Föregående:
Jag stängde dörren och bytte om till pyjamas och lade mig i sängen. Det sista jag såg framför mig var Louis tindrande ögon.
_________________________________________________________________________

Jag vaknade med ett ryck. Jag låg i sängen och vände och vred mig. Jag kunde inte somna om. Jag var inte längre trött så jag gick upp och klädde på mig ett par vanliga blåa jeans med svart långärmad till. Jag granskade mig i spegeln och gick ner.
Jag staplade mig direkt till kylen och plockade fram juicepaketet.
”Godmorgon” Sade en röst bakom mig.
Jag hoppade upp i luften och stödde mig på kanten av bänken. Jag hörde hur personen flyttade på sig och började skratta. Jätte kul tänkte jag och vände mig om för att möta personen. Louis stod vid barbänken och skakade på huvudet medan han skrattade.
”Godmorgon” Muttrade jag och stängde igen kylen och tog fram ett glas och hällde upp juicen.
”Vad gör du uppe så tidigt? Klockan är inte ens sju.” Frågade Louis nyfiket.
”Kunde inte sova. Själv?”
Han ryckte på axlarna. ”Jag gick upp för att packa och göra saker iordning.”
”För vad då?” Frågade jag fundersamt.
”Vi ska till Wolverhampton för att göra en intervju och fira Liams pappa.”
”Vad kul.” Sade jag med ironi och drack upp glaset med juice.

”Vill du ta en promenad?” Frågade Louis försiktigt.
”Det kan vi väl göra.” Sa jag och plockade in det jag hade tagit ut ur kylen.
Varför ville Louis gå en promenad nu? Såhär tidigt på morgonen?
Det var en tyst promenad. Vi gick och gick och jag kände Louis blickar på mig lite då och då. Han styrde stegen till en liten park, inte så långt borta från oss.
”Så...” Sa jag lite tyst när vi saktade ner.
”Vi behöver prata.” Var allt han sade och satte sig på en sådär torr bänk. Vad ville han? Jag gick efter honom och satte mig bredvid.
”Det måste vara jätte svårt att inte veta vem som är ens andra hälft. Jag kanske inte förstår detta men du vet att du kan lita på mig.” Sa han dämpat.
”Men hur vet du...? Berättade Liam...?” Sa jag förvirrat.
”Jag hörde er prata i köket. Prata kanske inte är det rätta ordet. Du skrek åt Liam och jag skulle aldrig ha gömt mig sådär. Jag vet att det var fel. Men jag kunde inte röra på mig efter det du hade sagt. Jag kunde inte få ut det ur mitt huvud. Jag kunde inte sova på dessa två dagar.”
Jag försökte bearbeta allt som hade sagt. Han kanske inte kunde förstå men jag kunde lita på honom. Och Liam skulle aldrig berätta för någon. Hur kunde jag ens ha tänkt den tanken?
”Förlåt för att jag inte säger någonting. Men det är så...” Jag kunde inte fortsätta.
”Du kan lita på mig, Therese. Du kan berätta allt för mig.” Och med de orden gjorde detta ännu jobbigare.
”Det är bara så otroligt att jag sitter här och pratar med dig och umgås med er. Det var en dröm som jag aldrig trodde skulle uppfyllas. Och nu undrar jag när den kommer att ta slut.” Sa jag och tittade bort på några fåglar som satt uppe i ett träd. Han gjorde det bara svårare och svårare. Jag skulle inte kunna stå ut mycket längre till om det fortsatte såhär. Tystnaden kom krypandes över oss. Vi satt där på bänken och tittade åt olika håll. Ingen visste vem som skulle börja.

Men med tystnaden kom oron. Oron över hur detta skulle gå. Skulle jag berätta vad jag kände? Skulle jag skämma ut mig framför en av världens underbaraste killar. En kamp pågick inom mig om det var det rätta att göra eller inte.
”Ser du hur fåglarna tar hand om varandra även om de inte känner varandra. Hur de får en att känna sig levande, att det finns någon där ute som...” Sa Louis med blicken fäst på två fåglar lite längre bort. Jag kunde inte hålla det inom mig längre. Det gjorde ont att avbryta Louis för tusende gången.
”Snälla Louis.” Bad jag och reste mig upp och vände mig ryggen mot honom. Han tystnade och jag kunde känna hans blick fast klistrad på min rygg.
”Det är en sak jag måste berätta. Jag vet inte hur du kommer att reagera på detta men...” Jag babblade på. Nervös över hur han skulle reagera. Skulle han skrika? Springa ifrån mig? Berätta för de andra?
”Jag... jag älskar dig.” For det ur munnen.
Jag kände någon ta tag i min arm och vände mig om. Jag mötte Louis vackra ögon som tindrade av solens svaga strålar. Han tog mina händer och tittade djupt in i mina ögon och lutade sig fram och kysste mig. Det var som om jag var i himlen. Tiden stannade upp. Det var han och jag i detta universum. Han avslutade kyssen och jag öppnade ögonen och mötte hans som skrek av lycka.
”Jag älskar dig också” sa Louis och drog in mig i en kram. Vi stod där hur länge som helst. Tiden var bortkastad. Den hoppade över oss två.
”Vi kanske ska gå tillbaka.” Sa jag efter en stund och drog mig ur hans famn men släppte inte taget om våra händer som var ihop flätade.

Louis lyste av lycka när vi började vandra tillbaka. Och det gjorde jag säkert också.
”Vad kommer at hända?” Frågade jag.
”Först, vill du gå på en dejt med mig imorn? Alltså när vi kommer tillbaka till London.”
Själva tanken att få gå på en dejt med Louis Tomlinson gjorde mig glad.
”Självklart vill jag det.” Sa jag med ett stort leende på läpparna och mötte hans blick.
”Okej nu när det är överstökat.” Försökte han säga med en seriös röst. ”Vad ska vi säga till de andra? De kommer vara riktigt nyfikna när de får reda på att vi ska gå på dejt.” Sa han och rynkade pannan som visade att han tänkte komma på en lösning.
”Vi behöver egentligen inte berätta någonting för dom. Vi säger att jag inte mådde så bra så vi gick ut en stund för att det skulle gå över. Om imorn så kanske... Jag vet inte.” Sa jag och gnuggade mig på armen.
”Vi tar det som det kommer” Sa Louis och vi vandrade in på infarten med händerna flätade fortfarande.
”Louis?” sa jag och stannade.
”Vad är det Therese?” Sa han och tittade bak mot mig.
”Kan du släppa min hand kanske?” Sa jag och tittade ner på våra händer.
”Ha ha, javisst” Svarade han och lossade greppet
_________________________________________________________________________

Hoppas ni blir glada och belåtna nu!! Jag kör 2 Kommentarer tills nästa del! Så kommentera om ni vill ha mer smaskens! ;)