”Det måste vara någonting som går i släkten”, sa Zayn och flinade.
    ”Varför berättade du inte för oss?” Frågade Sofie.
”Jag visste inte hur ni skulle ta det med både Louis och Liam”, svarade jag och sänkte blicken ner till golvet. Jag såg hur de makade sig närmare mig och sedan hur de två drog in mig i deras famnar. Nu var alla nöjda och belåtna tänkte jag och kramade om Sofie och Maria.

__________________________________________________________________________________

”Snälla, säg att det som hände igår var en dröm!”, bad Sofie hon för tusende gången när vi satt och åt frukost.
”Om jag sa att det var en dröm skulle jag ljuga för er”, svarade jag tillbaka och åt upp resten av flingorna.
    Killarna hade bjudit tillbaka oss till globen idag igen. Vi skulle vara med de hela dagen. Jag förmodade att Ingen av de ville säga hej då till mig ännu, speciellt Louis. Så vi hade gått upp extra tidigt för att få mer tid och övertalat Sofies mormor och morfar att vi skulle sova över med killarna och vi skulle vara hemma senast klockan tolv på dagen efter.  De kunde nog inte lita på att det vi sade var verkligt. Jag hade fått förklara om och om igen och till och med fått ringa hem så de kunde prata med mamma och se att de inte var bara några tokiga tonårskändisar.

”Vi går nu! Hej då!” Skrek vi när vi gick och ute på parkeringen mötte vi upp en stor svart SUV som skulle köra oss säkert till mina pojkar.
    När vi satt i bilen tänkte jag ut en plan om hur jag skulle kunna få alla att börja sjunga. Kanske på soundcheck? Eller så kunde vi leka en lek som krävde att man skulle sjunga? Jag kom inte så långt med mina idéer för efter några minuter var vi redan framme och de väntade på oss inne i garaget.
    ”Jag som trodde att ni skulle backa ur!” Sa Zayn och blinkade med ena ögat till Maria och Sofie när de steg ur bilen.
”Ni kan väl börja drömma”, sa Maria tillbaka. Ja, mina tjejer var tillbaka! Nu ska grabbarna allt få se hur jobbiga vi kan vara tillsammans.
    Alla skrattade lätt över hennes svar och vi gick in med våra väskor. De försökte visa oss tre runt men tydligen kunde de inte orientera sig så bra, för vi gick bara runt och runt i cirklar hela tiden. Vi gick förbi Paul och några från bandet fler än några gånger.
Tillslut sa Harry. ”Kom så visar vi tjejerna scenen istället för att gå vilse hela tiden.” Alla instämde och efter någon minuts raskt promenerande så stod vi precis bakom scenen.
    Alla killarna tog tag i oss och drog oss ut på scenen. Vi försökte protestera men vad kunde tre tjejer göra för motstånd för fem starka pojkar? Jag har aldrig tyckt om att stå på scen, eller att ha uppmärksamhet. Men jag älskade att skriva och sjunga och allt hade ett pris. Om man ville någonstans med musiken så var man tvungen att uppträda.
”Nå, vad tycker ni? Maffigt eller hur!” Sa Harry och hoppade lyckligt runt på scenen.
”Wow”, var det ord som Maria, Sofie och jag utryckte oss med. Jag hållde med Harry och de andra att det var riktigt maffigt att så här på scenen, men jag skulle aldrig kunna stå här med trettontusen åskådare.
    ”Hur kan ni stå här och vara så lugna när ni har fullsatt?” Mumlade jag och tittade ut över alla platser.
”Det är någonting man föds med”, sa Louis och skrattade.
”Det är bara en vana. Men tro mig, det är mycket jobbigare när det är tv med också”, sa Zayn och pillade på Nialls gitarr. Men Niall såg vad han gjorde och ryckte snabbt ifrån honom den och började själv spela på en melodi som var alltför bekant. Det var What Makes You Beautiful.
    ”Killar det är dags för soundcheck, och det är bäst om ni tre...”, sa Paul och vinkade till oss.  ”...kan komma ner hit så ni inte är i vägen.” Vi gjorde som han sa och satte oss på varsin stol och kollade på när de gick igenom låt efter låt.

Det var hur härligt som helst att se hur killarna verkligen tyckte om att stå på scen och göra det de tycker om. Speciellt när en av personerna som satt och tittade på var flickvän med en person i bandet och bror med en annan. Jag kunde inte bli stoltare än vad jag redan var. Tårar försökte leta sig upp men jag tryckte ner dom lika snabbt som de hade kommit.
    ”Gud vad duktiga de är!” Viskade Maria och stirrade på Niall som spelade gitarr.
”Är de verkligen inte gudar?” Frågade Sofie som inte kunde slita sin blick från Harry. Stackarns tjejer, de var förälskade, tänkte jag och blickade runt bland själva bandmedlemmarna som spelade instrumenten. De var alla duktiga på sina ställen och jag undrade om de kanske kunde låta mig prova någon av deras dyrbara skatter.
    ”Nå, vad tyckte ni? Visst var vi bra!” Sa Liam och la sig ifrån sig mikrofonen.
”Vill ni prova på?” Frågade Harry och tittade frågades på Paul ifall han skulle komma med protester, vilket han svarade med skratt.
    Louis och Liam hjälpte mig upp på scenen av att lyfta upp mig. Jag gav de snabbt ett leende som tack och skyndade mig fram till Niall innan någon annan skulle göra det.
”Niall, kan jag få låna din gitarr?” Frågade jag snabbt.
”Visst, kan du det. Men var bara försiktig”, svarade han och gav mig gitarren och stoppade ett plektrum i den andra. Varför skulle jag inte vara försiktig med ett instrument som kan göra ljuvliga melodier när man bara drar i några strängar?
    Jag drog några ackord och lyssnade för att se hur det lät. När jag tittade upp, märkte jag att alla hade ögonen på mig, till och med teknikerna och vakterna.
”Vad är det?” Frågade jag nervöst och kollade runt på varje person.
”Kan du spela?” Frågade Niall.
”Har inte Liam eller Louis berättat?” Sa jag och tittade bort mot Niall tittade bort på Liam och Louis. ”Ja, jag kan spela och inte bara gitarr, utan piano, fiol, bas och trummor. Lite allt möjligt.”
”Ett ord wow, jag har aldrig mött en tjej som är så musikalisk”, sa Zayn och blickade mot mig.
”Inte jag heller. Jag som trodde att du var helt okej, men nu är du mer än okej. Varför ska du göra det så svårt för oss Therese?” Utbrast Harry och tittade lite irriterat på mig för att jag skulle börja flina.
”Det är min tjej som du pratar om Harry”, sa Louis och knuffade honom löst. De skrattade  medan jag sattes i mina tankar.
”Kan du inte ge oss ett litet smakprov? Det är ju bara jag och Louis som har hört dig spela, förutom Maria och Sofie”, sa Liam med svagt uppmanande i rösten.
”Vad tycker ni Maria och Sofie? Ska jag dela med mig av det jag kan till alla dessa personer?”, jag visste att jag kunde lita på deras beslut.
”Det vore hemskt att inte låta dessa talangfulla grabbar gå miste om dina hemliga talanger”, sa Maria efter någon minut.
”‘Det vore ett misstag att gå miste om ett sånt här tillfälle att spela för självaste One Direction och deras bandmedlemmar”, Fortsatte Maria. Så detta betydde alltså ett ja. Då var det väl dags att ta sig i ärmarna och rycka upp sig för här skulle jag göra ett uppträdande på självaste scenen i globen. Mamma Mia, hur skulle detta gå?
    ”Då kan väl alla vara snälla och ge mig plats här på scen”, sa jag bestämt och bad att få en mikrofon med stativ. En tekniker kom fram bakom scenen med båda delarna och ställde de framför mig.
    Jag drog snabbt en blick över scenen för att se om någon var kvar men det var bara jag kvar här uppe. Alla hade slagit sig ner på de stolarna som fanns och andra på golvet. En person som stod vid ljudbordet gav mig tecken att jag kunde börja. Jag tog ett djupt andetag och drog upp blicken så jag tittade precis över allas nyfikna blickar. Jag vågade inte konfrontera någons blick, de kanske då kunde se rädslan i mina ögon.
”Låten har jag skrivit själv och heter Hold My Hand”, sa jag och började spela på gitarren. ”This life don't last forever. So tell me what we're waiting for. We're better off being together. Than being miserable alone...”

Jag lät den sista tonen på gitarren sakta dö ut. Det hade varit underbart, magiskt att få sjunga låten för allihopa. Även om den var ämnad för Louis. Om han bara visste, tänkte jag när applåder bröts ut i tystnaden. Vissa visslade, andra applåderade så de fick ont i händerna. Resten satt förstelnade och försökte få in det som hade precis hänt i sina hjärnor.
    ”Det var helt magiskt!” Ropade Niall.
”Var det verkligen du?” Frågade Zayn som såg ut som om han hade sett ett spöke. Han kunde tydligen inte tro det han precis hade hört.
”Varför berättade du aldrig?” Sa Harry surt över att jag kunde sjunga bättre än honom och spela mer instrument än vad deras hela band kunde göra.
”Ni frågade aldrig”, var mitt svar och såg hur stolt Liam och Louis var över mig.
”Var det verkligen min flickvän och inte en gudinna som sjöng?” Frågade Louis och kom upp på scenen.
”Kan man inte vara både och?” Frågade jag honom och som svar på det fick jag en kyss på munnen.  
    Alla kom upp på scenen igen med stora leenden som prydde ansiktena. Alla i bandet gav mig komplimanger och de ville att jag skulle lira någon gång med de. Vilket jag inte kunde säga nej till. Sedan var det Harry, Niall, Zayn och Liam att komma fram och krama mig, men istället för en och en så blev det en superstor bamsekram med allihopa.
    ”Jag. Kan. Inte. Andas”, pep det ur min mun. Alla backade ett steg bak så jag kunde andas igen. Alla hade bara omringat mig med massa kramar utan att tänka igenom konsekvenserna som utgjorde att jag höll på att kvävas.
”Förlåt”, mumlade Louis och granskade mig för tusende gången idag.
”Varför tittar du på mig sådär hela tiden?” Frågade jag och drog med honom avsides av scenen.
”Jag vill bara se att du är så som jag lämnade dig på flygplatsen.” Sa han tystare och tystare.
”Gud, vad jag har saknat din närvaro! Jag har inte kunnat koncentrera mig riktigt på skolan.”
”Verkligen?!” Sa han förvånat och tittade in i min gröna ögon för att se ärligheten bakom vartenda ord.
”Ja”, svarade jag. ”Jag känner mig inte som mig själv när jag inte får vara med dig. Varje gång jag hörde era låtar, eller intervjuer så kunde jag inte lyssna för då skulle jag inte klara av livet.”
”När du åkte iväg kändes det som mitt liv var förlorat. Som stjärnorna i natten. De som lyser upp natten. Du lyser upp mitt liv. Du är stjärnan i mitt liv. Du har tagit mitt hjärta, Therese.” Orden cirkulerade runt i mitt huvud. Hade Louis verkligen sagt dessa saker om mig? Var jag hans stjärna? Hade jag tagit hans hjärta, så som han hade tagit mitt?
    Jag stod och bearbetade orden och försökte komma på någonting att svara. Men alla ord var som försvunna. Jag kunde inte komma på något sätt att säga hur mycket jag älskade honom, för den han var. Det fanns inga ord som kunde beskriva hur mycket jag älskade denna man som stod framför mig. Men tillslut hade jag bara tre ord som tycktes beskriva en liten del.
”Jag älskar dig!” Sa jag och omfattade och kysste honom på munnen.
”Jag älskar dig!” Sade Louis tillbaka mellan kyssarna.
    Alla stod och betraktade oss där vi stod avsides på scenen men ändå synliga för alla andra. Livet kunde vara konstigt ibland. Tänk att jag Therese Olson kunde bli Louis Tomlinson, som ingick bandet One Direction, flickvän. Livet kunde vända på ett litet kick, så som det gjorde för mig.
__________________________________________________________________________________

 

Här dras det slutgiltiga strecket för denna saga. Hoppas ni tyckte om den! Berätta både gott och ont vad ni tyckte om den! Jag behöver kritik som jag kan ta åt mig till nästa äventyr jag tänker skriva.