på precis allting. Ingenting var viktigt. Förutom han och jag. Jag fick den konstigt känslan i magen när jag tittade in i hans ögon och när han hållde mig i hans famn.
”Tack för ikväll. Tack för allting som ni, du har gjort för mig.” Sa jag och pussade honom på kinden och vandrade till mitt rum.
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer!! Det värmer mitt hjärta och får mig att fortsätta skriva! :D
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Jag öppnade påsen och hällde ut innehållet på sängen. På sängen låg en klänning av rosa siden och spets. Jag klädde av mig snabbt och drog på min klänningen. Det var helt ljuvlig att ha på sig. Tyget virvlade sig runt benen när man snurrade runt och accessoarerna vid urringningen gjorde den ännu finare. Jag tittade mig i spegeln och började fixa hår och smink. Några minuter senare gick jag nerför trappan och kom ner i ett nytt vardagsrum och kök. Ljuset var neddämpat. Alla hade bytt om till lite finare kläder, mat kokade på spisen, paket låg på baren, matbordet var dukat med rosa detaljer. Allt hade en stänk av rosa vart jag än tittade. Dessa sex killar hade haft fullt upp medan jag tog en lur. Men det var nog tur det tänkte jag och tittade förundrat omkring. De hade förvandlat hela våningen till ett paradis. Jag tittade på utsmyckningarna vid dukningen som var riktigt fint. Då såg jag det. Det var fler tallrikar än personer på bordet. Skulle vi få gäster?
”Vad är detta?”
”Vi grattade dig aldrig ordentligt när du fyllde.” Svarade Harry.
”Vad har ni ställt till med?” Frågade jag nu och hoppades inte att de skulle ha en rejäl fest.
”Vi har bjudit in några vänner för att äta en middag, och så klart fira dig.” Sa Zayn med ett leende.
”Therese, en middag, inte en fest.” Sade sedan Liam och tittade in i mina ögon. Jag litade på Liam att det var sant och såg sedan balen som var full med flaskor. Liam måste ha sett min förhäxade blick för han tog min hand och drog mig bort till baren.
”Se här, inget alkohol. Bara alkohol fri dricka” Sa han och lyfte en flaska och visade.
Det var sant det han sade. Jag såg texten alkoholfri på etiketten. De hade verkligen brytt sig om mig för att det skulle bli en rolig kväll roligt med sällskap.
Då ljöd dörrklockan. Alla tittade upp från sina sysslor och fäste blicken på mig.
”Kan du öppna dörren?” Frågade Niall som var upptagen med att tända några stearinljus på bordet.
”Visst, visst.” Muttrade jag och gick till hallen.
Jag tog ett djupt andetag och tryckte ner handtaget och öppnade dörren. Där utanför stod Andy Samuels och Cher Lloyd. Var detta sant?
”Hej! Kom in.” Sa jag och steg åt sidan. Liams vän Andy var här och deras vän Cher Lloyd från X Factor. Jag log och gick med de in till vardagsrummet som doftade mat och såg så mysigt ut med levande ljus.
”Middagen är serverad” Ropade Harry och alla satte sig. Vi pratade och åt som bara den. ”Vilka har lagat?” Frågade jag.
”Jag, Justin och Zayn” Sa Harry och såg mycket nöjd ut över resultatet.
Alla pratade med varandra och jag bekanta mig med Andy och Cher. Båda var mycket trevliga som resten av gänget.
Maten tog slut. Alla var mätta och belåtna av den goda kycklinggrytan med ris och sallad till. Vi satt och snattrade länge innan Niall och Louis dukade av och gästerna höll mig sysselsatt så jag inte skulle hjälpa till. För de tyckte inte att den som firades skulle hjälpa till utan bara njuta och ta det lugnt.
”Dags att öppna presenter.” Sa Niall och gav mig ett paket. Det var från alla fem killarna Harry, Niall, Zayn, Louis och Liam. Jag öppnade den och såg två par örhängen och ett armband med texten <3 Harry <3 Liam <3 Niall <3 Louis <3 Zayn <3.
Andy gav mig ett paket med två fina tröjor från hans nya klädkollektion som skulle snart lanseras. Jag fick Chers nyaste skiva och en ny klocka med silver och stenar på. Den sista presenten som jag öppnade var Justins. Vad kunde han ha gett mig? Tänkte jag och öppnade den försiktigt. Inuti låg det ett signerat foto, en signerad skiva och en liten ask. Jag tog upp asken och öppnade locket. Det märktes att det var från Justin för det var lila hjärtan av olika nyanser och silver hjärtan över hela armbandet. Det var riktigt utsökt.
”Tack allihopa för de fina presenterna!” Sade jag och alla såg nöjda ut. Alla utom Louis. Han skruvade lite på sig där han stod och blicken var orolig. Han var svartsjuk på presenterna Justin hade gett mig och hur han såg på mig. Jag hade inte varit dum nog att inte märka. Justin kollade in mig från stunden vi träffades. Därför hade han kysst mig på kinden. Var det för att göra Louis svartsjuk eller tyckte Justin jag var söt, gullig, snygg? Men han hade flickvän.
Kvällen övergick sakta till natt. Vi spelade spel, pratade. Vi hade roligt hela tiden. Tills de var åka. Justin och Cher var tvungna att åka för de skulle arbeta om några timmar. Andy skulle tydligen sova över. Varför visste jag inte för han bodde ju här i London. Skit samma, det hade varit en grym kväll med mycket skratt och gott sällskap.
”Godnatt” Var det sista jag sa och gav alla varsin kram som tack.
Jag och Louis gick bredvid varandra när vi gick uppför trappan till våra rum.
”Louis?”
”Ja” Svarade han.
”Nej.. Men... Skit, glöm det.” Sa jag och tittade bort.
”Nej men berätta nu.” Sa han och stannade och tittade in i mina ögon.
”Nej men det var inget viktigt.” Sa jag och vände mig om. Louis tog tag i min arm och drog mig intill honom.
”Vad är det?” Sade han nu med en mjuk och oemotståndlig röst.
Jag tittade in i hans vackra ögon och glömde var jag var. Jag tappade kollen på precis allting. Ingenting var viktigt. Förutom han och jag. Jag fick den konstigt känslan i magen när jag tittade in i hans ögon och när han hållde mig i hans famn.
”Tack för ikväll. Tack för allting som ni, du har gjort för mig.” Sa jag och pussade honom på kinden och vandrade till mitt rum.
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
________________________________________________________________________
Tack för era fina kommentarer!! Det värmer mitt hjärta och får mig att fortsätta skriva! :D
Kapitel 31
Föregående:
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
________________________________________________________________________
Idag var det en ny dag i London. Alla var pigga och gladare än igår. Varje gång jag tänkte tillbaka till morgonen så smög det upp ett litet leende och påminde mig om konversationen mellan mig och Liam. Efter det så kändes det som om en tung börda hade lyft från lungorna och var glad över att han inte hade berättat för de andra. Ännu.
Nu var vi på väg till de berömda vaxdockorna av Madame Tussaud. Det var spännande när vi gick in. Alla jag mina vänner har tyckt att det var magiskt och det var det banne mig. Vi eller rättare sagt, jag ställde mig vid nästan varje docka som jag kände igen.
Zayn och Niall hade skyndat sig före till den sista stället. Nämligen röda mattan. Jack Sparrow, Leonardo DiCaprio, Brad Pitt var där med många fler. En efter en stod jag och poserade med. Det hade varit en super roligt dag. Alla var trötta förutom jag. Jag var den lyckligaste personen på jorden just nu. Jag var i samma rum med flera kändisar. Även om de inte var riktigt så kunde man använda sin fantasi.
”Har du inte glömt någon?” Frågade Harry och pekade mot höger. Hade jag glömt någon?
”Vem då?” Sade jag och vände huvudet mot höger. Jag skyndade mig bort mot vaxdockan som skulle föreställa Justin Bieber och ställde mig bredvid honom och tittade in i kameran. Precis innan det blixtrade till så kände jag någon lägga en arm om mig och någonting nuddade min ena kind. Vad var det som hände? Jag drog snabbt blicken över alla fem killarna som stod med stora leenden. Om alla fem killarna, Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis stod framför mig. Vem var det som hållde om mig?
”Hej grabbar!” Sa en bekant röst.
Jag vände sakta huvudet åt vänster för att se vem det var. Världens största tonårsidol tornades upp framför mina ögon.
”Hej!” Sa Justin och log.
Jag skrek ut ett litet skri av lycka som han tydligen hörde. Han började skratta och drog in mig i en kram.
Jag stod där helt paralyserad när han släppte taget och tittade in i min förstelnade blick. ”Hur är det?” Frågade Justin mig men inga ord ville komma ur munnen.
”Hon klarar sig.” Sa Liam och gick fram för att hälsa.
”H... He... Hej... Justin” Hasplade ur min mun och jag kände hur kinderna blev varma och flyttade blicken.
”Hej, trevligt att träffas!” Sa Justin och skakade min hand.
Jag bara stod där och nickade. Jag vågade inte säga någonting till honom för jag visste inte vad som skulle komma ur munnen.
”Fan?” Viskade Justin.
Jag nickade försiktigt. Det räckte för att han skulle dra in mig i en stor kram och sedan kom de andra och det blev en stor bamse kram med mig och Justin som blev nästan kvävda.
Nu kände jag mig lite bättre till mods när alla släppte taget och jag såg mig om. Alla hade leenden och såg så glada ut. Livet hade blivit ännu bättre nu när jag fick träffa Justin Bieber som var en dröm som hade legat och pyrt alldeles för länge i elden men som aldrig slocknade.
”Du skrämmer mig Therese! Hur mår du?” Sa Harry och tittade oroväckande på mig.
”Lite luft och privatliv skulle sitta fint.” Sa jag och vinkade med händerna för att visa de skulle ta något steg tillbaka.
”Ha ha hon är okej.” Sa Zayn och backade undan samtidigt som de andra gjorde samma sak.
”Vet hon något?” Viskade Justin till Niall som skakade lätt på huvudet. En till hemlighet som jag inte visste om. Vad var det denna gång?
Vi gick ut genom utgången och kom ut i friska luften. Äntligen kunde jag tänka klart. Killarna pratade på när vi gick snabbt nerför gatan för att komma till tunnelbanan. Självklart så fick vi stanna för att alla ville ta kort med One Direction och Justin Bieber. Alla knuffades för att komma åt killarna medan jag trycktes längre ifrån dom. Tillslut var jag utanför den skrikande högen med tjejer och fotografer och fick inte en skymt av sällskapet.
Nu när de var upptagna så kunde jag tänka. Vad hade hänt där inne? Hade Justin kysst mig på kinden? kramade Justin om mig? Vad gjorde Justin Bieber i London? Självklart var det inte en slump.
Efter en mycket lång tid så skingrades massan och de kom igenom med hjälp av Paul och några andra vakter. Jag kände någon tog tag i min hand och drog med mig. Jag tittade upp och mötte Justins mörka ögon och såg Louis kolla åt vårar håll. Den där svartsjuka gnistan kom fram i hans blick och visste detta skulle bli en lång dag.
”Vad för dig till London?” Frågade jag när bilen hade börjat åka.
”Intervjuer och lite annat.” Svarade han men jag kunde se att han försökte inte visa att han döljde någonting för mig.
”Så vad ska vi göra resten av dagen?” Frågade jag allihopa och jag försummade att Justin skulle spendera dagen med oss.
Ingen gav ett ord. Det verkade som att de verkligen döljde någonting för mig.
Äntligen var vi tillbaka till huset. Jag rusade uppför trappan och lade mig direkt i sängen och somnade.
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Vad tror ni killarna har förberett? Kommentera vad ni tror! Snart kommer det bli massa spännande så håll ut bara! :D
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
________________________________________________________________________
Idag var det en ny dag i London. Alla var pigga och gladare än igår. Varje gång jag tänkte tillbaka till morgonen så smög det upp ett litet leende och påminde mig om konversationen mellan mig och Liam. Efter det så kändes det som om en tung börda hade lyft från lungorna och var glad över att han inte hade berättat för de andra. Ännu.
Nu var vi på väg till de berömda vaxdockorna av Madame Tussaud. Det var spännande när vi gick in. Alla jag mina vänner har tyckt att det var magiskt och det var det banne mig. Vi eller rättare sagt, jag ställde mig vid nästan varje docka som jag kände igen.
Zayn och Niall hade skyndat sig före till den sista stället. Nämligen röda mattan. Jack Sparrow, Leonardo DiCaprio, Brad Pitt var där med många fler. En efter en stod jag och poserade med. Det hade varit en super roligt dag. Alla var trötta förutom jag. Jag var den lyckligaste personen på jorden just nu. Jag var i samma rum med flera kändisar. Även om de inte var riktigt så kunde man använda sin fantasi.
”Har du inte glömt någon?” Frågade Harry och pekade mot höger. Hade jag glömt någon?
”Vem då?” Sade jag och vände huvudet mot höger. Jag skyndade mig bort mot vaxdockan som skulle föreställa Justin Bieber och ställde mig bredvid honom och tittade in i kameran. Precis innan det blixtrade till så kände jag någon lägga en arm om mig och någonting nuddade min ena kind. Vad var det som hände? Jag drog snabbt blicken över alla fem killarna som stod med stora leenden. Om alla fem killarna, Harry, Niall, Zayn, Liam och Louis stod framför mig. Vem var det som hållde om mig?
”Hej grabbar!” Sa en bekant röst.
Jag vände sakta huvudet åt vänster för att se vem det var. Världens största tonårsidol tornades upp framför mina ögon.
”Hej!” Sa Justin och log.
Jag skrek ut ett litet skri av lycka som han tydligen hörde. Han började skratta och drog in mig i en kram.
Jag stod där helt paralyserad när han släppte taget och tittade in i min förstelnade blick. ”Hur är det?” Frågade Justin mig men inga ord ville komma ur munnen.
”Hon klarar sig.” Sa Liam och gick fram för att hälsa.
”H... He... Hej... Justin” Hasplade ur min mun och jag kände hur kinderna blev varma och flyttade blicken.
”Hej, trevligt att träffas!” Sa Justin och skakade min hand.
Jag bara stod där och nickade. Jag vågade inte säga någonting till honom för jag visste inte vad som skulle komma ur munnen.
”Fan?” Viskade Justin.
Jag nickade försiktigt. Det räckte för att han skulle dra in mig i en stor kram och sedan kom de andra och det blev en stor bamse kram med mig och Justin som blev nästan kvävda.
Nu kände jag mig lite bättre till mods när alla släppte taget och jag såg mig om. Alla hade leenden och såg så glada ut. Livet hade blivit ännu bättre nu när jag fick träffa Justin Bieber som var en dröm som hade legat och pyrt alldeles för länge i elden men som aldrig slocknade.
”Du skrämmer mig Therese! Hur mår du?” Sa Harry och tittade oroväckande på mig.
”Lite luft och privatliv skulle sitta fint.” Sa jag och vinkade med händerna för att visa de skulle ta något steg tillbaka.
”Ha ha hon är okej.” Sa Zayn och backade undan samtidigt som de andra gjorde samma sak.
”Vet hon något?” Viskade Justin till Niall som skakade lätt på huvudet. En till hemlighet som jag inte visste om. Vad var det denna gång?
Vi gick ut genom utgången och kom ut i friska luften. Äntligen kunde jag tänka klart. Killarna pratade på när vi gick snabbt nerför gatan för att komma till tunnelbanan. Självklart så fick vi stanna för att alla ville ta kort med One Direction och Justin Bieber. Alla knuffades för att komma åt killarna medan jag trycktes längre ifrån dom. Tillslut var jag utanför den skrikande högen med tjejer och fotografer och fick inte en skymt av sällskapet.
Nu när de var upptagna så kunde jag tänka. Vad hade hänt där inne? Hade Justin kysst mig på kinden? kramade Justin om mig? Vad gjorde Justin Bieber i London? Självklart var det inte en slump.
Efter en mycket lång tid så skingrades massan och de kom igenom med hjälp av Paul och några andra vakter. Jag kände någon tog tag i min hand och drog med mig. Jag tittade upp och mötte Justins mörka ögon och såg Louis kolla åt vårar håll. Den där svartsjuka gnistan kom fram i hans blick och visste detta skulle bli en lång dag.
”Vad för dig till London?” Frågade jag när bilen hade börjat åka.
”Intervjuer och lite annat.” Svarade han men jag kunde se att han försökte inte visa att han döljde någonting för mig.
”Så vad ska vi göra resten av dagen?” Frågade jag allihopa och jag försummade att Justin skulle spendera dagen med oss.
Ingen gav ett ord. Det verkade som att de verkligen döljde någonting för mig.
Äntligen var vi tillbaka till huset. Jag rusade uppför trappan och lade mig direkt i sängen och somnade.
Jag öppnade sakta ögonen och framför mig satt Niall och tittade på mig. Jag blev förskräckt av synen och hoppade till och fumlade med täcket så jag hamnade på golvet. ”Hur gick det?” Frågade Niall bekymrat och räckte fram sin hand. Jag tog emot den och kom upp på fötterna.
”Sluta skrämmas sådär!” Sa jag irriterat och gnuggade min rygg.
”Ursäkta mig men jag ville inte väcka dig. Du såg ut som om du behövde lite sömn efter... Ja du vet.” Sa han och skruvade lite på sig. Vad gullig han var och lät mig sova men det hade inte behövts.
”Tack.” Var det ända jag kunde svara och då såg jag påsen som stod vid fotändan av sängen.
Niall såg mig stirra på den och tog till orda. ”Byt om så ses vi där nere.” Var det ända han sa och så var han borta.
Vad var det nu?
________________________________________________________________________
Vad tror ni killarna har förberett? Kommentera vad ni tror! Snart kommer det bli massa spännande så håll ut bara! :D
Kapitel 30
Föregående:
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
__________________________________________________________________________
Tårarna hade slutat rinna och jag kunde urskilja konturerna i rummet igen. Liam gav mig en näsduk att snyta mig i och förste mig till toaletten för att skölja av ansiktet. Jag hörde hur Liam städade undan frukosten.
Jag orkade inte att titta på mig själv i spegeln för jag visste att jag såg förfärlig ut. Jag tvättade ansiktet med vatten och gick till köket igen. Jag tog en apelsin ur fruktskålen och satte mig på den närmsta stolen. Jag började leka med apelsinen för jag ville inte tänka. Inte prata. Jag ville bara försvinna bort från allt elände som har förstört mitt liv. Bort från mitt liv så kallat helvete. Jag ville försvinna till den värld jag hade drömt om i hela min barndom.
”Jag drömde alltid att pappa var ute i militären och försvarade sitt land eller att han var en spion som var ute på livsfarliga uppdrag varje dag. Därför kom han aldrig hem eller så föreställde jag mig att han var uppe i himlen. Att han var en ängel som tittade ner på mig varje gång jag tittade upp mot stjärnorna.” Sade jag dämpat och pillade med apelsinen. Det var lättare att föreställa att det bara var jag och apelsinen i rummet att prata med istället för att möta Liams blick. Jag visste inte om jag skulle orka med att möta hans blick utan att börja gråta igen.
”Jag är verkligen ledsen för det jag sa förut.”
”Det är okej. Jag vet att det inte var menat på ett elakt sätt.” Sa jag och tittade upp och mötte hans bruna ögon. ”Förlåt för att jag skrek åt dig. Men grejen är att jag har aldrig haft någon manlig karaktär i mitt liv förrän ni fem kom in i mitt liv. Det blev mycket lättare att hantera saker och ting.”
Vi tittade på varandra en lång stund kändes det som men i verkligheten hade det bara gått några enstaka sekunder.
Då hörde jag det. Liam hade börjat nynna svagt på någon låt.
”Don't look back
But if we don't look back
We're only running babe
Out of me, cause ain't this
Same mistakes again” Sjöng han och tittade in i mina gröna ögon och förtrollade mig med hans underbara sång.
Han menade att jag skulle vända blad och välkomna mitt nya kapitel i livet. Det förflutna är en stängd passage mellan dåtid och nutid. Jag kan inte leva i dåtiden hela livet utan måste blicka fram och se vad framtiden erbjuder.
Liam måste ha sett mig börja grubbla över texten för han började nynna på en ny melodi och ny text.
”Well you're the charming type
That little twinkle in your eye
Gets me every time
And well there must have been a time
I was the reason for that smile” Liam slutade och tittade fundersamt på mig som om han försökte läsa en oöppnad bok.
Ett leende sprack upp på mina läppar och det fick Liam börja le och börja skratta. Han hade blicken fäst bakom mig. Vad kunde vara så roligt?
Jag vände mig om och såg Louis, Harry, Zayn och Niall stå där i mysbyxor såg ut som ”Hej kom och hjälp mig” med trötta inslag.
Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. De hade rejäl bakfylla kunde man säga. De såg inte alls pigga, goa och glada som de hade varit de andra dagarna.
”Håll käften, mitt huvud gör ont” Sa Louis och stirrade på oss som om vi inte var kloka och det gjorde det ännu roligare och. De såg så underliga och roliga för den delen ut när de hasade sig fram och sjönk ner på varsin stol och lutade huvudet på bordet.
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
__________________________________________________________________________
Hoppas ni tycker om den och ha en fortsatt go fredag!!
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
__________________________________________________________________________
Tårarna hade slutat rinna och jag kunde urskilja konturerna i rummet igen. Liam gav mig en näsduk att snyta mig i och förste mig till toaletten för att skölja av ansiktet. Jag hörde hur Liam städade undan frukosten.
Jag orkade inte att titta på mig själv i spegeln för jag visste att jag såg förfärlig ut. Jag tvättade ansiktet med vatten och gick till köket igen. Jag tog en apelsin ur fruktskålen och satte mig på den närmsta stolen. Jag började leka med apelsinen för jag ville inte tänka. Inte prata. Jag ville bara försvinna bort från allt elände som har förstört mitt liv. Bort från mitt liv så kallat helvete. Jag ville försvinna till den värld jag hade drömt om i hela min barndom.
”Jag drömde alltid att pappa var ute i militären och försvarade sitt land eller att han var en spion som var ute på livsfarliga uppdrag varje dag. Därför kom han aldrig hem eller så föreställde jag mig att han var uppe i himlen. Att han var en ängel som tittade ner på mig varje gång jag tittade upp mot stjärnorna.” Sade jag dämpat och pillade med apelsinen. Det var lättare att föreställa att det bara var jag och apelsinen i rummet att prata med istället för att möta Liams blick. Jag visste inte om jag skulle orka med att möta hans blick utan att börja gråta igen.
”Jag är verkligen ledsen för det jag sa förut.”
”Det är okej. Jag vet att det inte var menat på ett elakt sätt.” Sa jag och tittade upp och mötte hans bruna ögon. ”Förlåt för att jag skrek åt dig. Men grejen är att jag har aldrig haft någon manlig karaktär i mitt liv förrän ni fem kom in i mitt liv. Det blev mycket lättare att hantera saker och ting.”
Vi tittade på varandra en lång stund kändes det som men i verkligheten hade det bara gått några enstaka sekunder.
Då hörde jag det. Liam hade börjat nynna svagt på någon låt.
”Don't look back
But if we don't look back
We're only running babe
Out of me, cause ain't this
Same mistakes again” Sjöng han och tittade in i mina gröna ögon och förtrollade mig med hans underbara sång.
Han menade att jag skulle vända blad och välkomna mitt nya kapitel i livet. Det förflutna är en stängd passage mellan dåtid och nutid. Jag kan inte leva i dåtiden hela livet utan måste blicka fram och se vad framtiden erbjuder.
Liam måste ha sett mig börja grubbla över texten för han började nynna på en ny melodi och ny text.
”Well you're the charming type
That little twinkle in your eye
Gets me every time
And well there must have been a time
I was the reason for that smile” Liam slutade och tittade fundersamt på mig som om han försökte läsa en oöppnad bok.
Ett leende sprack upp på mina läppar och det fick Liam börja le och börja skratta. Han hade blicken fäst bakom mig. Vad kunde vara så roligt?
Jag vände mig om och såg Louis, Harry, Zayn och Niall stå där i mysbyxor såg ut som ”Hej kom och hjälp mig” med trötta inslag.
Jag kunde inte hjälpa att jag började skratta. De hade rejäl bakfylla kunde man säga. De såg inte alls pigga, goa och glada som de hade varit de andra dagarna.
”Håll käften, mitt huvud gör ont” Sa Louis och stirrade på oss som om vi inte var kloka och det gjorde det ännu roligare och. De såg så underliga och roliga för den delen ut när de hasade sig fram och sjönk ner på varsin stol och lutade huvudet på bordet.
”Bakis?” Frågade jag och fick genast tre stycken tummen upp.
”Liam, vet du vad man kan göra för att få bort bakfyllan?” Sade jag.
”Nej. Vad då?”
”Dricka mindre alkohol” Svarade jag och Liam fnissade lågt och Harry gav oss en ilsken blick.
”Lite vatten och asperin...” Sa jag och blev avbruten av Liam som gick iväg till ett skåp för att hämta asperin. Jag gick och tog fram tre glas och fyllde de med kallt vatten och ställde de på borden framför de bakfulla tonåringarna.
__________________________________________________________________________
Hoppas ni tycker om den och ha en fortsatt go fredag!!
Kapitel 29
Föregående:
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
________________________________________________________________________
Hur kunde jag inte ha sett detta från första början. Från första ögonblicket han såg mig i ögonen. Det var något speciellt med honom och nu visste jag varför. alla andra hade upptäckt det innan mig. Men det var väl inget konstigt? Eller?
”Ska vi åka eller?” Frågade Liam Niall när han gick förbi oss med benen efter sig. Ingen var särskild nykter förutom jag och Liam. Eller Liam hade druckit ett glas eller två men inte mer. Jag hade gjort honom sällskap eftersom min kavaljer övergav mig när han blev tillräcklig full och hittade några nya vänner för att tjata med. Jag slutade lägga mig i när alla började lukta sprit. Man ville inte reta upp någon som var full.
”Visst.” Muttrade Niall när han gick till baren för att hämta mer dricka.
”Jag tar Louis och Harry.” Sa jag och vände på klacken för att leta reda på de två.
Liam tog försiktigt ett stadigt tag om min arm och jag vände mig om.
”Vi möts här igen.” Sade Liam och mötte min blick och sedan vände sig mot baren där Niall satt.
Jag tittade runt omkring och började gå runt rummet. Jag såg Harry stå och flörta med en tjej i utkanten av dansgolvet. Louis fanns säkert här bredvid tänkte jag och styrde benen mot Harry.
Jag knuffade mig försiktigt fram mellan allt folk och kom fram till Harry. Jag tog hans hand och drog med honom bort mot soffan där Louis satt och minglade.
”Louis kan du komma lite?” Frågade jag så charmigt jag kunde och viftade med min hand att han skulle komma. när han kom lite närmre tog jag ett stadigt grepp om Louis arm och drog nu med båda två dit där Liam och jag hade ståt för en stund sedan.
”Vad gör du?” Muttrade både Harry och Louis och försökte slingra sig loss ur mina grepp. Jag tog ett nytt tag om de och virkade in mina armar med deras så de inte hade en chans och det lyckades.
Jag kunde se Liam stå där med Niall och Zayn bredvid sig. De skruvade på sig hela tiden för de ville inte åka hem.
”Då går vi.” Sa Liam och började gå mot utgången med oss alla i hack i häl.
Jag hade inte fått en blund i natt/på morgonen när jag tittade på klockan, 10:00. Hade jag bara sovit i fyra timmar! Jag går upp så jag kan... Vad skulle jag göra? Äta frukost? Gå ut?
Jag gick in i garderoben och hittade några myskläder för det skulle nog inte bli så mycket idag och fantiserade om hur alla skulle bete sig idag med bakfylla.
Jag skuttade glatt nerför trappan och mötte Liam som drog ut frukost på bordet. När jag kom närmare såg jag att det var dukat för två. Hur visste han att jag hade vaknat?
”Godmorgon.” Sade han och satte sig ner och började smöra en macka.
”Godmorgon.” Sa jag tillbaka så entusiastiskt jag kunde tillbaka och satte mig ner o bordet.
Vi prata om allt. Om mitt liv hemma i Sverige som jag inte hade nämnt så mycket om de senaste dagarna. Jag hade inte fått en chans att berätta om min familj förrän nu.
”Berätta om din familj.” Manade Liam på när det bara var vi två.
”Det är bara jag och min mamma.” Sa jag och drog en klunk av glaset med juice.
”Jag bor också med en förälder, med min pappa.” Sa Liam.
”Liam det vet jag redan.” Sa jag men ångrade det få fort orden hade hoppat ur munnen. ”Liam, förlåt jag menade det inte på det viset. Det kom ut fel.” Babblade jag när han höll upp en hand för att tysta mig. Jag stängde munnen och blicken droppade ner på tallriken.
”Det är okej. Jag förstår hur du menade.” Sade Liam och fingrade med sitt glas. ”Det har alltid varit jag och min pappa. Min mor gav sig av det år jag fyllde två och har aldrig sett henne sedan dess.” Fortsatte han med en nedstämd röst.
Jag visste att jag var tvungen att berätta min berättelse nu. Liam hade varit ärlig och jag måste vara ärlig tillbaka.
”Liam jag förstår hur du känner...” Sa jag men Liam avbröt mig.
”Hur skulle du förstå? Ingen kan förstå hur svårt det var att få höra sanningen av sin förälder att den ena aldrig kommer komma tillbaka. Hur kan du förstå denna ånger jag känner varje gång jag ser ett foto med henne och pappa när jag var liten.” Han fortsatte och jag fick avbryta honom för att berätta klart den påbörjade meningen.
”Liam, jag förstår hur du känner eftersom jag aldrig fick träffa min far. Mamma lämnade honom innan hon hade förlöst mig. Jag har aldrig i mitt liv haft en manlig förebild i mitt liv. Mamma pratar aldrig om honom. Om jag frågar en fråga så ignorerar hon den och byter samtalsämne.” Jag ville nästan skrika. Ingen kunde veta hur det var att veta vem sin far var. Veta vem som var sin andra hälft. ”Han följde inte efter henne när hon stack så det kanske var bra att hon slapp umgås med en sådan man som inte vill ha en andra chans.”
Skrek jag nu mot honom. Tårar rann hejdlöst nerför mina rosiga kinder. Blicken blev suddig och jag kunde inte koncentrera mig.
Jag kände ett par starka armar omfatta mig och drog in mig in i en kram. En liten stund senare så satt jag på något mjukt. Liam hade burit mig till soffan. Han hållde fortfarande om mig i sin famn och tårarna bara rann.
”Shh. Allt kommer at ordna sig.” Viskade Liam i mitt öra. Men allt kommer inte att bli bra. Snart kommer jag åka tillbaka till Sverige och kommer aldrig att få träffa dessa fem underbara killarna igen under hela mitt liv.
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
________________________________________________________________________
Mycket känslor som ni kommer att förstå snart! Kommentera & enjoy!
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
________________________________________________________________________
Hur kunde jag inte ha sett detta från första början. Från första ögonblicket han såg mig i ögonen. Det var något speciellt med honom och nu visste jag varför. alla andra hade upptäckt det innan mig. Men det var väl inget konstigt? Eller?
”Ska vi åka eller?” Frågade Liam Niall när han gick förbi oss med benen efter sig. Ingen var särskild nykter förutom jag och Liam. Eller Liam hade druckit ett glas eller två men inte mer. Jag hade gjort honom sällskap eftersom min kavaljer övergav mig när han blev tillräcklig full och hittade några nya vänner för att tjata med. Jag slutade lägga mig i när alla började lukta sprit. Man ville inte reta upp någon som var full.
”Visst.” Muttrade Niall när han gick till baren för att hämta mer dricka.
”Jag tar Louis och Harry.” Sa jag och vände på klacken för att leta reda på de två.
Liam tog försiktigt ett stadigt tag om min arm och jag vände mig om.
”Vi möts här igen.” Sade Liam och mötte min blick och sedan vände sig mot baren där Niall satt.
Jag tittade runt omkring och började gå runt rummet. Jag såg Harry stå och flörta med en tjej i utkanten av dansgolvet. Louis fanns säkert här bredvid tänkte jag och styrde benen mot Harry.
Jag knuffade mig försiktigt fram mellan allt folk och kom fram till Harry. Jag tog hans hand och drog med honom bort mot soffan där Louis satt och minglade.
”Louis kan du komma lite?” Frågade jag så charmigt jag kunde och viftade med min hand att han skulle komma. när han kom lite närmre tog jag ett stadigt grepp om Louis arm och drog nu med båda två dit där Liam och jag hade ståt för en stund sedan.
”Vad gör du?” Muttrade både Harry och Louis och försökte slingra sig loss ur mina grepp. Jag tog ett nytt tag om de och virkade in mina armar med deras så de inte hade en chans och det lyckades.
Jag kunde se Liam stå där med Niall och Zayn bredvid sig. De skruvade på sig hela tiden för de ville inte åka hem.
”Då går vi.” Sa Liam och började gå mot utgången med oss alla i hack i häl.
Jag hade inte fått en blund i natt/på morgonen när jag tittade på klockan, 10:00. Hade jag bara sovit i fyra timmar! Jag går upp så jag kan... Vad skulle jag göra? Äta frukost? Gå ut?
Jag gick in i garderoben och hittade några myskläder för det skulle nog inte bli så mycket idag och fantiserade om hur alla skulle bete sig idag med bakfylla.
Jag skuttade glatt nerför trappan och mötte Liam som drog ut frukost på bordet. När jag kom närmare såg jag att det var dukat för två. Hur visste han att jag hade vaknat?
”Godmorgon.” Sade han och satte sig ner och började smöra en macka.
”Godmorgon.” Sa jag tillbaka så entusiastiskt jag kunde tillbaka och satte mig ner o bordet.
Vi prata om allt. Om mitt liv hemma i Sverige som jag inte hade nämnt så mycket om de senaste dagarna. Jag hade inte fått en chans att berätta om min familj förrän nu.
”Berätta om din familj.” Manade Liam på när det bara var vi två.
”Det är bara jag och min mamma.” Sa jag och drog en klunk av glaset med juice.
”Jag bor också med en förälder, med min pappa.” Sa Liam.
”Liam det vet jag redan.” Sa jag men ångrade det få fort orden hade hoppat ur munnen. ”Liam, förlåt jag menade det inte på det viset. Det kom ut fel.” Babblade jag när han höll upp en hand för att tysta mig. Jag stängde munnen och blicken droppade ner på tallriken.
”Det är okej. Jag förstår hur du menade.” Sade Liam och fingrade med sitt glas. ”Det har alltid varit jag och min pappa. Min mor gav sig av det år jag fyllde två och har aldrig sett henne sedan dess.” Fortsatte han med en nedstämd röst.
Jag visste att jag var tvungen att berätta min berättelse nu. Liam hade varit ärlig och jag måste vara ärlig tillbaka.
”Liam jag förstår hur du känner...” Sa jag men Liam avbröt mig.
”Hur skulle du förstå? Ingen kan förstå hur svårt det var att få höra sanningen av sin förälder att den ena aldrig kommer komma tillbaka. Hur kan du förstå denna ånger jag känner varje gång jag ser ett foto med henne och pappa när jag var liten.” Han fortsatte och jag fick avbryta honom för att berätta klart den påbörjade meningen.
”Liam, jag förstår hur du känner eftersom jag aldrig fick träffa min far. Mamma lämnade honom innan hon hade förlöst mig. Jag har aldrig i mitt liv haft en manlig förebild i mitt liv. Mamma pratar aldrig om honom. Om jag frågar en fråga så ignorerar hon den och byter samtalsämne.” Jag ville nästan skrika. Ingen kunde veta hur det var att veta vem sin far var. Veta vem som var sin andra hälft. ”Han följde inte efter henne när hon stack så det kanske var bra att hon slapp umgås med en sådan man som inte vill ha en andra chans.”
Skrek jag nu mot honom. Tårar rann hejdlöst nerför mina rosiga kinder. Blicken blev suddig och jag kunde inte koncentrera mig.
Jag kände ett par starka armar omfatta mig och drog in mig in i en kram. En liten stund senare så satt jag på något mjukt. Liam hade burit mig till soffan. Han hållde fortfarande om mig i sin famn och tårarna bara rann.
”Shh. Allt kommer at ordna sig.” Viskade Liam i mitt öra. Men allt kommer inte att bli bra. Snart kommer jag åka tillbaka till Sverige och kommer aldrig att få träffa dessa fem underbara killarna igen under hela mitt liv.
”Mitt liv var ett kaos tills jag såg er på X Factor och hörde eran musik. Det gjorde mig lycklig efter alla dessa år av elände. Varje gång jag mådde dåligt eller inte var på humör så fick ni mig att skratta. Även om ni inte var där personligen.” Snyftade jag fram och tittade upp. Jag mötte Liams glittrande ögon. Hur kunde det vara så lätt att prata om allt och exakt allt med Liam som jag inte kände så super bra. Inte änns mina närmaste vänner där hemma visste såhär mycket om mig som han gjorde nu och han var inte en främling men kanske en bekant. Jag kanske hade haft fel om mina tankar förut. Jag kunde kanske bli vän med någon om dessa fem killar och få träffa de igen.
________________________________________________________________________
Mycket känslor som ni kommer att förstå snart! Kommentera & enjoy!
Kapitel 28
Föregående:
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag med en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_________________________________________________________________
Galan öppnades med ett live uppträdande av Coldplay. Programledaren presenterades och började med något tal om hur bra kvällen skulle bli och de första prisen började delas ut. En efter en delades priserna ut och uppträdanden med olika artister.
Jag var inte så insatt i vad som hållde på runt omkring när det kom ut en mörkhyad person som började prata om sin karriär och bakom på skärmen så stod det British Single.
Vänta lite. Hade inte killarna pratat om att de var nominerade för bästa single? Eller hade jag fel?
”De nominerade för bästa brittisk single är...” Sade han och alla nominerade kom upp på skärmen med låtarna med banden. En efter en spelades låtarna upp. Det var Adele, JLS,The Wanted, Jessie J, Ed Sheeran och självklart så kom One Directions låt What Makes You Beautiful.
”Och vinnaren är...”
Vem skulle vinna? Kunde killarna faktiskt vinna? Det var sten hård konkurrens med Adele och många andra talangfulla kändisar. One Direction hade inte en chans mot de andra tänkte jag när han läste upp vinnaren.
Jag tittade snabbt runt bordet för att möta allas blickar som var mycket nervösare än mig. ”One Direction” ropade han ut över hela arenan. Alla runt bordet skuttade upp från stolarna och kramade om varandra. Alla hade stora leenden och glada ansikten. Publiken blev jättevild med skrik och applåder ekade överallt. Jag kunde inte göra mer än att skratta och applådera med alla andra när Louis omfattade mig med en stor kram som nästan lyfte mig upp i luften.
De fem glada ansiktena gick från bordet för att gå upp på scenen för att hämta det väntande priset som nu var deras.
”Vi vill börja med att tacka alla fans. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för er.” Sade Louis när han försökte samla sig.
”Alla hos Syco/Sony, bandet och många fler vill vi tacka för. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för alla er fram och bakom scenen. Ett stort tack för denna möjligheten.” Sa Harry och tittade ut i hela arenan och spred lycka efter sig.
Vad hade precis hänt? Hade One Direction vunnit ett pris? Detta kunde verkligen inte bli en bättre dag. Den absolut bästa födelsedagen NÅGONSIN!!
Allt detta på en ända kväll var bara för mycket tänkte jag när killarna återvände till bordet med priset i händerna hos Niall. Jag kunde inte titta bort från den lilla statyn som var priset. Den var jätte gullig och mycket händig men kommer gå sönder så fort vi kommer tillbaka till huset. Det var ingen tanke utan en fakta som kommer så småningom att stämma.
Kvällen gick som den skulle efter uppståndelsen om deras vinst. Fast ingen ville lugna ner sig utan de började dricka innan efterfesten hade börjat. Jag kommer inte ta hand om dessa fem killar om de blir fulla sade jag tyst för mig själv som ett litet löfte. Och det värsta var att de visste att jag fyllde 16 år så jag skulle inte få dricka. Inte ett skit. Inte änns cider. Skit. Typiskt.
Efterfesten började någon timma och en trekvart senare och hållde på hela natten lång, kändes det som. Den ville aldrig ta slut. Fast alla tycktes ha kul förutom jag som inte fick ha kul eftersom jag inte fick dricka.
”Hur är det?” Frågade någon.
Jag vände på huvudet och såg Liam stå alldeles till höger om mig.
”Jag är bara trött. Det har varit en lång dag.” Liam hållde med och drog ett djupt andetag och andades sedan ut. Han andades inte alkohol. Drack inte Liam?
”Liam, varför...” Han tycktes redan veta frågan för han svarade innan jag hann avsluta meningen.
”Ibland är det bra att inte dricka. Man kan ha roligt utan att dricka.” Sade han och klunkade i sig resten av drickan han hade i glaset.
Jag visste inte hur jag skulle fortsätta, så jag började med en seriös fråga eftersom han var nykter. ”Vet du vad det är med Lou?” Viskade jag för Zayn gick precis förbi oss på väg mot dansgolvet.
”Jag vet inte riktigt. Vad menar du?” Sa han och tittade lite skumt på mig.
”Hans beteende förvandlades när jag snubblade in i Aston.” Svarade jag och tittade bort mot Louis som satt i soffan och pratade med några.
”Aha, nu vet jag.”
”Vad?” Frågade jag och blev nufiken.
Liam log. ”Han är svartsjuk.”
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
_________________________________________________________________
Läs och kommentera vad ni tycker!! Älskar när ni ger mig respons! :D
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag med en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_________________________________________________________________
Galan öppnades med ett live uppträdande av Coldplay. Programledaren presenterades och började med något tal om hur bra kvällen skulle bli och de första prisen började delas ut. En efter en delades priserna ut och uppträdanden med olika artister.
Jag var inte så insatt i vad som hållde på runt omkring när det kom ut en mörkhyad person som började prata om sin karriär och bakom på skärmen så stod det British Single.
Vänta lite. Hade inte killarna pratat om att de var nominerade för bästa single? Eller hade jag fel?
”De nominerade för bästa brittisk single är...” Sade han och alla nominerade kom upp på skärmen med låtarna med banden. En efter en spelades låtarna upp. Det var Adele, JLS,The Wanted, Jessie J, Ed Sheeran och självklart så kom One Directions låt What Makes You Beautiful.
”Och vinnaren är...”
Vem skulle vinna? Kunde killarna faktiskt vinna? Det var sten hård konkurrens med Adele och många andra talangfulla kändisar. One Direction hade inte en chans mot de andra tänkte jag när han läste upp vinnaren.
Jag tittade snabbt runt bordet för att möta allas blickar som var mycket nervösare än mig. ”One Direction” ropade han ut över hela arenan. Alla runt bordet skuttade upp från stolarna och kramade om varandra. Alla hade stora leenden och glada ansikten. Publiken blev jättevild med skrik och applåder ekade överallt. Jag kunde inte göra mer än att skratta och applådera med alla andra när Louis omfattade mig med en stor kram som nästan lyfte mig upp i luften.
De fem glada ansiktena gick från bordet för att gå upp på scenen för att hämta det väntande priset som nu var deras.
”Vi vill börja med att tacka alla fans. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för er.” Sade Louis när han försökte samla sig.
”Alla hos Syco/Sony, bandet och många fler vill vi tacka för. Vi skulle aldrig ha varit här om det inte vore för alla er fram och bakom scenen. Ett stort tack för denna möjligheten.” Sa Harry och tittade ut i hela arenan och spred lycka efter sig.
Vad hade precis hänt? Hade One Direction vunnit ett pris? Detta kunde verkligen inte bli en bättre dag. Den absolut bästa födelsedagen NÅGONSIN!!
Allt detta på en ända kväll var bara för mycket tänkte jag när killarna återvände till bordet med priset i händerna hos Niall. Jag kunde inte titta bort från den lilla statyn som var priset. Den var jätte gullig och mycket händig men kommer gå sönder så fort vi kommer tillbaka till huset. Det var ingen tanke utan en fakta som kommer så småningom att stämma.
Kvällen gick som den skulle efter uppståndelsen om deras vinst. Fast ingen ville lugna ner sig utan de började dricka innan efterfesten hade börjat. Jag kommer inte ta hand om dessa fem killar om de blir fulla sade jag tyst för mig själv som ett litet löfte. Och det värsta var att de visste att jag fyllde 16 år så jag skulle inte få dricka. Inte ett skit. Inte änns cider. Skit. Typiskt.
Efterfesten började någon timma och en trekvart senare och hållde på hela natten lång, kändes det som. Den ville aldrig ta slut. Fast alla tycktes ha kul förutom jag som inte fick ha kul eftersom jag inte fick dricka.
”Hur är det?” Frågade någon.
Jag vände på huvudet och såg Liam stå alldeles till höger om mig.
”Jag är bara trött. Det har varit en lång dag.” Liam hållde med och drog ett djupt andetag och andades sedan ut. Han andades inte alkohol. Drack inte Liam?
”Liam, varför...” Han tycktes redan veta frågan för han svarade innan jag hann avsluta meningen.
”Ibland är det bra att inte dricka. Man kan ha roligt utan att dricka.” Sade han och klunkade i sig resten av drickan han hade i glaset.
Jag visste inte hur jag skulle fortsätta, så jag började med en seriös fråga eftersom han var nykter. ”Vet du vad det är med Lou?” Viskade jag för Zayn gick precis förbi oss på väg mot dansgolvet.
”Jag vet inte riktigt. Vad menar du?” Sa han och tittade lite skumt på mig.
”Hans beteende förvandlades när jag snubblade in i Aston.” Svarade jag och tittade bort mot Louis som satt i soffan och pratade med några.
”Aha, nu vet jag.”
”Vad?” Frågade jag och blev nufiken.
Liam log. ”Han är svartsjuk.”
Nu förstod jag hans beteende som han hade haft i hela kvällen. Det hade varit så uppenbart och jag hade varit så blind. Hur kunde jag inte ha sätt detta? Louis gillade mig inte. Han gillar gillar mig.
_________________________________________________________________
Läs och kommentera vad ni tycker!! Älskar när ni ger mig respons! :D
Kapitel 27
Föregående:
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
_____________________________________________________________________
Jag drog en lätt suck och kände hur Louis tog tag om mig midja och tryckte mig intill honom. Fotograferna förvandlades till galningar och jag stod och skrattade. Jag kände mig så lycklig när vi tillslut gick innanför dörrarna och lämnade kaoset bakom oss.
”Är det alltid så?” Fick jag ur mig.
”Idag var det extremt mycket!” Svarade Niall och ruskade på huvudet.
Den värsta biten var över tänkte jag när vi gick förbi en grupp personer. Jag vände huvudet för att få en bättre blick och ... Men hjälp! Var det verkligen Katy Perry med Adele och Rihanna som pratade med varandra.
Jag var så fokuserad på de att jag hade ingen koll på vart jag gick.
”Aj” Sa jag och tappade balansen och vacklade bakåt.
”Förlåt, det var inte meningen.” Hörde jag personen säga när ett par händer tog tag om min midja så jag skulle få tillbaka balansen.
”Tack” Sa jag och vände på huvudet för att se vem det var som hade fångat upp mig. där var Liam med killarna hack i häl.
Jag vände huvudet så jag konfronterade personen som jag hade krockat med.
Det var Aston från JLS. Skit! Hur kunde jag ha varit så dum att inte titta vart jag gick. Här gick jag som en idiot och gick in i folk titt som tätt och Liam och Louis hack i häl efter mig med resten av grabbarna.
”Hej killar” Hälsade allihopa på varandra och Liam släppte taget för att hälsa. Jag stod där, helt stilla efter vad som hade hänt precis. Aston släppte knappt ögonkontakten med mig när han hälsade på mina fem förföljare. Vad skulle jag göra? Här kunde jag inte stå hela dagen så jag tryckte lätt armbågen till Louis bröstkorg och hans ögon mötte mina. Jag gav honom en seriös blick men inte för uppenbar. Han förstod för han tog min hand och flätade ihop de och tittade tillbaka till de andra.
”Detta är Therese” Sade Louis och drog fram mig så de från JLS kunde se mig bland allt folk som hade nu anlänt. Jag sade ett snabbt ”hej” och drog snabbt fram ett litet leende.
”Vi är bandet JLS...” Sade Marvin.
”... Det är vi som kommer att krossa dessa små killar när priset blir vårt.” Fortsatte Aston och dröjde kvar sin blick vid min.
Det hade blivit mycket folk här inne så vi alla gick ut till arenan där själva galan skulle hållas. Jag kunde se att det var inte vanliga Louis längre som gick bredvid mig. Han hade förvandlats till någon annan.
Vi satt ner vid ett bord som var tilldelat till killarna och deras följeslagare, som jag och några till.
”Liam, varför är inte Danielle här?”
”Hon var upptagen med en show.” Sade han och hans ögon blev glansiga.
Jag önskade att jag inte hade frågat frågan när jag såg hur förkrossad han såg ut. Han måste säkert sakna henne, tänkte jag när de ropades ut i ljudsystemet att alla skulle inta sina platser på och bakom scen samt gästerna skulle sätta sig vid borden.
Det satte fart på alla som befann sig här inne och helvetet brakade ut. alla skulle hit och dit. Flera sprang fram och tillbaka, hit och dit. Det var tur att vi redan hade slagit oss ner.
Alla pratade med varandra och jag satt i mina tankar. Jag vände på huvudet för att se mig om. Flera kända artister satt lite här och var. Vid varje bord satt flera artister och jag kände igen nästan alla. Alla artister som satt här inne, deras musik har jag lyssnat på.
”Är det där Ed Sheeran som pratar med Coldplay?” viskade jag till Zayn som satt till vänster om mig.
”Ja och där till höger om de har du Bruno Mars” sa Zayn och nickade med huvudet till höger.
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag ed en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_____________________________________________________________________
Hoppas ni har haft det en bra helg och här kan ni ladda upp er med en ny del :)
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
_____________________________________________________________________
Jag drog en lätt suck och kände hur Louis tog tag om mig midja och tryckte mig intill honom. Fotograferna förvandlades till galningar och jag stod och skrattade. Jag kände mig så lycklig när vi tillslut gick innanför dörrarna och lämnade kaoset bakom oss.
”Är det alltid så?” Fick jag ur mig.
”Idag var det extremt mycket!” Svarade Niall och ruskade på huvudet.
Den värsta biten var över tänkte jag när vi gick förbi en grupp personer. Jag vände huvudet för att få en bättre blick och ... Men hjälp! Var det verkligen Katy Perry med Adele och Rihanna som pratade med varandra.
Jag var så fokuserad på de att jag hade ingen koll på vart jag gick.
”Aj” Sa jag och tappade balansen och vacklade bakåt.
”Förlåt, det var inte meningen.” Hörde jag personen säga när ett par händer tog tag om min midja så jag skulle få tillbaka balansen.
”Tack” Sa jag och vände på huvudet för att se vem det var som hade fångat upp mig. där var Liam med killarna hack i häl.
Jag vände huvudet så jag konfronterade personen som jag hade krockat med.
Det var Aston från JLS. Skit! Hur kunde jag ha varit så dum att inte titta vart jag gick. Här gick jag som en idiot och gick in i folk titt som tätt och Liam och Louis hack i häl efter mig med resten av grabbarna.
”Hej killar” Hälsade allihopa på varandra och Liam släppte taget för att hälsa. Jag stod där, helt stilla efter vad som hade hänt precis. Aston släppte knappt ögonkontakten med mig när han hälsade på mina fem förföljare. Vad skulle jag göra? Här kunde jag inte stå hela dagen så jag tryckte lätt armbågen till Louis bröstkorg och hans ögon mötte mina. Jag gav honom en seriös blick men inte för uppenbar. Han förstod för han tog min hand och flätade ihop de och tittade tillbaka till de andra.
”Detta är Therese” Sade Louis och drog fram mig så de från JLS kunde se mig bland allt folk som hade nu anlänt. Jag sade ett snabbt ”hej” och drog snabbt fram ett litet leende.
”Vi är bandet JLS...” Sade Marvin.
”... Det är vi som kommer att krossa dessa små killar när priset blir vårt.” Fortsatte Aston och dröjde kvar sin blick vid min.
Det hade blivit mycket folk här inne så vi alla gick ut till arenan där själva galan skulle hållas. Jag kunde se att det var inte vanliga Louis längre som gick bredvid mig. Han hade förvandlats till någon annan.
Vi satt ner vid ett bord som var tilldelat till killarna och deras följeslagare, som jag och några till.
”Liam, varför är inte Danielle här?”
”Hon var upptagen med en show.” Sade han och hans ögon blev glansiga.
Jag önskade att jag inte hade frågat frågan när jag såg hur förkrossad han såg ut. Han måste säkert sakna henne, tänkte jag när de ropades ut i ljudsystemet att alla skulle inta sina platser på och bakom scen samt gästerna skulle sätta sig vid borden.
Det satte fart på alla som befann sig här inne och helvetet brakade ut. alla skulle hit och dit. Flera sprang fram och tillbaka, hit och dit. Det var tur att vi redan hade slagit oss ner.
Alla pratade med varandra och jag satt i mina tankar. Jag vände på huvudet för att se mig om. Flera kända artister satt lite här och var. Vid varje bord satt flera artister och jag kände igen nästan alla. Alla artister som satt här inne, deras musik har jag lyssnat på.
”Är det där Ed Sheeran som pratar med Coldplay?” viskade jag till Zayn som satt till vänster om mig.
”Ja och där till höger om de har du Bruno Mars” sa Zayn och nickade med huvudet till höger.
Hur många kändisar var här ikväll egentligen? Förutom att jag var med sex stycken av dessa kändisar redan.
”Hur är det?” Frågade Louis.
”Spännande nervöst” Svarade jag ed en viskning och tittade upp på scenen där de hade börjat rigga upp det första framträdandet.
_____________________________________________________________________
Hoppas ni har haft det en bra helg och här kan ni ladda upp er med en ny del :)
Kapitel 26
Föregående:
”Om jag sa det, vore det en lögn.” Svarade Louis och hållde upp dörren åt mig. ”Du är verkligen vacker idag” Viskade Louis i mitt öra när jag skulle glida in genom dörren. Jag blev så klart röd om kinderna och sänkte blicken till marken. Hur kunde Louis få mig att känna såhär?
______________________________________________________________________________
Limousinen saktade in och jag kände hur nervös jag började bli. Första gången man går på röda mattan. Jag har gått på en röd matta men inte en sådan här röd matta. Det är inget farligt bara le så kommer allting att bli super tänkte jag.
”Nu gäller det grabbar.” Sade Harry. ”Och tjej” Tillade han när hans blick vandrade förbi mig.
Jag trodde jag skulle spy. Jag var så nervös att benen kändes som spagetti. Jag skulle inte klara hela vägen in utan att svimma.
Alla hade tydligen fått syn på min tomma och stilla blick för alla blev lite oroliga.
”Hur mår du?” Frågade Louis och tittade medlidande mot mig.
”Jag mår bättre när vi kommer ut i friska luften.” Sa jag så övertygande jag kunde.
Zayn gav mig ett försiktigt leende och öppnade dörren som hållde oss isolerade från allt som fanns utanför dessa väggar. Ena stunden så var det mycket lockande att stanna kvar när rop och skrik nådde oss. Jag tvingade mig själv att gå ur limon efter Liam som räckte fram sin hand till mig. Vilka gentlemän jag hade träffat tänkte jag när jag steg ur limousinen för att möta alla personer som stod och trängdes vid alla stängslen för att se sina idoler. De var vanliga människor som jag hade varit för några dagar sedan. Jag drogs tillbaka till verkligheten när Louis tog tag i min hand och tittade in i mina ögon.
”Glöm inte att le” Sa Louis när vi stannade framför massa fotografer. Det blixtrade hur som helst tätt inpå hela tiden och skrik vart man än vände sig om. Detta var helt oförglömligt den galnaste kvällen jag har varit med om och vi hade inte änns kommit in ännu.
Det ända jag tänkte på var att le och se glad ut hela tiden. Vart jag vände huvudet så var det folk överallt som trängdes för att se på One Direction och andra kändisar. Det var helt sjukt!
Vi var nästan vid slutet när alla stannade för att göra en kort intervju. Där stod jag bredvid Louis som hållde hårt i min hand. Jag visste inte vart jag skulle ha tagit vägen om han inte hållit fast mig i hans grepp. Våra blickar möttes på en milli sekund och det hjälpte för att ta mig ur galenskapen som härjade i min kropp.
”Vad ser ni fram emot i kväll?” Frågade reportern.
”Vi ska njuta av kvällen och självklart hoppas vi på det bästa.” Sade Liam.
Reportern riktade blicken sedan mot mig och frågade: ”Vem är denna vackra flicka Louis?” Vad skulle han säga? Vad skulle jag säga? Skulle jag säga någonting?
Ingen reagerade så mycket på frågan som jag hade gjort. Alla såg lättade ut att hon hade sagt det på ett fint sätt istället för att gå rakt på saken.
”Hon heter Therese och är en mycket nära vän till oss alla.” Sa Louis med ett litet smile på läpparna och de andra instämde. Louis hade sagt det med en sådan säkerhet att det måste antingen ha varit mycket övning bakom eller kanske det var sanning. Varför var de tvungna att göra det så jobbigt för mig.
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
______________________________________________________________________________
Tack för det gulliga kommentarerna :D och här kommer en ny fortsättning ...
”Om jag sa det, vore det en lögn.” Svarade Louis och hållde upp dörren åt mig. ”Du är verkligen vacker idag” Viskade Louis i mitt öra när jag skulle glida in genom dörren. Jag blev så klart röd om kinderna och sänkte blicken till marken. Hur kunde Louis få mig att känna såhär?
______________________________________________________________________________
Limousinen saktade in och jag kände hur nervös jag började bli. Första gången man går på röda mattan. Jag har gått på en röd matta men inte en sådan här röd matta. Det är inget farligt bara le så kommer allting att bli super tänkte jag.
”Nu gäller det grabbar.” Sade Harry. ”Och tjej” Tillade han när hans blick vandrade förbi mig.
Jag trodde jag skulle spy. Jag var så nervös att benen kändes som spagetti. Jag skulle inte klara hela vägen in utan att svimma.
Alla hade tydligen fått syn på min tomma och stilla blick för alla blev lite oroliga.
”Hur mår du?” Frågade Louis och tittade medlidande mot mig.
”Jag mår bättre när vi kommer ut i friska luften.” Sa jag så övertygande jag kunde.
Zayn gav mig ett försiktigt leende och öppnade dörren som hållde oss isolerade från allt som fanns utanför dessa väggar. Ena stunden så var det mycket lockande att stanna kvar när rop och skrik nådde oss. Jag tvingade mig själv att gå ur limon efter Liam som räckte fram sin hand till mig. Vilka gentlemän jag hade träffat tänkte jag när jag steg ur limousinen för att möta alla personer som stod och trängdes vid alla stängslen för att se sina idoler. De var vanliga människor som jag hade varit för några dagar sedan. Jag drogs tillbaka till verkligheten när Louis tog tag i min hand och tittade in i mina ögon.
”Glöm inte att le” Sa Louis när vi stannade framför massa fotografer. Det blixtrade hur som helst tätt inpå hela tiden och skrik vart man än vände sig om. Detta var helt oförglömligt den galnaste kvällen jag har varit med om och vi hade inte änns kommit in ännu.
Det ända jag tänkte på var att le och se glad ut hela tiden. Vart jag vände huvudet så var det folk överallt som trängdes för att se på One Direction och andra kändisar. Det var helt sjukt!
Vi var nästan vid slutet när alla stannade för att göra en kort intervju. Där stod jag bredvid Louis som hållde hårt i min hand. Jag visste inte vart jag skulle ha tagit vägen om han inte hållit fast mig i hans grepp. Våra blickar möttes på en milli sekund och det hjälpte för att ta mig ur galenskapen som härjade i min kropp.
”Vad ser ni fram emot i kväll?” Frågade reportern.
”Vi ska njuta av kvällen och självklart hoppas vi på det bästa.” Sade Liam.
Reportern riktade blicken sedan mot mig och frågade: ”Vem är denna vackra flicka Louis?” Vad skulle han säga? Vad skulle jag säga? Skulle jag säga någonting?
Ingen reagerade så mycket på frågan som jag hade gjort. Alla såg lättade ut att hon hade sagt det på ett fint sätt istället för att gå rakt på saken.
”Hon heter Therese och är en mycket nära vän till oss alla.” Sa Louis med ett litet smile på läpparna och de andra instämde. Louis hade sagt det med en sådan säkerhet att det måste antingen ha varit mycket övning bakom eller kanske det var sanning. Varför var de tvungna att göra det så jobbigt för mig.
Varje reporter frågade samma saker hela tiden så tillslut kunde jag deras svar utantill. Läskigt. Inte nog med det så kändes det som om hela världen hade stannat upp och stirrade på mig när Louis hållde min hand där alla kunde se.
Var skulle alla tro?
______________________________________________________________________________
Tack för det gulliga kommentarerna :D och här kommer en ny fortsättning ...
Kapitel 25
Föregående:
Blondinen öppnade lådan och i det lilla utrymme fanns det gott om smink. allting fanns i den där lådan såg jag när hon öste ut allt på bordet för att sedan sätta igång med mig.
Båda stod nu över mitt hår och funderade ut vilken håruppsättning som var finast med klänningen och jag brydde mig inte.
_________________________________________________________________________________
Vem var den rödhåriga flickan som hade en glittrande olivgrön klänning på sig? Hon som var verkligen vacker och underbar att se på. Personen i spegeln såg ut som en prinsessa. Allting på henne såg så sagolikt och perfekt ut. Men kunde verkligen hon vara jag? Kunde jag vara så vacker som en prinsessa? Eller var det en dröm?
Jag stod framför spegeln när de fem perfekta killarna kommer in i rummet med kostymer på sig. De hade också bytt såg jag när jag vände mig sakta om för att möta deras nyfikna blickar.
Som jag hade föreställt mig så tappade alla andan som förra gången de hade sätt mig i klänningen fast nu med vackra accessoarer till.
”Wow” Sade deras ögon och mötte mig. De kunde inte få fram ett ord. Vilken måste vara ett bra tecken.
Jag snurrade runt ett varv för att de skulle få en fullständig bild av mig och det räckte för att deras ögon blev större och dreglade över sina kostymer.
Harry skruvade på sig lite för han blev lite otålig. Nu såg jag han hållde i en liten skål med händerna. Harry mötte min blick och visade sitt fina leende och gick fram till mig när han räckte fram skålen.
Vad tänkte han göra? Vad fanns i skålen?
Harry var den ända som hade rört sig i rummet förutom mig. Det var som om tiden hade stannat i rummet.
”Det namn du får ska vara din eskort.” Sade Harry och lyfte upp skålen.
”Eskort?” Frågade jag undrande.
”Alla vi fem kan inte vara din eskort. Det skulle se konstigt ut.”
Harry hade rätt jag var tvungen att välja en av dessa underbara killarna. Och de hade varit smarta att förberedda för mig så det inte skulle bli så svårt. Jag gillade alla vika mycket men efter nu när jag hade träffat alla så visste jag att några låg mig närmare intill mitt dyrbara hjärta.
Där låg fem stycken lappar med deras namn på en lapp var. Vilken skulle jag ta? Vem skulle bli mest besviken? Vem skulle bli lyckligast?
Det var bara ett namn jag kunde välja och att alla var beredda. Hoppas detta inte kommer vara början på någonting dåligt tänkte jag när jag drog ett namn ur skålen. Jag vecklade ut lappen försiktigt så spänningen ökade. Nu hade de andra kommit tillbaka ill verkligheten när Harry hade börjat prata och alla var nyfikna över vad det stod.
Var detta ödet? På lappen stod med med stora bokstäver Louis. Skulle jag ljuga eller inte. Jag skulle inte klara av att ljuga inför mina idoler. Det var lika bra att få detta överstökat.
”Louis” Sa jag högt och försökte inte låta överraskad.
Hur skulle jag klara av natten med Louis? En sak som jag är säker på om honom är att det är någonting speciellt som jag inte kan ignorera för jag har aldrig känt såhär förut.
Louis blick sade att han var inte inställd på att det skulle blivit honom men nu fick han bara gilla läget. Hela honom utstrålade av överraskning när han blev bombad av lyckönskningar inför kvällen och drogs in i en stor kram av hans fyra bästa vänner.
Klockan hade blivit dags att åka så vi skyndade ut ut byggnaden och på trottoaren stod det en svart limousin framställd.
”Snälla, säg inte att vi ska åka i denna limousinen.” Bad jag så snällt jag kunde.
”Om jag sa det, vore det en lögn.” Svarade Louis och hållde upp dörren åt mig. ”Du är verkligen vacker idag” Viskade Louis i mitt öra när jag skulle glida in genom dörren. Jag blev så klart röd om kinderna och sänkte blicken till marken. Hur kunde Louis få mig att känna såhär?
_________________________________________________________________________________
Hoppas detta förgyller eran dag!
Vill ni jag ska ändra någonting? Kommentera era idéer!!
Blondinen öppnade lådan och i det lilla utrymme fanns det gott om smink. allting fanns i den där lådan såg jag när hon öste ut allt på bordet för att sedan sätta igång med mig.
Båda stod nu över mitt hår och funderade ut vilken håruppsättning som var finast med klänningen och jag brydde mig inte.
_________________________________________________________________________________
Vem var den rödhåriga flickan som hade en glittrande olivgrön klänning på sig? Hon som var verkligen vacker och underbar att se på. Personen i spegeln såg ut som en prinsessa. Allting på henne såg så sagolikt och perfekt ut. Men kunde verkligen hon vara jag? Kunde jag vara så vacker som en prinsessa? Eller var det en dröm?
Jag stod framför spegeln när de fem perfekta killarna kommer in i rummet med kostymer på sig. De hade också bytt såg jag när jag vände mig sakta om för att möta deras nyfikna blickar.
Som jag hade föreställt mig så tappade alla andan som förra gången de hade sätt mig i klänningen fast nu med vackra accessoarer till.
”Wow” Sade deras ögon och mötte mig. De kunde inte få fram ett ord. Vilken måste vara ett bra tecken.
Jag snurrade runt ett varv för att de skulle få en fullständig bild av mig och det räckte för att deras ögon blev större och dreglade över sina kostymer.
Harry skruvade på sig lite för han blev lite otålig. Nu såg jag han hållde i en liten skål med händerna. Harry mötte min blick och visade sitt fina leende och gick fram till mig när han räckte fram skålen.
Vad tänkte han göra? Vad fanns i skålen?
Harry var den ända som hade rört sig i rummet förutom mig. Det var som om tiden hade stannat i rummet.
”Det namn du får ska vara din eskort.” Sade Harry och lyfte upp skålen.
”Eskort?” Frågade jag undrande.
”Alla vi fem kan inte vara din eskort. Det skulle se konstigt ut.”
Harry hade rätt jag var tvungen att välja en av dessa underbara killarna. Och de hade varit smarta att förberedda för mig så det inte skulle bli så svårt. Jag gillade alla vika mycket men efter nu när jag hade träffat alla så visste jag att några låg mig närmare intill mitt dyrbara hjärta.
Där låg fem stycken lappar med deras namn på en lapp var. Vilken skulle jag ta? Vem skulle bli mest besviken? Vem skulle bli lyckligast?
Det var bara ett namn jag kunde välja och att alla var beredda. Hoppas detta inte kommer vara början på någonting dåligt tänkte jag när jag drog ett namn ur skålen. Jag vecklade ut lappen försiktigt så spänningen ökade. Nu hade de andra kommit tillbaka ill verkligheten när Harry hade börjat prata och alla var nyfikna över vad det stod.
Var detta ödet? På lappen stod med med stora bokstäver Louis. Skulle jag ljuga eller inte. Jag skulle inte klara av att ljuga inför mina idoler. Det var lika bra att få detta överstökat.
”Louis” Sa jag högt och försökte inte låta överraskad.
Hur skulle jag klara av natten med Louis? En sak som jag är säker på om honom är att det är någonting speciellt som jag inte kan ignorera för jag har aldrig känt såhär förut.
Louis blick sade att han var inte inställd på att det skulle blivit honom men nu fick han bara gilla läget. Hela honom utstrålade av överraskning när han blev bombad av lyckönskningar inför kvällen och drogs in i en stor kram av hans fyra bästa vänner.
Klockan hade blivit dags att åka så vi skyndade ut ut byggnaden och på trottoaren stod det en svart limousin framställd.
”Snälla, säg inte att vi ska åka i denna limousinen.” Bad jag så snällt jag kunde.
”Om jag sa det, vore det en lögn.” Svarade Louis och hållde upp dörren åt mig. ”Du är verkligen vacker idag” Viskade Louis i mitt öra när jag skulle glida in genom dörren. Jag blev så klart röd om kinderna och sänkte blicken till marken. Hur kunde Louis få mig att känna såhär?
_________________________________________________________________________________
Hoppas detta förgyller eran dag!
Vill ni jag ska ändra någonting? Kommentera era idéer!!
Kapitel 24
Föregående:
”Dax att vakna” Viskade han i örat samtidigt som han skakade liv i mig. Jag måste ha somnat för det var så skönt när tjejerna hade hållit på med mitt hår.
”Blunda och sitt kvar i stolen.” Sade Zayn och gav mig sedan vi vill inte att du slår dig igen blicken när dörren drogs upp när Niall och Louis kom ingåendes med en...
______________________________________________________________________________
Louis och Niall kom in i rummet balanserandes med en tårta där det stod ”Sweet 16.”
Jag kunde inte tro att det var möjligt. Jag som hade längtat så himla mycket till just denna dag och sedan glömt av att det var min födelsedag. 16 år sedan jag föddes. Jisses vad tiden har gott fort. Hur hade Louis, Niall, Liam, Zayn och Harry vetat att det var min födelsedag idag!? Då kom jag på personen som hade haft med detta att göra hela tiden. Mamma. Jag hade inte kunnat tro att hon kunde göra detta för mig. För mig. Hon måste verkligen arbetat hårt för att få min dröm i uppfyllelse genom att träffa mina idoler. Inte nog med det så skulle jag tydligen spendera några dagar med just mina idoler som jag verkligen beundrar över hela mitt hjärta.
Nu stod de och sjöng födelsedagssången. Det var så fint att de sjöng just för mig, just mig och ingen annan.
”Grattis” Skrek allihopa ut och omfattade mig i en stor bamse kram. Hur gulliga kunde dom inte bli!
”Men säg något” Manade Niall på för att få mig att börja prata.
”Tack så mycket!”
”Det kan du inte säga än!” Sade Louis och tittade finurligt mot mitt håll.
Säg inte de hade mer planerat för då skulle jag inte kunna ge tillbaka tänkte jag när Harry gav mig tårtspaden för att skära upp en bit tårta.
”Åh vilken utsökt tårta” Utbrast jag när min bit hade försvunnit ner i magen. Allihopa instämde och glufsade i sig resterna av det som fanns på deras tallrikar. Nu hade jag fått reda på att de två tjejerna som hade fixat mitt hår var grabbarnas egna stylister. Så jag hade blivit stylad av två professionella stylister! Kunde dagen bli bättre!
”Nu dags för presenter” Ropade Zayn ut och tog fram en stor låda som hade legat bakom soffan hela tiden. De måste ha placerat den där när jag hade somnat tänkte jag när Liam räckte över ett litet paket.
Jag öppnade det försiktigt så jag kunde njuta av denna underbara stund. Under pappret låg en liten röd ask. Jag drog försiktigt upp locket och ett litet leende spred sig över läpparna. Där i asken låg ett par örhängen som glittrade i ljuset från taklampan. Det var som tusen stjärnor speglade varandra i havets spegelbild. Det måste ha varit någon kristall, för jag har aldrig sett så fina stenar tindra i sådant ljus förut. De var helklara, det var en svag stänk av rosa i stenarna som fick de att se mer levande ut än vad de redan gjorde.
Jag kände att vad som än var i det stora paketet så var det mycket dyrare än örhängena. Jag föreställde mig hur jag skulle se ut när jag öppnade detta stora paket som Zayn och Harry placerade i mitt knä. Det var nog tur att de hade sagt till mig att sitta i stolen för jag skulle aldrig ha klarat av att stå på benen när jag drog försiktigt av rosetten. Jag tog ett djupt andetag och räknade till tre i huvudet och lyfte sedan locket med mina händer. Var jag i himlen eller var detta verkligen sant? Där. I lådan så låg den där perfekta klänningen som jag hade provat när vi hade varit ute och shoppat. Eller rättare sagt jag hade provat medan killarna hade köpt kläderna. Detta kunde de inte ha gjort när vi var inne i affären? Eller var jag så lättlurad som mina vänner säger...
”Tycker du om den?” Frågade Zayn och jag fick alla blickarna på mig igen. Jag började smått rodna och öppnade munnen för att säga ”Tack så hjärtans mycket!” Men jag kunde inte få ut en enda ord ur mig. Jag var så lycklig nu att jag visste inte hur jag skulle formulera mig.
Alla såg hur stum jag blev av presenterna så de gav mig ett stort kramkalas. Jag var så lycklig att det rann ner små tårar nerför mina rosiga kinder. Men jag brydde mig inte. Inget kunde göra denna dag bättre nu när alla drog sig tillbaka. Nu hade de alla leenden på läpparna igen. Hallå? Ni har redan gett mig den förbannade överraskningen nu! Ville jag bara skrika ut i rummet för att få de att sluta upp med det de höll på med.
”Vi har en till present” Sade Louis och räckte fram ett kuvert.
Jag orkade inte med överraskningar längre så jag bara öppnade kuvertet och satte igång att läsa.
Herregud! Drömmer jag eller så ska jag få gå på Brit Awards på mig födelsedag! Detta är den helt klart absolut bästa födelsedagen hittills i mitt liv!
”Skojar ni?” Fick jag ur mig.
”Vad tror du om oss egentligen!?” Frågade Harry och skrattade. Jag måste ha sett helt korkad där jag satt i stolen nästan helt förlamad över vad jag hade fått i födelsedagspresent av One Direction! Mitt liv var just nu helknäppt om man skulle få för sig att fråga mig.
”Men vad gör ni? Vi måste sätta fart” Sade Blondinen som kom nu tillbaka med en hel låda full med någonting. Hon ställde sig framför stolen jag satt i och vände mig mot spegeln i samma ögonblick mot den andra tjejen förste ut killarna ur rummet. Det var en härlig syn när hon kunde få ut fem killar så snabbt utan att de försökte stå emot.
Blondinen öppnade lådan och i det lilla utrymme fanns det gott om smink. allting fanns i den där lådan såg jag när hon öste ut allt på bordet för att sedan sätta igång med mig.
Båda stod nu över mitt hår och funderade ut vilken håruppsättning som var finast med klänningen och jag brydde mig inte.
______________________________________________________________________________
Tyck till och kommentera!
”Dax att vakna” Viskade han i örat samtidigt som han skakade liv i mig. Jag måste ha somnat för det var så skönt när tjejerna hade hållit på med mitt hår.
”Blunda och sitt kvar i stolen.” Sade Zayn och gav mig sedan vi vill inte att du slår dig igen blicken när dörren drogs upp när Niall och Louis kom ingåendes med en...
______________________________________________________________________________
Louis och Niall kom in i rummet balanserandes med en tårta där det stod ”Sweet 16.”
Jag kunde inte tro att det var möjligt. Jag som hade längtat så himla mycket till just denna dag och sedan glömt av att det var min födelsedag. 16 år sedan jag föddes. Jisses vad tiden har gott fort. Hur hade Louis, Niall, Liam, Zayn och Harry vetat att det var min födelsedag idag!? Då kom jag på personen som hade haft med detta att göra hela tiden. Mamma. Jag hade inte kunnat tro att hon kunde göra detta för mig. För mig. Hon måste verkligen arbetat hårt för att få min dröm i uppfyllelse genom att träffa mina idoler. Inte nog med det så skulle jag tydligen spendera några dagar med just mina idoler som jag verkligen beundrar över hela mitt hjärta.
Nu stod de och sjöng födelsedagssången. Det var så fint att de sjöng just för mig, just mig och ingen annan.
”Grattis” Skrek allihopa ut och omfattade mig i en stor bamse kram. Hur gulliga kunde dom inte bli!
”Men säg något” Manade Niall på för att få mig att börja prata.
”Tack så mycket!”
”Det kan du inte säga än!” Sade Louis och tittade finurligt mot mitt håll.
Säg inte de hade mer planerat för då skulle jag inte kunna ge tillbaka tänkte jag när Harry gav mig tårtspaden för att skära upp en bit tårta.
”Åh vilken utsökt tårta” Utbrast jag när min bit hade försvunnit ner i magen. Allihopa instämde och glufsade i sig resterna av det som fanns på deras tallrikar. Nu hade jag fått reda på att de två tjejerna som hade fixat mitt hår var grabbarnas egna stylister. Så jag hade blivit stylad av två professionella stylister! Kunde dagen bli bättre!
”Nu dags för presenter” Ropade Zayn ut och tog fram en stor låda som hade legat bakom soffan hela tiden. De måste ha placerat den där när jag hade somnat tänkte jag när Liam räckte över ett litet paket.
Jag öppnade det försiktigt så jag kunde njuta av denna underbara stund. Under pappret låg en liten röd ask. Jag drog försiktigt upp locket och ett litet leende spred sig över läpparna. Där i asken låg ett par örhängen som glittrade i ljuset från taklampan. Det var som tusen stjärnor speglade varandra i havets spegelbild. Det måste ha varit någon kristall, för jag har aldrig sett så fina stenar tindra i sådant ljus förut. De var helklara, det var en svag stänk av rosa i stenarna som fick de att se mer levande ut än vad de redan gjorde.
Jag kände att vad som än var i det stora paketet så var det mycket dyrare än örhängena. Jag föreställde mig hur jag skulle se ut när jag öppnade detta stora paket som Zayn och Harry placerade i mitt knä. Det var nog tur att de hade sagt till mig att sitta i stolen för jag skulle aldrig ha klarat av att stå på benen när jag drog försiktigt av rosetten. Jag tog ett djupt andetag och räknade till tre i huvudet och lyfte sedan locket med mina händer. Var jag i himlen eller var detta verkligen sant? Där. I lådan så låg den där perfekta klänningen som jag hade provat när vi hade varit ute och shoppat. Eller rättare sagt jag hade provat medan killarna hade köpt kläderna. Detta kunde de inte ha gjort när vi var inne i affären? Eller var jag så lättlurad som mina vänner säger...
”Tycker du om den?” Frågade Zayn och jag fick alla blickarna på mig igen. Jag började smått rodna och öppnade munnen för att säga ”Tack så hjärtans mycket!” Men jag kunde inte få ut en enda ord ur mig. Jag var så lycklig nu att jag visste inte hur jag skulle formulera mig.
Alla såg hur stum jag blev av presenterna så de gav mig ett stort kramkalas. Jag var så lycklig att det rann ner små tårar nerför mina rosiga kinder. Men jag brydde mig inte. Inget kunde göra denna dag bättre nu när alla drog sig tillbaka. Nu hade de alla leenden på läpparna igen. Hallå? Ni har redan gett mig den förbannade överraskningen nu! Ville jag bara skrika ut i rummet för att få de att sluta upp med det de höll på med.
”Vi har en till present” Sade Louis och räckte fram ett kuvert.
Jag orkade inte med överraskningar längre så jag bara öppnade kuvertet och satte igång att läsa.
Kära Therese
Den 25 Februari är det Brit Awards och du är här med inbjuden till att vara med på denna underhållning som pågår hela kvällen.
Du har blivit tillägnad VIP hela kvällen och få umgås framför såsom bakom scen och mingla. (Helst vara med oss hela kvällen istället för de andra kändisar)
MVH//
Harry Styles, Niall Horan, Liam Payne, Zayn Malik, Louis Tomlinson (One Direction)
Den 25 Februari är det Brit Awards och du är här med inbjuden till att vara med på denna underhållning som pågår hela kvällen.
Du har blivit tillägnad VIP hela kvällen och få umgås framför såsom bakom scen och mingla. (Helst vara med oss hela kvällen istället för de andra kändisar)
MVH//
Harry Styles, Niall Horan, Liam Payne, Zayn Malik, Louis Tomlinson (One Direction)
Herregud! Drömmer jag eller så ska jag få gå på Brit Awards på mig födelsedag! Detta är den helt klart absolut bästa födelsedagen hittills i mitt liv!
”Skojar ni?” Fick jag ur mig.
”Vad tror du om oss egentligen!?” Frågade Harry och skrattade. Jag måste ha sett helt korkad där jag satt i stolen nästan helt förlamad över vad jag hade fått i födelsedagspresent av One Direction! Mitt liv var just nu helknäppt om man skulle få för sig att fråga mig.
”Men vad gör ni? Vi måste sätta fart” Sade Blondinen som kom nu tillbaka med en hel låda full med någonting. Hon ställde sig framför stolen jag satt i och vände mig mot spegeln i samma ögonblick mot den andra tjejen förste ut killarna ur rummet. Det var en härlig syn när hon kunde få ut fem killar så snabbt utan att de försökte stå emot.
Blondinen öppnade lådan och i det lilla utrymme fanns det gott om smink. allting fanns i den där lådan såg jag när hon öste ut allt på bordet för att sedan sätta igång med mig.
Båda stod nu över mitt hår och funderade ut vilken håruppsättning som var finast med klänningen och jag brydde mig inte.
______________________________________________________________________________
Tyck till och kommentera!
Kapitel 23
Föregående:
Helt plötsligt så utbrister Harry. ”Vad klockan har blivit mycket.” Och kastar sig över Louis och tar kontrollen från honom och avbryter spelet.
”Vad håller du på med?” ropade Louis och försökte ta tillbaka kontrollen.
”Klockan har blivit tre” Sade Harry med en mycket bestämd ton.
”Skit” Hörde jag alla säga och sprang lite här och var medan jag satt fortfarande på soffan.
”Vad...?” Hann jag säga när jag drogs upp ur soffan och bars upp till övervåningen. Det var inte bekvämt när de rusade uppför trappan med mig bärandes på.
Nu hade alla stora leenden på läpparna och placerade en scarf över mina ögon så jag inte kunde se någonting.
___________________________________________________________________________________
”En till hemlighet asså kom igen.” Bad jag som jag hade gjort de senaste delen av turen i bilen. Men ingen ville ge mig ett enda svar. De satt allihopa knäpp tysta. Man kunde bara höra radion och deras andetag. Det var lite otäckt.
Precis när jag skulle ställa en fråga så stannade bilen och dörrarna öppnades. Jag leddes ut av någon eller några som hållde i mina armar så jag inte skulle ramla. En klocka klingade när en dörr öppnades och blev inledd in i något rum. De satte ner mig i en stor och skön stol. Eller var det en fåtölj? Någon lossade scarfen försiktigt så att jag inte skulle få ont när han drog i håret så jag kunde se igen. Jag satt i ett rum som doftade lavendel och vanilj. Det var ett lagom stort rum med en stor bricka på ett bord som måste ha kostat väldigt mycket pengar. På brickan var det olika produkter som jag inte kunde identifiera.
När jag såg mig omkring så mötte jag sedan fem stora leenden som såg ut att explodera snart av utmattning.
”Ut med er killar” Hörde jag en obekant röst komma bakom mig.
Jag vände huvudet och såg en ung kvinna stå med händerna viftandes i luften för att att visa killarna att de var tvungna att lämna rummet. Jag såg deras ansikten när de lämnade rummet och man kunde inte läsa någons utryck. Vad var det som försiggick?
”Så gumman vad ska vi göra med dig?” Frågade hon mig snällt och drog fram brickan som jag nu kunde se att det var hår och hud produkter. Jag visste inte vad hon skulle göra med jag men jag litade på henne att hon inte skulle göra någonting galet med mig. Eller rättare sagt. Mitt hår. hon fick absolut inte färga eller klippa mitt hår.
”Jag ska inte göra dig någonting dumt” Sade hon som om hon hade läst mina tankar.
”Tack så mycket för allt” Sade jag till kvinnan och gav henne en lätt kram som tack. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag hade fått uppleva en lyxigt mini spa med massa av olika saker. Jag måste ha suttit där inne i en evighet tänkte jag när killarna kom ut en efter en med fortfarande de stora leenden. ”Snart, snart slutar de” viskade jag tyst för mig själv när vi gick in i ett annat rum som låg alldeles bredvid. Där stod två kvinnor som såg ut att vara bara några år äldre än mig.
”Hej killar!” Sade tjejerna i kör när de gav alla killarna varsin kram och sedan parkerade de sig i den stora soffan på andra sidan av rummet.
”Så du måste vara Therese.” Sade blondinen som tog tag i min hand och drog med mig till en stol framför en spegel.
”Vad ska vi göra med dig?” Frågade den svart-håriga tjejen och blickade över till Liam, Zayn och Harry. Harry tog fram ett papper och gav det till blondinen som tog emot det och vecklade ut pappersbiten.
Vart hade Louis och Niall tagit vägen?
Jag sätt där i stolen med spegeln i ryggen för de ville att det skulle bli en överraskning. Hur hade de haft tid att planera något sådant här? Vi hade ju haft fullt upp dag in och dag ut de senaste dagarna!
”Dax att vakna” Viskade han i örat samtidigt som han skakade liv i mig. Jag måste ha somnat för det var så skönt när tjejerna hade hållit på med mitt hår.
”Blunda och sitt kvar i stolen.” Sade Zayn och gav mig sedan vi vill inte att du slår dig igen blicken när dörren drogs upp när Niall och Louis kom ingåendes med en...
___________________________________________________________________________________
Vad tror ni Louis och Niall har gjort nu? Kommentera så kan ni få en lång del imorn! Försök få era vänner och vänners vänner att kika in här för det skulle betyda mycket för mig!
Helt plötsligt så utbrister Harry. ”Vad klockan har blivit mycket.” Och kastar sig över Louis och tar kontrollen från honom och avbryter spelet.
”Vad håller du på med?” ropade Louis och försökte ta tillbaka kontrollen.
”Klockan har blivit tre” Sade Harry med en mycket bestämd ton.
”Skit” Hörde jag alla säga och sprang lite här och var medan jag satt fortfarande på soffan.
”Vad...?” Hann jag säga när jag drogs upp ur soffan och bars upp till övervåningen. Det var inte bekvämt när de rusade uppför trappan med mig bärandes på.
Nu hade alla stora leenden på läpparna och placerade en scarf över mina ögon så jag inte kunde se någonting.
___________________________________________________________________________________
”En till hemlighet asså kom igen.” Bad jag som jag hade gjort de senaste delen av turen i bilen. Men ingen ville ge mig ett enda svar. De satt allihopa knäpp tysta. Man kunde bara höra radion och deras andetag. Det var lite otäckt.
Precis när jag skulle ställa en fråga så stannade bilen och dörrarna öppnades. Jag leddes ut av någon eller några som hållde i mina armar så jag inte skulle ramla. En klocka klingade när en dörr öppnades och blev inledd in i något rum. De satte ner mig i en stor och skön stol. Eller var det en fåtölj? Någon lossade scarfen försiktigt så att jag inte skulle få ont när han drog i håret så jag kunde se igen. Jag satt i ett rum som doftade lavendel och vanilj. Det var ett lagom stort rum med en stor bricka på ett bord som måste ha kostat väldigt mycket pengar. På brickan var det olika produkter som jag inte kunde identifiera.
När jag såg mig omkring så mötte jag sedan fem stora leenden som såg ut att explodera snart av utmattning.
”Ut med er killar” Hörde jag en obekant röst komma bakom mig.
Jag vände huvudet och såg en ung kvinna stå med händerna viftandes i luften för att att visa killarna att de var tvungna att lämna rummet. Jag såg deras ansikten när de lämnade rummet och man kunde inte läsa någons utryck. Vad var det som försiggick?
”Så gumman vad ska vi göra med dig?” Frågade hon mig snällt och drog fram brickan som jag nu kunde se att det var hår och hud produkter. Jag visste inte vad hon skulle göra med jag men jag litade på henne att hon inte skulle göra någonting galet med mig. Eller rättare sagt. Mitt hår. hon fick absolut inte färga eller klippa mitt hår.
”Jag ska inte göra dig någonting dumt” Sade hon som om hon hade läst mina tankar.
”Tack så mycket för allt” Sade jag till kvinnan och gav henne en lätt kram som tack. Jag kunde fortfarande inte fatta att jag hade fått uppleva en lyxigt mini spa med massa av olika saker. Jag måste ha suttit där inne i en evighet tänkte jag när killarna kom ut en efter en med fortfarande de stora leenden. ”Snart, snart slutar de” viskade jag tyst för mig själv när vi gick in i ett annat rum som låg alldeles bredvid. Där stod två kvinnor som såg ut att vara bara några år äldre än mig.
”Hej killar!” Sade tjejerna i kör när de gav alla killarna varsin kram och sedan parkerade de sig i den stora soffan på andra sidan av rummet.
”Så du måste vara Therese.” Sade blondinen som tog tag i min hand och drog med mig till en stol framför en spegel.
”Vad ska vi göra med dig?” Frågade den svart-håriga tjejen och blickade över till Liam, Zayn och Harry. Harry tog fram ett papper och gav det till blondinen som tog emot det och vecklade ut pappersbiten.
Vart hade Louis och Niall tagit vägen?
Jag sätt där i stolen med spegeln i ryggen för de ville att det skulle bli en överraskning. Hur hade de haft tid att planera något sådant här? Vi hade ju haft fullt upp dag in och dag ut de senaste dagarna!
”Dax att vakna” Viskade han i örat samtidigt som han skakade liv i mig. Jag måste ha somnat för det var så skönt när tjejerna hade hållit på med mitt hår.
”Blunda och sitt kvar i stolen.” Sade Zayn och gav mig sedan vi vill inte att du slår dig igen blicken när dörren drogs upp när Niall och Louis kom ingåendes med en...
___________________________________________________________________________________
Vad tror ni Louis och Niall har gjort nu? Kommentera så kan ni få en lång del imorn! Försök få era vänner och vänners vänner att kika in här för det skulle betyda mycket för mig!
Kapitel 22
föregående:
Jag drömde mig bort från verkligheten. Det var bara han och jag. Jag och han. I en annan värld. Ingen annan. Bara du och jag.
________________________________________________________________________
Vad ville jag göra idag? Hm, vad finns att göra i London en dag som denna? Tänkte jag och tittade ut mot trädgården som jag inte först nu hade lagt uppmärksamhet över.
Det var ett svagt lager av snö som låg över hela bakgården. Snö hängde på alla grenar på träden, frusna droppar hängde lite här och var. Den lilla snön som fanns hade förvandlat hela trädgården till en ny värld. Det var inte sig likt för någon dag sedan då det var slask och rysligt väder.
Jag drogs sakta tillbaka till verkligheten när två armar drog upp mig från golvet och satte mig på stolen igen. Det hade blivit tyst igen. Alla tittade på mig och undrade vad det var med mig.
”Hur gick det?”
”Hur är det?”
”Gick det bra?” Frågorna bara vällde fram och jag fick aldrig någon chans att förklara.
”Ja, det gick bra” sade jag och lyfte blicken för att möta fem par oroliga ögon.
”Kanske vi ska ta henne till akuten?” frågade Liam och tittade oroligt på mig.
”Hallå? Jag sitter precis här! Jag kan höra er prata!” sade jag för att få deras uppmärksamhet.
Som sagt så fick jag det jag ville och alla blickar fokuserades på mig. Igen.
”Jag sa att jag mår bra. Lite klumpighet är inte farligt” sade jag och log försiktigt.
De trodde mig inte men de sade ingenting om det och ämnet lades ner.
”Så ... Har du kommit på vad du vill göra?” Frågade nu Niall och såg ut som vanligt med sitt leende på klistrat på han söta, irländska ansikte.
”Var det inte ni som skulle bestämma över mig?” Svarade jag tillbaka. För jag hade ingen aning vad man kunde göra i London en dag som denna.
”Nu frågar vi dig vad du vill göra så kom på någonting.” Sade Zayn.
”Chilla grabbar. Jag har kommit på en grej.” egentligen hade jag inte gjort det men var väl tvungen att koma på någonting.
Alla spetsade sina öron och jag började att tala.
”Kan vi bara stanna här och spela ...” Självklart hann jag inte prata färdigt förrän alla började skratta och ropa högt att de skulle vinna över varandra på Fifa. ”Jag tänkte säga spela spel och inte PlayStation eller Wii eller Xbox.” alla stannade upp och stirrade på mig som om jag hade sagt något dumt eller elakt.
”Nu ska du få!” Sade Louis och tittade på skärmen när det började spela Fifa. Liam hade redan vunnit över Harry och Niall. Louis hade vunnit över Zayn och mig. Så det stod två mot två och de ville veta vem som var bäst utav dom. Zayn, Harry, Niall och jag satt på kanterna av soffan och fokuserade på spelet som pågick. Hela morgonen hade bara flugit iväg
Helt plötsligt så utbrister Harry. ”Vad klockan har blivit mycket.” Och kastar sig över Louis och tar kontrollen från honom och avbryter spelet.
”Vad håller du på med?” ropade Louis och försökte ta tillbaka kontrollen.
”Klockan har blivit tre” Sade Harry med en mycket bestämd ton.
”Skit” Hörde jag alla säga och sprang lite här och var medan jag satt fortfarande på soffan.
”Vad...?” Hann jag säga när jag drogs upp ur soffan och bars upp till övervåningen. Det var inte bekvämt när de rusade uppför trappan med mig bärandes på.
Nu hade alla stora leenden på läpparna och placerade en scarf över mina ögon så jag inte kunde se någonting.
________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer att hända??
Hoppas att ni gillar romanen! Jag vet att det inte har hänt så mycket men nu kommer det att hända många saker så håll ut och tack för att ni kollar in min roman!
Jag drömde mig bort från verkligheten. Det var bara han och jag. Jag och han. I en annan värld. Ingen annan. Bara du och jag.
________________________________________________________________________
Vad ville jag göra idag? Hm, vad finns att göra i London en dag som denna? Tänkte jag och tittade ut mot trädgården som jag inte först nu hade lagt uppmärksamhet över.
Det var ett svagt lager av snö som låg över hela bakgården. Snö hängde på alla grenar på träden, frusna droppar hängde lite här och var. Den lilla snön som fanns hade förvandlat hela trädgården till en ny värld. Det var inte sig likt för någon dag sedan då det var slask och rysligt väder.
Jag drogs sakta tillbaka till verkligheten när två armar drog upp mig från golvet och satte mig på stolen igen. Det hade blivit tyst igen. Alla tittade på mig och undrade vad det var med mig.
”Hur gick det?”
”Hur är det?”
”Gick det bra?” Frågorna bara vällde fram och jag fick aldrig någon chans att förklara.
”Ja, det gick bra” sade jag och lyfte blicken för att möta fem par oroliga ögon.
”Kanske vi ska ta henne till akuten?” frågade Liam och tittade oroligt på mig.
”Hallå? Jag sitter precis här! Jag kan höra er prata!” sade jag för att få deras uppmärksamhet.
Som sagt så fick jag det jag ville och alla blickar fokuserades på mig. Igen.
”Jag sa att jag mår bra. Lite klumpighet är inte farligt” sade jag och log försiktigt.
De trodde mig inte men de sade ingenting om det och ämnet lades ner.
”Så ... Har du kommit på vad du vill göra?” Frågade nu Niall och såg ut som vanligt med sitt leende på klistrat på han söta, irländska ansikte.
”Var det inte ni som skulle bestämma över mig?” Svarade jag tillbaka. För jag hade ingen aning vad man kunde göra i London en dag som denna.
”Nu frågar vi dig vad du vill göra så kom på någonting.” Sade Zayn.
”Chilla grabbar. Jag har kommit på en grej.” egentligen hade jag inte gjort det men var väl tvungen att koma på någonting.
Alla spetsade sina öron och jag började att tala.
”Kan vi bara stanna här och spela ...” Självklart hann jag inte prata färdigt förrän alla började skratta och ropa högt att de skulle vinna över varandra på Fifa. ”Jag tänkte säga spela spel och inte PlayStation eller Wii eller Xbox.” alla stannade upp och stirrade på mig som om jag hade sagt något dumt eller elakt.
”Nu ska du få!” Sade Louis och tittade på skärmen när det började spela Fifa. Liam hade redan vunnit över Harry och Niall. Louis hade vunnit över Zayn och mig. Så det stod två mot två och de ville veta vem som var bäst utav dom. Zayn, Harry, Niall och jag satt på kanterna av soffan och fokuserade på spelet som pågick. Hela morgonen hade bara flugit iväg
Helt plötsligt så utbrister Harry. ”Vad klockan har blivit mycket.” Och kastar sig över Louis och tar kontrollen från honom och avbryter spelet.
”Vad håller du på med?” ropade Louis och försökte ta tillbaka kontrollen.
”Klockan har blivit tre” Sade Harry med en mycket bestämd ton.
”Skit” Hörde jag alla säga och sprang lite här och var medan jag satt fortfarande på soffan.
”Vad...?” Hann jag säga när jag drogs upp ur soffan och bars upp till övervåningen. Det var inte bekvämt när de rusade uppför trappan med mig bärandes på.
Nu hade alla stora leenden på läpparna och placerade en scarf över mina ögon så jag inte kunde se någonting.
________________________________________________________________________
Vad tror ni kommer att hända??
Hoppas att ni gillar romanen! Jag vet att det inte har hänt så mycket men nu kommer det att hända många saker så håll ut och tack för att ni kollar in min roman!
Kapitel 21
Föregående:
Innan jag visste ordet av så härjade ett krig med vatten och bubblor istället för diskning. Detta borde inte ha gott tänkte jag och försökte inte bli träffad av massa skum av diskmedel överallt som kastades här och var. Alla sprang fram och tillbaka över hela våningen. Skrik blandat med skratt var det som. Fem tonårskillar hade förvandlats till fem småbarn som krigade med varandra tills föräldrarna skulle ingripa. Men det var ett problem. Det fanns ingen ”vuxen” i detta hus. Vara dessa fem killar plus mig. Hur skulle detta gå tänkte jag när jag helt plötsligt blev träffad med både vatten och skum.
__________________________________________________________
Det var en helt vanlig morgon för utom att jag låg inte i min vanliga säng i mitt rum som fanns i ett annat land än vad jag befann mig. Kvällen igår hade varit hel knasig. Först så hade jag lagat köttbullar som alla bara vräkte sig i och sedan ett skumkrig. Och inte nog med det så hade vi tittat på en skräck film och jag hade tillslut hamnat i Louis famn av någon anledning. Alla retade mig för jag inte skulle våga titta på hela filmen och skulle få mardrömmar av den. Så de hade alla erbjudit sig att alla skulle sova i källaren tillsammans på madrasser som jag helt klart inte kunde säga nej till bara för att få spendera lite mera tid med de. Det var helt klart det bästa valet jag hade gjort tillsammans med de. Killarna var så sjukt roliga när de var trötta att de nästan inte kunde hålla sig vakna.
Nu låg jag på en madrass helt ensam i källaren. Hade alla lurat mig? Men då kom jag och tänka på att de hade somnat samtidigt som mig här nere så då kunde inte alla ha vaknat och gott upp till sina egna sängar mitt i natten.
Jag vände mig om och fumlade fram mobilen och tittade på klockan som visade 09.30. Inte undra på att jag hade vaknat. Jag har aldrig varit en sjusovare och kommer aldrig att bli en sådan heller. Jag orkade inte gå upp så jag vände mig om igen och virade in mig i täcket och försökte somna om men då hörde jag en grov duns på ovanvåningen.
Sedan en till och ytterligare en.
”Vad i...?” Sade jag tyst för mig själv och tittade runt omkring. Jag hörde mjuka duns och vimmel på våningen över mig men vad? Kunde verkligen de redan vara uppe nu? Hade de en intervju eller en plåtning kanske? Men du skulle de väl ha väckt mig? Eller?
Jag var för nyfiken för att stanna och försöka somna om. Istället så gick jag sakta uppför trappan som gick upp till basvåningen. Det knakade här och var i trappan, även om jag försökte gå som luft, lyckades det inte.
”Tyst. Hon kommer!” Hörde jag någon viska mycket tyst och efter det så kom fler viskningar som måste ha kommit från köket. Var annars? Tänkte jag samtidigt jag gick förbi väggen som separerade vardagsrummet med köket.
När jag rundade hörnet så var hela bordet uppdukat med allt en frukost kunde erbjuda. pannkakor, våfflor, fruktsallad, juice. Allt. Det vattnades i munnen på mig när jag blickade ut över rummet och mötte fem ansikten som hade fem stora leenden påklistrade när de såg min fina min med öppen mun och uttrycksfulla ögon med överraskning.
”Vad tycks?” Frågade Harry och visade med en gest med handen över det fulla bordet med all mat.
”Har ni gjort allt detta?” Frågade jag och tittade beundransvärt på alla fem underbara killarna som hade fängslat mitt liv av deras musik och utseenden.
”Japp” svarade Niall och Zayn och jag kunde se Louis bli lite rosa om kinderna där han stod vid stolen på hörnet av bordet. Liam log sitt vanliga leende men det var någonting som döljde sig bakom det där leendet. Undrar vad han tänker på tänkte jag när vi alla satte oss ner och tog för sig.
”Var det gott?”
”Gott? Det var super gott, tack allihopa för frukosten!” svarade jag till Liams och mötte allas blickar och sist Liam som tyckte vara på ett mycket bra humör idag.
Alla stönade och klappade sina magar medan jag började plocka undan men då fick helt plötsligt allihopa sådan energi så de hoppade ur stolarna och tog all disk ifrån min famn och drog mig tillbaka till bordet och satte mig i en stol.
”Men hallå!” ropade jag ut men alla hade sina leenden på läpparna och sådana blickar. Så det måste vara någonting på gång här men vad kunde det vara? Vad kunde vara så hemlighetsfullt eller ville de bara vara vänliga? Jag satsade på hemlighetsfull och får försöka lista ut det under dagen tänkte jag när alla fem killarna plockade undan bordet och lade allting i diskmaskinen som vi hade glömt av att de hade igår.
”Så vad vill du göra idag Therese?” Frågade Louis och hans blick vandrade till min för någon sekund och det kändes som om hela världen hade vaknat upp ur en lång dvala. Fjärilar började fladdra i magen, kinderna blossade upp i svag rosa.
”Hm Therese?” sade Zayn och stannade upp och tittade upp mot mitt håll.
”Va? Vad?” sade jag och hörde låg duns som kom från mig. Jag låg på golvet. Jag hade ramlat ur stolen när jag hade följt Louis med blicken. Nu skrattade allihopa så de låg nästan på golvet som jag utom Louis. Han skrattade inte utan stod där några meter från mig med en blick som satt fast med min.
Jag drömde mig bort från verkligheten. Det var bara han och jag. Jag och han. I en annan värld. Ingen annan. Bara du och jag.
__________________________________________________________
Nu är jag på bra humör och tack för alla kommentarer under alla delar som jag har lagt ut! Förra var inte så lång så jag bjuder på en längre del idag bara för er!! Så nu måste ni ge mig någonting att tänka på medan jag börjar på nästa!
Innan jag visste ordet av så härjade ett krig med vatten och bubblor istället för diskning. Detta borde inte ha gott tänkte jag och försökte inte bli träffad av massa skum av diskmedel överallt som kastades här och var. Alla sprang fram och tillbaka över hela våningen. Skrik blandat med skratt var det som. Fem tonårskillar hade förvandlats till fem småbarn som krigade med varandra tills föräldrarna skulle ingripa. Men det var ett problem. Det fanns ingen ”vuxen” i detta hus. Vara dessa fem killar plus mig. Hur skulle detta gå tänkte jag när jag helt plötsligt blev träffad med både vatten och skum.
__________________________________________________________
Det var en helt vanlig morgon för utom att jag låg inte i min vanliga säng i mitt rum som fanns i ett annat land än vad jag befann mig. Kvällen igår hade varit hel knasig. Först så hade jag lagat köttbullar som alla bara vräkte sig i och sedan ett skumkrig. Och inte nog med det så hade vi tittat på en skräck film och jag hade tillslut hamnat i Louis famn av någon anledning. Alla retade mig för jag inte skulle våga titta på hela filmen och skulle få mardrömmar av den. Så de hade alla erbjudit sig att alla skulle sova i källaren tillsammans på madrasser som jag helt klart inte kunde säga nej till bara för att få spendera lite mera tid med de. Det var helt klart det bästa valet jag hade gjort tillsammans med de. Killarna var så sjukt roliga när de var trötta att de nästan inte kunde hålla sig vakna.
Nu låg jag på en madrass helt ensam i källaren. Hade alla lurat mig? Men då kom jag och tänka på att de hade somnat samtidigt som mig här nere så då kunde inte alla ha vaknat och gott upp till sina egna sängar mitt i natten.
Jag vände mig om och fumlade fram mobilen och tittade på klockan som visade 09.30. Inte undra på att jag hade vaknat. Jag har aldrig varit en sjusovare och kommer aldrig att bli en sådan heller. Jag orkade inte gå upp så jag vände mig om igen och virade in mig i täcket och försökte somna om men då hörde jag en grov duns på ovanvåningen.
Sedan en till och ytterligare en.
”Vad i...?” Sade jag tyst för mig själv och tittade runt omkring. Jag hörde mjuka duns och vimmel på våningen över mig men vad? Kunde verkligen de redan vara uppe nu? Hade de en intervju eller en plåtning kanske? Men du skulle de väl ha väckt mig? Eller?
Jag var för nyfiken för att stanna och försöka somna om. Istället så gick jag sakta uppför trappan som gick upp till basvåningen. Det knakade här och var i trappan, även om jag försökte gå som luft, lyckades det inte.
”Tyst. Hon kommer!” Hörde jag någon viska mycket tyst och efter det så kom fler viskningar som måste ha kommit från köket. Var annars? Tänkte jag samtidigt jag gick förbi väggen som separerade vardagsrummet med köket.
När jag rundade hörnet så var hela bordet uppdukat med allt en frukost kunde erbjuda. pannkakor, våfflor, fruktsallad, juice. Allt. Det vattnades i munnen på mig när jag blickade ut över rummet och mötte fem ansikten som hade fem stora leenden påklistrade när de såg min fina min med öppen mun och uttrycksfulla ögon med överraskning.
”Vad tycks?” Frågade Harry och visade med en gest med handen över det fulla bordet med all mat.
”Har ni gjort allt detta?” Frågade jag och tittade beundransvärt på alla fem underbara killarna som hade fängslat mitt liv av deras musik och utseenden.
”Japp” svarade Niall och Zayn och jag kunde se Louis bli lite rosa om kinderna där han stod vid stolen på hörnet av bordet. Liam log sitt vanliga leende men det var någonting som döljde sig bakom det där leendet. Undrar vad han tänker på tänkte jag när vi alla satte oss ner och tog för sig.
”Var det gott?”
”Gott? Det var super gott, tack allihopa för frukosten!” svarade jag till Liams och mötte allas blickar och sist Liam som tyckte vara på ett mycket bra humör idag.
Alla stönade och klappade sina magar medan jag började plocka undan men då fick helt plötsligt allihopa sådan energi så de hoppade ur stolarna och tog all disk ifrån min famn och drog mig tillbaka till bordet och satte mig i en stol.
”Men hallå!” ropade jag ut men alla hade sina leenden på läpparna och sådana blickar. Så det måste vara någonting på gång här men vad kunde det vara? Vad kunde vara så hemlighetsfullt eller ville de bara vara vänliga? Jag satsade på hemlighetsfull och får försöka lista ut det under dagen tänkte jag när alla fem killarna plockade undan bordet och lade allting i diskmaskinen som vi hade glömt av att de hade igår.
”Så vad vill du göra idag Therese?” Frågade Louis och hans blick vandrade till min för någon sekund och det kändes som om hela världen hade vaknat upp ur en lång dvala. Fjärilar började fladdra i magen, kinderna blossade upp i svag rosa.
”Hm Therese?” sade Zayn och stannade upp och tittade upp mot mitt håll.
”Va? Vad?” sade jag och hörde låg duns som kom från mig. Jag låg på golvet. Jag hade ramlat ur stolen när jag hade följt Louis med blicken. Nu skrattade allihopa så de låg nästan på golvet som jag utom Louis. Han skrattade inte utan stod där några meter från mig med en blick som satt fast med min.
Jag drömde mig bort från verkligheten. Det var bara han och jag. Jag och han. I en annan värld. Ingen annan. Bara du och jag.
__________________________________________________________
Nu är jag på bra humör och tack för alla kommentarer under alla delar som jag har lagt ut! Förra var inte så lång så jag bjuder på en längre del idag bara för er!! Så nu måste ni ge mig någonting att tänka på medan jag börjar på nästa!
Kapitel 20
Föregående:
Alla såg lite skeptiska innan de började ta av maten men de såg rätt glada ut över att det var någonting nytt.
___________________________________________________________
Alla högg in som vanligt men kanske med en mycket större aptit än vanligt. Det var roligt att de tyckte om maten för det var mycket lite prat. De åt och åt, själv så trodde jag att alla skulle explodera vilken minut som helst, men men.
”Det var fantastiskt” sade Niall och klappade sin fulla mage.
”Detsamma” sade Louis och Zayn och lutade ner på stolarna.
Harry och Liam bara nickade och försökte röra på sig lite för att inte bli för trötta av matkoman. Själv så satt jag och tittade ut över det bord som hade varit fullt med mat för en halv timma sedan. Nu var allt slut. Verkligen ALLT. Till och med salladen var slut och det hade jag inte tänkt mig.
”Vad har hänt med din hand Liam? Frågade Zayn som hade fått syn på Liams hand med bandage och granskade den med en konstig blick.
Alla vände sina huvuden mot Liam för att han skulle berätta och jag satt och lyssnade nyfiket.
”Jag gick ju och frågade om Therese behövde lite hjälp och då så sade hon att jag skulle stå vid stekpannan och röra runt” Alla satt tysta och blickade fram och tillbaka mellan mig och Liam för att se vem som skulle fortsätta. Tillslut så tog Liam till orda och sade. ”Jag brände mig vid tummen och Therese lade ett litet förband om handen. Inget mer” Liam visade upp handen för allihopa så de kunde se ock så avslutades middagen.
”Så vilka vill se på film?” Frågade Harry glatt.
”Borde vi inte vänta en liten stund och plocka undan först?” Svarade Niall och tittade först på mig och sedan på Harry.
”Men nej. Har ni aldrig hört den som lagar, diskar?” Frågade Harry och tittade runt bordet för att möta allas blickar.
”Nej” Hördes som en klar stämma och allas blickar vändes mot mig och jag blev alldeles varm inombords för de hade försvarat mig.
”Vem diskar” Frågade jag.
”Alla” ropade Louis och började plocka undan med ett glatt leende som luskades fram.
Några sekunder senare så var alla igång med att tappa upp vatten med diskmedel och plocka undan.
Innan jag visste ordet av så härjade ett krig med vatten och bubblor istället för diskning. Detta borde inte ha gott tänkte jag och försökte inte bli träffad av massa skum av diskmedel överallt som kastades här och var. Alla sprang fram och tillbaka över hela våningen. Skrik blandat med skratt var det som. Fem tonårskillar hade förvandlats till fem småbarn som krigade med varandra tills föräldrarna skulle ingripa. Men det var ett problem. Det fanns ingen ”vuxen” i detta hus. Vara dessa fem killar plus mig. Hur skulle detta gå tänkte jag när jag helt plötsligt blev träffad med både vatten och skum.
___________________________________________________________
Kommentera vad ni tycker om delen!! Blev lite kort men som sagt behöver inspiration av er! Så kommentera så kanske kommer just ditt förslag upp! :D
Alla såg lite skeptiska innan de började ta av maten men de såg rätt glada ut över att det var någonting nytt.
___________________________________________________________
Alla högg in som vanligt men kanske med en mycket större aptit än vanligt. Det var roligt att de tyckte om maten för det var mycket lite prat. De åt och åt, själv så trodde jag att alla skulle explodera vilken minut som helst, men men.
”Det var fantastiskt” sade Niall och klappade sin fulla mage.
”Detsamma” sade Louis och Zayn och lutade ner på stolarna.
Harry och Liam bara nickade och försökte röra på sig lite för att inte bli för trötta av matkoman. Själv så satt jag och tittade ut över det bord som hade varit fullt med mat för en halv timma sedan. Nu var allt slut. Verkligen ALLT. Till och med salladen var slut och det hade jag inte tänkt mig.
”Vad har hänt med din hand Liam? Frågade Zayn som hade fått syn på Liams hand med bandage och granskade den med en konstig blick.
Alla vände sina huvuden mot Liam för att han skulle berätta och jag satt och lyssnade nyfiket.
”Jag gick ju och frågade om Therese behövde lite hjälp och då så sade hon att jag skulle stå vid stekpannan och röra runt” Alla satt tysta och blickade fram och tillbaka mellan mig och Liam för att se vem som skulle fortsätta. Tillslut så tog Liam till orda och sade. ”Jag brände mig vid tummen och Therese lade ett litet förband om handen. Inget mer” Liam visade upp handen för allihopa så de kunde se ock så avslutades middagen.
”Så vilka vill se på film?” Frågade Harry glatt.
”Borde vi inte vänta en liten stund och plocka undan först?” Svarade Niall och tittade först på mig och sedan på Harry.
”Men nej. Har ni aldrig hört den som lagar, diskar?” Frågade Harry och tittade runt bordet för att möta allas blickar.
”Nej” Hördes som en klar stämma och allas blickar vändes mot mig och jag blev alldeles varm inombords för de hade försvarat mig.
”Vem diskar” Frågade jag.
”Alla” ropade Louis och började plocka undan med ett glatt leende som luskades fram.
Några sekunder senare så var alla igång med att tappa upp vatten med diskmedel och plocka undan.
Innan jag visste ordet av så härjade ett krig med vatten och bubblor istället för diskning. Detta borde inte ha gott tänkte jag och försökte inte bli träffad av massa skum av diskmedel överallt som kastades här och var. Alla sprang fram och tillbaka över hela våningen. Skrik blandat med skratt var det som. Fem tonårskillar hade förvandlats till fem småbarn som krigade med varandra tills föräldrarna skulle ingripa. Men det var ett problem. Det fanns ingen ”vuxen” i detta hus. Vara dessa fem killar plus mig. Hur skulle detta gå tänkte jag när jag helt plötsligt blev träffad med både vatten och skum.
___________________________________________________________
Kommentera vad ni tycker om delen!! Blev lite kort men som sagt behöver inspiration av er! Så kommentera så kanske kommer just ditt förslag upp! :D
Kapitel 19
Föregående:
Louis är för gammal för mig. Eller det var fem år mellan mig och Louis och det skulle inte kunna bli någonting mellan oss för min mamma skulle aldrig tillåta att jag skulle dejta en kille som var fem år äldre än mig. Liam var som en bror för mig. Har bryr sig om hur jag har det och försöker göra sitt bästa för att jag ska trivas. Punkt slut.
”Aj” sade Liam irriterat.
_________________________________________________________
Jag vaknade upp ur mina djupa tankar och lade försiktigt ner kniven på bänken och vände mig om. Liam hållde om sin hand.
”Hur gick det?” Frågade jag.
”Jag tror jag brände mig” sade han och visade upp handen. Det var inte så farligt men måste tas hand om.
”Spola fingervarmt vatten där du brände dig och inte för stark stråle” sade jag medan jag stängde av plattan till stekpannan och drog bort den till ett underlägg på bänken och gjorde samma sak med potatisen och såsen.
”Vad har ni första hjälpen någonstans?” frågade jag medan jag öppnade alla köksluckor efter en påse eller låda med ett kors.
”Längst till vänster, skåpet högst upp” sade han och pekade med sin friska hand på skåpet.
Jag öppnade skåpet och fann en liten låda med ett rött kors och lade den på bänken medan jag kastade en lien kökshandduk till Liam. ”Här” sade jag och koncentrerade mig på att hitta bandage, plåster och aloe vera.
”Såhär skulle det inte bli” sade Liam och suckade medan jag lade en liten klick av aloe vera utsidan av tummen.
”Vad syftar du på?” frågade jag fundersamt medan jag smetade försiktigt ut aloe veran med fingret och blåste försiktigt.
”Att du skulle ta hand om oss. Det skulle vara tvärt om” sade han med bestämd röst och tittade på mina händer när de arbetade försiktigt med hans hand.
”Varför var det så viktigt?” frågade jag och blev nyfiken på vad han skulle säga härnäst.
”Vi lovade din mamma att vi skulle ta väl hand om dig och inget skulle hända dig” sade Liam med en mycket dämpad röst.
”Men nu är det jag som tar hand om dig eller hur? Vad har det med saken att göra?”
”Du har rätt, men ...” Han avbröt sig tvärt. Han hade kanske sagt för mycket än vad han skulle ha gjort egentligen.
”Sådär ja” sade jag och så var allt klart och Liam granskade sin hand.
När han tittade upp mötte jag hans blick som sade vad var det ja sa. Vad menade han med det?
”Liam?”
”Ja?!” sade han med en sådan fundersam blick som bara han kunde göra.
”Kan du säga till de andra att maten är klar” Sade jag och började ställa fram maten på bordet. Av hans blick kunde jag säga att han inte var beredd på den fråga jag hade ställt utan han var inställd på en annan. Men vilken?
Det var så synd om Liam. Han försökte verkligen att hjälpa till och så blev han skadad. Men det var kanske det han menade med blicken. Att han inte skulle vara i köket.
”Nåja, han var rätt så bra faktiskt” sade jag tyst för mig själv när jag inspekterade köttbullarna och lade de i en skål.
”Kan alla sätta sig ner” sade jag bestämt innan maten kallnade.
De gjorde som de blev tillsagda för en gångs skull eller så var det för att de var ivriga på att få hugga in i den läckra maten som var precis framför deras munnar.
Jag stod upp och pratade ut över hela bordet som var dukat med fina servetter, vinglas, vackra tallrikar och levande ljus över hela bordet.
Allas ögon blickade runt och runt över bordet medan jag försökte samla mig. Jag kunde se hur det vattnades i munnen på allihopa och Niall såg ut som att han hamnat i himlen med all denna mat som fanns på bordet.
”Kan du börja?” Frågade Niall som försökte hitta mig med blicken.
”Maträtten som jag har gjort är en mycket svensk rätt och om jag har rätt så har ni hört talas om den” sade jag och ett leende sprack upp på mina läppar. Killarna gav varandra snabba blickar och tittade sedan tillbaka på mig. ”Jag har gjort köttbullar” sade jag på svenska och de bara tittade på mig med glada blickar. Zayn tittade på mig och sedan på bordet. Han trodde inte att han kunde äta detta men han hade fel. ”Innan alla börjar hugga in så ville jag bara säga att köttbullarna är gjorda av lamm och ni måste äta upp salladen som jag har gjort” sade jag och blickade ut över bordet för att fånga upp alla blickar innan jag satte mig på stolen.
Alla såg lite skeptiska innan de började ta av maten men de såg rätt glada ut över att det var någonting nytt.
_________________________________________________________
Här får ni en längre del bara för ni inte fick någon igår!! Hoppas ni gillar den!
Louis är för gammal för mig. Eller det var fem år mellan mig och Louis och det skulle inte kunna bli någonting mellan oss för min mamma skulle aldrig tillåta att jag skulle dejta en kille som var fem år äldre än mig. Liam var som en bror för mig. Har bryr sig om hur jag har det och försöker göra sitt bästa för att jag ska trivas. Punkt slut.
”Aj” sade Liam irriterat.
_________________________________________________________
Jag vaknade upp ur mina djupa tankar och lade försiktigt ner kniven på bänken och vände mig om. Liam hållde om sin hand.
”Hur gick det?” Frågade jag.
”Jag tror jag brände mig” sade han och visade upp handen. Det var inte så farligt men måste tas hand om.
”Spola fingervarmt vatten där du brände dig och inte för stark stråle” sade jag medan jag stängde av plattan till stekpannan och drog bort den till ett underlägg på bänken och gjorde samma sak med potatisen och såsen.
”Vad har ni första hjälpen någonstans?” frågade jag medan jag öppnade alla köksluckor efter en påse eller låda med ett kors.
”Längst till vänster, skåpet högst upp” sade han och pekade med sin friska hand på skåpet.
Jag öppnade skåpet och fann en liten låda med ett rött kors och lade den på bänken medan jag kastade en lien kökshandduk till Liam. ”Här” sade jag och koncentrerade mig på att hitta bandage, plåster och aloe vera.
”Såhär skulle det inte bli” sade Liam och suckade medan jag lade en liten klick av aloe vera utsidan av tummen.
”Vad syftar du på?” frågade jag fundersamt medan jag smetade försiktigt ut aloe veran med fingret och blåste försiktigt.
”Att du skulle ta hand om oss. Det skulle vara tvärt om” sade han med bestämd röst och tittade på mina händer när de arbetade försiktigt med hans hand.
”Varför var det så viktigt?” frågade jag och blev nyfiken på vad han skulle säga härnäst.
”Vi lovade din mamma att vi skulle ta väl hand om dig och inget skulle hända dig” sade Liam med en mycket dämpad röst.
”Men nu är det jag som tar hand om dig eller hur? Vad har det med saken att göra?”
”Du har rätt, men ...” Han avbröt sig tvärt. Han hade kanske sagt för mycket än vad han skulle ha gjort egentligen.
”Sådär ja” sade jag och så var allt klart och Liam granskade sin hand.
När han tittade upp mötte jag hans blick som sade vad var det ja sa. Vad menade han med det?
”Liam?”
”Ja?!” sade han med en sådan fundersam blick som bara han kunde göra.
”Kan du säga till de andra att maten är klar” Sade jag och började ställa fram maten på bordet. Av hans blick kunde jag säga att han inte var beredd på den fråga jag hade ställt utan han var inställd på en annan. Men vilken?
Det var så synd om Liam. Han försökte verkligen att hjälpa till och så blev han skadad. Men det var kanske det han menade med blicken. Att han inte skulle vara i köket.
”Nåja, han var rätt så bra faktiskt” sade jag tyst för mig själv när jag inspekterade köttbullarna och lade de i en skål.
”Kan alla sätta sig ner” sade jag bestämt innan maten kallnade.
De gjorde som de blev tillsagda för en gångs skull eller så var det för att de var ivriga på att få hugga in i den läckra maten som var precis framför deras munnar.
Jag stod upp och pratade ut över hela bordet som var dukat med fina servetter, vinglas, vackra tallrikar och levande ljus över hela bordet.
Allas ögon blickade runt och runt över bordet medan jag försökte samla mig. Jag kunde se hur det vattnades i munnen på allihopa och Niall såg ut som att han hamnat i himlen med all denna mat som fanns på bordet.
”Kan du börja?” Frågade Niall som försökte hitta mig med blicken.
”Maträtten som jag har gjort är en mycket svensk rätt och om jag har rätt så har ni hört talas om den” sade jag och ett leende sprack upp på mina läppar. Killarna gav varandra snabba blickar och tittade sedan tillbaka på mig. ”Jag har gjort köttbullar” sade jag på svenska och de bara tittade på mig med glada blickar. Zayn tittade på mig och sedan på bordet. Han trodde inte att han kunde äta detta men han hade fel. ”Innan alla börjar hugga in så ville jag bara säga att köttbullarna är gjorda av lamm och ni måste äta upp salladen som jag har gjort” sade jag och blickade ut över bordet för att fånga upp alla blickar innan jag satte mig på stolen.
Alla såg lite skeptiska innan de började ta av maten men de såg rätt glada ut över att det var någonting nytt.
_________________________________________________________
Här får ni en längre del bara för ni inte fick någon igår!! Hoppas ni gillar den!
Kapitel 18
Föregående:
”Ska vi låta henne få vara ifred då, mina herrar” sade Louis och bugade medan han försökte att låta som en gentleman.Tyvär så funkade det inte som han hade planerat eller hade han gjort det för att få mig at skratta? Jaha, då får jag väl börja innan alla dör av hunger tänkte jag och kollade diskret hur de gick sakta ut ur köket och ner mot källaren.
___________________________________________________________
Jag vände mig om och till min försträckt så stod Harry precis bakom mig.
”Måste du skrämma mig?” sade jag och försökte ta mig ur hans grepp.
”Skrämma dig? Nej. Hjälpa dig. Ja” sade han och började plocka ut kastruller och stekpannor.
”Tack men ...” jag tänkte fortsätta men kom på ett snällare sätt. ”Kan du ta fram dessa ingredienser” sade jag och gav honom en lapp med massa olika ingredienser och bara tittade på mig.
”Allt detta? Seriöst, spenat, köttfärs. Du vet va att ...” Harry tänkte säga att Zayn inte äter griskött men detta var inte gris utan någonting helt annat.
”Harry” var allt jag sade och tittade strängt på honom och han skruvade på sig och svalde orden han hade tänkt säga.
Ibland kunde Harry vara rätt trevlig och ibland mycket irriterande när han var tvungen att kommentera allt om allt. Kunde han inte bara hålla käften tänkte jag när någon sade mitt namn.
”Behöver du någonting mer Therese?”
”Tack och nej tack. Du kan gå” sade jag så fint jag kunde och ett leende spred sig på läpparna medan jag såg honom gå ut från köket mycket långsamt och hade blicken klistrad på mig när jag vände mig om för att titta på allt han hade ställt fram.
Allt jag skulle laga var en vardaglig svensk maträtt som var hel svensk och mycket god. Förutom att Zayn inte åt gris så fick det bli ett ännu godare kött. Lamm. Det vattnades i munnen när jag andades in kryddorna när jag stod och stekte och kollade på potatisen så hostade någon.
”Behövs hjälp?” Hörde jag en mycket bekant röst fråga och när jag vände mig om så var det Liam. Inte visste jag att han kunde snygga på folk. Eller så var jag mycket upptagen på att tänka på att jag är med självaste One Direction och står och lagar mat till mina idoler.
”Det ser ut som att du behöver extra händer” sade han och pekade först mot spisen och sedan på bänken som var full med flera olika grönsaker.
”Spis eller kniv?”
”jag ska inte vara i närheten av någon kniv” sade Liam och tittade mycket finurligt på den stora kökskniven som låg på skärbrädan och väntade på att den skulle få användas.
”Sänk värmen och rör försiktigt om i stekpannan lite då och då så de får en fin brun yta och de ska inte vara brända.” Sade jag med betoning på inte och hoppades på att han inte skulle förstöra bullarna såpass länge medan jag gjorde iordning salladen.
”Ska bli ... Kocken” sade Liam och blinkade med ögat och koncentrerade sig på stekpannan. Varför litade de inte på mig? I köket? Trodde de att jag skulle bränna ner huset eller skada mig själv? Snälla! Jag var och är bäst i min klass i att laga mat bara för att min moster råkade vara köksmästare och jag bara älskade att laga mat. Hur kunde de inte lita på mig då? De kanske ville inte att jag skulle störa de med vad de nu hållde på med i källaren eller så försökte Liam bara vara snäll och hjälpa till som Harry hade misslyckats med.
Eller så gillade de mig? Harry, Liam och Louis. Herregud, vad jag är blind. Harry hjälpte bara till för att han gillar mig men visste inte hur han skulle göra det. Liam är så gullig, omtänksam och försöker hjälpa till. Men det är något med Liam som jag inte kan sätta finger på. Någonting som får mig att känna att jag kan lita på honom om allt. Louis ... Det är någonting med honom. Han får mig att skratta och le åt hans dummaste skämt. Det pirrar i magen varje gång jag ser hans leende. Blir knäsvag och får svårt att andas varje gång han uttalar mitt namn. Inbillar jag mig detta eller har jag tre super läckra killar som försöker jaga mig? Jag vet inte om Harry gillar mig eller gilla gillar mig. Han brukar ragga upp nästan varje tjej som han tycker är snygg eller super gullig.
Louis är för gammal för mig. Eller det var fem år mellan mig och Louis och det skulle inte kunna bli någonting mellan oss för min mamma skulle aldrig tillåta att jag skulle dejta en kille som var fem år äldre än mig. Liam var som en bror för mig. Han bryr sig om hur jag har det och försöker göra sitt bästa för att jag ska trivas. Punkt slut.
”Aj” sade Liam irriterat.
___________________________________________________________
Hoppas att eran fredag blev ännu bättre nu när en ny del är uppe!! Ha en fortsatt trevlig fredag allihopa!! :D
”Ska vi låta henne få vara ifred då, mina herrar” sade Louis och bugade medan han försökte att låta som en gentleman.Tyvär så funkade det inte som han hade planerat eller hade han gjort det för att få mig at skratta? Jaha, då får jag väl börja innan alla dör av hunger tänkte jag och kollade diskret hur de gick sakta ut ur köket och ner mot källaren.
___________________________________________________________
Jag vände mig om och till min försträckt så stod Harry precis bakom mig.
”Måste du skrämma mig?” sade jag och försökte ta mig ur hans grepp.
”Skrämma dig? Nej. Hjälpa dig. Ja” sade han och började plocka ut kastruller och stekpannor.
”Tack men ...” jag tänkte fortsätta men kom på ett snällare sätt. ”Kan du ta fram dessa ingredienser” sade jag och gav honom en lapp med massa olika ingredienser och bara tittade på mig.
”Allt detta? Seriöst, spenat, köttfärs. Du vet va att ...” Harry tänkte säga att Zayn inte äter griskött men detta var inte gris utan någonting helt annat.
”Harry” var allt jag sade och tittade strängt på honom och han skruvade på sig och svalde orden han hade tänkt säga.
Ibland kunde Harry vara rätt trevlig och ibland mycket irriterande när han var tvungen att kommentera allt om allt. Kunde han inte bara hålla käften tänkte jag när någon sade mitt namn.
”Behöver du någonting mer Therese?”
”Tack och nej tack. Du kan gå” sade jag så fint jag kunde och ett leende spred sig på läpparna medan jag såg honom gå ut från köket mycket långsamt och hade blicken klistrad på mig när jag vände mig om för att titta på allt han hade ställt fram.
Allt jag skulle laga var en vardaglig svensk maträtt som var hel svensk och mycket god. Förutom att Zayn inte åt gris så fick det bli ett ännu godare kött. Lamm. Det vattnades i munnen när jag andades in kryddorna när jag stod och stekte och kollade på potatisen så hostade någon.
”Behövs hjälp?” Hörde jag en mycket bekant röst fråga och när jag vände mig om så var det Liam. Inte visste jag att han kunde snygga på folk. Eller så var jag mycket upptagen på att tänka på att jag är med självaste One Direction och står och lagar mat till mina idoler.
”Det ser ut som att du behöver extra händer” sade han och pekade först mot spisen och sedan på bänken som var full med flera olika grönsaker.
”Spis eller kniv?”
”jag ska inte vara i närheten av någon kniv” sade Liam och tittade mycket finurligt på den stora kökskniven som låg på skärbrädan och väntade på att den skulle få användas.
”Sänk värmen och rör försiktigt om i stekpannan lite då och då så de får en fin brun yta och de ska inte vara brända.” Sade jag med betoning på inte och hoppades på att han inte skulle förstöra bullarna såpass länge medan jag gjorde iordning salladen.
”Ska bli ... Kocken” sade Liam och blinkade med ögat och koncentrerade sig på stekpannan. Varför litade de inte på mig? I köket? Trodde de att jag skulle bränna ner huset eller skada mig själv? Snälla! Jag var och är bäst i min klass i att laga mat bara för att min moster råkade vara köksmästare och jag bara älskade att laga mat. Hur kunde de inte lita på mig då? De kanske ville inte att jag skulle störa de med vad de nu hållde på med i källaren eller så försökte Liam bara vara snäll och hjälpa till som Harry hade misslyckats med.
Eller så gillade de mig? Harry, Liam och Louis. Herregud, vad jag är blind. Harry hjälpte bara till för att han gillar mig men visste inte hur han skulle göra det. Liam är så gullig, omtänksam och försöker hjälpa till. Men det är något med Liam som jag inte kan sätta finger på. Någonting som får mig att känna att jag kan lita på honom om allt. Louis ... Det är någonting med honom. Han får mig att skratta och le åt hans dummaste skämt. Det pirrar i magen varje gång jag ser hans leende. Blir knäsvag och får svårt att andas varje gång han uttalar mitt namn. Inbillar jag mig detta eller har jag tre super läckra killar som försöker jaga mig? Jag vet inte om Harry gillar mig eller gilla gillar mig. Han brukar ragga upp nästan varje tjej som han tycker är snygg eller super gullig.
Louis är för gammal för mig. Eller det var fem år mellan mig och Louis och det skulle inte kunna bli någonting mellan oss för min mamma skulle aldrig tillåta att jag skulle dejta en kille som var fem år äldre än mig. Liam var som en bror för mig. Han bryr sig om hur jag har det och försöker göra sitt bästa för att jag ska trivas. Punkt slut.
”Aj” sade Liam irriterat.
___________________________________________________________
Hoppas att eran fredag blev ännu bättre nu när en ny del är uppe!! Ha en fortsatt trevlig fredag allihopa!! :D
