Föregående: Thereses perspektiv:

Efter en evighet, kändes det som så gick jag upp för att byta om, till något som inte var täckt med färg. När jag gick upp för trappan så hade jag allas brännande blickar fortfarande på mig. Men ingen gjorde varken ljud eller tecken på att de fortfarande levde. Det var riktigt skräckinjagande. Jag försökte inte bry mig mer om vad som hade hänt utan om vad som kommer att hända. Jag försökte klarna tankarna med lite musik. Det funkar alltid men inte nu. Vad är det för fel på mig? Varför var han så vacker? Varför händer detta mig?
___________________________________________________________

Liams Perspektiv

Vad har hänt med världen? Den vanliga värld som jag levde i för några dagar sedan. Louis brukar inte vara så här elak när det gäller bus? Eller var han det? Kanske det var någon annan? Det var ett riktigt bra skämt att komma på. Men vem gjorde det?
Vad hade hänt? Alla var tänkta med färg förutom Louis, som var genomvåt. Kan det vara han? Det måste vara honom men jag har en känsla som säger det inte är han. Vad ska jag tro på? Min magkänsla eller hjärnan?

Alla stod fortfarande kvar där de stod när hon gick iväg. Tiden tycktes ha blåst iväg där vi var. Verkligheten började sakta komma ikapp när dörrklockan ringde. Av oss alla så var det jag som reagerade utav man kunde se på deras ansikten så jag traskade iväg mot hallen. När jag kom in hallen så öppnades dörren och Paul kom instigandes.
”Vad har hänt med dig?” Frågade Paul när han såg mig.
Jag tittade ner på mina kläder och suckade. Jag visste inte vad jag skulle svara.
”Det var Louis eller?” Svarade Paul då med en bekymrad blick i ansiktet när han vandrade förbi mig in mot köket.
Jag visste fortfarande inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte få ut ett ord ur min mun, så jag var tyst och följde efter Paul.
När Paul såg de andra så trodde jag att han skulle explodera av ilska men istället så började han skratta åt oss hur vi såg ut. Niall, Harry och Zayn försökte få bort färgen med fuktiga handdukar. Men de hade bara kletat ut färgen istället. Louis kunde man inte se, kanske var han och bytte om till torra kläder.
”Vad har ni gjort egentligen?” Sade Paul nu med seriös röst.
”Det var ett skämt...” började Harry när Therese kom in och såg Paul.
”Hej Paul” sade hon med leende på läpparna när hon såg Louis inte var här.
Hon var helt ren och fri från färgen som för en liten stund sen hon hade haft på sig. Hur gick det till?
”Ledsen att störa, men vi måste sätta fart. Vart håller Louis till?”
”Här är jag” svarade Louis som kom in springandes i köket.
”Ni ska vara klara om 10 minuter”
”Va? Varför då?” Skrek Harry och Niall.
”Allvarligt talat! Top magazine ska göra en intervju med er idag om några minuter”
Vi alla skrek och svor när vi galopperade till våra rum för att byta om. Jag hörde skratt ekade i köket och vardagsrummet. Det måste ha sett mycket roligt ut när fem killar börja springa runt och bete sig som småbarn och sedan höra svordomar eka i hela huset.
Hennes skratt ekade i mitt huvud medan jag tittade på mig själv i spegeln. Den orangea färgen var fortfarande kvar. Jag visste jag inte hade tid till att duscha eller fixa håret så jag lät det vara och tog tre steg i taget i trappan för att fortare komma till hallen och ut till bilen. Samtidigt ser jag Zayn försöker komma ikapp mig och medan vi ser de andra hoppa in i bilen.
___________________________________________________________

Här har ni nästa del på en spännande historia mellan en tjej som får spendera tid med sina favorit idoler. Eller är det lika kul som det låter? Hoppas ni stannar och tycker till för jag behöver inspiration till att fortsätta!!!!